Att minnas om massakern 22 juli 2011.

Jag läser och lyssnar på olika kommentarer om massakern i Norge förra året. Det skrivs kloka saker om vikten av ett öppet och tolerant samhälle. Samtidigt hör jag journalisten Åsne Seierstad på radio som säger ungefär att norrmännen själva nog inte dragit så många självkritiska slutsatser av händelsen. När man hör att enligt de senaste opinionsmätningarna så har både det konservativa högerpartiet (höire) och det främlingsfientliga Fremskrittspartiet gått framåt medan arbetarrörelsens partier backat i Norge, så tycks det som om hon har rätt. För mig finns åtminstone två saker som jag tycker är viktiga att minnas av händelsen i Norge förra året. Det ena är att de flesta stora svenska tidningar liksom olika s.k. experter redan dagen efter attentatet (utan att veta något konkret) pekade ut islamister som de skyldiga. Det andra är att även om Breivik agerade ensam så var inte de idéer som vägledde honom bara hans egna. Tvärtom så är det många i Europa som har islamofobiska uppfattningar om hotet mot de olika europeiska nationerna och förräderiet från arbetarrörelsen och ”kulturmarxister”.

Att de flesta svenska tidningar gick ut med att det rörde sig om ett islamistiskt dåd tas upp i SvD av Amanda Johansson-Murie. I UNT skriver Gunnar Carlsson om samma sak men med en lite skarpare frågeställning:

Svenska Dagbladets ledarsida, Dagens Nyheters Henrik Brors eller den s.k. terroristexperten Magnus Norell. Alla pekar de den 23 juli ut islamister som ansvariga. De som skrev eller uttalade sig visste just då inte vem som låg bakom attentaten. Men varför lånar sig politiska kommentatorer och experter till gissningar i skuldfrågor i kritiska lägen?
Hur blir det nästa gång?

En mer märklig artikel kommer Hanne Kjöler på DN med. Hon skriver:

För i Sverige är det en del av vänstern som inte står ut med tanken på att man kan ha olika politiska uppfattningar utan att nödvändigtvis vara ond. Bland dessa finns flera som tycker sig ha sett ett obrutet rotsystem mellan Breivik och ibland liberalismen, ibland konservatismen och ibland kort och gott ”högern”. I stället för att respektera och diskutera olika politiska idéer har man använt Breivik som en voodoodocka för alla tankar till höger om socialdemokratin. Det är antiintellektuellt. Och smaklöst.

Jag vet inte vilken ”del av vänstern” – organisationer, personer – som hon syftar på och kan inte heller lista ut vilka det skulle kunna vara. Hon menar alltså att det är folk som tycker att alla som tycker annorlunda som dem är onda. Ganska befängt. Jag kan inte heller påminna mig att några vänsterdebattörer buntat ihop Breivik med ”liberalismen”. Däremot har man som sagt satt in personen Breivik i sitt europeiska sammanhang med tilltagande islamofobi och konspirationsteorier. Vänsterdebattörer som Andreas Malm eller Matthias Gardell har skrivit tjocka böcker om detta fenomen innan händelsen i Norge. Och Gardell vittnade ju även vid rättegången om dessa idéer, detta sammanhang. Om man inte ska kalla dessa idéer för höger eller högerextrema, vad ska man kalla dem då i politiska termer? Hennes sätt att beskriva detta som att man ”använt Breivik som en voodoodocka för alla tankar till höger om socialdemokratin” är tycker jag en ren karikatyr. När hon dessutom kallar det smaklöst och antiintellektuellt så tycker jag att hon en stund borde fundera över hur man inom det liberala lägret ofta brukar bemöta personer, organisationer och åsikter av vänsterkaraktär. Ofta brukar man tycka att åsikterna inte ens ska få framföras, t.ex. i TV, eller så använder man greppet guilt by association och använder sådant som Nordkorea eller den ryska revolutionen att skrämmas med. Att ”respektera och diskutera olika politiska idéer” brukar inte direkt vara ett kännetecken för liberaler i Sverige när det handlar om åsikter till vänster om högern i socialdemokratin.

 

UNT, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD

Intressant

Bloggat: Annarkia1, Annarkia2, Jinge

Andra bloggar om Utöya

%d bloggare gillar detta: