Ska vi hoppas på en krasch?

För några dagar sedan landade ett nytt nummer av klimatmagasinet Effekt i min brevlåda. Som vanligt blir jag lika överraskad och imponerad över hur den lilla redaktionen med begränsade resurser lyckas med att göra en så snygg, intressant och välskriven tidning där klimatfrågan synas ur ständigt nya synvinklar. För er som bryr er om klimatfrågan och inte redan har denna tidskrift säger jag bara: skaffa den!

En speciellt provokativ eller provocerande artikel i detta nummer står journalisten, författaren och miljödebattören David Jonstad för. Hans artikel har rubriken ”Vårt bästa hopp är en krasch”. Vad han menar är ungefär att trots att vi, med övertygande stöd i forskarvärlden (som exempelvis den senaste rapporten från FN:s klimatpanel), vet att vi styr mot klimatkaos så ”fortsätter det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation” att rulla vidare. Han tar upp det faktum att de minskningar i utsläppen som skedde under 1990-talet inte berodde på kloka och medvetna beslut utan på sammanbrottet för Sovjetunionen. Därför, menar han, skulle ett sammanbrott – en krasch – i det ekonomiska systemet vara det som bäst bidrog till att bromsa den negativa utvecklingen för klimatet.

Jonstad inser och anser naturligtvis att detta vore negativt på andra sätt, eller som han skriver: ” Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framförallt ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp”.

Är det verkligen så?

En sak som man kan säga om detta är ju att till skillnad från andra saker som vi kan hoppas på som ett resultat av social och politisk kamp så är en ekonomisk krasch inte något som vi kan påverka, oavsett vad vi hoppas på. Det är inte bara så att vi vanliga maktlösa människor inte kan påverka detta. Jag tror inte heller att de som sitter överst i de ekonomiska eller politiska pyramiderna kan påverka detta. I alla fall inte på något avgörande sätt. Kriser och krascher av kapitalistisk typ, med mänsklig och materiell förödelse som följd är ju inte en del av civilisationen i största allmänhet. Den typ av kriser som mänskligheten upplevt sedan kapitalismens uppkomst har däremot sedan dess varit en oskiljaktig del av just detta system som idag är  totalt dominerande på vår jord.

Istället för att hoppas på dessa krascher brukar socialister rikta in sin kritik mot det ekonomiska vansinnet och argumentera för en demokratisering av ekonomin, som innebär att vi tar kontroll över samhällets avgörande drivkrafter istället för att låta oss kontrolleras av dem. Det tycker jag att vi ska fortsätta göra.

För samtidigt som vi alla måste göra så mycket som vi kan (DET är aldrig försent) så är det  bara om vi kan knyta ihop kampen för social och ekonomisk rättvisa med den ekologiska kampen som vi kan skaffa oss de medel som behövs för att verkligen lösa klimatkrisen. Det handlar om makt och kontroll över resurser. Vi måste befria dagens fåtaliga makthavare från den fossil-kapitalism som de inte ens själva kontrollerar och istället försöka lösa de gigantiska problemen demokratiskt, solidariskt och grundat i den kunskap vi har om vad som håller på att hända med vår jord.

Inom denna ekosocialistiska inriktning har olika tänkare även gått tillbaka till Marx och visat på att denne 1800-talsman inte bara såg ekonomin ur ett inskränkt perspektiv utan också uppmärksammade frågan om hållbarhet eller till exempel sambandet mellan städernas miljöproblem och åkerjordarnas urlakning. På den stora konferens om Marx som i helgen ordnades på ABF-huset i Stockholm (Marx 2013) deltog bland annat John Bellamy Foster som forskat om detta. Andra tänkare som skriver om förhållandet mellan marxism och ekologi kan man t.ex. hitta på Climate and Capitalism.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagens Arena, Guardian1, Guardian2

Blogg: uppsalainitiativet

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs också: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Ekosocialism 1.0

Malala och den sociala rättvisan.

För ett år sedan spreds berättelsen om den modiga  flickan Malala Yousafzai över världen. I veckan fick vi veta att hon nu, 16 år gammal, tilldelats Sacharovpriset av EU. 

Malala sköts vid en skolbuss i Swatdalen i nordvästra Pakistan den 9 oktober för att hon stått upp för och blivit en symbol för mänskliga rättigheter som till exempel rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Malala överlevde attacken efter vård på Queen Elizabeth Hospital i Birmingham, Storbritannien. Därefter har hon i ännu högre grad blivit en hoppingivande symbol.

Naturligtvis blir det också så att många olika krafter vill utnyttja eller sammankopplas med en sådan moraliskt stark person som Malala. Många makthavare i väst har intresse av detta och av att hon associeras med ”väst” och dess kamp mot terrorismen av talibantyp. Men Malala tar inte avstånd från sin pashtunska kultur eller islam. Se t.ex. denna intervju i brittiska BBC. Däremot motsäger hon den förenklade bilden av kvinnor som bär sjal som underordnade och tigande. Istället berättar hon att hennes far som uppenbarligen var en progressiv man alltid stödde henne och att hennes namn kommer från en kvinnlig motståndskämpe mot den brittiska imperialismen (”sorry to say” – som hon uttrycker det till den brittiska intervjuaren). Hon har också uppmanat Obama att sluta skicka drönare till Pakistan då det drabbar så många oskyldiga civila.

Malala har också varit nära betydligt mer radikala grupper i sitt hemland, sådana som motsätter sig både talibanerna och USA eller de gamla kolonialmakterna som Storbritannien. Om detta kan man läsa i en artikel i den marxistiska tidskriften International viewpoint. Där påpekas att Malalas far var en vänsterman och att hennes morbror Faiz Mohammad var en  kommunist som kämpade för att organisera ungdomar och arbetare , i Swat och Malakand , mot både den fundamentalistiska och den statliga repressionen. Dessutom medverkade Malala själv i en marxistisk ungdomsskola i Swat där hon talade bakom en talarstol med bilder av Lenin och Trotskij. malala leftNär Malala nu välkomnas i väst av dess olika makthavare så kanske denna bakgrund är olämplig att prata om? Den passar inte riktigt in i den bild som passar dem som upprätthåller den nuvarande världsordningen.

Talibanerna har blivit kända för att förhindra utbildning för flickor. I artikeln i International Viewpoint påpekas att det är den orättvisa världsordning som upprätthålls av de västmakter som nu hyllar Malala som i högre grad bidrar till att hindra barn från att få utbildning än fundamentalisterna.  I Pakistan är 25 miljoner barn utan skola. Tio miljoner arbetar vid tegelugnar, i svältlönsfabriker eller som hembiträden. Det är dessa grundläggande sociala förhållanden som är huvudproblemet. Om kampen för både frihet och social rättvisa har framgång kommer också sådana medeltida kvarlevor som talibanerna att försvinna.

Media: SR, SvD, Expressen, Aftonbladet 1, 2, 3

Bloggar: Stigarna

Intressant?

Vem var Harald Edelstam?

”Om liv är i fara och du kan göra något för att hjälpa ska du aldrig gömma dig bakom din diplomatiska status”, Harald Edelstam

Alltför ofta kan man se hur makt och position korrumperar. Men det finns ibland också människor som motsäger detta. Personer som kommer från gynnade bakgrunder och har möjlighet att leva privilegierade liv, men som bryter mot omgivningens krav. Som istället för att flyta med riskerar både sin position och sitt liv för att hjälpa andra. De flesta känner till Raoul Wallenberg som ju var en sådan person när han räddade många judar undan förintelsen. Men färre känner till adelsmannen och diplomaten Harald Edelstam som också verkar ha varit en sådan person. Hans mod och känsla för utsatta visades också redan under andra världskriget när han som diplomat i Tyskland knöt kontakter med anti-nazister och i Norge hjälpte motståndsrörelsen. Mest känd är nog Edelstam för sina insatser i Chile för 40 år sedan då general Pinochet hade störtat den folkvalde presidenten Allende och han hjälpte människor att fly från en säker död. Det har gjorts film om Edelstam, en film som använder det smeknamn han fick redan i Norge: Svarta Nejlikan. Det har också skrivits en del om Edelstam. För några år sedan (2009) kom till exempel boken: Svarta nejlikan, Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion, av Mats Fors (Prisma)

Om du vill veta mer om Harald Edelstams liv och gärning, så kan du på lördag från kl. 13 lyssna på författaren Mats Fors när han berättar utifrån sin bok. Föredraget ingår i ett möte på Grand, Trädgårdsgatan här i Uppsala, som arrangeras av Svensk-kubanska föreningen.

Media: SvD, Miljömagasinet

Uppsala

Intressant?

När Aleris hotar då hittar kommunalrådet pengar.

I måndags kunde man i Uppsala Nya tidning läsa om det privata vårdföretaget Aleris som hotade med att lägga ner sin verksamhet inom hemvården i Uppsala. Eller så sa de ju inte. De ”övervägde” att sluta med hemtjänst i Uppsala. Anledningen som de angav var att ersättningen var alltför låg.

kommunalrådet Busch Thor

Om detta skrev jag en kommentar  där jag påpekade att Aleris säkert hade rätt i att ersättningen var för låg men att man dels bör fundera över och undersöka företagets vinstuttag, dels jämföra med kommunal hemtjänst som ju också har för låg ersättning men inte lägger ner och sparkar personal på grund av det.

Men redan dagen därpå kunde man i tidningen (UNT tisdag) läsa att det ansvariga kommunalrådet Ebba Busch Thor lovade att höja ersättningen. På frågan om kommunen har råd med detta svarar kommunalrådet:

Vi har pengar i vår budget för att göra en justering nu.

Jeanette Escanilla, Vänsterpartiet

Då kanske man ska vara nöjd nu? Nja, det finns en sak som skaver och får mig att undra. I samma tidning (UNT tisdag) kan man nämligen också läsa en kort intervju med Jeanette Escanilla från Vänsterpartiet som motionerat i kommunfullmäktige om stopp för delade turer. Delade turer innebär för människor som arbetar inom t.ex. hemtjänsten att man tvingas arbeta mycket långa arbetsdagar med ett flera timmars oavlönat uppehåll mitt på dagen. Detta är självklart en mycket dålig arbetssituation som drabbar både dem som jobbar (direkt) och vårdtagarna (indirekt). Men detta krav på heltidstjänster och bra schemalösningar avslogs med motiveringen att det idag inte finns pengar till det. När det gäller denna viktiga förbättring för personalen fanns det alltså inte pengar i budgeten, däremot för en generell höjning av ersättningen när Aleris hotar att lägga ner.

Det är svårt att låta bli att undra ifall kommunalrådet Busch Thor hellre lyssnar på företaget Aleris rop än på någon som talar för de anställda inom hemvården.

Uppsala

Intressant?

Alliansfritt Sverige: om situationen i hemtjänsten i Uppsala, om Alliansen i Uppsala som vårdgivare

Läs andra bloggar om välfärden

<span>%d</span> bloggare gillar detta: