Några glada nyheter om sol och vind!

Läser några uppmuntrande nyheter i Forskning&Framsteg om den snabba utbyggnaden av sol- och vindkraft i världen.

I Kina – som numera har mest vindkraft i hela världen – har det t.ex. i genomsnitt byggts ett vindkraftverk per timme de senaste åren! Där ger också vindkraften fr.o.m. 2012 mer el än kärnkraften.

Att statligt stöd har stor betydelse i början men sedan blir ”en lönsam investering” visas av utvecklingen i Tyskland där både solenergin och vindkraften fått olika slags statligt stöd för att kunna utnyttjas, innan den blivit lönsam:

”Tysklands elkunder har gjort heroiska ekonomiska uppoffringar för solkraftsindustrin, som nu kommer hela världen till godo. Genom att för några år sedan betala 5–10 gånger mer för solel än för konventionell el, fick man företag och privatpersoner att investera i solceller. I dag är Tyskland det land som har mest solceller anslutna till elnätet i hela världen. En solig lördag i maj 2012 levererade solcellerna nästan hälften av all el som konsumerades i Tyskland.”

Uppmuntrande eller hur? Och borde vara inspirerande för Sverige! 

Intressant?

Tillägg om ”USA och den globala ättestupan”.

I inlägget USA och den globala ättestupan den 2 januari skrev jag bl.a. om USA:s stora statsskuld. Med anledning av detta fick jag ett riktigt och viktigt påpekande från Johan Lindkvist om att de privata skulderna (300% av BNP) är ett ännu större problem än de offentliga skulderna (100% av BNP). Produktiviteten har ökat med 300 % men lönerna bara med 100%. Skillnaden har hamnat hos kapitalägarna och finanssektorn och den ökade produktionen har konsumerats av löntagarna genom skuldsättning.

Intressant?

Det är inte bara börsen som går framåt i Venezuela.

Bland de mer udda nyheter som man kunnat läsa om de senaste dagarna var det faktum att börsen i Venezuela ökade mest av alla världens börser 2012; upp ungefär 300 procent. Man förklarar det med att Caracasbörsen är ”liten med begränsad handel i ett litet antal bolag där få utländska investerare vågar satsa” eftersom de är rädda för förstatliganden. Oavsett hur det är med den saken – och aktieuppgångar tror jag inte brukar vara till någon större glädje för de flesta människor – så finns det viktigare saker som är anmärkningsvärda och borde framhållas om Venezuela.

chavez

Till dem som önskar att jag ska dö önskar jag ett långt liv så att de ska kunna fortsätta att se hur den Bolivarianska revolutionen fortsätter att avancera från kamp till kamp och seger till seger.

I medierna kan vi också läsa om Venezuelas återvalde president Hugo Chavez. Han är svårt sjuk i cancer och har behandlats på Cuba ett flertal gånger. I rapporteringen från Venezuela eller i uttalanden från borgerliga politiker finns det nästan alltid en kritisk grundton. Det är en grundton som handlar om att man menar att Chavez styre inte är demokratiskt. Folkpartisten Birgitta Ohlsson kallade honom t.o.m. ”diktator” för några år sedan. Denna kritik står i en intressant kontrast till de svårigheter en del av dessa borgerliga politiker har att uttala sig om demokratin i direkt vidriga stater som t.ex. Saudiarabien. Säkert finns det saker att kritisera Chavez regering för, men samtidigt är denna kritik mot bristande demokrati i Venezuela mycket falsk om man ser till några grundfakta:

När Chavez valdes till president 1998 fick han 56,2 % av rösterna i demokratiska val.

1999 röstades en ny grundlag igenom med 71,8% av rösterna som innebar att alla folkvalda skulle kunna återkallas om minst 20 % av de röstberättigade kräver det. Ganska demokratiskt eller hur?

År 2000 valdes Chavez åter till president med 59,7 % av väljarna.

Och apropå kupp så genomfördes år 2002 en USA-stödd statskupp, som varade i 47 timmar, men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

År 2004 utnyttjade oppositionen den nya grundlagen från 1999 och genomdrev en ny folkomröstning för eller mot presidenten. Men 59% av väljarna röstade nej till att avsätta Chavez.

År 2005 genomfördes parlamentsval och i december 2006 valdes åter Chavez med 63% till president.

År 2007 genomfördes ännu en folkomröstning. Den här gången gällde det ett omfattande förslag till ändringar i grundlagen. Av de röstande sa 50,7% nej till Chavez förslag, en mycket knapp majoritet. Chavez förklarade då omedelbart att han accepterade utfallet. Inte en diktators handlingssätt precis.

I det senaste presidentvalet vann Chavez med 54 procent trots att oppositionen tog emot över  40 miljoner dollar från USA för sin kampanj. På plats var också internationella observatörer under ledning av f.d. USA-presidenten Jimmy Carter som då uttalade att:

 Av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att det är ett faktum att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.

Att den cancersjuke Chavez segrade handlade framförallt om den framgångsrika minskningen av fattigdomen som genomförts under de senaste åren. Det skriver tre forskare (verksamma i  Canada, Spanien och Venezuela) Carles Muntaner, María Páez Victor och Joan Benach i en mycket intressant artikel i Counterpunch. Denna minskning av fattigdomen blev möjlig:

”….eftersom regeringen tog tillbaka kontrollen över det nationella oljebolaget PDVSA och har använt de rikliga oljeinkomsterna, inte till nytta för en liten klass av rentiärer som tidigare regeringar hade gjort, utan till att bygga infrastruktur som behövs och investera i social välfärd….”

De räknar upp en mängd förbättringar för fattiga människor som skett under de senaste 13 åren som till exempel:

Venezuela är nu det land i regionen som har den lägsta nivån av ojämlikhet mätt med den s.k. Ginikoefficienten. Fattigdomen har reducerats  från 70,8% 1996 till 21% 2010 och den extrema fattigdomen från 40% 1996 till 7,3% 2010.

Enligt UNESCO har analfabetismen utrotats och det finns gratis utbildning från dagis till universitetet. När det gäller andelen universitetsstuderande ligger landet på 2:a plats i Latinamerika och på femte plats i världen.

Innan Chavez regering 1998 var 21% av befolkningen undernärd och 90 procent av maten importerades 1980. Idag är undernäringen nere i fem procent.  Misión Agro-Venezuela har genom krediter till lokala producenter på landsbygden  lyckats minska detta utlandsberoende så att idag importeras mindre än 30 procent av maten. Fyra miljoner barn får idag gratis mat i skolorna.

Barnadödligheten har minskat från 25/1000 till 13/1000.

96 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten.

1998 fanns det 18 läkare per 1000 innevånare. Nu är det 58/1000.

Se där några uppmuntrande fakta. Mark Weisbrot tar också upp liknande information i en artikel i The New York Times. Varför får vi inte läsa den här typen av information i våra svenska stormedier?

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4, HD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,   AB

Intressant?

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Pierre Gilly

Läs andra bloggar om Venezuela

USA och den globala ättestupan.

20161016_060156De senaste dagarna har vi mött begreppet ”det fiskala stupet” (eller fiscal cliff) i medierna. Det handlar då om USA:s stora statsskuld. För 100 år sedan infördes där ett skuldtak som man sedan dess har höjt många gånger om. Men när man ifjol återigen höjde skuldtaket var man inte överens om annat än att ett antal automatiska nedskärningar skulle slå till ifall man inte innan slutet av 2012  kunde enas om hur det stora underskottet skulle minskas.

Nu har man tydligen i alla fall kommit överens om en uppgörelse som visserligen innebär att man tar till åtgärder som skattehöjningar och nedskärningar men samtidigt egentligen inte gör så mycket åt det enorma underskottet.

I USA har den rikaste procenten fått mer av den samlade inkomstökningen mellan 1979 och 2007 än de undre 90 procenten gemensamt. Den större delen av befolkningen har dessutom fått se sina inkomster falla de senaste åren, och klyftan mellan fattiga och rika har ökat kraftigt.

Problemet med denna sociala bomb av skriande orättvisor har man skjutit framför sig genom att nationen USA kunnat leva högt över sina tillgångar genom en ökad skuldsättning och genom att löntagarna som inte fått del av produktionsökningen lånat sig till konsumtion. År 2011 hade USA ett underskott i handelsbalansen på 473,4 miljarder dollar och den privata skuldsättningen var 300 procent av BNP.

USA har handlat för mycket mer från resten av världen än man sålt.  Det har lett till en allt större statsskuld som nu är uppe i ofattbara 16 000 miljarder dollar. Uppgörelsen innebär att man fortsätter att samla på sig ytterligare 1000 miljarder dollar om året på sin statsskuld. Det kan jämföras med de höjda skatter som på tio år ska ge 600 miljarder eller de nedskärningar som, också på tio år, ska minska utgifterna med 1 200 miljarder dollar.

Dessa siffror kan också på utgiftssidan jämföras med  statens militärutgifter. År 2011 var USA:s militärutgifter enligt SIPRI 711 miljarder dollar (43% av världens samlade militärutgifter) trots en liten minskning för första gången på många år. Den jämförelsen är intressant både för att få att någon sorts proportioner på siffrorna och för att antyda en möjlig och meningsfull nedskärningsåtgärd.

Men i de dominerande medierna tycks alla vara lättade över att man undvikit det fiskala gapet utan att fundera så mycket längre. Bloggaren Cornucopia uttrycker detta bra:

Vad de som hyllar ett undvikande av det fiskala stupets tvångsåtgärder säger är att om USA inte fortsätter visa ett underskott på 1 000 miljarder dollar om året så krossas världsekonomin. Kort sagt så lever världsekonomin på lånade pengar, utan några som helst ambitioner att någonsin ändra på detta.

Nu kan man ju tycka att det är konstigt att de flesta kommentatorer som tycker att t.ex. den grekiska eller spanska staten ska dra ned på sina underskott eller att Sverige ska ha balans samtidigt hurrar för att USA kan fortsätta med sitt enorma underskott på 103 procent av BNP.

Men med statsskulder tycks det vara som med atomvapen, det är liksom olika med olika stater. En del får ha dem utan något som helst ifrågasättande medan andra inte ens får fundera på att skaffa dem. Och faktiskt tror jag att det finns ett sorts samband här. Ni kan ju själva fundera över hur det kan se ut.

Men frågan är väl hur länge det dröjer innan vi alla dras med i den stora amerikanska ättestupan av finans- och klimatkris. Forskarna Wikinsson och Picket visade häromåret i boken Jämlikhetsanden att mer jämlika samhällen också, i en mängd avseenden, var mycket bättre samhällen att leva i för de flesta medborgare. Men dessutom är det kanske också så att de mer ojämlika samhällena direkt skadar sig själva. Katrin Kielos skriver i sin bok Det enda könet – som är en kritisk granskning av nationalekonomin – att ökade inkomstskillnader har föregått kriserna:

För varje kris som finanssektorn skapat, har den tjänat mer och mer pengar.

Under eran som föregick trettiotalskrisen var inkomstfördelningen i USA nästan identisk med hur den såg ut precis innan den stora finanskrisen 2008. En procent tjänade 24 procent av USA:s samlade inkomster 1928, likväl som 2008.

Så sucka inte av lättnad. Reagera mot orättvisan och vansinnet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN,

Aftonbladet2

Bloggat: Cornucopia, Schlaug, Svensson

Anders Romelsjö/Jinge

Läs andra bloggar om USA, Ekonomi

Intressant?

%d bloggare gillar detta: