”Om ni hotar med att lägga ner, så ska vi öppna upp”. Från ett möte med Daniel Suhonen.

Igår hade jag tillsammans med ett 70tal andra människor i Uppsala tillfälle att lyssna på Daniel Suhonen på ett knökfullt café Mumrik. Ett möte arrangerat av Folkkampanjen för gemensam välfärd i Uppsala.

Suhonen talar ledigt och utan manuskript, med stark känsla men samtidigt faktaspäckat. På slutet säger han plötsligt: jag har inte ens kommit in på mitt manuskript. Detta gör dock inget. Att lyssna till Daniel Suhonen är ett rent nöje och en njutning.

Suhonen inleder med att säga att han ibland känner sig som den siste mohikanen, en ”resande i socialdemokrati”.  Detta refererade till den strid om socialdemokratins själ (och praktik) som han själv deltagit i sedan flera år. I denna debatt myntades ju bland annat begreppet ”politikens dubbelagenter” som syftade på det faktum att näringslivet i allt högre utsträckning börjat leja sig politiker, framförallt inom socialdemokratin. I samband med detta rekommenderade Suhonen en bok som han i sin tur fått sig rekommenderad av Sverker Gustavsson i Uppsala. Intressant nog var det en bok utgiven på Timbros förlag: ”Kommandohöjderna”. En bok skriven i det nyliberala perspektivet som idag är ett viktigt verk för att förstå det som hänt både med politiken och med välfärden. Det är en beskrivning som handlar om en syn där man ser samhället som en plats för en strid mellan å ena sidan politik/stat/regleringar och å andra sidan kapitalet som vill ”avreglera”.

Suhonen deklarerade direkt att det är viktigt att se striden om välfärden och privatiseringarna som en kamp om makt. Likaså att det här uttrycket om att ”driftsform spelar ingen roll” kan användas även av oss och åt andra hållet. Han såg skämtsamt för sig hur han som näringslivsminister skulle säga detta till ägarna av de svenska (privata)storföretagen: driftsform spelar ingen roll….snart tar vi över.

Suhonen berättade också om arbetet inom tankesmedjan Katalys och gav exempel på olika motargument till privatiseringsivrarna. Till exempel: ”Om ni hotar med att lägga ner så ska vi öppna upp” som argument mot att avskaffande av vinsten inom välfärden skulle innebära en massa nedläggningar. Han berättade också om hur man undersökt opinionen och kommit fram till överraskande starka siffror för en välfärd utan vinst till och med bland moderata väljare. Dessutom hade man funnit att 4,5 % av ”de rödgröna väljarna” var beredda att byta parti för denna frågas skull, vilket förklarar den pågående uppgången för vänsterpartiet. Katalys hade också granskat lobbyisternas argument och visat på att de var falska, ja helt enkelt myter.

Förra året drog Suhonen och hans vänner igång facebook-gruppen 90 procent vill ha samhällsvinst, som på tre veckor fick 1,8 miljoner anhängare. Ett tips att vara med på ifall man inte gjorde det då.

Suhonen tog också upp det falska ordet riskkapitalister, för som han sa: riskkapitalister har inget kapital (det lånar de av andra) och de tar inga risker. Däremot vet de var man kan tjäna mest pengar och det gör man förutom på vapen eller prostitution också på den svenska välfärden.

Ett företag som blev så skandaliserat att man bytte namn är Carema som numera heter vardaga. Suhonen rekommenderade en bok av Erik Palm om den s.k. Caremaskandalen. Dessa företags affärsidé är att säga till kommunen att de har 25 anställda medan de i själva verket bara har 17. Detta avslöjade Palm bland annat i den nämnda boken. Inom dessa företag delar man också ut bonusar till mellanchefer som lyckas hålla nere bemanningen. Denna utveckling där några stora koncerner brett ut sig har samtidigt kvävt de små ideella krafterna. För, menade Suhonen, det var definitivt inte så att allt var bra i det gamla systemet. Det var ofta fyrkantigt. Men nu har pendeln slagit över helt åt andra hållet. Samtidigt har argumentationen från privatiseringsivrarna blivit alltmer defensiv. Förut hette det att allt skulle bli billigare, bättre och friare. Nu säger man att ”det är inte bättre i det offentliga”.

En viktig siffra att ha i huvudet är 330 miljarder. Det är den summan per år som staten skulle ha ifall vi återgick till den skattenivå som var år 2000.

Suhonen framhöll vilken stor erövring välfärdsbygget varit. Att det var ett bygge som omfattade alla och där även medelklassen var nöjd. Medelklassens missnöje och önskan om valfrihet idag har sin grund i den kraftiga försämringen av välfärden som föregått privatiseringarna. En försämring som lett till att man nu inför system för att ”toppa upp” välfärden för dem som har råd. I många kommuner  höjer man idag priset för hemtjänsten så att det ligger över priset för RUT-tjänster. Så gynnar man ytterligare de privata lösningarna.

Ytterligare en bok rekommenderades, nämligen ”Den stora omvandlingen” av Kent Werne m.fl. (Leopold förlag)

Det finns olika bieffekter av privatiseringarna som t.ex. framväxten av mer byråkrati och kontrollapparat. En annan bieffekt är den utveckling eller snarare avveckling av Hem och skola föreningarna som blivit en följd av skolans privatisering. Dessa tidigare så starka föreningar har nu mer eller mindre dött ut.

Under den efterföljande debatten var det flera från publiken som frågade om man verkligen kunde hoppas på förändring inom socialdemokratin. Ett av flera svar på detta från Suhonens sida var att beslutet från s-kongressen och Löfvens uttalande varit att ”vinsterna ska avsevärt minska”. Detta går att mäta och man bör kräva att de åtminstone lever upp till det, menade Suhonen.

Jonas Karlsson från Folkkampanjen för gemensam välfärd i Uppsala sa i diskussionen att det viktiga nu är att bygga en bred rörelse och att få igång aktiviteten och till exempel gå med i Folkkampanjen. Gör det du också!

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden

Läs andra bloggar om socialdemokraterna

Hur ska vi ha det med riskkapitalbolagen? Lyssna på Daniel Suhonen i Uppsala.

Att försvara riskkapitalbolagens framfart inom välfärdssektorn verkar bli allt svårare. I slutet av förra året talade till och med Anders Borg (m) och Jan Björklund (fp) mot riskkapitalbolagen. Björklund sa:

Vi vill ha bort riskkapitalbolagen som ägare eftersom att de är för kortsiktiga. De är enbart inne för att ägna sig åt spekulationer för några år och sedan sälja vidare. De är inte bra ägare.

Naturligtvis fick man mothugg från regeringens mesta högerparti med det opassande namnet centern. Deras partiledare Annie Lööf tyckte att hennes kompisar Borg och Björklund anpassade sig till vänsterledaren Jonas Sjöstedt:

Jag tycker att man anpassar sig till Jonas Sjöstedts agenda. Det är helt omöjligt att i lagstiftning förbjuda vissa ägarformer inom välfärden.

Ja hur är det med den saken? Går det verkligen inte att förbjuda vissa ägarformer inom välfärden? En som har skrivit och debatterat denna fråga länge är socialdemokraten och chefen för den fackliga tankesmedjan Katalys: Daniel Suhonen. På torsdag 27 februari kommer han till Uppsala och talar på ett möte anordnat av Folkkampanjen för Gemensam Välfärd i Uppsala. Mötet har rubriken: ”Vi har råd med välfärden – men har vi råd med riskkapitalbolagen?”

Plats: Café Mumrik (Drabanten) på Kungsgatan 61

Tid: Torsdag 27 februari, kl. 18:30

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden

Ska vi hoppas på seger?

SIFO har kommit med en ny undersökning av stödet till de olika riksdagspartierna.

Enligt denna ligger det dominerande regeringspartiet moderaterna nu nere på 22,8 procent. Det innebär att detta parti är åter till de nivåer de låg på under sin uppgång mellan 1979 och 1998, alltså tillbaka till historiskt mer normala nivåer om vi bortser från perioden 1960 till 1976 då ”vänstervindarna” pressade tillbaka högern.  Man kan ju så här i efterhand tro att vänsterpartiet eller dess föregångare skp/vpk skulle ha haft röstmässiga framgångar under denna period. Men så var inte fallet. Ett parti som däremot gick fram under perioden 1968 till 1976 var centerpartiet som hade stöd av en fjärdedel av väljarkåren. Detta parti har ju genomgått en betydligt mer grundläggande förändring än det gamla högerpartiet nuvarande moderaterna. Jag har skrivit om detta i tidigare inlägg, t.ex. Centern regeringens verkliga högerparti och Från traktor till Bugatti. Nu tycks det som om denna förändring håller på att straffa sig. Man är nere på 2,8 procent. Det betyder att man ligger under riksdagsspärren även om man räknar med den statistiska felmarginalen på plusminus 0,7 procent.

Finns det då anledning att jubla för oss som vill se en annan och rödgrön politik? Nej det är nog tyvärr inte så säkert. För även om de regerande borgerliga partierna för närvarande ”bara” har stöd av 36 procent av väljarna så har de ett annat viktigt stöd, nämligen sverigedemokraterna. Och då ser situationen ganska annorlunda ut. För som bloggaren Homopoliticus skrev för en tid sedan så ingår inte fyra partier utan..

i verkligheten fem partier i hans (Reinfeldts) politiska högerblock: allianspartierna backas upp av SD i riksdagen i nio av tio omröstningar där partiet har en möjlighet att vara utslagsgivande mellan höger- och vänsterblocket. Nio av tio!

Detta framgår väldigt tydligt av en rapport från tidskriften Tiden om hur sverigedemokraterna röstat i riksdagen. Läs den här. Sverigedemokraterna är oavsett vad de säger eller försöker utge sig för ett i grunden genomborgerligt parti. Det visar deras handlingar och partibygge med välavlönade toppfunktionärer. Men de är borgerliga också i en mer grundläggande mening, på samma sätt som när Herbert Tingsten i boken Nazismens och fascismens idéer sa att fascismen ”i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning”.

Men det kan också finnas andra skäl att varken ta ut segrar i förskott eller jubla redan nu. Under förra året ökade vänsterpartiet enligt Aftonbladet mest av alla partier i opinionsmätningarna. Det gläder mig naturligtvis. Men när Jonas Sjöstedt i samma artikel säger att ”Vi är redo att vinna valen i år, vi är redo att ta över”, så känner jag mig mer betänksam. Jag önskar av hela mitt hjärta att vänsterpartiet ska få mer stöd och bli starkare och ska göra vad jag kan för att bidra till detta. Men jag tror inte på detta tal om att ”vinna valen”. Jag tror att vägen till några verkliga segrar för kampen för en välfärd utan vinst, ett rättvisare och mer humant samhälle och en verklig radikal klimatomställning är betydligt längre än till efter årets olika val.

Varför det då? Jo dels naturligtvis för att stödet för ens de ynkligaste steg åt rätt håll när det gäller välfärden, omfördelningen eller klimatet/miljön inte finns bland de styrande i det största oppositionspartiet (s). Det mest sannolika är därför att vänsterpartiet – om man inte vill ge upp det man sagt – INTE kommer sitta i en regering till hösten. DET behöver i sin tur inte vara dåligt. Ett vänsterparti som förenar sig med och driver på rörelser utanför parlamentet kan vara viktigare för samhällsförändring. Minns att de nu i perspektiv radikala förändringarna av det svenska samhället skedde under en period när vänsterpartiets föregångare inte var i regering medan däremot de stora utförsäljningarna skedde under den period när vänsterpartiet var som starkast. Förmodligen kan även vänsterpartiet som parti tjäna på att vara radikal opposition i den nuvarande samhällssituationen. Jämför med Enhetslistan i Danmark.

Det finns däremot stora risker med att sitta i regeringar som inte vågar ta makten över och striden om ekonomin. Kajsa Ekis Ekman skriver (som alltid klokt) om detta i tidningen ETC:

Hur kommer det sig att länder som först röstar ­vänsterut med en övertygande majoritet, plötsligt ­exploderar i rabiat ilska mot sina regeringar?

Jo, det är ett tecken på politikens omöjlighet idag. Trots att människor röstar in progressiva, sociala partier, klarar de inte av att förändra särskilt mycket. Deras händer är bakbundna. Det är kapitalet som har den avgörande makten. Politikerna lovar ”Yes we can”, men de kan inte. För att kunna göra verkliga förändringar måste politiken ta makten över ekonomin. Då krävs det mer än små höjningar av tak i a-kassor och att inrätta innovationsråd. Precis detta är socialdemokratins dilemma och precis detta kommer att bli problemet här i Sverige om vi får ett regeringsbyte nästa val. Om de sociala, reformistiska partierna inte klarar av att förbättra situationen, kommer människors hopp att övergå i besvikelse. Och då kommer reaktionen som ett brev på posten.

Så hoppas och gör vad du kan för framgång även i valen, men hoppas inte på seger redan där. Det är ett större projekt.

Media: Expressen, SvD1, SvD2, SvD3

Läs andra bloggar om moderaterna, centern, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, valet

Intressant?

Vinst till varje pris?

Mellan 2007-2011 ökade elnätsbolagen priserna med 31 procent. Det är ju en helt enorm vinstökning. Men det är värre än så. För det finns de som är värre än andra. Under veckan kunde man på nyheterna höra att Villaägarna var upprörda över de höga och stora skillnaderna i pris hos olika elnätsbolag. 7000 kronor per år kan det skilja i elkostnader beroende på från vilket nätbolag som vi får vår el. Enligt Villaägarna var Fortum sämst. Men även de andra jättarna som Eon och Vattenfall utmärkte sig för att ta ut mycket höga vinster genom hög prissättning inom denna monopolverksamhet. Fortum gjorde under 2013 en vinst på 1,6 miljarder. Det innebar att av det som deras elkunder betalar för nätet går 29 procent till ren vinst åt bolaget. Sveriges bästa nät ur konsumentens synvinkel var det kommunalt ägda nätet i Lidköping. Det kommenterade chefen för Fortum så här:

Vill du inte ha avkastning så är det klart att det har viss betydelse för priserna…… vi bedriver affärsverksamhet och ska ge avkastning till våra ägare.

Och det har han ju rätt i. Sådan är affärsverksamhet. Dess huvudsyfte är att ge största möjliga avkastning till ägarna. Det man kan undra över är ju hur det varit möjligt att de politiker som haft makten att besluta om detta har gett elbolagen denna möjlighet. Ann Vadasz Nilsson, generaldirektören  för den myndighet som ska granska elnätsbolagen ser denna möjlighet till vinst i en monopolsituation som något helt naturligt:

Det är självklart att företag ska kunna gå med vinst. Det tycker jag är naturligt annars skulle ingen vilja driva den här verksamheten.

Att generaldirektören säger så borde man kanske inte bli förvånad över. Hennes högbetalda jobb med att utan framgång hålla efter de värsta vinstexcesserna skulle ju inte finnas ifall inte elnäten privatiserats. Så är det ju generellt med de privatiserade verksamheter som tidigare ägdes av stat eller kommun. De har även gett jobb till en hop av högavlönade byråkrater och konsulter. Kostnader som också skulle ha kunnat användas bättre om vi inte infört den privata vinstdriften. Däremot har generaldirektören fel i sak om detta med att ingen skulle vilja driva verksamheten utan vinst, eftersom exempelvis Lidköpings kommun driver denna verksamhet utan vinstuttag.

Det går att driva elnät som kommunal egendom och utan att någon ägarvinst höjer priset för kunderna.

Uppsala gjorde sig av med sin ”höna”…

Så var det även i Uppsala innan försäljningen av Uppsala Energi till Vattenfall. Kommunen fick in drygt 3 miljarder på ett bräde men förlorade samtidigt de inkomster som kom och fortfarande skulle ha kommit från Uppsala Energi till kommunen. Och Uppsalaborna fick högre elpriser än de annars skulle ha fått. Att ställa tillrätta det som andra rivit ner är svårare än att bygga upp nytt från början. Men det går att återta den gemensamma egendomen. Det finns det exempel på från andra delar i Europa.

När det gäller elnätet så är privatiseringens fördelar mycket svåra att förstå också just därför att ägandet av ett elnät ju är ett monopol. Du kan ha en sorts konkurrens mellan de olika elleverantörerna, men inte mellan ägarna till elnäten. Hur kan någon överhuvudtaget tycka att ”företagande” och privat drift är bra inom detta område? Hur får liberalerna ihop det?

Då kommer jag att tänka på en ledarartikel av Tove Lifvendahl i SvD från den 19 januari. Lifvendahl, som är korsriddare för den konsekventa marknadsliberalismen, känner sig oroad och störd över att kritiken mot vinster i välfärden har fått ett ökat utrymme så att även hennes naturliga kompisar: ministrarna Björklund och Borg, pressats till att säga att de vill ha bort riskkapitalisterna från skolområdet. SvD:s ledarskribent vill inte öppna för någon sådan kritik mot det kapitalistiska företagandet:

Har man väl kastat den principiella hållningen överbord, återstår bara för motståndaren att smula sönder resterna.

Enligt Lifvendahl förespråkar man ”ett mycket långtgående vänsterideologiskt samhällssystem” ifall man ”gapar om förbud mot vinst i välfärden”. Lifvendahls ”principiella hållning” tycks vara att privat vinst alltid är bra inom alla typer av verksamheter. Det är ju en lika långtgående uppfattning som dess motsats att all form av varu- eller tjänsteproduktion ska ägas gemensamt och vara utan vinst. Men mellan dessa poler finns utrymme för en mängd olika uppfattningar och tankar både vad det gäller omfattningen av gemensamt ägande och formerna för detta.

Men låt oss ändå ta Lifvendahls grepp. Hon tycker att Jonas Sjöstedt i en debatt med centerledaren kommer undan för lätt med argumentet att ”vet man inte skillnaden mellan att bygga ett sjukhus och att driva ett, ska man nog inte driva ett sjukhus”. Annie Lööf tog nämligen upp det vanliga borgerliga standardargumentet att privata verksamheter som levererar till den skattefinansierade välfärden också går med vinst. Vad är det för fel med det? menade Lööf.

Pengar som försvinner

Att det är en skillnad som bland annat handlar om mätbarheten på kvalitet och att olika forskare visat på konsekvenserna av att föra in vinsten som styrmedel har inte påverkat Lifvendahl.   Kungliga vetenskapsakademin menade ju t.ex. att: ”Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.” Och en utmärkt artikel i socialmedicinsk tidskrift reder ut konsekvenserna av att föra in vinsttänket inom sjukvården. För att nu bara nämna två exempel. Men man kan göra det enklare än så. Om man tar ut en vinst ur verksamheten på en skola så innebär det ju att resurser (skattepengar) som skulle kunnat användas i verksamheten försvinner. Hur någon kan påstå att verksamhet blir bättre av att förlora resurser är svårt att förstå.

Men om vi går vidare med resonemanget. En av huvudfrågorna inom svensk politik idag handlar om vinsterna i välfärden. Att få bort dem vore ett stort och viktigt steg. Men hur är det då med dessa leverantörer till välfärden? Om vi synar dem utan dogmatiska skygglappar, varken socialistiska eller liberala, hur är det då med vinsterna där? Jag tror nog att man även där skulle kunna hitta verksamheter där det vore en fördel ifall inte vinster togs ut. Om vi håller oss till skolan så undrar jag varför  man inte till exempel skulle kunna tänka sig ett statligt läromedelsföretag utan vinst och med billigare läromedel?  När det gäller städning så tycker jag definitivt att det vore bättre med städare anställda inom samma arbetslag som den övriga skolpersonalen istället för den nuvarande utvecklingen med alltmer privata städfirmor.

Men låt oss ta en sak i taget. Vi är många som vill få bort vinsterna ur välfärden. Att samla denna opinion så att den kan ge tillräckligt politiskt avtryck är en stor och för närvarande tillräcklig utmaning.

Media: DN, SVT

Bloggat: Homo Politicus

Badlands Hyena

Läs andra bloggar om skolan, välfärden.

Intressant?

Uppsala

<span>%d</span> bloggare gillar detta: