Människor på flykt

När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet ledde det till att flera hundratusen människor försökte fly landet. Det var politiska motståndare till regimen, judar, romer och homosexuella som flydde för sina liv. Fram till 1939 flydde ungefär 400 000 från Tyskland och de ockuperade länderna. Att hitta länder att ta sig in i var inte lätt. Sverige tog emot en liten rännil av alla dessa flyende människor. Ungefär 5000 togs emot. Det fanns de som inte ens ville att dessa skulle få komma till Sverige. Här i Uppsala är Bollhusmötet, skildrat av Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, bekant.

Nu efteråt, med de kunskaper som vi har idag, framstår detta som skamligt. Men, även om vi vet mer idag, så var det inte någon som behövde vara okunnig om det som hände den gången heller.

Idag är informationen om det som sker i världen när det gäller människor på flykt närmast omöjlig att undvika. Idag är det åter lika många människor på flykt som under andra världskriget. Det talas om 60 miljoner människor som flyr krig, nöd och förtryck i hela världen. De flesta som flyktingar inom sina länder, andra som flyktingar i grannländer och bara en mindre del, av alla, på flykt mot Europa.

Så stora grupper av människor lämnar inte sitt land och reser under så farofyllda förhållanden om de inte är tvingade till det. Som någon skrev: ingen sätter sina barn i en båt ifall inte risken för deras liv är större på land. Att helt leva sig in i de fruktansvärda förhållanden som driver människor på flykt eller de vidriga förhållanden som själva flykten utgör är inte möjligt för de flesta av oss. Men vi måste kämpa mot förhärdningen och avhumaniseringen. Det gäller till exempel språket som när vi talar om flyktingvågor, ”volymer” eller ”massinvandring” (högernationalisternas propagandafras) istället för om människor på flykt. De är människor som vi och de angår oss.

Ska vi alls ta emot människor på flykt?

Bortsett från alla komplikationer om proportionerna, fördelningen av hjälpen, orsakerna till det faktum att så många människor flyr idag, frågan om integrationen och så vidare, så tycker jag att vi måste svara ett obetingat ja på den frågan. Det är en grundläggande mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor i nöd, även dem som inte tillhör ens egen familj, grupp eller nation. Det handlar om att vilja leva i ett humant och solidariskt samhälle. Det är grunden.

Men är det inte alldeles för många?

Det är många. De som har det värst kommer från Syrien där kriget pågått i fyra år. Tolv miljoner, mer än hälften av hela befolkningen, är på flykt. De flesta befinner sig fortfarande inom det egna landet. Mer än fyra miljoner människor befinner sig utanför landet. Av dessa är 95 procent i grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak och Egypten. Två miljoner är i Turkiet och drygt en miljon i Libanon.

Hittills i år (augusti) 2015 har enligt Invandrarverket 48 744 människor ansökt om asyl i Sverige. Av dem var 14 716 människor från Syrien. Under samma tid fram till augusti 2015 bifölls asyl för 19 355 personer.

Men hur ska vi se på dessa proportioner? Ett sätt är att som bloggaren Cornucopia räkna på nettoinvandringen från de länder som folk lämnar i förhållande till hela den nuvarande befolkningen i Sverige. Det ger den här bilden:

Ett annat sätt att greppa detta är att jämföra de 625 000 människor som förra året sökte asyl i EU med hela EU:s befolkning på 500 miljoner. Det är faktiskt färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992 då EU bara utgjordes av 15 länder. Idag, då EU har 28 medlemsländer, motsvarar de asylsökande en dryg promille av hela befolkningen. Skulle inte en välbärgad by med 1000 innevånare – om än med interna orättvisor vad gäller välståndets fördelning – kunna ta emot en eller två personer i nöd?

Professor Hans Rosling har på sitt pedagogiska sätt också, i ett kort föredrag på Youtube, visat hur liten del av flyktingarna som kommer till Europa.

Men kan vi ta hand om så många?

För det första har betydligt fattigare länder tagit emot fler flyktingar både förr och nu. Det av kriget förstörda Tyskland gjorde det t.ex. efter kriget. Men det finns någonting i grunden fel med synsättet att ”ta hand om”. I en välfungerande familj tar vi hand om våra barn. I välfungerande familjer och samhällen tar vi som är vuxna och arbetar också hand om gamla och sjuka. Naturligtvis måste vi ta hand om många av dem som kommer hit i början. Men när de sedan kommer i arbete bidrar de ju precis som alla andra till ”omhändertagandet”. Och deras möjlighet att bidra till att bygga upp samhället och därmed ta hand om andra som behöver stöd, utbildning och omsorg beror mer på vårt gemensamma samhälle än på dem. Att större grupper av människor inte får arbeta, samtidigt som det finns stora behov av både det ena och det andra som saknas i samhället, är en brist hos samhället – inte hos individerna. Det handlar om politik.

Naturligtvis blir det inledningsvis större kostnader för välfärden om fler människor kommer till vårt land. Men på sikt betalar de som får möjlighet att arbeta tillbaka detta för andra behövande. På samma sätt betalar unga tillbaka vad de under sin barn- och ungdom kostat för samhället innan de börjar jobba. Det är inte heller så att välfärden har rustats ner på grund av invandringen. Nedrustningen av välfärden påbörjades redan på 1980-talet och handlar också helt och hållet om politiska beslut som skattesänkningar, personalminskningar med flera hundratusen, privatiseringar, vinstmöjligheter för välfärdsföretag och så vidare. Författaren PO Tidholm har uttryckt det väldigt bra tycker jag:

Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen. Den ursprungliga lokalbefolkningens ungar har nämligen för länge sedan flyttat till stan för att bli spelutvecklare.

Men är det inte bättre att hjälpa på plats?

Nu är det ju så – som jag skrev ovan – att de flesta som flyr inte kommer till Sverige eller till EU utan till fattiga grannländer. Så vad betyder uttrycket ”på plats”? Ja, förmodligen främst Turkiet, Libanon och Jordanien, när det gäller flyktingar från Syrien. Men varför ska vi ställa hjälp till människor i dessa hemska flyktingläger i motsättning till att hjälpa dem som tar sig vidare?

Det  finns ju inte ens flyktingläger i alla områden där det skulle behövas. I länderna som högernationalister kallar för ”på plats” är trycket redan enormt när det gäller resurserna. Det finns varken medel, infrastruktur eller säkerhet så att det räcker till. Naturligtvis bör vi genom alla hjälporganisationer som finns bidra till att minska nöden här. Men det räcker ändå inte. Därför manar också FN:s flyktingorgan EU-länderna att öppna legala vägar för flyktingar in i Europa. Men det hemska är ju att EU stänger denna möjlighet för människor på flykt med hjälp av direktiv 2001/51/EC så att de tvingas fly på livsfarliga vägar över havet. Vill du veta mer om detta, se en annan kort förklaring på några minuter av professor Hans Rosling.

Att fördela mottagandet

På samma sätt som EU måste göra mer för att hjälpa människor att legalt ta sig till Europa och därmed avlasta de länder som idag tar emot flest flyktingar, så bör mottagandet också fördelas på ett rättvist sätt mellan länderna i EU. Man borde också sätta press på länder som Ungern med sin barbariska och rasistiska behandling av flyktingar eller Rumänien som driver stora delar av sin romska befolkning ut i tiggeri i andra europeiska länder.

Men också inom Sverige bör mottagandet delas på ett mer rättvist sätt. Det är ju helt orimligt att de 20 rikaste kommunerna tar emot mindre än en femtedel så många flyktingar – räknat per invånare – som de 20 fattigaste kommunerna. Som Kawa Zolfagary på bloggen Politism påpekat så är det illa ställt med de ”öppna hjärtan” – som Reinfeldt efterlyste – i den rika moderatkommunen Danderyd.

Att förstå orsakerna till att så många människor tvingas fly.

Precis som det är möjligt att hjälpa på olika sätt, både här och där, så är det också möjligt både att lindra nöd och att samtidigt undersöka och försöka förstå dess orsaker. Bland de länder som flest människor flyr från är Afghanistan, Irak och Syrien. Det går här inte att bortse från betydelsen av de angreppskrig under USA:s ledning som drabbat Afghanistan och Irak. Göran Greider skriver bra om följderna av USA:s krig och invasion av Irak våren 2003:

Före invasionen var terrororganisationer som Al-Qaida knappt närvarande i landet. Efter några år fanns de där och fångade skickligt upp besvikelsen hos Iraks sunnimuslimska befolkning, vars elitskikt tidigare styrt landet men nu förödmjukades. Ändå var det Islamska staten i Irak och Syrien som skulle bli barbariets avantegarde och massrörelse och några år senare plötsligt träda fram med en våldsam kraft och omdefiniera praktiskt taget hela världspolitiken. Mellanösternreportern Alexander Cockburn har i en bok nyligen pekat på USA:s skuld till IS framväxt – det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

Greider avslutar:

Det hjälper inte en enda flykting att vi försöker förstå varför IS växte fram. Och inga förklaringar av IS ursäktar vad de gör. Samtidigt är det helt avgörande att flyktingströmmar och övergrepp inte reduceras till uttryck för en ondska som vi inte kan begripa. När orsakssammanhang uppdagas tänker vi klarare och kanske blir vi också litet mindre pessimistiska.

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingar, invandring

Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Var femte svensk vill ta emot fler flyktingar | Svensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: