Feminismen idag ?

Alla rörelser som handlat och handlar om befrielse från förtryck av olika slag har gemensamma drag. Det gäller till exempel arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Bägge har gett upphov till ideologier: socialism och feminism som i sin tur delats upp i ett flertal olika tolkningar och fraktioner. Bägge talar för de nedtryckta: arbetarna och kvinnorna men har också vunnit stöd av andra. Så har t.ex. många av socialismens företrädare  själva inte varit arbetare och idag är det också många män som betraktar sig som feminister. Samtidigt är detta med ”representationen” inte oproblematiskt. Partier och rörelser som kallar sig feministiska förlorar ju i trovärdighet om de i huvudsak företräds av män. Detta diskuteras idag ganska ofta, t.ex. i denna artikel i den socialistiska veckotidningen Flamman. Att arbetarpartier eller socialistiska rörelser har problem med att de flesta  ledare inte kommer från arbetarklassen diskuteras däremot mindre idag, tyvärr. 

I Aftonbladet skriver Jonas Sjöstedt och Rosanna Dinamarca från vänsterpartiet om behovet av en ny våg av feminism där de lyfter fram inkomstklyftorna, kvinnojourerna, välfärden och individualiserad föräldraförsäkringen som exempel på konkreta områden att driva på för förändring.

Gudrun Schyman som ju behöver motivera sitt eget nuvarande parti feministiskt initiativ går genast i svaromål och menar att vänsterpartiet inte problematiserar frågan (som hon själv ställer) om varför de demokratiska verktygen inte fungerar ”när det gäller den här frågan”.

Arbetarrörelsen och socialismen har genom historien på ett skamligt sätt och vid många tillfällen inte bara varit oförstående inför kvinnorörelsen och feminismen utan också direkt ställt sig i vägen. Men trots detta, är jag övertygad om att socialism och feminism har allt att vinna på att förenas. Den ena rörelsen kan helt enkelt inte lyckas utan den andra. En socialism är inte tänkbar utan allas frigörelse. Och kvinnans frigörelse och raserandet av patriarkala strukturer har allt att vinna också på social rättvisa.

Men detta anser inte Schyman. Hon skåpar ut ”-ismer som formulerades för över 100 år sedan” alltså till exempel socialismen och menar att feminismen överskrider den politiska höger- vänsterskalan.

Om du är intresserad av dessa frågeställningar så tycker jag att du också ska gå till en paneldiskussion här i Uppsala på torsdag den 28 november kl. 19. Den arrangeras av socialistiskt forum Uppsala i samarbete med Fronesis och ABF och äger rum på Linnérummet i Missionskyrkan. Bland annat vill man belysa hur vi kan ”se på både viktiga segrar, och på eventuella hot om negativa tillbakakliv i utvecklingen? Vilken position feminismen har i dagens samhälle, och hur  de fortsatta utmaningarna ser ut?

De som kommer diskutera detta och andra frågor är:

Talla Alkurdi, ordförande Socialdemokratiska Studentförbundet

Anja Karinsdotter, ordförande Vänsterpartiet Uppsala

Linnéa Bruno, Feministiskt Initiativ

SvD

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism

Att störta diktatorer och sen…?

”Libyen är nu inne i sin värsta politiska kris sedan Khadaffi störtades. Laglösheten är utbredd, rättssäkerheten obefintlig och det uppskattas att 8000 personer hålls fängslade sedan krigsslutet i oktober 2011.”tripoli

Så skriver Ulf B Andersson i senaste numret av Amnesty Press (4/2013).

I östra Libyen har en utbrytargrupp tagit kontroll över flera oljehamnar och bildat ett eget regionalt oljebolag. Olika miliser utövar makt med vapnens hjälp. Den 15 november sköts minst 31 människor ihjäl och 235 skadades i huvudstaden Tripoli när de demonstrerade mot en sådan här milis. Libyens premiärminister Ali Zeidan – som själv nyligen kidnappades och bortfördes av milismän – hävdade att demonstranterna var medskyldiga till dödandet och att de var beväpnade, vilket förnekas av lokala vittnen enligt BBC. Premiärministern har till och med varnat sina landsmän för att det ”kan bli aktuellt med ytterligare en utländsk intervention i Libyen om inte det nuvarande kaoset upphör.”

Situationen i Irak där Saddam störtades under och genom USA:s ockupation för tio år sedan tycks vara liknande. Journalisten Salah Nasrawi beskriver på Al Jazeera ett “massivt misslyckande” med att återuppbygga den irakiska staten ”efter ett decennium av ockupation, inbördeskrig och vanstyre”. Han citerar en ledande kurdisk politiker som hävdar att den irakiska staten redan skulle ha kollapsat om det inte var för inkomsterna från oljan och de höga oljepriserna.

Nå, varför dessa dystra rapporter? Jo en fundering:

När det gäller störtandet av Khadaffi så pågick ju ett inbördeskrig när USA med allierade ingrep militärt och avgjorde det hela och Gaddafi fångades och dödades i 20 oktober 2011.

När det gäller Irak så fanns ett motstånd mot Saddam både från kurder, shiitiska muslimer och även sekulära demokrater av olika slag. Men han störtades inte som en följd av ett förenat folkligt uppror med ett förenande politiskt program. Han störtades av krafter utifrån. De som ockuperade landet och störtade honom hade egna intressen som handlade om andra saker än att upprätta demokrati.

Både Khadaffi och Saddam Hussein var förvisso diktatorer med ansvar för många människors orättfärdiga död och inte ledare som det finns anledning att sörja. Men har det som kommit istället blivit bättre? Jag tycker inte att det verkar så. I ett aktuellt reportage från BBC ställs också frågan om Libyen verkligen var ”a triumph for liberal interventionism”.

Kan det ha någonting att göra med hur dessa diktatorer störtades att göra? Ja det tror jag har en del med saken att göra. Någon rörelse som kan driva igenom demokrati och social rättvisa har inte skapats. Istället har vi andra typer av ledare som verkar lika odemokratiska, korrupta och reaktionära som de störtade.

Vägen till demokrati och social rättvisa tycks lång. Men uttrycket att det inte går att bomba fram demokrati, verkar fortfarande giltigt.

I Syrien är Assad av samma skrot och korn som Saddam. Det syriska folket behöver både slut på våldet och på diktaturen, men inte heller här skulle en öppen militär inblandning under ledning av USA göra situationen bättre. Enligt den här intressanta artikeln av en nordamerikansk socialist (översatt till svenska) kvarstår dock även detta hot mot det syriska folket.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

Vinst ända in i döden.

Häromdagen kunde man på SVT få reda på att den som tecknat ett återbetalningsskydd för sin tjänstepension kan få tiotusentals kronor mindre i pension. Det lönar sig inte att tänka på sina efterlevande tydligen.

gravskändare

klicka på bilden.

För två år sedan skrev Arbetet om att pensionsbolagen (bland annat) gör vinst genom sina antaganden om vår livslängd. Hur stor utbetalning vi får varje månad beror på hur många år och månader vi beräknas leva i genomsnitt. Bolagen gör här olika antaganden om livslängden som inte är kopplade till bedömning av olika grupper utan generella. Det visade sig att de vinstutdelande bolagen beräknade en längre livslängd än de ömsesidiga bolagen för att fler av oss ska hinna dö innan vi fått ut våra pensioner. De dödas pengar blir vinst för ägarna.

Låter inte så vackert, eller hur?

Men ett ännu värre exempel på vinst ända in i döden såg jag på nätet häromdagen. Det var  fotot här ovan från Möllendals kyrkogård i Bergen taget av Trond Blindheim. Det är företaget Akasia som bland annat har hand om gravplatsförvaltning och har som ”overordnet mål at forvaltningen i gravferdsområdet skal være profesjonell og verdig.” Ett uttryck för denna värdiga behandling är att som framgår av bilden sätta svarta sopsäckar på de gravstenar där de anhöriga är sena med att betala avgiften.

Jag vet inte om företaget fått några reaktioner på denna ordning. Men man skriver på sin hemsida att ”Hvis ordningen med hetter (sopsäckar) ikke oppleves som verdig av våre andre brukere av gravplassene må vi selvfølgelig se på ordningen på nytt.

Av någon anledning kommer några ord som skrevs i en liten skrift redan år 1848 för mig. De talar där om en klass som ”avklätt alla de verksamheter som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria”. Gäller detta i vissa avseenden ännu mer i vår tid?

Intressant?

Tyfonen Haiyan talar till oss.

Alla blir vi berörda av de fruktansvärda mänskliga katastrofer som nu utspelar sig på Filippinerna. Många vill hjälpa. Röda korset har redan samlat in 1,5 miljoner kr. Men behoven är enorma. Du kan t.ex. stödja Läkare utan gränser genom att gå in på www.lakareutangranser.se/akut , eller sätta in en gåva på Bg 900-6032 eller Pg 900603-2. Märk inbetalningen ”Akutinsatser Filippinerna”. Det går också att SMS:a LIV 100 till nummer 72 970.

Allt detta är nödvändigt och bra. Men det räcker inte. Vi kan inte bara stanna vid det som är precis här och nu. Jag har skrivit det förut att det är som om naturen talar till oss.

Vetenskapen kan inte slå fast ett enkelt samband mellan klimatförändringarna och enskilda extrema väderfenomen, som ju alltid har funnits, men däremot menar forskarna att antalet extrema väderfenomen och deras styrka ökar på grund av klimatförändringarna.

Därför var det både klokt och logiskt att som människor i Manilla demonstrera utanför USA:s ambassad så som Fria tidningen rapporterat om

Klimattoppmötet COP19 pågår just nu i Polen. Det engagemang som Filippinernas representant Yeb Saño här visade skulle man önska hos fler statsledare. Han uppmanade alla som fortfarande förnekar klimatförändringarna och dess konsekvenser att lämna sina ”elfenbenstorn och bekväma fåtöljer”.

Han uppmanade dem att bege sig ”till öarna i Stilla havet, öarna i Västindien och öarna i Indiska oceanen och se effekterna av stigande havsnivåer, till bergstrakterna i Himalaya och Anderna för att se samhällen som konfronteras med glaciala översvämningar, till Arktis där samhällen brottas med de snabbt krympande polarisarna till de stora deltan av Mekong, Ganges, Amazonas och Nilen där liv och försörjningsmöjligheter dränks, till bergen i Centralamerika som konfronteras med liknande monstruösa orkaner, till de stora savannerna i Afrika där klimatförändringen likaså har blivit en fråga om liv och död.

Och han avslutade: ”… om det inte räcker, kan du göra ett besök på Filippinerna just nu.

Tyvärr, och det är det värsta, så gör världens regeringar tvärtom, trots att de vet. Det är inte bara så att man inte gör tillräckligt i förhållande till vad som behövs för att minska utsläppen av växthusgaser. Man gör det värre. Thinkprogress berättar om en ny rapport som visar att producenter av olja, gas och kol fick mer än $ 500 miljarder dollar i statliga subventioner runt om i världen under 2011.

Som Göran Greider skriver i Dalademokraten: ”Tyfonen har inte nått politiken”. Man kan också instämma i hans avslutning om att tänka på vad man röstar på när det gäller dessa överlevnadsfrågor för oss människor på jorden.

Media: DN1, DN2

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet.

Läs andra bloggar om Haiyan.

Blogg: Annarkia

Logiskt och inte alls förvånande utspel av Löfven.

Det verkar inte hända mycket väsentligt i den svenska politiken om man ska döma efter nyhetsrapporteringen. Den senaste veckan har det varit en nyhet att finansministern ändrat frisyr (!), att SD-ledaren Åkesson bättrat på sin offergloria med en gräddtårta i ansiktet och att s-ledaren Löfven vill bryta ”blockpolitiken”.  Ingen av dessa händelser handlar så speciellt mycket om det väsentliga: det politiska innehållet.

Att Löfven kan tänka sig att samarbeta även med centern eller folkpartiet i regeringsställning kan väl egentligen inte ha varit någon förvånande nyhet. s, fp och c förenas ju av sådant som:

 att INTE vilja öka skattetrycket (Löfven har visserligen  kritiserat ett ytterligare jobbskatteavdrag men samtidigt deklarerat att man inte kommer göra något åt det ifall man får chansen 2014)

att INTE vilja göra något åt privatiseringarna och vinstuttagen inom vård, skola och omsorg.

att INTE ifrågasätta problemen med tillväxt till varje pris och på bekostnad av vår jord.

att INTE ifrågasätta kärnkraften.

att INTE ifrågasätta den svenska vapenexporten eller svenskt deltagande i olika uppdrag under NATO-befäl.

…..för att nu bara nämna några saker.

Att Löfven uttrycker denna politiska samstämmighet även genom regeringsinviter borde alltså inte vara konstigt.

Men de inviterade måste naturligtvis upprätthålla det politiska spelet och förnärmat avvisa alla närmanden. Konstigast är som vanligt centerledaren som enligt SvD i detta sammanhang säger att hon tycker illa om män som ”inte förstår ett nej” (vilket ju ger rätt konstiga associationer sagt i detta sammanhang) och socialism. Vad ”socialism” skulle ha med saken att göra är minst sagt oklart. Det är väl för centerledaren ett skrämselord. Men inte tror hon väl på allvar att Löfven har någonting med detta begrepp att göra?

Möjligen är Löfven och Jämtins s.k. utspel skicklig taktik. Den socialdemokratiska statsvetaren och bloggaren Ulf Bjereld tycker det och kallar det ”offensivt”.

Men för oss som önskar ett stopp på samhällets och politikens sedan länge pågående högervridning, där till exempel uttrycken för vansinnet med vinst i välfärden blir alltmer uppenbara utan att det tycks påverka de ansvariga och beslutsfattande ett dugg, för oss är den här typen av taktik ointressant.

Om den socialdemokratiska ledningen någon gång skulle börja lyssna på den vinstkritiska folkopinionen, de egna kritiska rösterna (inom partiet) och prata om de väsentliga frågorna, DÅ skulle det vara en intressant nyhet.

Tyvärr tror jag inte att det kommer hända.

Media: DN, SvD, Dalademokraten

Arbetet

Bloggat: Ulf Bjereld, Schlaug, Bilderblogg, Annarkia

Intressant?

Andra bloggar om socialdemokratin

<span>%d</span> bloggare gillar detta: