De rika, demokratin och politiken.

Innan den allmänna rösträttens införande i Sverige för snart 100 år sedan hade de rika i stort sett oinskränkt makt i samhället. 1866 avskaffades den gamla ståndsriksdagen från 1400-talet. Men även efter detta var rösträtten även formellt beroende av inkomst, genom den graderade röstskalan i kommunalvalen, bolagens rösträtt och en nedre gräns för inkomst eller förmögenhet för att över huvud taget få rösta.

Genom arbetarrörelsens kamp tillsammans med liberalerna – men mot föregångarna till nutidens moderater – utvidgades demokratin och vi fick allmän rösträtt.
Detta tillsammans med utvecklingen av välfärdsstaten var viktiga steg både för demokratin och för jämlikheten. Men som vi vet så stannar demokratins inflytande oftast utanför bolagsrummen. Och när det gäller jämlikheten eller den möjlighet att räta på ryggen som välfärdsstaten bidrog till så har utvecklingen gått bakåt de senaste decennierna. Därför har vänstern inom arbetarrörelsen fortsatt kämpa för att vidareutveckla demokratin till att även gälla arbetsplatserna och makten över ekonomin.

Men hur skulle det se ut idag ifall vi backade bakåt ytterligare 100 år så att bara de rika fick rösta? En delvis förvånande inblick i detta kan man få genom en undersökning som genomförts i tidningen Connoisseur och som återges i Veckans Affärer i veckan.
Tidningen Connoisseur är en ganska exklusiv för att inte säga exkluderande tidning. Den distribueras gratis (!) till alla svenskar med en deklarerad nettoförmögenhet om minst 5 miljoner kronor, alternativt en deklarerad bruttoinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Men alltså inte till oss andra. Gruppen som nås av tidningen är naturligtvis inte så stor. År 2012 var det enligt DN 48.000 personer som deklarerade(!) för mer än en miljon i inkomst. Med tanke på viljan att betala skatten inom den här gruppen så bör vi utgå från att de verkliga tillgångarna är betydligt större, men det är en annan berättelse. Enligt SCB var 83 procent inom gruppen män, mer än hälften bodde i Stockholm och 10,6 procent i den segregerade förorten Danderyd.

I alla fall är det så att de flesta inom denna grupp nås av tidningen Connoiseur. Enligt deras hemsida (Kolla in den om du vill öka din förståelse av den svenska överklassen)så har ”En mottagare av Connoisseur i genomsnitt en inkomst på 2 438 869 kronor.” Och ”Förutom att vara landets köpstarkaste konsumenter är läsarna också tunga beslutsfattare eller beslutspåverkare i näringslivet. Mer än 80 % av läsarna har en chefsbefattning eller äger ett eller flera bolag.” Eller som man också skriver:
”Alla kan inte köpa vad som helst – Connoisseurs läsare kan.”
Och tidningen hade alltså frågat sina läsare om deras partisympatier. Resultatet som återges i Veckans Affärer den 28 mars är ganska intressant. Så här skulle miljonärerna rösta i ordning efter stödet:

Moderaterna 71 %
Miljöpartiet 12 %
Folkpartiet 7,4 %
Sverigedemokraterna 5,7 %
Kristdemokraterna 4,8 %
Socialdemokraterna 2,5 % /
Centerpartiet 1,8 %
Vänsterpartiet 0,9 %

Att moderaterna får de allra flesta rösterna förvånar väl ingen. Men att Miljöpartiet kommer tvåa är kanske lite mer förvånande?
Någon som vill dra några slutsatser?
Själv tänker jag på en paroll från Ung Vänster för ett antal år sedan som om jag minns den rätt var så här:
Det som är bra för överklassen är dåligt för dig!

Intressant?
Bloggat: Svensson
Läs andra bloggar om demokratin

Kvinnor för kärnkraft?

Mycket har hänt med synen på kön under de senaste decennierna. Jag tror att man generellt kan säga att vi gått mot en friare, mindre stelbent och för den enskilda individen mindre förtryckande syn. Naturligtvis är utveckling varken rak eller entydig och det finns många motkrafter.
Både skolan och förskolan ska numera enligt sina läroplaner motverka stereotypa könsroller.
Men ibland kommer det pustar från ett nattståndet tänk som framstår både som förvånande och löjliga. I veckan kunde vi läsa om aktiebolaget Svensk Kärnsbränslehantering (SKB), ett företag som bland annat sysslar med att ta hand om kärnavfall och kärnbränsle på olika ställen i Sverige. SKB i Östhammar hade kommit fram till att det är fler kvinnor än män som är kritiska till kärnkraften. Vad gör man då? Riktar sig med speciell information i sakfrågan till just kvinnor? Nej, man ordnar en modevisning i gamla stadshuset i Östhammar. Kommunikationschefen Ann-Kristin From sa i UNT:
– Vi vill nå kvinnor som ofta är mer kritiska till oss och kärnkraft.
Ja, då tyckte man alltså att modevisning var ett sätt att nå dem. Att säga att kopplingen kärnbränsleavfall och modekläder känns långsökt är en kraftig underdrift. Att det socialdemokratiska Kommunalrådet Margareta Widén Berggren (S) deltog som konferencier utan några som helst kritiska synpunkter förvånar mig också.
Att motverka stereotypa uppfattningar är ju inte mindre viktigt bara för att de motsvaras av verkligheten. Evenemanget drog 200 personer varav majoriteten var kvinnor. Men kan inte SKB och kommunalrådet Widén-Berggren se det nedvärderande i greppet?
För övrigt gläder det mig att så många kvinnor är kritiska till kärnkraften. Men jag skulle inte förorda en bilmässa för att ändra synen bland männen.

Uppsala
Intressant?

Knäcker knäckebrödsskandalen vinstfronten? Även liberaler mot vinstvansinnet?

Uppförsbacken för dem som vill fortsätta att försvara systemet med vinstuttag i den skattefinansierade välfärden blir allt tyngre.

I veckan drog Uppdrag granskning fram en ny skandal som visar på hur vansinniga konsekvenserna kan bli. Jag tänker då på folkpartiledaren Björklunds ständigt återkommande ord om att:

…ingen skulle driva privat välfärd ifall man inte fick ta ut vinst.

Jag har skrivit om det förut. Dels att det inte är sant. Det finns t.ex. friskolor som drivs utan vinstuttag. Men framförallt vill man säga till Björklund och hans kompisar:

Ja men se då vad som händer!

Denna skandal talar ju helt för sig själv. Ändå finns det de som lyckats skriva bra om den. T.ex. skriver civilekonomen och professorn Åke Sandberg alldeles utmärkt i Dagens Arena, till exempel:

Att svälta ut en förskola, göra vinst och köpa en förskola till kan kallas att återinvestera, att låta pengarna stanna i verksamheten.…….

Marknaden är en cynisk modell för organisering och förändring i välfärden. Den bygger på att det blir växande kvalitetsskillnader mellan förskolor och där de bra tänks slå ut de dåliga. Marknadsmodellen leder till klyftor och ojämlikhet bland barn, liksom bland sjuka och gamla. I skolan, vården och omsorgen. Några kan tycka att ojämlikheten är bra, men de allra flesta av oss vill leva i ett anständigt samhälle där alla får bra vård och utbildning.

Det krävs alternativ till marknadskonkurrensen för att värna gemensamma värden i välfärden. En demokratiskt beslutad resursfördelning och styrning så att alla barn får en bra förskola.

Även bloggaren Homopoliticus skriver mycket bra om detta. Läs!

Men idag kunde man till och med läsa en argumentation mot vinstvansinnet på ledarsidan i Uppsalas liberala morgontidning UNT. Under rubriken ”Var kommer barnen in” skriver man bland annat:

De som förespråkar vinstdrivande verksamheter i omsorgen använder marknadsargumentet om självsanering: om det inte fungerar bra kommer ”kunden” att söka sig någon annanstans. Men i en förskola kan ”kunden”, barnet, inte berätta om bristerna och vet inte vad hen bör förvänta sig. Och föräldrarna kan oftast inte söka sig någon annanstans – för det är kö. Marknadsmekanismerna är satta ur spel. Därför bör man ifrågasätta om förskolor alls ska kunna drivas på det här sättet.

Ja man angriper till och med den folkpartistiske partikompisen Bijan Fahimi:

En annan av 1800-talets juridiska ­termer var ”förlust av medborgerligt förtroende”. Man måste utgå från att Bijan Fahimi – tidigare styrelseledamot i FP samt ersättare i riksdagen och Europaparlamentet – efter vad som avslöjats aldrig mer åtnjuter politiska förtroendeuppdrag.

Det verkar som i alla fall en del liberaler håller liv i det goda inom liberalismen som Göran Greider i ETC beskriver så här:

Liberalismen som tankefigur bidrog historiskt med en idé om individens autonomi och jag brukar alltid hävda att en god socialist har upptagit detta enorma framsteg i sitt eget tänkande, men sedan gått vidare. De tidiga liberalerna var fantastiska motståndskämpar mot överhet, aristokrati och feodalism.

Låt oss hoppas att fler liberaler lyckas se de avskyvärda konsekvenserna av att släppa lös vinsttänket inom dessa verksamheter och att knäckebrödsskandalen definitivt knäcker vinstfronten.

Uppsala

Intressant?

Media: SvD, Expressen, Aftonbladet,

Olika sorters våld

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

 Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge var en överlevande från de nazistiska koncentrationslägren som angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som våld mellan olika grupper.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår som Åsa Linderborg skriver en ”normaliseringsprocess” bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Jag instämmer i detta. Däremot är det viktigt att se att det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga. Därför kan jag förstå Håkan Holmbergs upprördhet – uttryckt i en ledare igår – över att få en ”släng av sleven” i det han kallar Linderborgs ”svepande påståenden”.

Och när jag talar om liberaler så kan man också påminna sig och sakna attityden hos den gamle folkpartiledaren Westerberg som reste sig ur TV-soffan 1991 när Ny Demokrati* hade kommit in i riksdagen. Det behövs folk som drar skiljelinjer mot det verkligt onda.

*Ny demokrati var en reaktionär och populistisk skapelse av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. En sorts föregångare till SD. Wachtmeister har för övrigt varit mentor åt Jimmie Åkesson.

Uppsala

Intressant?

Media: AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, DN3

En utmärkt artikel i UNT om hur nazisterna kommer undan åtal efter att ha angripit människor i Uppsala centrum.

Bloggar: Annarkia1, Annarkia2, Svensson1, Svenson2, Svensson3

Kvinnodagen 8 mars

Befrielsen är nära

Befrielsen är nära,
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar,
dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

://: Men kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs! ://:

Och en dag ska barnen säga
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga denna
mänskliga värld vill vi ha.

://: Men kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs! ://:                                       

Lyssna till denna vackra och optimistiska sång från slutet av 1960- eller början på 70-talet.

Vi vet nu både att mycket uppnåtts och att mycket är kvar, liksom att nya former för förtryck och ofrihet uppstått.

Men  låt oss ändå hoppas och göra vad vi kan så att våra barn och barnbarn kan tacka även sina fäder.

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism, 8 mars

Eller om bakgrunden till kvinnodagen 8 mars…

Ukraina – Nej till ALLT vapenskrammel och ALLT hyckleri.

Naturligtvis måste vi protestera mot Putin-Rysslands vapenskrammel och militära aggression. Vi måste göra det på samma sätt som vi borde ha motsatt oss (och många av oss gjorde det) USA och dess allierades angrepp på Afghanistan, Irak eller Libyen. Eller deras ständiga drönarattacker mot Pakistan.

Vi bör protestera mot Putin, även i denna fråga. Däremot bör vi inte bidra till att Sverige deltar i något vapenskrammel riktat mot Ryssland. Den freds- och antikrigsrörelse som motsatt sig USA:s krig har aldrig använt det som en förevändning för upprustning eller anslutning till militärallianser. Det bör vi inte göra nu heller.  Det är varken till nytta för freden, för folken i Ukraina, eller för några folk över huvud taget.

Här måste jag också för en gångs skull ge ett erkännande till statsminister Reinfeldt som i sitt första uttalande om läget i Ukraina och Krim talade för besinning och nedkylning:

Påbörjad våldsanvändning kan snabbt eskalera. Det betyder att vi själva inte heller ska använda ord och uttryck som trycker upp oron till nya nivåer.

De orden skulle nästan kunna ses som direkt riktade till utrikesministern Bildt om de inte sagts innan hans uttalande om Janukovitj som en Quisling. Mycket ont kan sägas om denne oligark, men förutom att jämförelsen med norrmannen Vidkun Quisling haltar som historiemetafor, så bidrar den ju inte direkt till att ”kyla ned”. Stridstupparna och Nato-förespråkarna på Svenska Dagbladets ledarsida bidrar inte heller till ”nedkylning”. De tyckte att Reinfeldts uttalande i bästa fall var klantigt, istället behövdes upprustning och anslutning till Nato.

Men ska vi då stödja den nya regeringen i Ukraina? Nej det tycker jag verkligen inte. Att göra uppror mot korrumperade oligarker oavsett deras namn eller partietikett är både legitimt och rätt. Men ofta blir de som tar ledningen bara nya förtryckare. Jag minns en historia av den (öst)tyske oppositionelle trubaduren Wolf Biermann. Han berättade om de folkliga demonstrationerna mot de korrumperade partipamparna som skedde innan murens fall. I högkvarteret satt partipamparna och lyssnade på demonstranterna som ropade: ”vi är folket”. Pamparnas tanke var då, enligt Biermann, att ”ja ni är folket och det kommer ni att förbli”. Med detta syftade Biermann, tror jag, på den omvandling som de gamla makthavarna inom ”nomenklaturan” snabbt genomgick för att i ny klädnad återta makten som oligarker och ”låta folket förbli folket”.

Oavsett det berättigade i att göra uppror mot både Janukovitj, Putin och andra oligarker så utnyttjades bara de folkliga krafterna av olika fraktioner inom den härskande oligarkin. Den regering som nu tagit makten består av andra oligarker, de marknadsliberala EU-anhängarna  som vill genomföra ett klassiskt stålbad, liknande de som  beskrivits i boken Chockdoktrinen av Naomi Klein. Men regeringen består också av öppna fascister och antisemiter. Det finns också en mängd vittnesmål om hur våldet mot judar och vänsterorganisationer trappats upp som en följd av att de högerextrema grupperna stärkts och fått  monopol på våldsutövandet. Det fascistiska partiet Svobodas vaktstyrkor fungerar nu tillsammans med andra högerextrema som t.ex. Högra Sektorn som ordningens upprätthållare på Kievs gator. Se t.ex. detta inslag från BBC för att få en bild.

Att det svenska politiska etablissemanget och EU backar upp denna regering och talar tyst om – eller som Bildt i Agenda till och med förnekar – existensen av dessa fascister, det är både skamligt och skrämmande. Vad detta hyckleri allt för tydligt visar är att makt och inflytande för dem är viktigare än de vackra principer som de pyntar sina tal med.

Åsa Linderborg sammanfattar däremot en rimlig ståndpunkt i en som helhet mycket bra artikel i Aftonbladet:

Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.

En tredje ståndpunkt kompromissar inte med folkrätten men heller inte med fascismen. Den hävdar att den nationella suveräniteten står fri från alla militärpakter. Att demokratin bara kan byggas underifrån, av folket….

Media: ETC, Fria Tidningen

Internationalen

SVTDebatt

DN

Flamman

Bloggar: Schlaug, Annarkia,

Annarkia2

Läs andra bloggar om Nato, Ukraina, Ryssland, fred

Intressant?

Läs också nyheter och bedömningar från den  ukrainska vänsterorganisationen Borotba

<span>%d</span> bloggare gillar detta: