Lyssna på en Afghansk vänsterkvinna nu på lördag!

Den bild som vi fått och får från länder där islam har en stark ställning är ofta både negativ och ytlig eller direkt felaktig. Inte så att det är svårt att hitta en massa exempel på förtryck och orättvisor ifrån dessa länder. Men ändå. Till exempel var det tydligen så att de våldsamma ambassad-demonstrationerna med anledning av en film om profeten Muhammed varken engagerade eller berörde mer än en bråkdel av människorna i de länder där de skedde, trots att medierapporteringen kunde ge intryck av något annat. Kanske kan man säga att det som har kommit att kallas den arabiska våren – det som startade i Tunisien med att grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot regimen och sedan lett till störtandet av flera regimer – åtminstone bidragit till en något mer mångfacetterad bild. Likaså bidrog nog de fredliga protesterna för demokratiska rättigheter på Tahrirtorget både till att ge många av oss hopp men också till att motverka ensidiga och ytlig beskrivningar och berättelser.

Malala Yousafzai

Så är det också med berättelsen om den modiga 14-åriga flickan Malala Yousafzai, som sköts vid en skolbuss i Swatdalen i nordvästra Pakistan för att hon stått upp för och blivit en symbol för mänskliga rättigheter som till exempel rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Hon motsäger bilden av ”de där”, de svårbegripliga och skrämmande massorna av fanatiker. Men också av att alla kvinnor som bär sjal tiger och underordnar sig. Hon gör det dels genom sin person och sina handlingar, men också därför att verkliga massor av (förmodligen muslimska) människor stått upp för henne och mot det fega talibanvåldet.

I grannlandet Afghanistan har talibanerna en stark ställning. Det förenade NATO-våldet under USA:s ledning och Sverige med på ett hörn, har inte lett till att de försvagats, snarare tvärtom tycks det som. Hur är det då att vara både kvinna och aktiv i ett vänsterparti i detta land? Hur kan man förena kampen mot reaktionärt förtryck och för kvinnors rättigheter med kampen mot krig och ockupation?

Ja, den typen av frågor kanske du kan få svar på nu på lördag, här i Uppsala.

24-åriga Saman Malikzay från det afghanska vänsterpartiet Solidarity Party of Afghanistan besöker Sverige under två veckor i oktober.

Och nu på lördag kl. 13:00 arrangerar kulturföreningen/bokcafé Projektil tillsammans med ABF ett möte med henne på Ungdomens Hus, Svartbäcksgatan 32, i Uppsala.

Media: DN1, DN2, SvD, Expressen,

Flamman

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Afghanistan

Poohl överdriver men har ändå en viktig poäng.

Tenderar antirasister i Sverige att underskatta rasism och reaktionära idéer när de kommer från muslimer och att på samma sätt som rasister och islamofober behandla muslimer som en enhetlig grupp? Det menar Expos Daniel Poohl i en artikel på SVT Debatt. Han skriver:

Det islamistiska partiet Hizb ut Tahrir har etablerat sig i Sverige. I helgen planerar organisationens Skandinaviska avdelning sin årliga så kallade kalifatkonferens. Tanken är att en del av mötet ska hållas i Stockholm.

Hizb ut Tharir är inget okänt fenomen. Partiet har under de senaste tio åren orsakat rabalder i både Tyskland och Danmark med en ogenerad antisemitism, grov homofobi och ett förakt för demokratin. Det borde oroa antirasister. Det borde oroa alla som tror på ett öppet och tolerant samhälle. Men istället är det så gott som tyst.

Poohl menar visserligen att gruppen är liten och inte ska ges mer uppmärksamhet än den förtjänar. Samtidigt menar han:

Vi lever i ett samhälle där muslimer är utsatta och åsidosatta. Ett samhälle med fördomsfulla och stereotypa uppfattningar om islam och muslimer. Tyvärr tycks många gånger strävan att montera ner myterna och murarna präglas av samma tankestruktur som ligger till grund för fördomarna. Muslimer är inte onda. De är goda. Islam är inte krigets religion. Det är fredens religion.

Här undrar jag ändå om inte Poohl både överdriver och förenklar. Jag vet inte vilka antirasister han syftar på som skulle ha denna naiva syn. Bland namnkunniga skribenter som behandlat fenomenet islamofobi kan jag inte komma på någon som uttryckt detta på något sätt.

Det handlar nog mer om det som han själv skriver om hur mycket uppmärksamhet man ska ge till något i förhållande till dess betydelse. Kraften hos, omfattningen  och inflytandet av de islamofobiska tankarna i Sverige är än så länge så mycket större i Sverige. Därför måste den mesta kraften läggas här.

Trots det tycker jag att Poohls synpunkter är viktiga. Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism

Kärlek bra för miljön.

Jag såg för en tid sedan den här bilden på Facebook och undrade då ifall den skulle kunna användas här på bloggen. Så fick jag syn på en artikel på minplanet som berättar att:

Goda relationer, välbefinnande, kärlek och sex får oss att må bra, och skulle kunna vara vägen till att lösa miljöproblemen, enligt ny forskning. Allra lyckligast på en skala blir vi av att umgås och ha sex – aktiviteter som är extra snälla mot miljön.

Då passade bilden bra och det är väl dessutom mycket  uppmuntrande att läsa? Artikeln hänvisar till en forskningsrapport från Naturvårdsverket – Klimatomställningen och det goda livet – som haft som utgångspunkt att undersöka hur olika faktorer som uppmuntrar välbefinnande påverkar klimatet positivt respektive negativt. Högst upp när det gäller ”upplevd lycka” på en skala, där 5 är max, kom:

Ha sex – 4,7
Umgås – 4,0
Koppla av – 3,9
Be, meditera – 3,8

Alla dessa aktiviteter var aktiviteter som inte innebar hög konsumtion, högt energiuttag och negativ klimatpåverkan.

Det här anknyter ju till resonemang och forskning som Tim Jacksson tar upp i den intressanta boken Välfärd utan tillväxt, som kom förra året och nu finns som pocket för 45 kr.

I rapportenfrån Naturvårdsverket berättar man om en undersökning av sambandet mellan kvinnors upplevda lycka och olika aktiviteters energiintensitet. Där visade det sig att:

Det för kvinnors aktiviteter fanns ett signifikant negativt samband mellan energiintensitet och lyckoeffekt, dvs. lägre energiintensitet hos en aktivitet korrelerade med något större lyckoeffekt.

Resultaten indikerade också att personer med en energiintensiv fritid tenderade att vara något mindre lyckliga än personer vars fritid inte var lika energiintensiv.

 Man berör också frågan om att minska arbetstiden, att byta ”från konsumtionsutrymme till tidsutrymme”:

Konsumtionen i rika länder skapar större utsläpp än konsumtionen i fattiga länder. Samma förhållande gäller för enskilda hushåll ……Det är därmed troligt att förändrade prioriteringar ”från konsumtionsutrymme till tidsutrymme” skulle resultera i minskade utsläpp.

Intressant?

Läs andra blogginlägg om lycka

Fredspriset – en norgehistoria till?

Nobelkommittén i min fars hemland har alltså toppat utdelningen av fredspriset till drönarkrigets värste USA-president med att i år ge det till EU. Det är ju som en hel del människor påpekat på nätet den typen av händelser som gör att det inte ens går att göra satir. Norge detta vackra land som klokt nog valt att stå utanför EU!

Förutom de förväntade glada tillropen från våra svenska tillskyndare av krig som Carl Bildt eller Jan Björklund finns det några som kommenterar det hela på ett mer seriöst sätt. Peter Wallensteen professor i freds- och konfliktforskning här vid Uppsala universitet är förvånad över beskedet. Han kom nyligen med en rapport om att EU inte lever upp till sin självbild som fredsprojekt. Och säger till DN:

Det är lite överraskande att ge EU priset samtidigt som man befinner sig i en ganska krisartad situation. Det är svårt att peka på att EU haft någon särskild framgång det senaste året, på det sättet är det ganska fantasilöst.

Den norske advokaten Fredrik S. Heffermehl har en intressant artikel om den norska nobelkommittén på SVT debatt. Och Carl Schlyter, den sympatisker miljöpartisten, menar att det kunde betraktas som ett fredsprojekt för 50 år sedan men säger till SvD:

Nu bygger man upp egna insatsstyrkor, där bland andra Nordic Battlegroup ingår. Man säger att de ska vara fredsframtvingande, men jag menar att de finns mest för att säkra råvaruimporter.

Och EU har ju också redan deltagit i flera krig som i Irak, Afghanistan eller Libyen. I EU ingår också några av de främsta vapenhandlarna i världen: Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien. Man har två kärnvapenstater: Storbritannien och Frankrike och enorma samlade militärutgifter. Och utvecklingen inom det krisande EU är inte på väg mot mer fredlig samvaro…Så fredsprojekt? Idag?

Själv väljer jag därför att kommentera valet av EU som fredspristagare år 2012 med två bilder:

Media: GP, Expressen, SvD1, SvD2, DN, SVT Debatt

Intressant?

Apropå valfriheten: finns det likheter mellan segregering av romer i Slovakiens skolor och den svenska skolsegregeringen?

I Slovakien som varit en egen stat sedan 1993 diskrimineras romska skolbarn t.ex. genom att de hålls åtskilda från majoritetsbefolkningens barn. Detta har tagits upp av såväl slovakiska människorättsorganisationer som av Amnesty International. I senaste numret av Amnesty Press finns också en artikel om detta. Den berättar om grundskolan i slovakiska Šarišské Michal’any som i december 2011 dömdes för etnisk diskriminering för att de i tio års tid hade delat upp barnen i olika klasser. Efter domen i distriktsdomstolen skulle barnen blandas till vårterminen 2012. Men skolan överklagade domen. Och rektorn Jaroslav Valaštiak säger till Amnesty:

Om vi blandade klasserna, skulle det snart inte gå kvar ett enda icke-romskt barn här.

Upprörande eller hur? De flesta konsekventa liberala människor anser det. När det gäller Slovakien alltså. Och när det gäller den uppenbara segregeringen av romska barn. Men vänta. Finns det inte likheter med situationen i Sverige?

I Slovakien riktas segregeringen tydligt mot en grupp. I Sverige är det inte så. Men vi har en ökande segregering inom den svenska skolan som både handlar om klass och etnicitet. I Slovakien reagerade föräldrarna till icke-romska barn genom att hota att ta bort sina barn ifall de skulle blandas med romer. I Sverige har vi något som vackert kallas valfrihet men som inte bara innebär en möjlighet att välja till utan också att välja bort. Skolpengen, det fria skolvalet och den ökande mängden s.k. friskolor har inneburit att möjligheten att välja bort fattigare barn och barn med invandrarbakgrund har ökat.

I DN idag skriver Bo Malmberg, Eva Andersson och John Östh vid Kulturgeografiska institutionen i Stockholm om detta. Artikeln har just rubriken Skolvalet används för att undvika underprivilegierade och har redan gett upphov till en mängd kommentarer och bloggartiklar. Malmberg/ Andersson/ Östh har genomfört en studie inom ramen för projektet ”Den svenska skolans nya geografi” som visar ”att skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”.  De skriver bland annat:

I denna studie, som nyligen publicerats i tidskriften ”Journal of Transport Geography”, analyserar vi hur långt högstadieelever i Sverige pendlar för att komma till skolan. När vi jämför elever som bor på samma ställe visar det sig att elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan. Elever som tillhör synliga minoriteter, som har ensamstående föräldrar, föräldrar utan högre utbildning eller föräldrar med socialbidrag, är i större utsträckning hänvisade till den skola som ligger närmast hemmet. Skolvalet kan alltså framför allt utnyttjas av de mer privilegierade.

Samtidigt visar vår studie att privilegierade grupper framför allt utnyttjar skolvalet när det finns ökad risk för närvaro av underprivilegierade grupper i den närmaste skolan. Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

Ett argument som då brukar användas av dem som inte gillar att ”valfriheten” ifrågasätts, är att segregationen beror på boendesegregationen. Mot detta skulle man kunna invända två saker. Dels att man naturligtvis måste bekämpa bostadssegregationen också, dels att man inte ska göra den segregering som beror på boendet ännu värre genom det s.k. fria skolvalet. Men de tre forskarna hävdar dessutom att de ökande klyftorna ”framför allt vuxit fram efter år 2000 och under denna tid saknas det en tydlig koppling till boendesegregationen.”

Deras avslutande kommentar förtjänar också att spridas:

För tio år sedan utlovade Timbro att det fria skolvalet skulle leda till snabba förbättringar i svenska skolresultat, men i stället har resultaten försämrats och klyftorna ökat. De som tjänat på det fria skolvalet är därför de företag som i dag baserar sina vinster på skolpengen. För dessa intressen är Skolverkets rapport ett hot. Om det fria skolvalet skrotas innebär det att friskolekoncernernas framtida börsvärde hotas.

På sin blogg har Lena Sommestad ett mycket bra inlägg i denna fråga. Hon berättar också att Uppsala Arbetarekommun ställt sig bakom en motion till Socialdemokraternas partikongress, ”med kravet på att vinst inte längre ska accepteras som det övergripande målet för skolverksamhet”.

Så här inleds deras motion:

Den gemensamma skolan för barn och ungdomar, oberoende av ursprung, har alltid varit en av socialdemokratins mest grundläggande idéer. I skolan skulle den uppväxande generationen få kunskaper inte bara i traditionella skolämnen utan även få kunskaper om sina kamraters olika uppväxtvillkor. Den skolan skulle bidra till att kompensera för de orättvisa livsvillkor som deras skilda bakgrund kunde ge upphov till. Genom den skolan skulle eleverna få möta nya idéer och utveckla självständiga uppfattningar, till och med oberoende av dem, som den egna familjen gav uttryck för.

Jag börjar alltmer tycka att denna kongress och de beslut som tas där kommer att vara bland det viktigaste som händer i svensk politik det närmaste året.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggare om skolan

Läs andra bloggare om socialdemokratin

Media:SvD,

DN

Bloggat: Försöksåsikter, LO-bloggen

Resenärerna – en underbar pjäs!

Teaterpjäsen Resenärerna – en diktkabaré hade premiär på TEATER BLANCA redan i januari i år. Den har recenserats mycket positivt bland annat i UNT och kulturtidskriften CORA och av den bloggande miljöpartisten Maria Gardfjell. Igår var jag själv och såg denna underbara föreställning som gjorde mig glad och mer optimistisk för en stund. Jag kan bara instämma i de nämnda positiva recensionerna och uppmana alla teaterintresserade Uppsalabor att gå till Österplan och se föreställningen medan tid är.

När jag skrivit detta så kom lustigt nog  veckans Uppsala Fria  med en artikel om TEATER BLANCA och att man ska filmatisera föreställningen.

Uppsala

Intressant?

Hugo Chávez

Häromdagen skrev jag om presidentvalet i Venezuela och USA. Det tycks nu som om Hugo Chavez åter har vunnit. I mitt förra inlägg hänvisade jag till bloggen FRASSE för en bakgrund till valet i Venezuela. Det vill jag göra igen. Jean-Luc Mélenchon ledare för franska vänsterpartiet Parti de Gauche och den tidigare chefredaktören för Le Monde Diplomatique Ignacio Ramonet har skrivit en gemensam artikel om Hugo Chavez som de anser mycket orättvist behandlad i media. Artikeln som publiceras i ett flertal dagstidningar i världen finns att läsa på svenska på FRASSES BLOGG. Läs den!

 

Intressant?

Palme om vinst i välfärden

I debatten – inom socialdemokratin –  om vinst i välfärden, ett inlägg a Olof Palme från 1985 (1 minut och 11 sekunder långt) från en debatt med den dåvarande moderatledaren Adelsohn. Den senare fick som ansvarig för SJ chansen att se problemen med den egna politiken och ifrågasätta den. Olof Palme fick inte chansen att slåss mot dem i det egna partiet som nu vill bevara ”kommersen på bekostnad av barnen”.

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin

Ett folkmord att fira?

Klockan två på morgonen den 12 oktober upptäcker Rodrigo de Triana, utkik på Pinta, något som i månskenet ser ut som en vit klippa, och ropar ”Tierra! Tierra!” Land! Land! Kapten Pinzon kontrollerar att det verkligen är land man ser, låter avfyra ett kanonskott som man kommit överens om och minskar segelytan för att låta flaggskeppet komma upp i jämnhöjd. När Santa Maria närmar sig ropar eskaderchefen över de skummande vågorna: Senor Martin Alonso, ni har verkligen hittat land!  ”Femtusen marvedis till er som belöning!…..

Så beskriver Samuel Eliot Morison, i sin bok ”Christopher Columbus, Mariner”, ankomsten till den plats som de kallade Hispaniola och senare har ansetts vara San Salvador, det som har kommit att kallas ”upptäckten av Amerika”. Denne Christofer Columbus eller Cristóbal Colón, som var den högste chefen för denna seglats, landsteg från fartyget Santa Maria, det största av de tre fartygen. Han mötte då de människor som för flera tusen år sedan hade invandrat och upptäckt denna kontinent.  Han blev förvånad över invånarnas vänskapliga uppträdande:

Så snart de hade fått förtroende för oss, kom de alla, män och kvinnor, så att ingen, stor eller liten, höll sig undan, och alla förde med sig något att äta eller dricka, saker som de erbjöd oss med stor älskvärdhet….Jag har inte kunnat utröna om de ägde privat egendom, men det tycktes mig att alla fick sin del av allt som någon hade, särskilt när det gällde livsmedel.

Deras uppträdande fyllde Columbus med glädje, ”men det var inte en vänskaplig glädje” skriver Kenneth Neill Cameron i boken ”Människan och samhället”:

Under nära ett år sysselsatte sig bröderna Columbus med att underkuva och organisera folket på Hispaniola för att pressa fram så mycket guld som möjligt. Flera små fort byggdes i det inre av ön och beväpnade soldater sändes ut för att tvinga infödingarna att leverera vissa mängder guld, vid hot att annars bli dödade….En folkräkning 1508 visade att omkring 60 000 av en befolkning som 1492 uppskattades till omkring 250 000 fortfarande levde, men då hade Bahamas och Kuba hemsökts för att skaffa fler slavar. Femtio år senare hade antalet infödda minskat till 500. Den grymma politik som inletts av Columbus och som fortsattes av hans efterföljare resulterade i ett totalt folkmord.

Denna bild av Columbus gärning har också betonats av senare forskning. Columbus och hans efterföljare påbörjade ett gigantiskt folkmord och plundringståg på den amerikanska kontinenten. Eduardo Galeano berättar i boken Latinamerikas öppna ådror att Mexiko före Columbus invasion hade en befolkning mellan 30 och 37,5 miljoner invånare, den andinska regionen ungefär lika många och Centralamerika mellan 10 och 13 miljoner. 150 år senare var dessa människor, azteker, mayas, inkas och andra, reducerade till en spillra på endast 3,5 miljoner.

Trots detta firas Columbusdagen i USA och Spanien varje år den 12 oktober. Det är ett av många uttryck för att det är erövrarnas perspektiv som har fortsatt att dominera. Men naturligtvis finns det också motreaktioner. I USA samlas organisationer för olika delar av ursprungsbefolkningen till protest just denna dag. Även här i Sverige uppmärksammas detta perspektiv bland annat av Latinamerikagrupperna. Det sker inom ramen för evenemanget INSPIRATION VÄRLDEN som ordnas av ett 30-tal organisationer och folkhögskolor engagerade i global rättvisa nu på lördag den 13 oktober på ABF-huset i Stockholm. Apropå Columbusdagen skriver de:

1492 invaderades den amerikanska kontinenten. Ursprungsfolk, afroättlingar och fattiga mestiser har i 520 år aktivt motstått ett samhällssystem som är fientligt mot natur och människor. Kom till minneshögtiden och fira motståndet!

Intressant?

Två presidentval.

Att det kommer att bli presidentval i USA, där det avgörs om Obama ska få sitta kvar, vet nog varje svensk.  Obama har gjort många av dem som han först gav hopp mycket besvikna. Själv minns jag att jag slets mellan att faktiskt bli berörd av den folkliga rörelse som kampanjen för Obama uttryckte innan han valdes och de tvivel på några större förändringar som jag hade. Tyvärr besannades mina tvivel. Ändå känns det som en skrämmande tanke att Romney,  en inskränkt och ignorant reaktionär, krigshetsare och klimatförnekare, skulle kunna bli president i denna militära supermakt på dekis.

I svenska medier finns en mycket respektfull attityd till detta val. Man hänger med i bedömningar om vem som ”vann” den senaste TV-debatten, men några kritiska eller mot själva systemet kritiska röster hörs inte. Därför vill jag verkligen puffa för ett inlägg av Anders Romelsjö på bloggen Jinge där han tar upp åtta argument för att dessa val har stora demokratiska brister, så stora att man med fog kan diskutera om de alls kan kallas demokratiska.

Hugo Chavez

I skuggan av den stora grannens presidentval sker ett annat val längre söderut på den amerikanska kontinenten. Det är 18 miljoner venezuelaner som går till val för att välja president redan nu på söndag. Även i dessa val utmanas en sittande president, i detta fall Hugo Chavez. Denne har för övrigt uttryckt en förhoppning om att Obama ska vinna sitt val.

Apropå bedömningar av om ett val är demokratiskt eller inte så har lustigt nog en f.d. USA-president, Jimmy Carter, uttalat sig om valen i Venezuela. Han sa:

 Av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att det är ett faktum att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.

När det gäller beskrivningar av den svåra och komplicerade situation som råder i detta land vill jag även här rekommendera annan läsning än stormedia. Först en mycket informativ artikel av Fransisco Contreras på bloggen frasse, sen en artikel av journalisten Dick Emanuelsson i veckotidningen Flamman och till sist en artikel av Mark Weisbrot i Guardian: Varför USA försöker demonisera Venezuelas demokrati. Hans artikel avslutas:

Venezuela är en del av den ”latinamerikansk våren” som har skapat den mest demokratiska, progressiva och oberoende grupp av regeringar som regionen någonsin har haft. De arbetar tillsammans och Venezuela har fast stöd bland sina grannar. Detta är den förre presidenten av Brasilien, Lula da Silva, förra månaden: ”En seger för Chávez är inte bara en seger för folket i Venezuela, men också en seger för alla människor i Latinamerika … denna seger kommer att vara ännu  ett slag mot imperialismen . ”

Sydamerikas stöd är Venezuelas bästa garanti mot fortsatta försök av Washington – som fortfarande spenderar miljontals dollar i landet förutom okända hemliga medel – för att undergräva, delegitimisera och destabilisera demokratin i Venezuela.

Media: Financial Post, Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, Globalportalen, SvD, DN

Läs andra bloggar om USA-valet

Intressant?

%d bloggare gillar detta: