Vad betyder det nu att inte vara till salu?

Stopp för vinster i välfärden var Vänsterpartiets huvudfråga i valet. Det har knappast undgått någon. En framträdande och sympatisk slogan var också att Vänsterpartiet ”inte var till salu”. Ett annat huvudargument handlade om att Vänsterpartiet inte skulle sätta sig i en regering som innehöll borgerliga partier eller som fortsatte privatiseringspolitiken. Stolta, viktiga och riktiga ord. Men nu är det upp till bevis.

Nu blev det uppenbart, det som man borde ha sett och sagt redan innan valet. Frågan om att säga nej till regeringstaburetter från Vänsterpartiet har aldrig funnits på dagordningen. Löfven vill absolut inte ha med Vänsterpartiet i en regering, han vill bilda regering med MP. Nu förhandlar istället Jonas Sjöstedt med Löfven och Miljöpartiet om villkoren för att stödja deras budget. Den måste gå igenom i riksdagen för att de två partierna ska kunna utgöra regering. Det är nu innebörden av den inte helt klara parollen ”inte till salu” kommer att testas.

En rimlig tolkning av parollen borde vara att Vänsterpartiet inte säljer sig för något mindre än ett stopp för vinsterna i välfärden. Att detta är ett absolut krav alltså. Någon annan tolkning tycker jag är svår att få till. Att det kan komma att leda till regeringskris och kanske nyval är en sak som man då måste ta. Annars har man väl sålt sig, eller?

Om man väljer att driva i stort sett en enda fråga under valet och säger att man inte säljer sig, så vore det mycket nedslående för många av dem som röstat på Vänsterpartiet ifall det skulle visa sig att man nöjer sig med en utredning av frågan. Av rocken har då inte ens blivit en tumme. Att Sjöstedt i en intervju i Aftonbladet använder uttrycket ”få bort vinstjakten” oroar mig. Den formuleringen såg jag att socialdemokraterna här i Uppsala använde på sina valaffischer. Det betydde ju inte att de var för ett vinststopp (en besynnerlig lek med ord). Att ett stopp för vinster i välfärden inte går att genoföra över en dag är självklart. Men det måste bli ett förhandlingsresultat som har mer substans än en utredning. Vi får inte bli lurade.

Det politiska läget nu

Vi har ett socialdemokratiskt parti där vänstern (inom partiet) alltid får stryk. Ett parti som till stora delar genomfört det nyliberala skifte som Alliansen fullföljt och som S nu bara kommer genomföra vissa mindre justeringar av . Innan valet reste Jonas Thunberg i Flamman frågan om miljöpartiet var ett borgerligt parti. MP har aldrig varit ett socialistiskt eller ett vänsterparti. Men även  den radikalism som fanns i partiet tidigare har malts ner med åren. En av partiets fränaste kritiker är idag det gamla språkröret Birger Schlaug. Läs med fördel hans blogg.

Vänsterpartiet har visserligen starkt stöd i folkopinionen för kravet på vinststopp. Men bland de politiska partierna står man ensamma mot de två stora – och i grunden borgerliga: grupperna S+MP och M+FP+C+KD samt den yttersta högern i form av SD. Jag tror att Vänsterpartiet skulle vinna på att erkänna och utgå från detta, tala om det och låta det ligga till grund för en verklig och hård opposition mot dem alla.

Detta är naturligtvis inte så trevligt. Det skulle möta hårdare motstånd och inte ge några kortsiktiga belöningar. Men i det långa loppet tror jag att det är den enda realistiska politiken. Annars lär vi aldrig se något slut på den nyliberala politiken och dess följder.

Läs i samma ämne: bloggen Annarkia

Läs också ett viktigt inlägg i Flamman om detta med att fokusera på bara en fråga under valrörelsen.

Intressant?

Nu lägger Aleris ner.

Jag läser i dagens UNT (26 september) att vårdföretaget Aleris nu definitivt bestämt sig för att lägga ner i Uppsala. Direkt drabbade är 90 anställda och 330 brukare.

Detta aviserade man redan för ett år sedan. Jag skrev då en bloggartikel om detta, om de vinster som företaget tagit ut, vd:s lön, ersättningen till hemtjänsten, fördelen med kommunalt driven verksamhet och med att betala skatt. Eftersom den fortfarande är giltig och innehåller en del väsentlig information i fallet så rekommenderar jag den till omläsning:

Aleris lägger ner i Uppsala och visar….

 

Uppsala

Intressant?

Eftervalstankar

När jag cyklar hem från jobbet längs Dag Hammarskjölds väg ser jag att någon eller några skrivit en stor kommentar till valet. Det är på en plats där det normalt brukar vara en större reklamaffisch för något som jag inte vill köpa. Med stora bokstäver har någon eller några skrivit:

DEMOKRATI – ATT FÅ SÄTTA ETT KRYSS PÅ EN PAPPERSLAPP VART FJÄRDE ÅR.

När jag vid middagen berättar om detta säger vår yngsta familjemedlem att ”det där låter inte så positivt”. Och det har hon ju rätt i. Jag vet inte vilken eller vilka som skrivit detta slagord eller ifall de själva har något alternativ till det nuvarande systemet. Men uppenbarligen är det någon eller några som inte är nöjda .

Själv anser jag att detta med röstandet är en mycket viktig del av vilken demokrati som helst. På många platser i världen slåss människor fortfarande för denna rätt. Samtidigt drömmer jag också om en demokrati som skulle vara något mycket mer och större än detta. En demokrati där vi aktivt och tillsammans hade ett  reellt inflytande över det samhälle vi lever i. Och då menar jag naturligtvis inte genom att göra olika individuella kundval som ju numera utvidgats från vanliga varor till att även gälla olika typer av välfärdstjänster. Jag menar en möjlighet att styra över våra arbetsplatser och områdena där vi bor, men också över olika maktcentra som till exempel bankerna. Jag är socialist helt enkelt.

Men önskar de som skrivit slagordet ovan  en större och mer omfattande demokrati? Eller vill de kanske som de svenska nazisterna helt avskaffa rösträtten till förmån för att få styras av någon ”führer”? Tja, det är ju svårt att veta.

Samling i mitten eller närmande till SD?

Jag tänker på detta mot bakgrund av framgångarna för valets enda verkliga vinnare: sverigedemokraterna. Nu diskuteras ju mycket om hur landet ska styras och många talar om vikten av blocköverskridande överenskommelser. Det kallas för att ”ta ansvar”. Frågan är för vad. Flera debattörer har påpekat det ganska självklara, att om de flesta partier försöker befinna sig i någon sorts gemensam mitt – där man suddar ut skillnaderna mellan arbetarrörelse och borgerlighet – så ökar det utrymmet för missnöjespolitik och högerpopulism. Erfarenheterna av av blocköverskridande samarbete från andra håll i Europa är inte heller positiva. Journalisten och experten på högerextremism Anna-Lena Lodenius visar till exempel i en artikel i SvD hur samarbete mellan socialdemokrater och borgerliga i Nederländerna, Österrike och Belgien direkt lett till framgångar för högerextrema partier.

Bland de ordentligt tilltufsade moderaterna finns en annan risk. Den som handlar om att man ska gå den främlingsfientliga opinionen tillmötes. Naturligtvis finns denna risk även inom andra partier, men förmodligen mest hos moderaterna som förlorade mest till just SD. Man kan inte säga att rågången mot främlingsfientlighet varit helt konsekvent inom borgerligheten. Inom både FP, C och KD har det förekommit testballonger och utspel som fiskat i grumliga vatten. Ändå är det nog sant att säga att borgerligheten i Sverige hittills skiljt sig från sina europeiska kollegor. När Reinfeldt talade om att ”öppna sina hjärtan” så var det nog inte bara ärligt utan också i stor kontrast till andra s.k. liberala ledare i Europa. Men när han ställde det öppna hjärtat i motsättning till välfärden så spelade han helt uppenbart SD i händerna.

Det har skrivits en del konstiga saker om detta med att ”förhålla sig” till SD:s väljare. Bland annat ett mycket konstigt inlägg av Zaremba i DN. Ett mycket bra inlägg har däremot skrivits av Daniel Poohl på tidskriften EXPO: Gå inte SD-opinionen tillmötes. Han kritiserar en annan sorts blocköverskridande förening-i mitten-politik, nämligen den som talar om de anständiga 87 procenten. Han skriver bland annat:

…svensk politik hade mått bra av att lyfta fram de stora skillnader som finns mellan de så kallade 87 procenten. För sanningen är att vi inte är 87 procent. Migration och integration är politikområden som precis som alla andra omfattas av många politiska skiljelinjer.

Han diskuterar också detta med ”lyssnandet” (där det skrivits både tänkvärda och mer tveksamma saker) och avvisar inte alls möjligheten att vinna över SD-väljare, men då med

….en idé som är stark och en realpolitik som erbjuder konkreta lösningar på vardagens problem.

Det är ett sätt att lyssna. Vi håller fast vid våra idéer, utvecklar dem, men kompromissar inte med rasism och intolerans.

Han avvisar också – genom att hänvisa till erfarenheter från Danmark, Storbritannien eller Frankrike – tanken om att SD skulle stoppas genom att man börjar ”lyssna” till deras förslag och ta upp deras förslag som sina egna:

När du tillmötesgår opinionen så växer extremhögern och högerpopulismen.

Naturligtvis innebär inte denna konsekventa antirasistiska strategi att SD hindras att växa i sin isolering. Men som Poohl skriver:

Det kanske de gör. Men det är inte bara en fråga om röstsiffror. Det är en fråga om vilka idéer vi vill ska prägla vårt samhälle.

Vänsterpartiets upplägg

Löfven stängde ju direkt  igen dörren till vänsterpartiets deltagande i regeringsbildningen. En del är upprörda över det. Jag läser till exempel ett argt inlägg från en gammal bekant, socialdemokraten och byggnadsarbetaren Kent ”Renen” Johansson på SVTdebatt. Han tycker att Löfvens vandring åt höger och utestängande av vänstern är ett hån mot allt de står för. Det är ju bra att Löfven kritiseras för detta. Inte minst från de egna leden. Själv har jag svårt att dela upprördheten. Jag är helt enkelt inte alls förvånad. Löfven är en högersosse och har inte gett uttryck för att vara något annat. Att hålla vänstern på avstånd är helt logiskt från hans position.

När det gäller Vänsterpartiets valkampanj så är mitt intryck att fler medlemmar än på länge varit aktiva i själva valkampanjen. Antalet medlemmar i vänsterpartiet har också ökat kraftigt de senaste åren. Men hur ska vi då med denna bakgrund se på vänsterns alltför blygsamma framgångar? Kunde vi uppnått mer med ett annat upplägg?

En av de mer intressanta och tankeväckande analyser jag läst finns på vänsternättidningen Synapze. Det är ett inlägg skrivet av brevbäraren och vänsterpartisten Gunnar Westin från Stockholm.

Han konstaterar dels sansat att  Löfven vill behålla jobbskatteavdragen så därför ”kan vi inte förvänta oss särskilt mycket omfördelningspolitik.”

Men han har också viktig kritik mot vänsterns valkampanj både i olika detaljer såväl som i helheten. Även här handlar det om att vi skulle ha vunnit på öppnare och tydligare konfliktytor:

Felet har snarare varit den underliggande strategin, som kan sammanfattas med att Sjöstedt – med undantag för frågan om vinsterna i välfärden – tämligen systematiskt begränsat sig till att driva frågor som inte öppnar upp en konfliktyta i förhållande till Löfven.

Jag tror att (v) kunde ha vunnit en hel del på att utgöra en självständigare och mer aggressiv opposition genom att tydligare konkurrera på den planhalvan, som SD nu ofta fick ha för sig själv.

Det tycker jag är viktiga synpunkter att ta till sig för ledningen i Vänsterpartiet, inte minst i den nuvarande situationen med Löfvens stängda dörr.

Socialdemokraternas stödben

Till sist bara några ord om det parti som ”får vara” samarbetspartner i den minoritetsregering som Löfven vill skapa: Miljöpartiet. Jag har aldrig betraktat MP som ett vänsterparti även om det funnits positiva inslag i deras politik. Men dagens MP kan knappast beskrivas bättre eller mer vasst kritiskt än av dess gamla språkrör Birger Schlaug. I ett rödglödgat – eller i hans fall kanske snarare grönt av ilska – inlägg klär han fullständigt av den nuvarande MP-ledningens opportunism och övergivande av det ursprungliga perspektivet:

Tillsammans med den sämsta tänkbara socialdemokratin – ledd av Stefan Löfven – när riksdagen har den sämsta sammansättningen på årtionden, när varje möjlighet att bryta de system, strukturer och normer som partiet bildades för att bryta är totalt omöjligt. Då sitter MP i regeringsförhandlingar för att skriva ett kapitel. Efter en valkampanj när snart sagt varje uns av grön ideologi tonades ner och målet var triangulering och kostymering för att inte sticka ut. Som om det var tanken på Miljöpartiet!

Läs hela hans inlägg. Det är det värt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om valet, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet

Reinfeldt med 156 000 i månaden ”aktar sig” för att fundera över vem som är höginkomsttagare.

Jag ser en intervju med vår statsminister i SvD. Ett avsnitt i intervjun handlar om löneskillnader:

SvD: Vilken inkomstnivå anser du att man måste upp till för att vara höginkomsttagare?
Fredrik Reinfeldt: – Det har jag aldrig försökt fundera ut, jag aktar mig för det. Den referensen görs väldigt slarvigt i debatten. Det är nästan som om alla blir höginkomsttagare bara för att de jobbar heltid, så tror jag inte att de själva upplever det. Låt oss säga så här, Sverige har en sammanpressad lönestruktur, de flesta tjänar alltså likadant, enkelt förklarat.

Alltså:

Vår statsminister som själv tjänar 156 000 kr i månaden ”aktar sig” för att fundera över inkomstklyftor. Ja, han tycks inte ens vilja se dem. ”De flesta tjänar likadant helt enkelt”.

Sen försöker han förvirra genom att säga att det nästan är som om ”alla” som ”jobbar heltid” blir eller är höginkomsttagare, fast de inte själva upplever det så.

Men.

Både vi som lever i en annan ekonomisk verklighet än Reinfeldt och inte är höginkomsttagare (de flesta av oss) vet det.

Alla ekonomer som visat på att inkomstklyftorna ökat i Sverige sedan 1980-talet vet det.

Höginkomsttagare finns och de kapar åt sig mer idag än någonsin. Men med en statsminister som inte ens erkänner att det finns några som kan kallas höginkomsttagare lär ingenting av detta förändras.

 

Läs mer på denna blogg till exempel om makteliternas inkomstutveckling eller Att förtjäna sin lön – vad är rimligt?

Intressant?

Läs andra bloggar om politikerlöner, moderaterna

<span>%d</span> bloggare gillar detta: