Vad har vi råd med?

Mycket i media just nu handlar om vad vi har råd med. Eller inte.

Jag tänker då inte på sådana här privatekonomiska vinklar där en journalist talar om hur man kan få den egna ekonomin att gå ihop. Hur man lever billigare, helt enkelt. Inte heller tänker jag på förnedringsprogram på TV där experter ska hjälpa folk som verkligen inte kan ”rätta mun efter matsäcken”.

Nej jag tänker på vad vi har råd med tillsammans – som ett samhälle.

Konjunkturinstitutets (KI) forskare brukar undersöka bland annat hur ”hushållen” respektive företagen uppfattar utvecklingen inom ekonomin. ”Hushållen” det är väl de flesta av oss. Vi som arbetar i olika företag och handlar för vår lön. Företagen är ju också egentligen människor, nämligen de som äger ett företag. Enligt forskningschefen Göran Hjelm på KI är det något som ”sticker ut” i deras senaste undersökning. Skillnaden mellan hur hushållen uppfattar ekonomin och ”hur det faktiskt går” är ovanligt stor. Hjelm säger att företagen är ”optimistiska” medan vi andra (hushållen) är ”pessimistiska”. Någon analys av denna skillnad har jag inte hittat. Kan det vara så enkelt att hur ”det faktiskt går” ser ganska olika ut beroende på om man är en vanlig lönarbetare eller om man äger ett företag?

Annars är det ju så att vi ända sedan början på 1980-talet har fått höra att vi inte har råd med olika saker som vi tidigare hade råd med. Och inte heller här gällde det då de alltfler nya prylar som vi utökat våra hem med de senaste årtiondena. Nej, framförallt gällde detta den gemensamma välfärdssektorn som man sa var alltför dyr. Under många år talades det om hur vi var ”satta i skuld” som nation. Därför måste vi skära i kostnaderna för det gemensamma, sa man. Men samtidigt blev den samlade rikedomen mätt i BNP ständigt allt större.Skärmklipp 1980 var den 234 900 kronor per capita. År 2014 hade den ökat till 404 100 kronor. Men varken notan för statsskulden eller rikedomens utveckling fördelades rättvist. Tvärtom. För under samma tid ökade klyftorna i samhället som en långsiktig tendens. Välfärdssektorn skars ner, men de som var rika innan blev nu ännu rikare än de varit på länge. Samtidigt fick vi grupper vars ekonomi inte bara stod still utan faktiskt fick det sämre även i absoluta tal. Så vad var det som vi inte hade haft råd med?

Som en följd av politiska beslut – officiellt baserade på uppfattningen att vi inte hade råd – har antalet människor som arbetar inom skola, vård och omsorg minskat under en lång följd av år. Enligt SCB minskade andelen som arbetade i den offentliga sektorn från 45 procent 1993 till 34 procent år 2009. Under 1990-talet steg samtidigt arbetslösheten kraftigt till över 10 procent och när den minskade under 2000-talet så låg den kvar på en mycket högre nivå (7-8 procent) än tidigare (2-3 procent). Hade vi alltså råd med arbetslöshet, men inte med att ha så många människor anställda i den gemensamma skattefinansierade sektorn?

Enligt samma synsätt var kostnaderna för människor som var sjuka eller arbetslösa alldeles för höga. Därför började man dra ner på ersättningarna till dessa människor. Det gällde också att se till att inte någon utnyttjade sina rättigheter för mycket. Därför påbörjades olika åtgärder för att minska dessa rättigheter och driva sjuka och arbetslösa tillbaka till en arbetsmarknad som samtidigt hade blivit ännu mindre än förut. De av oss som hade jobb fick samtidigt mer i våra egna plånböcker som ett resultat av att skatterna sänktes för oss. Hade vi alltså inte råd med medmänsklighet längre?

Under Reinfeldts regeringsår så minskade också statens inkomster av skatt med 140 miljarder genom politiska beslut, det så kallade jobbskatteavdraget. Hur en minskning av inkomsterna kunde motiveras samtidigt som kostnaderna för välfärden ansågs vara för höga är svårt att förstå. Men det går väl ihop om man faktiskt inte tycker att de behövs så mycket gemensam vård, skola och omsorg i samhället.

Nu ställs frågorna om vi har råd att ta emot de människor som kommer hit och söker asyl på flykt från krig och elände. Siffrorna varierar. Men visst finns det kostnader. Stora kostnader. Vad kan man då tänka om det?

Man kan naturligtvis, även här, fråga sig vad medmänsklighet har för pris. Måste vi inte hjälpa alldeles oavsett vad det kostar? Många människor tänker så och tack och lov för dem och alla som ställer upp med alla möjliga sorters frivilligt obetalt arbete för att ta emot eller hjälpa nyanlända flyktingar. Men ändå så räcker det nog inte i längden. Tyvärr. För bortsett från rasister, egoister, snåljåpar och andra otrevliga typer så finns det många människor som personligen upplevt den förstörda välfärden, både som välfärdsarbetare, sjuka, arbetslösa, anhöriga, föräldrar och så vidare. Om denna redan nedmonterade välfärd ställs mot flyktingmottagandet då kommer det på sikt att bli svårt att försvara både det ena och det andra.

Att ta emot så många flyktingar som just nu kommer till Sverige skulle i varje situation och i varje typ av samhälle innebära både kostnader och olika typer av nya problem (men också möjligheter). I det politiska läge vi har och med de maktförhållanden som råder så blir dessa problem större än vad de skulle kunna vara.

Vi har redan en situation med tidigare försämrad välfärd, med ny fattigdom och växande klyftor. Vi har en orättvis fördelning av mottagandet inte bara i Europa utan också inom Sverige som belastar fattiga kommuner mest. Eftersom samhället inte satsat riktigt på byggande sedan det så kallade miljonprogrammet är också tillgången på bostäder sämre än på länge. Samtidigt har bostäder alltmer blivit en del av en utestängande marknad. Andelen hyresrätter har minskat och priserna på villor och bostadsrätter rusat i höjden. Och de eftersatta upprustningarna i hyresrätter leder till hyresnivåer som blir alltmer orimliga. När det gäller tillfälliga boenden för flyktingar så har det också blivit olika kapitalisters guldkalv, vilket gör att kostnaderna för flyktingmottagandet ökar ännu mer.

Allt detta innebär naturligtvis problem och kostnader när många nya människor anländer till vårt land. Det får inte innebära att vi viker ner oss i försvaret av mänskliga rättigheter som till exempel rätten att söka asyl. Vi måste se människorna som kommer just som människor liksom vi och försöka leva oss in i deras situation.

Men vi måste också säga att det finns olika sätt att lösa de problem som uppstår när flyktingar som kommer hit ska tas emot. Ett sätt är att vi fortsätter på den borgerliga huvudväg som tyvärr även socialdemokratin och de förvandlade miljöpartisterna slagit in på. En väg där vi fortsätter den samhällsutveckling som jag beskrivit ovan. Då kommer det verkligen bli svårt.

Eller så går vi en väg där välfärden försvaras. Där vi minskar klyftorna med en progressiv skattepolitik där vi fördelar bördorna efter bärkraft, stoppar skattesmitandet och välfärdsroffarna. En väg där vi satsar för framtiden, tänker att det bara är fantasin som sätter gränser. Där alla människor oavsett bakgrund, alla händer, hjärnor och hjärtan behövs. Där vi bygger ut välfärden igen, startar massiva bostadsbyggen, satsar på att utveckla alla alternativ som tar oss bort från fossilsamhället genom andra sätt att resa, bo och leva. Det kommer inte heller vara lätt, men det är viktigare nu än någonsin.

Intressant?

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: