EU-valet, siffrorna och sofflocket.

Liksom många andra sitter jag och stirrar på siffrorna från valet till EU-parlamentet.
Halva befolkningen deltog inte alls i detta val. Men det var ändå en ökning av antalet som deltog jämfört med tidigare. Och det var betydligt fler i procent räknat än de som deltar i många andra europeiska länder. Ändå är det ju en mycket låg siffra att bara varannan människa bryr sig om att gå och rösta. Hur mycket detta är uttryck för uppgivenhet, likgiltighet, vrede eller någon annan känsla i förhållande till EU-projektet vore intressant att veta. Tyvärr tror jag inte att så många av dessa 49 procent har lyssnat till de uppmaningar till bojkott som riktats från en del EU-kritiker. Själv är jag emot tanken om bojkott, men det skulle kännas bättre ifall man visste att icke-deltagandet åtminstone var en aktiv handling i vrede eller protest.
I detta val i Sverige fick de partier som öppet kallar sig borgerliga tillsammans 36 procent. Det är alltså drygt 18 procent av samtliga röstberättigade. Inom denna grupp är moderaterna de stora förlorarna. Det förklarar nu moderaterna själva med att styrande partier som av någon sorts naturlag, straffas av väljarna. Men så har det inte alltid varit för sittande regeringar. Och den fråga som moderaterna inte kommer undan är ändå varför så många just nu har lämnat dem, liksom deras kollegor vid makten i andra länder och med samma politik.
SD som har en nationalistisk och främlingsfientlig politik ovanpå en genuint borgerlig klasspolitik får i detta val 10 procent. Alltså ungefär 5 procent av samtliga röstberättigade.
46 procent av den hälft som röstat har alltså uttryckt sitt stöd för en öppet borgerlig politik (alliansen plus SD) men med en kantring åt ytterhögern. Men det är alltså bara 23,5 procent av samtliga röstberättigade.
Socialdemokraterna får 24,4 procent – ungefär som i förra EU-valet – vilket alltså med samma sätt att räkna innebär ett stöd från 12,4 procent av samtliga med rätt att rösta.
Vänsterpartiet ökar lite grann till 6,3 procent vilket då är 3,2 procent av samtliga.
Sen har vi de verkliga vinnarna i MP som en del nu räknar som en del i någon sorts vänstervind. MP brukar alltid själva frånsäga sig etiketten ”vänster”. Och även om begreppet vänster i sig inte är något speciellt klart begrepp, då det inte talar om innehåll i politiken utan om positionen så tycker jag att det är en väl tillrättalagd beskrivning. MP har med åren blivit ett alltmer liberalt parti och får ofta skarp kritik från en vänsterposition av det gamla språkröret Schlaug på hans läsvärda blogg.
MP får i alla fall 15,3 procent (7,8) och raketen Feministiskt Initiativ 5,3 procent (2,7). Gudrun Schymans nya parti har ju ett politiskt program som verkar vara ganska nära Vänsterpartiet. Tydligen uppfattar de flesta av dess väljare sig själva som ”vänster”, men partiledaren säger att detta är föråldrade frågeställningar. OM de kommer visa sig vara stridbara förkämpar för en rättvisare värld inne i de parlamentariska sammanhangen återstår väl att se.

Summan av kardemumman är att vi kan se detta valresultat:
Största parti är det så kallade ”sofflocket”, de som INTE röstade med 51 %
De öppet borgerliga är 18 %
Socialdemokraterna är 12, 4 %
Miljöpartiet är 7,8 %
SD 5 %
Vänsterpartiet 3,2 %
Feministiskt Initiativ 2,7 %

Så även om det inte ser riktigt så illa ut som i en del andra länder i Europa så tycker jag inte det finns så mycket att glädja sig åt i det svenska valet heller.
Den stora frågan för de flesta partier – men kanske främst dem som säger sig tala för det ”vanliga folket” – måste väl vara att fundera över hur man ska ta fighten med ”sofflockspartiet”.

Nu kan man ju säga att de som inte röstar får skylla sig själva, att deras ”ickeröst” inte ska räknas eller tänkas in alls. Men det håller jag alltså inte med om. För ifall man tänker att det behövs stora grundläggande förändringar i våra samhällen, där en nedrivning av det nuvarande EU-projektet är en del, så krävs det att en avgörande del av folket deltar i detta. Vägen dit kan kantas med kritiska EU-röster eller arga bojkottröster men knappast med att inte visa något alls.

PS: Om ni vill läsa en bra och lite mer optimistisk artikel än den ovanstående så rekommenderar jag en artikel av Martin Klepke i Arbetet: EU-valet en logisk följd av en arbetarfientlig politik.
Om du vill läsa om åsikterna hos ett urval av de framgångsrika högerkrafterna/rasisterna /fascisterna så läs 16 vidriga åsikter….

Intressant?
Media: AB, DN

Läs andra bloggar om EU, om EU-valet

RF – med yxhugg bakåt, bort från verklig rörelse.

För några år sedan var jag på ett Forum ordnat av LS, syndikalisterna i Uppsala. Under en del av programmet fick olika ungdomsgrupper som SUF (syndikalistiska ungdomsförbundet), Ung Vänster, RKU (ungdomsförbund till Kommunistiska partiet som senare lämnat moderpartiet här i staden) tillfälle att presentera sig. Under denna punkt framträdde även två killar från RF, Revolutionära Fronten. Jag minns att deras framträdande gjorde mig ganska beklämd. Det var ett sätt att tänka som fick mig att undra hur (eller om) det skulle vara möjligt att nå fram (eller in) med några motargument. Alltså in i ett tänk som kändes som ett slutet system. Sedan dess har jag inte haft anledning att fundera över denna lilla organisation, däremot över frågan om hur vi kan se på våld i allmänhet och i förhållande till fascismen, liksom hur vi ska möta det nazistiska våldet. Jag skrev om det bland annat i blogginlägget Olika sorters våld.
Men nu är denna lilla organisation förstasidesnytt efter att Janne Josefsson tagit upp dem i Uppdrag granskning. Kajsa Ekis Ekman riktar berättigad kritik mot programmet i en artikel i ETC bland annat för sakfel som att ”95 procent av våldet kommer från vänster”. Hon menar också att programmet blir som en reklamfilm för RF. Men det är en synpunkt som jag har svårare att förstå.
De båda bloggarna Svensson och Homo Politicus har skrivit bra om denna organisation och dess praktik. Det gjorde också Åsa Linderborg då hon skrev om domen mot den RF-medlem som överskred det berättigade nödvärnsvåld som Kärrtorpsdemonstranterna tvingades till, genom att sätta en kniv i ryggen på en nazist.
Jag vill försöka tillägga något om RF:s praktik och varför jag anser att den är så skadlig. Jag vill göra det för att jag dessutom har förstått att delar av framförallt den yngre vänstergenerationen faktiskt ser med en viss förståelse på organisationen RF. Men också för att jag tror att denna ”förståelse” inte uppstått i ett tomrum. Den har uppstått därför att det framförallt är yngre människor som drabbats av och mött detta nazistiska våld. Den har också uppstått som en följd av försummelser från den ”äldre” och mer ”etablerade” vänstern. Dessa försummelser handlar både om det vi säger eller inte säger och om det vi gör eller inte gör. Men mer om det senare. Nu till RF.
Jag minns att den ene av de två RF-killar, som jag förvånad lyssnade till på Uppsala-syndikalisternas forum, sa något i stil med att man på några sekunder kunde åstadkomma mycket mer genom att slå sönder en borgerlig partilokal än genom traditionell politisk verksamhet, typ mötesverksamhet.
Jag tror att detta uttrycker kärnan i ett tänkande som visserligen är socialistiskt i den meningen att det i ord kritiserar kapitalismen, men som inte förstår att det här samhället, just nu och sedan en lång tid, inte främst bärs upp av våld. Vi lever inte under ockupation eller under en öppen diktatur. Det som framförallt bär upp detta samhälle just nu och sedan lång tid är det faktum att den stora majoriteten accepterar och finner sig i detta samhälle.
Det betyder inte att vi ska bortse från eller låta bli att bekämpa den fortgående inskränkning av demokratin som skett sedan en lång tid. Det betyder inte heller att det vi har alltid har existerat eller getts oss till skänks utan rörelse och kamp. Det betyder inte heller att maktens våld inte finns där, men det är inte det främsta sättet att upprätthålla systemet här och nu. Istället är det majoritetens accepterande av systemet som idag är den viktigaste faktorn för dess bestånd. Det betyder att det viktigaste som behövs för att förändra samhället idag är en förändring av tänkandet hos den stora majoriteten. En sådan förändring av tänkandet kan bara åstadkommas genom samtal, debatt och genom organisering för att tillsammans försvara våra gemensamma intressen. Den historiska erfarenheten från arbetarrörelsens historiska framväxt visar att organiseringen och rörelsen här är det viktigaste.
Om man inte förstår att de flesta människor, även de som tillhör arbetarklassen, idag accepterar det nuvarande samhället i dess huvuddrag, då förstår man inte heller att effekten av att slå sönder en borgerlig partilokal eller misshandla liberaler inte leder ett enda steg framåt, inte ökar medvetandet eller organiseringen eller rörelsen för förändring ett enda dugg. Tvärtom!
Att det dessutom visar på en demokratisyn som tillhör det värsta inom det som har kallats socialism i Sovjet, Kina eller Nordkorea är en annan viktig fråga. En fråga om värderingar.
Om RF-aktivisten som satte en kniv i ryggen på en nazist hade lyckats döda nazisten så hade det inte heller inneburit ett enda steg framåt i kampen mot fascismen. Istället hade det inneburit enorma problem för den breda anti-rasistiska rörelsen och – som Linderborg skrev i sin artikel – omöjliggjort den stora samlingen i Kärrtorp som var en reaktion på nassevåldet.
När jag tittar på RF:s hemsida ser jag att de använder ett gammalt citat av Marx som lyder: ”Arbetarklassens befrielse kan enbart vara dess eget verk”. Men RF har ändrat lite i citatet. De har ändrat det till ”vårt eget verk”. Jag tror inte att det är en tillfällighet. De ser sig som representanter för arbetarklassen, men bryr sig inte om att erövra något förtroende eller bli representanter genom demokratiska procedurer. Att deras metoder slår mot människor som tillhör arbetarklassen eller att de till och med kan öka sympatierna för nazisterna, tycks inte bekomma dem. Det är stilen hos en extremt auktoritär och elitistisk rörelse av en typ som jag inte vet att vi haft någonsin i Sverige, däremot i andra länder som t.ex. Tyskland med den s.k. Röda Armé fraktionen.
Men jag hör människor som tillhör vänstern som känner en sorts förståelse för RF. Det handlar då inte om förståelse för att de misshandlat liberaler eller angripit människor i deras hem utan för sådant som att de stod i första ledet när den första Kärrtorpsdemonstrationen försvarade sig och med nödvärnsrätten drev bort nazisterna. Men rörelser måste bedömas i sin helhet. Och man måste se till det avgörande. Annars skulle man också kunna acceptera en sådan positiv bedömning av fascisterna på Majdan – som t.ex. Carl Bildt bidragit till – bara för att de i praktiken var den främsta kraften (den mest våldsamma) i kampen mot den nu störtade regimen i Ukraina.
Att uttrycka sympati eller förståelse för en rörelse som RF kan bara i alla bemärkelser skada vänstern.
Däremot gäller det att kritiskt granska den äldre och mer etablerade vänsterns försummelser. Det gäller t.ex. det här hukandet när borgerliga politiker och media talar om våld. Vi ska inte ”ta avstånd” från våld tillsammans med dem. Vi ska säga att vi avskyr våld, men att de borde hålla tyst när det gäller detta då de stött och stödjer allehanda våld runt om i världen och dessutom aldrig tvekar att tjäna pengar på det genom vapenförsäljning. Vi ska inte heller väja för att framhålla nödvändigheten av gemensamt nödvärn, att polisen varken räcker till eller är tillräckligt pålitlig i detta. Arbetarrörelsens organisationer måste skydda sig och sina demonstrationer. Här finns mycket att både diskutera och göra.

Intressant?

Media: SVTdebatt, SVTopinion , Arbetaren , Flamman

Blogg: Röda Malmö

Läs andra bloggar om antirasism, socialism, antifascism

<span>%d</span> bloggare gillar detta: