Apropå klassresor: minska resvägen och antalet stationer istället!

Jag ser att Paulina Neuding – jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo – skriver om klass i SvD.  Neuding skriver:

”Det slår mig ofta hur man inom borgerligheten viftar bort klasskillnader och klassorättvisor som irrelevanta.”

Ja, det låter ju som en intressant ingång för vilken socialist som helst. Jag ser också på nätet att flera socialistiskt tänkande människor välkomnar hennes artikel. Neuding hänvisar till Uppsalaprofessorn Daniel Waldenström som i en studie visat att 73 procent av Sveriges rikaste hade ärvt sin förmögenhet. Det gillar inte Neuding:

”När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.”

Det är det senare som Neuding är för. En kapitalism för de duktiga. Förutom ett sorgset konstaterande om att ”bara nio procent av juridikstuderande i Sverige har arbetarklassbakgrund” så blir det inte så mycket radikalare än så.

Även bland socialister och inom arbetarrörelsen brukar det talas om klassresor som något positivt och eftersträvansvärt. Jag tycker att det är ett perspektiv som inte alls är socialistiskt.

Ett kapitalistiskt samhälle kommer alltid vara ett klassamhälle. Att positionen i ett sådant samhälle någonsin skulle kunna vara grundad bara på meriter och förmåga bortser bland annat helt från makt- och konfliktperspektivet. Samhällsposition kommer aldrig någonsin i ett sådant samhälle vara ett resultat av en ädel och rättvis tävlan. Förutsättningarna för att som vuxen befinna sig i samhällets övre skikt är olika från första början i livet. De som lyckas arbeta sig ”uppåt” kommer alltid vara en minoritet.

Det finns också något annat lurt med detta tal om hur bra det är med klassresor. Det verkar liksom alltid bara finnas en riktning på denna resa: uppåt. Det pratas aldrig om hur bra det är att några har ramlat eller ska ramla nedåt. Det ingår liksom inte i tanken. Istället ingår bilden av att så många arbetat sig upp i något som man kallar ”medelklassen”, en mycket luddig kategori som i verkligheten samlar stora grupper av den moderna arbetarklassen. För samtidigt som en del av  arbetarklassens barn nu finns inom något som allt oftare  kallas ”medelklass” så har både arbetsvillkor, löner, status och position ändrats för många jobb inom denna kategori så att de alltmer har kommit att likna arbetarklass. Det gäller en mycket stor del av de jobb som utförs främst av kvinnor och inom offentlig sektor.

Sen är det också så att många av de tyngsta och mest slitsamma jobben skenbart har försvunnit och ger näring åt tanken om den pågående klasscirkulationen. Men de jobben har inte försvunnit så mycket som man skulle kunna tro med tanke på den tekniska utvecklingen. Istället är det några andra som nu gör de jobben, antingen genom att jobben flyttats till länder med lägre löner och sämre arbetsvillkor eller genom att människor som invandrat till Sverige idag bär upp dessa jobb.

Ett socialistiskt perspektiv måste nu som hos pionjärerna handla inte om själva resandet utan om klasserna som sådana: att inte släppa utopin om ett klasslöst samhälle. På vägen dit måste vi lägga kraften på att kämpa mot klassklyftor inte på att befrämja klassresor. För om vi har framgång med detta så kommer det både innebära att ALLA kan ha ett bra liv oavsett vilket yrke vi har och samtidigt öka möjligheterna att gå mellan olika yrken (inte olika klasspositioner) så som vi själva vill.

För övrigt skriver bloggaren Fanny Åström bra om det här ämnet  tycker jag.

Intressant?

Är Obama också en massmördare?

Att åka runt i världen och godtyckligt avrätta dem man betraktar som fiender är inte lagligt alls.

Detta skriver professorn i folkrätt vid Uppsala universitet Inger Österdahl i en artikel på UNT debatt idag 22 februari. Det Österdahl syftar på är det dödande via fjärrstyrda och obemannade stridsflygplan som USA ägnar sig åt i ett flertal länder. Mördarmaskiner som styrs av en förare vid dator i USA, men med möjlighet att operera över hela världen. Det är CIA och inte militären som håller i detta och president Obama, som tog över systemet och tekniken från Bush, är i högsta grad inblandad genom att personligen godkänna varje attack.

drones-protest-683Hur många som hittills dödats finns det olika uppgifter om, men det verkar handla om tusentals människor. Enligt den republikanske senatorn Lindsey Graham handlar det om omkring 4 700 personer.

Det finns också många uppgifter om att dödandet – föga förvånande – inte är så ”kliniskt” så att bara utpekade terrorister stryker med. Många civila drabbas också.

Men oavsett detta så är metoden att ”åka runt i världen och godtyckligt avrätta dem man betraktar som fiender” inte heller laglig enligt FN:s människorättskonvention. ”Riktat dödande är lika med mord” som rubriken lyder till Österdahls artikel. Dessutom framstår det även för en juridiskt okunnig som uppenbart  omoraliskt och som uttryck för en stormakts arrogans.

Inger Österdahl avslutar sin artikel med att konstatera att  även om hon tvivlar på att detta dödande är en effektiv strategi för att utrota terrorismen så är det inte är någon rättslig fråga. Däremot är strategin  ”per definition”  olaglig.

Det är bra att en professor i folkrätt tar bladet från munnen i denna fråga. Annars tycker jag att det har varit obehagligt tyst både från regeringen och liberala ledarskribenter. Jag har däremot hört flera upprörda kommentarer om att författarinnan Maj Sjövall tagit emot det kufiska så kallade Leninpriset och filmaren Gabriela Pichler det lika kufiska Robespierrepriset. Om detta har jag sett flera artiklar där olika skribenter kallar två män som är döda sedan snart hundra respektive mer än två hundra år, för massmördare. En massmördare är enligt Wikipedia ”en person som avsiktligt dödat fler än tre människor vid ett och samma tillfälle, ett så kallat massmord”.  Det stämmer säkert att de båda herrarna genom sina beslut var skyldiga till andras död. Och precis som med drönar-dödandet så har de dödades eventuella skuld inte med detta faktum att göra. Avsiktligt dödande är avsiktligt dödande oavsett vem det riktas mot. Men då tycker jag att om man nu ska svänga sig med sådana etiketter att man också borde fundera över vad man ska kalla fredspristagaren och presidenten Obama. Går man fri från denna beskyllning om man valts i demokratisk och laglig ordning? Kan man då bryta mot internationell lag och demokratiska principer och bedriva dödande i masskala? Det tycks som om syftet med dödandet och valet av offer har stor betydelse för vilka massmord vi kan acceptera.

Intressant?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4

Blogg: Ulf Bjereld

Pyttiminpanna

Anders Romelsjö på Jinge, Loke

Bloggar om USA

80 procent väljer vinstfritt i Uppsala.

Enligt dagens UNT (19/2) väljer 80 procent av Uppsalas niondeklassare, precis som förra året, kommunala gymnasieskolor. Man skulle också kunna säga att det är 80 procent som väljer vinstfria skolor.

De som är för systemet med vinst inom skola-vård-omsorg brukar säga – eller snarare skrika – att en inskränkning eller ett förbud mot vinst skulle vara ett hot mot valfriheten. Och då menar de inte valfriheten för dem som plockar ut dessa vinster. Att dessa företag inte vill släppa taget om välfärdssektorn är fullt begripligt med tanke på att den genomsnittliga avkastningen inom sektorn var 15 procent som andel av det totala kapitalet år 2010 – att jämföras med motsvarande avkastning i näringslivet i stort på 8,5 procent. Och att man från det hållet säger att det inte skulle gå – att de inte skulle vilja eller kunna – att driva verksamheten utan vinst, kan man ju tycka är ett ganska bra argument för den välfärdsverksamhet som i många år drivits och fortfarande drivs utan någon vinst.

Men det är ju inte företagens intresse av vinst som politiker eller företrädare för näringslivet främst brukar prata om utan valfriheten för oss som brukare av välfärdens tjänster. Utan att ge mig in på diskussionen om ”valfriheten” som fenomen, så kan man ändå direkt säga att det är ett falskt argument. Naturligtvis skulle man kunna ha kvar systemet med valfrihet även om man hindrade vinstuttag. Den enda begränsningen av valfriheten skulle då vara att vi inte kunde välja tjänster från de företag som bara kan och vill driva verksamhet ifall den inbringar vinst (och ordentlig vinst dessutom!) till ägarna.

Om man tittar på situationen i Uppsala när niondeklassarna väljer gymnasium så tycker jag också att det åtminstone i detta fall framstår som ganska löjligt att påstå att valfriheten skulle vara ett problem ifall verksamheten inte drevs med vinst. 80 procent väljer ju just verksamhet som INTE ger vinst.

Och dessa val verkar stämma bra med opinionsundersökningar av vad det svenska folket tycker i frågan om välfärdens kvalitet, driftsformer eller möjlighet till vinst. Enligt en opinionsundersökning som utförts av Novus opinion mellan den 31 januari och den 6 februari – på uppdrag av tankesmedjan Katalys – så var 59 procent villiga att betala mer skatt om det riktas till skola, vård, omsorg, 67 procent tycker att välfärden ska utföras av offentlig sektor, 42 procent tycker det vore bra med ett förbud mot vinstuttag och 90 procent vill antingen förbjuda, begränsa, återinvestera vinsterna i välfärden eller villkora dem med höga kvalitetskrav. Bara 8 procent säger att de är för ett helt fritt vinstuttag.

 

Intressant?

Uppsala

Media: DN1, DN2

Blogg: Annarkia, Bengt Silfverstrand, Röda Berget

LO om makteliternas inkomstutveckling.

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

LO har i början av februari kommit ut med sin årliga rapport om inkomstutvecklingen för samhällets makteliter. Det är den trettonde rapporten i en serie. Författare denna gång är Jeanette Bergström och Åsa-Pia Järliden Bergström. Rapporten redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2011 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare. Av rapporten framgår att relationen mellan makteliten och människor med lön som den genomsnittlige industriarbetaren – efter utjämningen fram till 1980 – var tillbaka till 1950 års nivå år 1995. Därefter har tendensen varit att skillnaderna ökat.

 Den grupp som man valt att undersöka är ”de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden”. Men, som man påpekar, så finns inte denna gruppsom en egen grupp i den offentliga lönestatistiken”.

Författarna vill synliggöra skillnaderna och menar att ”det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut. Det säger också något viktigt om vårt samhälle om skillnaderna trendmässigt ökar eller minskar”.

 I rapporten har man delat in samhällets maktelit i elva grupper:

  • Näringslivets verkställande direktörer
  • Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag
  • Representanter för arbetsmarknadens parter
  • Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag
  • Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna
  • Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna
  • Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen
  • Mediachefer/redaktörer och journalister
  • Representanter för universitets- och forskarvärlden
  • Chefsekonomer inom näringslivet och arbetsmarknadens parter
  • Representanter för folkrörelseorganisationerna

De inkomster man har mätt är både arbetsinkomst, inkomst av kapital och olika typer av sidoinkomster som till exempel styrelseuppdrag. Man har jämfört maktelitens inkomster med en genomsnittlig industriarbetarlön på 316 000 kronor. Om man istället valt att jämföra med alla privatanställda arbetare så skulle årslönen varit på 299 873 kr år 2011.

År 2011 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i denna maktelit 5,4 miljoner kronor, d.v.s. 17 gånger en genomsnittlig industriarbetarlön. Men skillnaderna är också stora inom makteliten. Föga förvånande är det framförallt den ekonomiska makteliten som ligger i topp. År 2011 hade denna grupp 14,5 miljoner kr i genomsnittlig inkomst. Det motsvarade den genomsnittliga inkomsten för 46 industriarbetare, eller vad en industriarbetare behöver en livstid för att få ihop. Om man istället valt att jämföra med alla privatanställda arbetare så skulle det motsvara 48,4 arbetare.

Undersökningen använder sig av genomsnittsinkomsten, det vill säga den sammanlagda inkomsten för positionerna i gruppen delat med antalet. Nackdelen är då att några positioner kan få mycket stort genomslag, ett problem som man menar att man bara stötte på när det gäller gruppen näringslivet. Inom denna grupp påpekar författarna att det finns enorma skillnader. Till exempel finns en vd med som har inkomster som motsvarar 1147 industriarbetarlöner! Men i sammanräkningen har denna inkomst då satts till 200 industriarbetarlöner:

Om ovan nämnda maxgräns inte hade använts skulle genomsnittet för direktörerna ha blivit inkomster som är 65 gånger större än en industriarbetarlön”.

Som nummer två i inkomstligan kommer gruppen generaldirektörer och VDar i statliga bolag med en genomsnittlig inkomst på 19,2 industriarbetarlöner. Gruppen lyfts främst av de höga inkomsterna hos de verkställande direktörerna i företag som Telia, Vattenfall och Posten.

En intressant grupp som man studerat är ekonomernaden yrkeskår som under 80–90-talen starkast uttalat sig för en nedväxling av den svenska löneökningstakten”. För som man skriver: ”Självklart är det då intressant att se hur deras egna löner har utvecklats”. Gruppen har ju också stärkt sin ställning inom makteliten. När man studerar tabellerna är det uppenbart att ekonomerna inte avsett sig själva när de utfärdat sina råd om återhållsamhet med lönerna. Minst var skillnaden till industriarbetarnas löner 1980. Men därefter ökar åter avståndet och redan 1990 är man tillbaka på samma skillnad som 1950. Därefter har det gått ner efter toppåret 2007 men skillnaderna är fortfarande betydligt högre än 1990.

En annan intressant och viktig grupp är gruppen inom media som tjänade 8,2 industriarbetarlöner i genomsnitt. Att det materiella varat påverkar medvetandet är ju en gammal sanning och dessa skillnader borgar för att inte alltför ”extrema” jämlikhetsidéer ska vinna insteg i dominerande media. Ett illustrativt exempel på detta är att på de mest dominerande medierna som DN och TV4 tjänar man mera: motsvarande 18-20 industriarbetarlöner.

Betydelsen av kapitalinkomster har också blivit viktigare sedan 1980. De variationer som skett under enskilda år beror framförallt på förändringar i kapitalinkomsterna som styrs av upp- eller nedgångar på aktiemarknaden.

En ny kategori inom makteliten är ledarna för företag inom välfärdssektorn. Inom detta område finns idag 50 000 privatägda företag med 195 000 anställda (17 procent av de anställda inom välfärden). Dessa företag är mycket lönsamma:

Den genomsnittliga avkastningen inom sektorn var 15 procent som andel av det totala kapitalet år 2010.  Detta kan jämföras med motsvarande avkastning i näringslivet i stort på 8,5 procent”.

De verkställande direktörerna inom dessa bolag kommer på tredje plats i löneligan efter näringslivet och staten. Deras genomsnittliga inkomster motsvarar 13 industriarbetarlöner. De kan också jämföras med lönerna för kommunernas högsta chefer: kommunstyrelsernas ordförande och kommundirektörerna, de som köper dessa företags tjänster. De privata välfärdsbolagens VD tjänar tre gånger så mycket som dem. Som man skriver i rapporten:

Vi har inte gjort någon analys av betydelsen av detta förhållande men det kan ändå vara intressant att se på inkomstskillnaderna ur ett maktperspektiv, där den formella makten har betydligt lägre inkomster än de som verkar inom området”.

Invändningar mot rapporten

Som jag uppfattar rapporten är den en saklig genomgång av faktiska förhållanden som man kan ha olika uppfattningar om hur man ska se på. En av de fånigare invändningarna mot rapporten kom från Sanna Rayman, ledarskribent på SvD. Rayman använder det gamla slitna argumentet om att skillnader inte spelar någon roll eftersom en fördelning av de få rikas inkomster bland de många övriga skulle ge så lite per person. För det första så är rapporten som sagt bara en beskrivning av faktiska förhållanden och talar inte över huvud taget alls om en annan alternativ fördelning. Men viktigare är att ett sådant synsätt inte alls förhåller sig till de negativa konsekvenser som ökade skillnader leder till i sig. Det viktigaste i ett land av Sveriges typ är inte att absolut öka inkomsterna för vanliga löntagare med några 100-lappar som i Raymans exempel. Det är just de ökande klyftorna i livsförhållanden och möjligheter som i sig är skadliga för sammanhållningen och känslan av solidaritet i samhället liksom för en mängd mätbara hälsofaktorer – så som visats i boken Jämlikhetsanden. Dessutom handlar omfördelningen naturligtvis om mycket större belopp eftersom det inte bara är den lilla grupp inom makteliten som LO studerat som ökat sin andel av de gemensamt skapade rikedomarna.

En annan invändning kommer från Eva Franchell på Aftonbladet. Hon menar att de flesta kvinnor saknas i rapporten. Alla ”de vårdbiträden, undersköterskor, barnskötare och skol­måltidsbiträden som tjänar långt under en industriarbetare”. Det är en viktig synpunkt dels av det uppenbara skälet att LO måste bryta med den gamla dåliga politiken med mannen som norm. Men också för att en sådan jämförelse skulle visa att klassklyftorna är ännu djupare. Men det förtar inte vikten av den information som rapporten innehåller.

Intressant?

Media: DN, AB1, AB2, SvD1, SvD2, Expressen

Blogg: Görans tankar och bagateller, Storstad, Martin Mobergs betraktelser, Homo politicus, Sven tycker, Varghjärta

En stor springnota.

Den kristna biståndsorganisationen Diakonia har startat ett bra upprop som jag gärna vill vara med om att sprida. Man uppmärksammar det faktum att Sverige brutit sitt löfte om att kompensera de fattiga länderna för de klimatskador som Sveriges utsläpp av växthusgaser bidrar till. Så här skriver man:

Till: Sveriges finansminister Anders Borg


·         Sverige släpper ut för mycket växthusgaser

·         Utsläppen drabbar fattiga länder värst, genom exempelvis översvämningar och torka.

·         Sverige har lovat att kompensera klimatskadorna med nya pengar utöver den ordinarie biståndsbudgeten.

·         Sverige har brutit löftet om nya pengar och ”tagit en springnota”.

·         I Sveriges budget för 2014 behöver ytterligare 2 miljarder kronor avsättas till de fattiga ländernas klimatarbete.

·         2 miljarder kronor motsvarar Sveriges del av summan som i-länderna har lovat att betala.

·         Skriv under för att uppmana finansminister Anders Borg att betala klimatnotan!

 

Läs, skriv på och sprid vidare!

Intressant?

 

En dag för kärlek eller…?

Idag den 14 februari står det Valentin i almanackan. Det sägs att han var ett helgon som gett upphov till det som numera kallas Alla hjärtans dag i Sverige. Vem Valentin själv var tycks ganska oklart. Tydligen är det åtminstone tre olika personer med det namnet som dog martyrdöden på 200- eller 300-talet. Och vägen fram till den tradition som mycket sent etablerades i Sverige är knappast klar och spikrak. Men så är det ju ofta med traditioner. Och eftersom kommersialismen idag är mycket starkare än religionen så har möjligheten att sälja nog varit den starkaste drivkraften för att rota denna tradition i Sverige under de senaste decennierna.

Själv känner jag mig inte alls berörd av denna tradition. Jag har inte några synpunkter på dem som gillar den. Men ändå finns det som så ofta ett problem även här. Att vara generös är ju sympatiskt. Och vi kopplar ofta olika tillfällen till fest med gåvor av olika slag. Tyvärr är det ju så att vår konsumtion – alltså den i de rika länderna – oftast har en baksida. Så är det även här. På Alla hjärtans dag säljs över 4 miljoner rosor i Sverige. Min vän Carmen Blanco säger på facebook :

Tyvärr associerar jag ”Sankt Valentin” till de urusla arbetsförhållanden, giftiga ämnen och den ökade stress som mina vänner som arbetar i blomsterplantagerna bl.a i Ecuador får uppleva strax innan den 14:e för att kunna leverera blommorna i tid.

Och miljökämpen Simon Rosén (i samband med Ojnarekampen utnämnd till Uppsalas främste aktivist av Uppsala Fria) skriver (också på FB):

För ett år sen var jag i Ecuador och bodde i en by med småbrukare där de flesta behövde jobba på rosplantager. Paradoxalt att de gåvor som vi i väst ger till varandra som en symbol för kärlek, är något som, för att vi köper dem, förstör för andra människors liv på andra sidan jorden… För att kärleken ska vara helhjärtad måste den vara gränslös. En kärleksgåva som förstör för en annan säger emot sig själv. Det måste finnas bättre sätt att visa kärlek!

 

Intressant?

Uppsala

Media: AB, Expressen

En moderat testballong?

Vi ser att det finns utrymme för en diskussion om hur vi kan påverka volymerna av dem som kommer till Sverige och samtidigt värna asylrätten

                                        Migrationsminister Tobias Billström i Agenda.

Moderaterna har tillsatt en ”särskild arbetsgrupp för integrations- och migrationspolitik” under ledning av migrationsminister Tobias Billström. I gruppen ingår bl.a. här från Uppsala Fredrik Ahlstedt, kommunstyrelsens ordförande i Uppsala.

Om det började bra för denna arbetsgrupp beror väl på hur man ser på saken. Moderaterna skulle kanske kunna vara nöjda med en mycket stor uppmärksamhet kring inriktningen på citatet ovan och dess möjligheter att dra röster från sverigedemokraterna. Samtidigt har det lett till kritik både inom de egna leden (Muf) och från allianskamraterna.  Och i DN försöker statsminister Reinfeldt komma undan talet om ”volym” på invandringen utan att riktigt lyckas. Sverigedemokraterna som man kan tycka borde vara glada för att moderaterna närmar sig deras politik verkar istället sura över att ha blivit bestulna utan erkännande.

Uppsalamoderaten Fredrik Ahlstedt säger apropå debatten att ”Vi ska inte sopa några problem under mattan”. Hans förklaring till detta inte alltför tydliga uttalande är att han inte tycker att ”integrationspolitiken fungerat tillräckligt bra”. I en ledarartikel i Uppsalas liberala dagstidning UNT avslöjar man den tankemässiga oklarheten hos Ahlstedt:

Fredrik Ahlstedt tycker exempelvis att ”integrationspolitiken” ska vara ”generös och human”. Men här måtte han mena invandringspolitiken. Eller flyktingpolitiken. Integrationen är ju något som inkluderar oss alla, det generösa är införstått i själva begreppet.

Men ledarartikeln uttrycker också några andra och mycket viktiga saker i denna debatt. Dels en viktig diskussion och definition av själva begreppet integration:

Ett integrerat samhälle bygger på ömsesidighet, att alla människor går varandra till mötes och anpassar sig till helheten, utan att fördenskull göra avkall på sina egna resurser, viljor, traditioner, identiteter och åsikter. Det är ett komplext samspel som är omöjligt utan generositet, tolerans och humanitet. Ett äktenskap är ett bra exempel: två individer går varandra till mötes för att kunna leva länge i ett både hållbart och frihetligt samspel.

Dessutom menar artikelskribenten att Sverige inte har ett integrationsproblem utan ett sysselsättningsproblem. Även om jag aldrig kommer att gilla själva ordet ”sysselsättning”  (föredrar att prata om arbete/jobb) så tycker jag att det är en bra vinkel på frågan. Lustigt nog anknyter den till en artikel i veckans nummer av den socialistiska veckotidningen Flamman där nationalekonomen Erik Helgesson menar att man istället för att ställa frågan vad invandringen kostar borde resa frågan: ”vad kostar arbetslösheten?” eftersom ”invandringens kostnader är helt beroende av arbetslösheten”.

Då blir den avgörande frågan hur vi ser på detta med jobben.

Om vi inte tycker att arbetslösheten främst är individernas eget fel (att avhjälpas med coaching och hårdare tag för att få folk att ta jobb till allt sämre villkor) utan beror på om det faktiskt finns jobb att gå till…

Om vi inte ser på jobb som sysselsättning utan något som ska möta verkliga behov…

Om vi inte ser människor som kostnad och problem utan tänker att alla har möjligheter och kan bidra till oss alla på något sätt…

Om vi inte tänker att det bara är marknaden som har möjlighet att organisera människor i arbete…

Om vi inte tycker att livets mening är att jobba och att det är naturligt att de som har jobb ska jobba mer och hårdare, trots att produktiviteten ständigt ökar…

Ja då borde vi också se möjligheterna. Möjligheterna att tillsammans organisera människor i arbete med det som behövs inom vård, skola, omsorg, städning av det gemensamma, klimatsmart bostadsbyggande, omställning av våra transporter, upprustning av järnvägarna och så vidare, bara för att nämna några saker. Men också möjligheten att dela på jobben och minska arbetstiden för alla så att vi också kan leva mera tillsammans.

Om vi gemensamt via den politiska demokratin också tog dessa möjligheter så skulle vi också slippa den trista och ogina diskussionen om invandringen som ett problem.

Till sist är det också viktigt att påminna om några grundfakta i dagsläget när det gäller migration och invandring:

Det pågår – om man går till migrationsverkets egen statistik – INTE någon massinvandring till Sverige. Totalt invandrade 96 467 personer under 2011, varav 15 582 svenskar. Under 2010 utvandrade 51 179 personer. Befolkningen ökade därigenom med 0,5 %.

Under 2011 kom 29 648 asylsökande till Sverige.

Av de som fick uppehållstillstånd i Sverige 2011 var gruppen flyktingar den minsta gruppen. Sammanlagt fick 12 726 personer uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl, 32 469 personer på grund av familjeanknytning, 24 713 personer på grund av studier eller arbete. Migrationsverket registrerade dessutom uppehållsrätt  eller utfärdade uppehållskort för 23 226 EU/EES-medborgare och deras anhöriga under 2011.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,AB1, AB2,DN1, DN2

DN3

Uppsala

Intressant?

Bloggar om invandringen

Stoppa nedskärningarna på Ackis!

Ledningen för landstinget har beslutat om nya stora nedskärningar på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Stora grupper inom personalen har reagerat mot detta genom att demonstrera och skriva på protestlistor. När så många av dem som gör jobbet och har kunskaperna reagerar så måste alla vi andra och de beslutande politikerna lyssna!

Nedanstående upprop har hittills skrivits på av över 2600 personer på sjukhuset:

upprop

Du kan uttrycka ditt stöd till personalens kamp för anständiga arbetsvillkor och en mänsklig vård genom facebookgruppen Stoppa nedskärningarna på Akademiska sjukhuset.

Uppsala

Intressant?

 

Innanförskapet, Fölster och SD.

Ett ord som jag ogillat från första början när det dök upp är ordet ”utanförskap” . Det introducerades av de borgerliga politikerna i valet 2006 och spred sig sedan till att bli ett etablerat ord i nästan alla av de kretsar som skriver och talar i det offentliga rummet. Begreppet är både oklart och obehagligt. Det buntar ihop en massa olika människor, grupper och individer, till en gemensam och nedvärderad kategori. De som använder ordet befinner sig alltså själva ”innanför” och i deras mun blir ordet ”utanförskap” obehagligt moraliserande. För oss som inte ser varken sjukdom eller arbetslöshet som orsakad av de drabbade individerna själva borde det vara självklart att säga att någon är sjukskriven (en rättighet) eller arbetslös (och då ska man ha rätt till A-kassa) inte att man är ”utanför”.

Att sverigedemokraterna skulle plocka upp och gilla ordet var ju bara helt naturligt. Det passar så bra ihop med deras ”analys” av några som befinner sig innanför i den svenska kulturen och några andra som är utanför och borde försvinna ifall de inte kan krypa in innanför på ”innanförskapets” villkor:

Det är dagens integrations- och invandringspolitik som har skapat de hundratals utanförskapsområdena runt om i Sverige (ur SD:s program)

 Även många som inte delar sverigedemokraternas synsätt omfattar den här bilden av områden med problem (”utanförskap”) som identiska med områden där många människor har en bakgrund i andra länder. Bara ordet ”förort” har ju kommit att uppfattas som identiskt med områden som Rinkeby eller Rosengård men däremot inte med Danderyd.

För att motverka hatpropaganda och splittring mellan olika grupper av maktlösa människor (de flesta av oss alltså) så är det viktigt att visa att olika typer av problem som arbetslöshet, ohälsa eller fattigdom inte har något att göra med människors bakgrund. De beror inte heller i huvudsak på fel och brister hos individerna. Istället är problemen ett resultat av ett samhälle med ökade klyftor, felaktig ekonomisk politik och nedmonterad välfärd.

Ibland kan argument komma från oväntade håll. Stefan Fölster är inte någon vars åsikter jag delar. Men när han på DN Debatt hänvisar till ”en ny analys med avstamp i FN:s index för mänsklig utveckling” som visar ”att problemen är värst i orter som har få personer med utländsk bakgrund” så verkar det ju vid första påseende intressant.

Han skriver:

I själva verket är de integrationsproblem som vanligtvis förknippas med invandrartäta orter minst lika vanliga i orter som är ”invandrarfattiga”.

Av de fem sämsta orterna i indexet över mänsklig utveckling har nämligen fyra exceptionellt få invandrare. De 20 sämsta orterna har färre invandrare än snittet, nämligen 10,7 procent.

De 20 bästa orterna har fler invandrare än snittet, nämligen 14,4 procent. Det finns överhuvud taget ingen tendens för invandrartäta orter att ha sämre resultat än andra.

Det är under alla omständigheter orimligt att en pseudodebatt om problem med invandring tillåts skyla över att Sverige har stora och växande sociala problem i invandrarfattiga orter.

Nu var väl inte denna analys varken så värst ny eller sensationell. Men som en motvikt mot den ensidiga och invandrarfientliga kopplingen, kanske den kan fylla en funktion. Däremot skulle jag inte vara förvånad om SD på dessa orter ändå lyckas förklara problemen med för stor invandring.

Men Fölster ser alltså att problemen inte heter invandring. Däremot är hans förslag till lösningar de gamla vanliga: satsa på ökade klyftor mellan kommunerna, sänk lönerna på de fattiga orterna och satsa på företagsamhet. Men annars vore Fölster knappast anställd av Reforminstitutet grundat med stöd av Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Intressant?

Bloggat: Svensson, Röda Malmö

Anders Romelsjö på Jinge

%d bloggare gillar detta: