Begreppet fascism – tankar och lästips

Med anledning av vad stats- och finansministern sagt om SD diskuteras nu begreppet fascism och om det är en berättigad etikett på detta parti.

Att SD till skillnad från de liknande partierna i Danmark och Norge har en bakgrund i nazism är ordentligt belagt. Men sedan dess har de ju gjort en hel del ommöbleringar och utrensningar, både vad gäller folk och program. Annars skulle de inte haft de framgångar som de haft.

Jag tycker inte det är fel att konfrontera partier med sin historia. Speciellt inte ifall de ljuger om den eller inte har gjort upp på ett ärligt sätt med sådant som de säger sig ta avstånd från. Vänsterpartiets företrädare får ständigt uppleva det och lär inte slippa ifrån det helt så länge man räknar sina historiska rötter till det gamla SKP. På samma sätt måste moderaterna konfronteras med sin falska självbild när det gäller demokratins genomförande i Sverige eller sin negativa syn på Mandela och motståndet mot apartheid i Sydafrika. Eller för den delen Centerpartiet med Bondeförbundets mörka förflutna, när det gäller tankar som låg nära nazismen.

Att då inte SD skulle få konfronteras med sitt nazistiska förflutna, som dessutom ligger mycket nära i tiden, vore befängt.

Men är det korrekt att kalla SD fascister eller nyfascister?

I en artikel om upplösningen av blockpolitiken på den här bloggen skrev jag häromdagen att SD var ett borgerligt parti och citerade Herbert Tingstens bok Nazismens och fascismens idéer som talar om fascismen som just borgerlig. Det var ett sätt att visa på att alla typer av högerpartier är borgerliga enligt Tingstens definition, en definition som jag tycker är seriös. Men det kunde samtidigt tolkas som att jag menar att SD är fascister. Det menar jag inte. Jag tror att man tappar alla nyanser då. SD är ett mycket osympatiskt parti. Det är illa nog som det är. Men det finns det som är värre. Fascism är något värre. Att anse det innebär inte på något sätt att man är mjuk mot SD, men att man ser både likheterna och skillnaderna mellan olika reaktionärer.

Ofta och på många sätt tycker jag att frågan om etiketter är rätt ointressanta. De varken löser eller förklarar speciellt mycket för det mesta. Vi måste ändå alltid argumentera i sak för att ha en chans att lyckas – ibland räcker inte ens det, men ändå.

Anna-Lena Lodenius som har specialiserat sig på att sprida kunskap om olika sorters högerextremism blev tillfrågad om ifall man kan kalla SD ett fascistiskt parti. Och som hon skriver på sin blogg så rullade hennes svar i Ekot hela lördagen. Hon avvisade den etiketten. På sin blogg (läs den) hänvisar hon i sin tur till en artikel av historikern Håkan Blomqvist, författare till flera intressanta böcker om svensk arbetarrörelsehistoria. Läs den artikeln också. Den kanske kräver lite mer av sin läsare. Men det är den värd!

I korthet menar Blomqvist att vi inte ska se fascismen bara som ett ideologiskt fenomen. Den nationalistiska ideologin som tänker sig ”nationen som en etnisk enhet av utvidgad familjetyp som hålls samman av kulturell – ja gärna rentav biologisk – släktskap” räcker inte för att definiera fascism. Detta sätt att se på nationen skiljer sig från den ”civiska” nationsuppfattning där medborgarskapet står i centrum, som uppstod med den franska revolutionen. Men som Blomqvist skriver:

Men ”organisk” nationalism var ingenting förbehållet fascismen utan förenade länge betydligt bredare fält. Öster om Rehn sträckte sig denna typ av nationalism länge långt in i konservativa, liberala och även socialdemokratiska läger. Ja, föreställningen att nationen förenas av etniska fenomen, i form av kulturell och historisk gemenskap – språk, traditioner, seder och bruk, minnen och ursprung – är i själva verket i allra högsta grad levande i stora delar av världen.

Ja även för svenska förhållanden är det ”ett ganska nytt fenomen att betrakta nationen som en rent civisk – medborgerlig – gemenskap.”

Fascismen grundar sig på nationalism men också på:

arsenaler av idéer om styrkans och våldets rätt, ledarvälde och socialdarwinistiska visioner om urval och selektion, avsky mot demokrati, mot olikhet, degeneration och svaghet, för patriarkala ideal, militarism och diktatur. Som samhällspolitiskt fenomen handlade dess strävan om att upprätta en nationell statlig tvångsgemenskap kring den rådande sociala ordningen gentemot utmaningarna från arbetarrörelsen och andra radikala riktningar.

Sverigedemokraterna kan visserligen bli vägröjare för sådana rörelser – och delvis har det väl redan skett – men framförallt skulle det kunna ske ”om de sociala motsättningarna skulle skärpas till öppen kamp.

Men:

Sverigedemokraterna och dess motsvarigheter är inte fenomen av samma art utan ett parlamentariskt främlingsfientligt, opportunistiskt högerparti som ideologiskt slits mellan – eller koketterar med – uttalad nationalism och konservatism.

Så långt Blomqvist om fascismen och SD. En vettig syn, tycker jag.

Till sist vill jag, apropå detta med nationen, rekommendera en artikel av Nina Björk (för vilken gång i ordningen?) som resonerar om detta med nationen och konkurrenskraften. Det är resonemang som både socialdemokrater och vänsterpartister har anledning att ta till sig och lyssna på.

Intressant?

Läs andra bloggar om fascism, sverigedemokraterna

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: