Att bekämpa fundamentalism

Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar henne i staden och lägrar henne så skolen I föra dem bägge ut till stadens port och stena dem till döds….

Femte Mosebok, kapitel 22, vers 23-24

Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas, så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru, därför att han kränkt henne; han får icke skilja sig från henne så länge han lever.

Femte Mosebok 22:28-29

Dessa uråldriga och för moderna människor vidriga åsikter står alltså att läsa i den del av Bibeln som förenar judendomen och kristendomen. Att kvinnor på den tid då detta skrevs inte hade mycket att säga till om framgår ju helt klart. I de gamla religiösa skrifterna finns både det som vi moderna människor kan tycka är gott, ont eller  svårbegripligt. Men i alla de stora religiösa samfundens skrifter så är den patriarkala och ojämlika synen på kvinnor genomgående.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Och även om de uråldriga formuleringarna inte tillämpas av de flesta av dem som idag vördar de heliga skrifterna, så finns det religiösa förtrycket kvar hos många när det gäller sådant som skilsmässa, preventivmedel, abort, ja överhuvudtaget när det gäller rätten för kvinnor att bestämma över sina egna kroppar.

Jag skyller inte på Gud. För jag hör inte till dem som tror att de religiösa skrifternas ord är direkta givna av Gud. Jag utelämnar överhuvudtaget frågan om existensen av en gud. Eller rättare: jag anser inte att man kan veta något om den saken och utgår inte heller från den tanken i mitt liv. Däremot kan man förhålla sig till religionerna som ju så uppenbart är produkter av människor i givna samhällen. Jag tror att även de troende som inte bokstavligt följer skrifterna också ser dem som givna av människor, inte av Gud.

Men att förhålla sig till religionerna handlar för mig inte främst om vad som står i skrifterna utan om den praktik och de organisationer som byggts upp i religionernas namn. För formerna och innehållet har verkligen varierat. Kontrasten mellan de första kristna i Romarriket (som kom från de lägre sociala skikten i samhället) och inkvisitionens förtryckande maktapparat, framstår till exempel som enorm. Kristendomen har varit den form som olika grupper använt för sina intressen eller sin kamp antingen det varit upprorsmän som Thomas Münzer under tyska bondekrigen, befrielseteologerna i modern tid i Latinamerika, de våldsamma korstågskrigarna eller alla de inom kyrkan som under århundraden upprätthöll respekten för överheten. korstågOch när man läser om perioden då kristendomen efter 1492 tog över makten i Spanien framstår den islamska perioden som betydligt mer progressiv. Jämfört med denna period framstår de nuvarande extremt bakåtsträvande grupperna av fundamentalister inom islam som en extrem kontrast.

Inom de olika religionerna finns även idag stora skillnader och motsättningar. Därför bör man akta sig för enkla generaliseringar om religionerna eller om dem som anses tillhöra den ena eller andra religionen. Det gäller alltså inte bara det att vi inte får klumpa ihop människor utifrån egna fördomar. Det gäller också om religionerna i sig. Vi kan försöka läsa deras skrifter. Där kommer vi hitta mycket som är både hemskt och oacceptabelt eller svårförståeligt. Men då mycket olika saker görs och gjorts i religionernas namn, kan vi inte fördöma religionerna i sig. Vi kan ogilla dem, men med det kommer vi inte att nå långt. Bättre att se till vad som görs, vilka vi kan förena oss med oavsett religion och vilka vi har som våra motståndare – också där oavsett religion.

Varför skriver jag då detta? Jo, bland annat på grund av en artikel av Ann Heberlein i Göteborgsposten där hon tycker att vi måste ”tala om elefanten i rummet”. Elefanten i detta fall är religionen islam. Det är konstigt sagt. För det har ju knappast varit tyst om denna fråga. Om den har det verkligen pratats nu ganska länge och tyvärr i ett allt otrevligare tonläge. De som brukar säga att vi inte gör, men måste, prata om detta, är folk i den högerextrema miljön, som jag inte tror Heberlein vill förknippas med. Författaren Andreas Malm uppmärksammade dessa pågående tendenser och dess historia redan 2009 i boken ”Hatet mot muslimer”.

Heberlein ”påstår givetvis inte att alla muslimer är terrorister” men ”dessa blodtörstiga dödssekter hämtar sin näring ur en religiös tradition och dess skrifter.” Hon säger sig inte heller vara okunnig om det som hon kallar ”min egen tradition, kristendomen” också har en våldsam och hemsk historia eller att det finns ”djupt problematiska passager i både Gamla och Nya testamentet”.

Men menar Heberlein : ”Om vi ska kunna bekämpa jihadismen, det islamistiskt motiverade våldet, måste vi förstå dess världsbild.” Att skaffa kunskap tror inte jag heller är fel. Men däremot tror jag att den här typen av extrema religiösa uttryck främst har sin grund i förhållanden i samhället. Förhållanden som det går att göra något åt och som vi bör göra något åt. När många unga känner hopplöshet, känner sig utestängda och nedvärderade och inte ser några positiva alternativ då göds den här typen av ideologier.

Men så kommer det på slutet av artikeln, det som är själva kärnan:

En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra.

Det lite försiktiga ”kan ha”, öppnar dörren för något annat. Men det förklarar inte varför dessa fenomen uppträder nu, i dagens värld. Har just denna religion alltid och oavsett sammanhang ”större våldspotential än andra”? Tanken utgår från någon sorts inre kärna i en religion som skulle göra just den mer våldsam än andra oavsett tid och rum. Det bortser helt från historien. Och det bortser helt från social och politisk analys. Man behöver bara backa några decennier för att se att det då var andra typer av terrorbrott som dominerade och att den ”muslimskt motiverade” terrorismen är  av ganska sent datum.

Vad denna artikel däremot gör är att surfa med i en högervind som gör livet svårare för alla dem som betraktas som eller betraktar sig själva som muslimer. Det är det som är mycket allvarligt och sorgligt. Det bidrar inte till kampen mot fundamentalismen utan till hatet mot muslimer.

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, fundamentalism, kristendom, islam, terrorism

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: