Kampen mot terrorismen

I det sönderfallande Syrien har den grupp som kallar sig själva för IS – av andra också för ISIS, ISIL eller Daesh – alltmer stärkt sin ställning. Detta skedde tidigare än det började talas om det i dominerande svenska medier*. Idag är de en maktfaktor och ett monster som mäktiga ledare över hela världen förklarar krig mot.

När Frankrikes president Hollande gör det mot bakgrund av attentatet i Paris är det begripligt. Men är det klokt eller ens sant det som han säger? Frankrike bedriver ju redan krig – i den meningen att de använder sina militära resurser – i Syrien men också i Mali. Och kan våld ens vara huvudvägen framåt?

bush-gänget

skyldiga

Efter 11 september 2001

Redan efter angreppet i USA den 11 september 2001 förklarade Bush-administrationen krig mot terrorn. Detta motiverade sedan angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar i demokratiska rättigheter över hela världen. Om vi ser till resultatet så är det helt klart att det som vi kallar terrorism bara ökat sedan dess. Alltså skulle man kunna anta att det behövs något mer, eller något annat, än denna medicin av mer våld och repression.

Att stärka fiendens fiende

Det är inte bara så att de hittillsvarande metoderna har stärkt detta monster. Det är ännu värre än så. De mäktigagaste av de mäktiga som nu åter talar om krig mot terrorismen är på olika sätt medansvariga för utvecklingen av detta fenomen. En del av detta beskrivs av Souad Mekhennet i artikeln ”The terrorists fighting us now? We just finished training them.” i Washington Post. Hon skriver:

“Fiendens fiende är min vän”, och det har varit USA och dess allierades tillvägagångssätt sedan årtionden när det gäller beslut om att stödja oppositionsgrupper och rörelser.

Monstret Al Qaida (som IS är en utbrytning ur) var ursprungligen USA:s monster. Med stöd från USA, Saudiarabien och den pakistanska säkerhetstjänsten stärktes de gudskrigare som slogs mot den Sovjetstödda regimen (och senare även direkt mot Sovjets arméer) i Afghanistan. Där byggdes de upp. Och så har det fortsatt med stöd till liknande grupper i t.ex. Libyen och Syrien.

Resultatet av Irakinvasionen

För inte så länge sedan satt den förre brittiske premiärministern Tony Blair i TV och gav någon sorts ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida/IS. Nu är vi där vi är, men låt oss inte glömma. Istället minnas och lära.

Samma sak gäller för det sönderfallande Libyen där uppbygget av IS varit mycket framgångsrikt. Där var det också snabba våldslösningar utan tanke på vad som skulle komma därefter som vägledde Nato-länderna (och Sverige). På olika sätt är i denna mening många av dem som nu talar i högstämda ordalag om demokrati och det fria samhället i högsta grad medansvariga för utvecklingen av den extrema islamismen och våldet. Låt oss inte glömma det när nu åter enkla lösningar om fler bomber portioneras ut.

Rekrytering i Europa

Men idag rekryterar alltså monstret IS även unga människor i Europa. Hur detta är möjligt är också en sak att fundera över. Här kommer knappast heller våld och fler repressiva åtgärder komma åt själva roten till att detta händer i Europa idag. Naturligtvis handlar det om flera olika saker som måste göras. Förenklat uttryckt handlar det både om att undanröja de sociala orsaker som ligger bakom dragningen till kriminalitet och religiös extremism och att samtidigt bekämpa dessa idéer framförallt i de områden och bland de grupper där de är starkast. Ett samhälle där klassklyftor, fattigdom och segregerat boende fortsätter att öka kommer inte främja denna kamp. Inte heller att blunda för den nödvändiga kampen mot alla typer av reaktionära idéer antingen de är politiskt eller religiöst motiverade.

Den arabiska våren och Syrien

Cecilia Uddén, Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Egypten, påpekade nyligen en annan viktig sak i förhållande till IS framgång, nämligen diktatorernas segrar och den arabiska vårens nederlag:

Den arabiska våren i sin ursprungliga form var ett demokratiuppror som inte syftade till jihad eller kalifat, utan som blandade universella demokratiska värderingar med folklig resning. Hade det lyckats, hade IS inte haft den attraktionskraft terrorrörelsen har i dag.

Men i nästan alla länder som omfattades av den arabiska våren har antingen militären eller islamister eller båda satt stopp för reformer och demokratisering.

I Syrien sitter diktatorn Assad kvar och tycks kunna göra vad som helst för att fortsätta göra det. Problemet i Syrien är och har varit att de som stod för någon form av demokratisering klämts mellan den till tänderna väpnade diktaturen och de av andra makter alltmer beväpnade islamisterna.

Är lösningen mera våld?

Jag avskyr våld, men jag är inte någon absolut pacifist. Det finns och har funnits situationer då våld som självförsvar eller väg till befrielse varit och är både realistiskt och berättigat. Då nationer, folk, klasser eller grupper har använt våld för att försvara eller uppnå någon grad av frihet. Men går det när det gäller Syrien alls att tänka sig en lösning som främst innebär mer våld? En rent militär lösning? Jag tror inte det. Priset för fortsatt dödande är sedan länge alltför högt. Och en seger för Assad-regimen, IS eller Al Qaida skulle inte heller innebära något som helst framsteg. De är alla monster.

Att bomba utan stöd på marken

Bomber uppifrån utan stöd på marken leder inte till annan förändring än kaos. Det borde vara en lärdom av hittillsvarande försök med bomb-demokratisering. De delar av den syriska oppositionen som står för den ”arabiska vårens” värderingar är mycket svaga och klämda mellan olika sekteristiska våldsgrupper och regimen. Annorlunda är det med kurderna. Kurderna i Syrien och deras största organisation YPG – nära lierat till PKK – kämpar inte om makten i Syrien.

afa97

Kvinnliga soldater från YPG

De kämpar för sina rättigheter och för vissa landsändars (kantoners) självständighet. De är idag den enda väpnade kraft av betydelse som är värd att stödja och som utför en effektiv kamp mot IS och kämpar för ett samhälle som  innebär större frihet och rättvisa för de flesta. Men kurderna angrips hela tiden av den turkiska staten som samtidigt på olika sätt hjälpt till att förse IS och andra religiösa extremister inne i Syrien med stöd. David Graeber skriver i The Guardian:

Det exakta förhållandet mellan Erdoğans regering och Isis kan bli föremål för diskussion, men vissa saker kan vi vara relativt säkra på . Hade Turkiet gjort samma typ av absolut blockad mot Isis områden som de gjorde mot de kurdisk-kontrollerade delarna av Syrien, eller visat samma typ av ”välvillig nonchalans” mot PKK och YPG som de har erbjudit IS, så skulle det bloddränkta ”kalifatet” för länge sedan ha kollapsat – och utan tvekan , skulle Paris-attackerna aldrig ha hänt .

Pressa ”vännerna” och stryp penningflödena

De som idag vill ha framgång i kampen mot IS-terrorismen borde därför sätta press på ”Nato-vännen” Erdogan och hans regim. Dessutom borde man arbeta för att terroriststämpeln på PKK/YPG hävs och se till att kurderna får allt stöd de behöver i detta läge.

De som vill vara trovärdiga i sin kamp mot terrorismen borde också sluta  förse Saudiarabien – detta avskyvärda land som i mycket liknar IS ”kalifat” –  med vapen, som på en mängd sätt bidragit till att stärka gudskrigarna i Syrien. Ja, hela hyckleriet kring relationerna med detta land borde rivas ner. Kamel Daoud skriver i NY Times den 20 nov om Daesh (IS) att dess moder är Irakkriget och dess fader Saudiarabien och dess religiöst-industriella komplex..

Krig kostar pengar, mycket pengar. En viktig källa till IS rikedom är att de kontrollerar det mesta av ”det svarta guldet” – oljan i Syrien. Enligt Syria Deeply går ungefär häften av denna olja till Irak, medan den andra halvan konsumeras i Syrien, både i IS-territorier och i andra rebellkontrollerade områden i norr. En annan viktig källa till inkomster för IS är skatter från den befolkning som bor inom IS-kontrollerade områden – oavsett de vill det eller inte. IS behöver förutom krigare också rekrytera ingenjörer, läkare och yrkeskunniga arbetare, något som uttryckts av dess ledare Baghdadi. Av dessa skäl vill IS naturligtvis på alla sätt hindra folk från att fly till exempel till Europa. En slutsats av det borde vara att vi i Europa inte ska göra det ännu svårare för människor att komma hit.

Stryp vapentillförseln

Men framförallt går det inte i längden att kriga utan vapen. De stridande i Syrien är beroende av att förses med vapen utifrån. Alla de makter som är inblandade i detta krig genom att direkt med vapen stödja dödandet eller genom att sälja vapen förlänga det, har tillsammans avgörandet i sin hand. Som Syrienexperten Joshua Landis säger i en intervju:

Om de länderna kom överens om att sluta sända vapen till Syrien skulle följden bli en dramatisk minskning av antalet dödade där.

Bara de som inte förser Assad, IS eller AlQaida med vapen, direkt eller indirekt, är trovärdiga i sin kamp mot terrorismen, eller för den delen i att tala om fred.

—-

*Om framväxten av IS, liksom om hela utvecklingen i Syrien, kan man läsa bland annat i två utmärkta böcker: Syrien brinner av Aron Lund och antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien, IS, terror

Vilka tjänar på den senaste attacken i Paris?

Angriparna , vilka de än må vara och oavsett deras motiv , angrep hjärtat av det progressiva Paris . De attackerade inte det mer turistiska Champs – Elysées eller Notre Dame, eller det mer borgerliga och konservativa vänstra stranden , där de flesta av ministerierna finns.

… ..De riktade sig mot stadsdelar där människor är mer benägna att vara toleranta, liberala och progressiva . Och de angrep Frankrikes största monument av multietnisk, pluralistisk framgång: den vigda jorden av (idrottsarenan) Stade de France .

… ..Dessa attacker kommer med största sannolikhet att stärka de hårdföra konservativa , från anti – Islam populära intellektuella som Eric Zemmour och Michel Houellebecq till högerextremister som Marine Le Pen.

Så skriver Manu Saadia på Websidan Fusion (min översättning) om det senaste avskyvärda terrordådet i Paris.

Naturligtvis går inte de olika barbarierna – IS-facisterna, Assad-mördarna i Syrien, de europeiska högernationalisterna och islamhatarna eller de olika imperiemakternas mer tekniskt avancerade krigare – medvetet hand i hand.barbarier De för ju krig mot varandra. Ett krig där alla andra får sitta emellan. Men på samma sätt som drönarattacker eller mer bomber i frihetens namn – som betraktar oskyldiga civila som ”collateral damage” – har bidragit och bidrar till att stärka jihadismen i de länder där bomberna faller, på samma sätt stärker terror mot oskyldiga européer höger-nationalismen. De olika barbarerna bekräftar varandras världsbilder. Deras handlingar bildar en ond spiral. Fler jihadistattacker, fler nedbrända flyktingförläggningar och angrepp på moskéer osv.

Det är denna onda spiral som måste brytas. Den kan bara brytas av en praktisk enhet mellan alla dem som drabbas av alla dessa barbarer, så som skett under denna höst i Sverige när människor på olika sätt i praktisk handling välkomnat flyktingar. Men framförallt kan den onda spiralen brytas om den gemensamma kampen för solidaritet och välfärd åt alla stärks. Och genom en framgång i kampen för fred och ett stopp för våld och vapenaffärer.

PS: Två viktiga jämförelser har jag sett i samtalet om Paris-attentatet. Den ena jämförelsen handlar om den enorma skillnaden i reaktioner här i Sverige när det gäller IS-attacken i Beirut, Libanon dagen innan, där 43 människor dog och 239 skadades. Den andra handlar om det faktum att en större massaker faktiskt har skett tidigare i Paris efter 1945. Om detta kan du läsa på bloggen Röda Malmö som berättar om när runt 200 algerier dödades i samband med en demonstration i Paris 1961. Har detta något att göra med det faktum att det i bägge dessa fall inte var infödda européer som dog?

Intressant?

Är SD ”Sverigevänner”?

I december förra året skrev jag en blogg där jag undrade: ”Vad är det egentligen som SD tycker är fint med Sverige?” Jag skrev den med anledning av att SD:s partiledning uttryckt att de inte tyckte Löfven var ”värdig att leda vårt fina land.

Efter nyheten om det flygblad som SD delat ut till flyktingar på Lesbos, framstår det ännu klarare. SD tycker inte alls att Sverige är ”ett fint land”. De gillar inte alls det här landet, så som det är.

Flygbladet som de delar ut i sitt eget namn, men också i hela det svenska folkets namn ska enligt partiledningen ”informera om… vilken typ av samhälle Sverige är”. Att på detta sätt tala i ett helt folks namn är en typ av odemokratisk elitism som är en naturlig del av SD:s historia och ideologi, även om partiledningen brukar försöka maskera detta så gott de kan.

I den ”information” som SD sprider beskrivs ett mycket våldsamt samhälle som håller på att falla samman (”falling apart”), där välståndet försvunnit helt (”is gone”) och där antalet våldtäkter är de högsta i hela världen. I media som till exempel Dagens Nyheter har man tagit upp direkta sakfel i flygbladet. Man kan också ha moraliska synpunkter på flygbladet. Men man kan dessutom fundera över en annan sak.

Gustav V inför reaktionära bönder 1914.

SD brukar kalla sig själva för ”Sverigevänner”. Bortsett från hur man ska begripa eller tolka ett sådant uttryck, så är det uppenbart att det inte stämmer på SD. Den som är vän med någon eller något brukar tycka om den eller det. Men så är det inte för SD. Det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige. Är det då ett svunnet Sverige de tyckte om? Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt.  Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.  Det Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

Om skattegnäll och att cykla på fälgarna i Uppsala

I söndagens UNT kunde man läsa en debattartikel av några borgerliga politiker. Den handlade om skattehöjningar i Uppsala kommun. Rubriken på artikeln var ”5000 mer i skatt 2016”. Det låter ju rätt mycket. Så vad är bakgrunden? Och stämmer det?

I kommunfullmäktige idag behandlas ett budgetförslag från den nuvarande majoriteten bestående av s-mp-v. Där finns ett förslag om höjd kommunalskatt med 30 öre. Nu blir ju inte det på något sätt 5000 kronor. Men för att delvis förstå att inte ens dessa borgerliga politiker tror det, måste man läsa ungefär halva artikeln. Där står det: ” I och med att även landstinget höjer skatten kommer den genomsnittliga Uppsalafamiljen att få betala nästan 5 000 kronor mer i skatt år 2016.

Så det är alltså nästan 5000.

Det är på ett år.

Det är med höjningen av landstingsskatten inräknad.

Men viktigast: det är inte per person utan för två vuxna skattebetalare tillsammans eftersom artikelskrivarna utgår från en genomsnittsfamilj med två vuxna.

Så sannare vore att säga att för en person som tjänar 25 000 kronor i månaden handlar det om 75 kronor i månaden. Tillsammans med landstingsskatten som enligt förslag höjs med 55 öre blir det lite drygt 200 kronor i månaden.

Men vad som vore sannare skulle ju inte gjort sig så bra som rubrik.

Nu vill jag direkt säga att jag skulle önska att man inte behövde höja kommunal- och landstingsskatten. Anledningen till det är att den inte är progressiv. Det som är samma procentsats drabbar mer den som har lägre inkomst. Med ett mindre konsumtionsutrymme är 170 kr mer för den som tjänar 20 000 än vad 340 kr är för den som tjänar 40 000.

Men de borgerliga på riksnivå skriker i högan sky över alla förslag till statliga skattehöjningar som skulle ta mera från dem som har mera. Socialdemokraterna och MP vågar inte se till att verkligen omfördela ordentligt på detta sätt. Därför blir det också mindre att omfördela till dem med lägre inkomster och mindre att omfördela ut till kommunerna.

Det man då måste fråga sig är hur det ser ut i den kommunala välfärdens verksamheter. Skola, förskola, äldreomsorg, socialtjänst och så vidare. Jag tror att både anställda och många brukare kan se brister som tydligt har att göra med minskade resurser och minskad bemanning. En utveckling som pågått i många år. Så nog behövs det mer resurser. För att verkligen vända skutan och börja bygga upp den alltmer trasiga välfärden räcker inte dessa skattehöjningar på 30 + 55 öre. Men de är åtminstone steg i rätt riktning.

Men de borgerliga debattörerna menar att kommunens ekonomi läcker som en punka på ett cykeldäck. De menar att de vill täta läckan istället för att (bara) blåsa in ny luft. Vad det är som läcker (och hur) framgår inte av artikeln. De menar ju inte det läckage som utgörs av vinster på många miljoner som försvinner iväg till privata välfärdsbolag. Och även om de pratar om ”strukturproblem” så tror jag inte heller att de vill minska på den byråkratiska apparaten med dubbelkommandon som leker affär med varandra eller andra neddragningar på de högre nivåerna.

Ska vi fortsätta på fälgarna?

Nej, istället pratar man om ”ledarskap”, ”handlingskraft” och ”budgetdisciplin”. Att det finns problem med budgetar som inte räcker till vet nog de flesta som arbetar längst ner i kommunens verksamheter. Alltså där nere där själva verksamheten sker. Men jag tror inte det är många i verksamheten som anser att det beror på att bemanningen eller resurserna där är för stora.

Så även om kommunala skattehöjningar – av ovan nämnda skäl – inte är att föredra och inte heller kommer innebära stora förbättringar så är fortsatta kommunala neddragningar ute i verksamheterna ett värre alternativ. Det borgerliga alternativet skulle innebära ännu mer av fortsatt cyklande på fälgarna.

Uppsala

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: