Lättnad att Romney förlorade. Men vem vann?

Precis som många andra kände jag naturligtvis en lättnad över att Romney förlorade. Jag uttrycker mig medvetet så därför att min lättnad över detta är den dominerande känslan. Däremot kan jag inte känna någon stor glädje över Obamas seger.

För det första kan jag inte göra det av det uppenbara skälet att situationen för USA som samhälle och nation är mycket svår. Förutsättningarna är, oavsett med vilken politisk utgångspunkt som man betraktar landet, helt enkelt mycket svåra. Per Wirtén beskriver detta så här i en artikel i Dagens Arena:

Hans största fiende är verkligheten. Hög arbetslöshet. Familjer som i stort sett lämnats i sticket när de inte klarat sina huslån och i praktiken tvingats i konkurs. Nerlagda butiker och caféer i städerna. Utbredd pessimism…….

Ofta uppmärksammas de växande klasskillnaderna, de superrikas arrogans och den krympande medelklassen. Men det amerikanska förfallet märks även på många andra sätt: svajiga elnät, gator med stora potthål, järnvägar som rostar sönder, motorvägar utan underhåll. Behoven av offentliga investeringar är enormt. Facit efter 30 år av ständiga skattesänkningar är uppenbart för alla som vill se. Fattiga Vilnius är en oändligt mer välskött stad än Richmond.

 För det andra är det svårt att känna entusiasm mot bakgrund av den stora besvikelse som Obama orsakat som ”hoppets fredspresident” och fredspristagare (men det sista får man väl mer skylla på den skojfriska norska Nobelkommittén). Christopher Holmbäck visade en aspekt av detta i Aftonbladet:

Barack Obama har avslutat CIA:s system av hemliga fängelser. Han låter avrätta ”misstänkta terrorister” direkt i stället. Dödandet utförs bortom i princip någon möjlighet till demokratisk kontroll. Underrättelsetjänsten CIA, som under Obama vrids från en spionorganisation till en militär avrättningsstyrka, utför två gånger i veckan attacker med obemannade flygplan i framför allt Pakistan, och etablerar nya drönarbaser i Mellanöstern och Afrika (där USA länge lovat att inte bygga nya militärbaser). Enligt de små pusselbitar som journalister grävt fram har åtminstone 1 500 människor dödats i drönarattacker sedan Barack Obama tillträdde. Minst lika många har dödats av legosoldater och exempelvis afghanska specialförband i markoperationer ledda av CIA.

Men det är också svårt att känna något hopp hos Obama helt enkelt för att han inte infriat de förhoppningar han skapade hos arbetarklassen och de fattiga i USA. Istället för att rädda de fattiga har han räddat bankerna. Istället  för att minska klyftorna har de fortsatt att öka.

För det tredje är det svårt att känna entusiasm av det avgörande skälet att ett presidentval i USA ändrar så lite i sig i det amerikanska samhället. Det avgörande inflytandet över samhällsutvecklingen  ligger inte i Vita Huset utan hos den stenrika lilla minoritet som styr såväl över finanser som över krigsindustri eller medier. Och som dessutom i sina olika fraktioner bekostar det mesta av valkampanjerna och räknar med och får valuta för sina insatser. Detta synsätt som illustreras av den bild här från några australiska socialister som jag såg på nätet och sprider vidare.

Detta betyder naturligtvis inte att samhället är helt statiskt för att vi har denna grundläggande klassmakt. Det förändras hela tiden. Men dessa förändringar beror främst på styrkeförhållanden mellan olika kämpande grupper och denna härskande klass. Om man ser till välståndets fördelning eller olika gruppers rättigheter så har det gått stadigt bakåt under en lång följd av år. Klyftorna har ökat, fackliga rättigheter har beskurits, kvinnors rättigheter (som t.ex. rätten till abort) har attackerats, miljöfrågorna har tagit stryk och den samhälleliga välfärden har minskat. Detta har alltså skett oavsett president i Vita huset. Detta har blivit möjligt därför att olika folkliga rörelser har trängts tillbaka och försvagats, medan istället reaktionära och (delvis) folkliga rörelser som Tea Party-rörelsen klivit fram på scenen. När stora folkmassor samlades kring Obamas tal om ”hope” inför det förra presidentvalet (minns scenen där Bruce Springsteen och Pete Seeger sjöng This Land Is Your Land inför entusiastiska människor som firade Obamas seger) visade de på en del av den rörelse som måste till för att verklig ”change” ska kunna ske såväl i vårt stora ”grannland” som i vårt eget lilla land.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, DN, Dagens Arena

Dagens Arena2

Andra bloggare om detta val: Annarkia, Anna Herdy, Kildén&Åsman, Svensson, Röda Malmö

Intressant?

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: