Ett annat skattesystem och en omfördelning skulle verkligen göra skillnad.

De senaste dagarna har man i svenska tidningar kunnat läsa om hur en internationell superrik elit utnyttjar luckor i gränsöverskridande skatteregler och placerar sina tillgångar i utländska skatteparadis som Schweiz eller Kajmanöarna.

De har tillsammans fört ut mellan 140 och 222 biljoner kronor till dessa skatteparadis. Alltså mellan 140 och 222 tusen miljarder kronor. 140 000 000 000 000. Det är den typen av summor som är mycket svåra att greppa för de flesta människor, kanske även för dem som befinner sig inne i finanskarusellen. Som en jämförelse av den lägre summan på 140 biljoner så kan man ta hela summan av det som svenska folket betalade i skatt år 2007: 1,4 biljoner. 140 biljoner är också lika mycket som summan av USA:s och Japans totala BNP.

Jag ser också att några andra bloggare tror att detta är en felöversättning av det engelska billion som skulle översättas till miljard, men de underskattar alltså storleken på dessa belopp. För uppgifterna som kommer från det brittiska och mycket trovärdiga Tax Justice Network och återges i The Guardian anger just summan £13 trillion, vilket översatt betyder 13 biljoner pund och omvandlat är lite drygt 140 biljoner kronor. Summan av det som förts ut från utvecklingsländerna sedan 70-talet skulle också enligt rapporten vara tillräckligt för att betala ländernas skulder till resten av världen.

Tax Justice Network kan också informera om att en superrik elit på 90 000 personer eller 0,001 procent av världens befolkning tillsammans äger 68 biljoner kronor. Och då är inte ickefinansiella tillgångar som konst, dyra båtar, fastigheter och liknande inräknade. I rapporten jämför man dessa summor med de skulder som de flesta stater har:

Problemet här är att tillgångarna i dessa länder innehas av en liten grupp välbärgade individer, medan skulderna axlas av de vanliga människorna i dessa länder genom deras regeringar.

I Guardian kommenterar Brendan Barber, den nya generalsekreteraren för den brittiska fackliga centralorganisationen TUC , dessa förhållanden så här:

Länder runt om i världen är under hårt tryck för att minska sina underskott och regeringar har inte råd att låta så mycket rikedomar smusslas undan till skatteparadis.
Att stänga igen de kryphål i skattereglerna som utnyttjas av multinationella företag och de superrika för att slippa betala sin beskärda del skulle minska underskottet. På detta sätt skulle regeringen kunna fokusera på att stimulera ekonomin, snarare än att klämma livet ur den med nedskärningar och skattehöjningar för de 99% av människorna  som inte är rika nog för att undvika att betala sina skatter.

Tänk om man skulle få höra några svenska fackföreningsledare uttala sig så!

Den här typen av uppgifter om rikedomens fördelning i världen visar också att det verkligen finns alternativ till den nuvarande politiken av åtstramning för löntagarna och den gemensamma skattefinansierade välfärden. En annan politik är möjlig. Åtgärder för att till att börja med få de rika att över huvud taget bidra till det gemensamma genom att betala skatt, att stoppa skattesmitningen, skulle redan det göra stor skillnad.  Med ett tak för de högsta inkomsterna och rejäl omfördelning skulle vi åstadkomma så mycket mer.

Media: SVTnyheter, DN, SvD, DI

Bloggat:  Satyagraha-hem, 

Svensson, Annarkia

intressant

Att minnas om massakern 22 juli 2011.

Jag läser och lyssnar på olika kommentarer om massakern i Norge förra året. Det skrivs kloka saker om vikten av ett öppet och tolerant samhälle. Samtidigt hör jag journalisten Åsne Seierstad på radio som säger ungefär att norrmännen själva nog inte dragit så många självkritiska slutsatser av händelsen. När man hör att enligt de senaste opinionsmätningarna så har både det konservativa högerpartiet (höire) och det främlingsfientliga Fremskrittspartiet gått framåt medan arbetarrörelsens partier backat i Norge, så tycks det som om hon har rätt. För mig finns åtminstone två saker som jag tycker är viktiga att minnas av händelsen i Norge förra året. Det ena är att de flesta stora svenska tidningar liksom olika s.k. experter redan dagen efter attentatet (utan att veta något konkret) pekade ut islamister som de skyldiga. Det andra är att även om Breivik agerade ensam så var inte de idéer som vägledde honom bara hans egna. Tvärtom så är det många i Europa som har islamofobiska uppfattningar om hotet mot de olika europeiska nationerna och förräderiet från arbetarrörelsen och ”kulturmarxister”.

Att de flesta svenska tidningar gick ut med att det rörde sig om ett islamistiskt dåd tas upp i SvD av Amanda Johansson-Murie. I UNT skriver Gunnar Carlsson om samma sak men med en lite skarpare frågeställning:

Svenska Dagbladets ledarsida, Dagens Nyheters Henrik Brors eller den s.k. terroristexperten Magnus Norell. Alla pekar de den 23 juli ut islamister som ansvariga. De som skrev eller uttalade sig visste just då inte vem som låg bakom attentaten. Men varför lånar sig politiska kommentatorer och experter till gissningar i skuldfrågor i kritiska lägen?
Hur blir det nästa gång?

En mer märklig artikel kommer Hanne Kjöler på DN med. Hon skriver:

För i Sverige är det en del av vänstern som inte står ut med tanken på att man kan ha olika politiska uppfattningar utan att nödvändigtvis vara ond. Bland dessa finns flera som tycker sig ha sett ett obrutet rotsystem mellan Breivik och ibland liberalismen, ibland konservatismen och ibland kort och gott ”högern”. I stället för att respektera och diskutera olika politiska idéer har man använt Breivik som en voodoodocka för alla tankar till höger om socialdemokratin. Det är antiintellektuellt. Och smaklöst.

Jag vet inte vilken ”del av vänstern” – organisationer, personer – som hon syftar på och kan inte heller lista ut vilka det skulle kunna vara. Hon menar alltså att det är folk som tycker att alla som tycker annorlunda som dem är onda. Ganska befängt. Jag kan inte heller påminna mig att några vänsterdebattörer buntat ihop Breivik med ”liberalismen”. Däremot har man som sagt satt in personen Breivik i sitt europeiska sammanhang med tilltagande islamofobi och konspirationsteorier. Vänsterdebattörer som Andreas Malm eller Matthias Gardell har skrivit tjocka böcker om detta fenomen innan händelsen i Norge. Och Gardell vittnade ju även vid rättegången om dessa idéer, detta sammanhang. Om man inte ska kalla dessa idéer för höger eller högerextrema, vad ska man kalla dem då i politiska termer? Hennes sätt att beskriva detta som att man ”använt Breivik som en voodoodocka för alla tankar till höger om socialdemokratin” är tycker jag en ren karikatyr. När hon dessutom kallar det smaklöst och antiintellektuellt så tycker jag att hon en stund borde fundera över hur man inom det liberala lägret ofta brukar bemöta personer, organisationer och åsikter av vänsterkaraktär. Ofta brukar man tycka att åsikterna inte ens ska få framföras, t.ex. i TV, eller så använder man greppet guilt by association och använder sådant som Nordkorea eller den ryska revolutionen att skrämmas med. Att ”respektera och diskutera olika politiska idéer” brukar inte direkt vara ett kännetecken för liberaler i Sverige när det handlar om åsikter till vänster om högern i socialdemokratin.

 

UNT, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD

Intressant

Bloggat: Annarkia1, Annarkia2, Jinge

Andra bloggar om Utöya

Glädjande självkritik: Mohamed Omar tar avstånd från antisemitismen.

All form av rasism är avskyvärd och kontraproduktiv. All rasism bygger på ovetenskaplig grund och är dessutom djupt omoralisk. I alla typer av progressiva rörelser eller folklig kamp för frigörelse och rättvisa är rasismen ett hinder, något som splittrar oss och gör oss svagare i arbetet mot världens verkliga makthavare.

En form av rasism är antisemitismen som tar sig uttryck i fördomar och hat mot judar ofta dessutom kombinerat med förnekande av förintelsen under andra världskriget. Egentligen är det lite konstigt att begreppet antisemitism bara omfattar antijudisk rasism för judarna är inte det enda semitiska folket. Begreppet semiter kommer från Bibeln. Noa hade enligt Bibeln tre söner: ”De voro Sem, Ham och Jafet” (Första Moseboken 10:1). ”Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på jorden” (Första Moseboken 10:32). Idag talar man om folk med semitiska språk till vilka bland annat förutom judar också hör Araméer, Araber, Etiopier och Eritreaner m.fl.

I Uppsala bor poeten och kulturskribenten Mohamed Omar. Som ung konverterade han till Islam. Under ett antal år skrev han regelbundet artiklar i Uppsala Nya Tidning. De var alltid välskrivna, intressanta och tänkvärda.  Han uttryckte där en gudstro som det för mig som agnostiker och socialist var lätt att känna respekt för. Men för några år sedan utvecklades Mohamed Omar i en extrem islamistisk riktning. Ibland kallas detta av en del för att man radikaliseras som muslim. Men det tycker jag är en totalt felaktig kategorisering. Det handlar ju om att inta mer konservativa och rent reaktionära åsikter. En del av detta är och var i Omars fall utvecklande av antisemitism och förnekande av förintelsen. Omar hamnade genom detta i mycket dåligt sällskap tillsammans med olika anti-semiter och rena nazister. Eftersom Omar samtidigt var en uttalad motståndare till staten Israel och för det palestinska folkets rättigheter gjorde han stor skada för den palestinska saken, inte minst här i Uppsala.

Det är därför oerhört glädjande att läsa att Mohamed Omar nu efter tre års ”förvirring” öppet tar avstånd från de antisemitiska idéerna i en artikel publicerad bland annat i Folket i Bild:  Jag ber om ursäkt för att ha torgfört antisemitiska idéer.

Han skriver där bland annat att:

Kategoriska och nedsättande uttalanden om judisk religion eller ”judisk mentalitet” är dels falska och dels kontraproduktiva. Det finns judar av alla slag, religiösa och sekulära, sionister och antisionister, okritiska Israelanhängare och Israelkritiker.

Han erkänner också att han inte bara sårat människor utan också skadat palestiniernas sak och berättar när företrädare för Palestinska folkets förening i Uppsala kallade honom till ett möte och ”artigt men bestämt avrådde mig från att delta i deras demonstrationer”. Han säger att han den gången blev ledsen och kränkt men att han nu helt förstår att de hade rätt:

Jag har sedan en ganska lång tid tillbaka förstått att de gjorde rätt. Men inte förrän nu känner jag mig tillräckligt stark för att säga det öppet. Idag skulle jag ha agerat på samma sätt som Palestinska folkets förening.

Intressant

Uppsala

Andra bloggar om antisemitism

Ja, fotbollen blir mer orättvis Arne, men det går att göra något åt det.

Jag ser på Rapport att Zlatans sensationella övergång till Parisklubben Paris Saint-Germain nu är klar.  Zlatan som tidigare låg på sjunde plats vad gäller lön bland världens fotbollsspelare passerar nu stjärnor som Messi eller Ronaldo och blir den högst betalde fotbollsspelaren i världen. Lön: 14 miljoner euro per år vilket är ungefär 120 miljoner kronor. En lön som enligt min mening är lika orimlig oavsett vad man sysslar med, bankdirektör eller fotbollsproffs eller någon annan orimligt högt betald sysselsättning.

Bakom satsningen ligger PSG:s nya ägare sedan förra året Qatar Investment Authority, med affärsmannen Nasser Ghanim Al-Khelaifi i spetsen.

På Rapport kommenterar Arne Hegerfors detta. Han påpekar att fotbollen på detta vis blir allt mer orättvis. Pengarna styr allt mer och den som har mest pengar vinner. Han jämför med Chelsea som togs över av den stenrike Roman Abramovitj och därefter vann mera och Manchester City som nu ägs av Sheikh Mansour och påbörjade liknande dyra värvningar. Milan som sålde Zlatan ägs ju för övrigt av den stenrike skumraskpolitikern Silvio Berlusconi.

Arne Hegerfors beklagar att fotbollen allt mer styrs av pengar, blir allt mer orättvis. Han påpekar också att det är en risk för klubbar att ägas av en rik ägare eller ägargrupp jämfört med en mer lokalt och folkligt förankrad ägargrupp. Den rika ägaren kan ju en dag komma på andra prioriteringar än fotboll och då står man där. Det är ju en situation som gäller för vanliga löntagare med betydligt lägre löner än fotbollsproffsen. När ägaren vill flytta så hjälper inga argument oavsett om han heter Krösus Sork eller något annat.  Det fick ju arbetarna vid Läkerolfabriken i Gävle uppleva nyligen. Hegerfors säger att FIFA inte heller gillar denna utveckling och försöker skapa regler för att stävja utvecklingen. Men menar han, det går ju inte att göra något åt detta. Det är så här marknaden fungerar.

Men är det så? Ja, naturligtvis är det så om vi fortsätter att acceptera att kapitalismen ska dominera alltmer på bekostnad av både demokrati, välstånd, miljö och rättvisa.  Om man inte tror att det går att göra något åt detta så är det en allt mer dyster värld vi går till mötes. Men om man tror och önskar att det ska gå att ingripa mot detta system då kommer det också att ha betydelse för fotbollen. Hur detta ska gå till eller vad vi kallar alternativet finns det många olika uppfattningar om. Men det viktiga är att vi reser frågan: vill vi ha det så här som det är och håller på att bli nu? Om vi svarar nej på den frågan så handlar det i nuet om att stärka demokratin och alla folkliga krafter på marknadens bekostnad istället för som nu när demokratin monteras ned för att rädda kapitalismen.

Till slut vill jag åter rekommendera filmen De sista fotbollsproletärerna som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Den passar så bra i denna diskussion.

 Andra bloggar om Zlatan

intressant

Media: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, Fotbollskanalen

Värdet på en direktör=3 gånger 114 arbetare.

Jag och min vän Göran Kärrman har skrivit några blogginlägg om Läkerolarbetarnas kamp för sina arbeten. Senast ”Idag avgörs ödet för Läkerolarbetarna.”

Trots en kamp som fackklubben och arbetarna vid fabriken i Gävle har all heder av och som står i en klass för sig vad gäller aktivitet för att försvara jobben mot giriga direktörer i detta land, beslutade alltså ledningen att lägga ner. Apropå girighet så berättar en av arbetarna, maskinoperatören och skyddsombudet  Mario Izquierda att de tre verkställande direktörerna blev upptaxerade med 579 miljoner samma dag som beslutet om nedläggning togs. Den bäst betalde av de tre tjänar lika mycket på ett år som de 114 arbetarna tjänade tillsammans under tre år! Detta och en del annat berättar Mario om i en välskriven och berörande artikel i Livsmedelsarbetarförbundets tidning MÅL&MEDEL . Läs den!

Media: GP, DN, SvD

Andra bloggar om Läkerolfabriken

Andra bloggar om chefslöner

Intressant

Ett argument mindre för oskäliga topplöner?

I en blogg här för en tid sedan undrade jag när kravet på maxinkomster skulle komma till Sverige. De högst betalda svenska cheferna i storbolagen har löner på flera tiotals miljoner. Dessutom fick de enligt en undersökning på DN Ekonomi löneökningar under 2011 på 15 procent eller mer, vilket kan jämföras med löneökningar för vanliga löntagare på mellan 2,4 och 2,7 procent. Nu brukar det ju sägas att dessa chefer måste ha så höga löner för att de annars skulle söka sig utomlands. Vi måste avstå lön till dem för att få behålla dem och deras kompetens påstås det. Men det förutsätter väl att dessa chefer gärna både skulle vilja och kunna tänka sig att arbeta utomlands? Och här finns nu en undersökning gjord av NOVUS från maj som visar att lusten att jobba utomlands inte alls är så stor bland de svenska cheferna. Bara fyra procent anser att en flytt utomlands är ett ”tänkbart alternativ”.

Nu tror jag tyvärr inte att detta faktum kommer påverka varken dem som talar om nödvändigheten av att ha höga löner eller de som bestämmer över dessa löner (ibland och ganska ofta samma personer…). Men olika sorters borgerliga makthavare och skribenter förstår däremot att detta är provocerande för många människor. De kan som finansminister Borg säga att det är ”besvärande” eller som DN:s ledarsida säga att det är ”extra viktigt att näringslivet självt ser till att sans och balans råder när det är dags att sätta direktörslöner och styrelsearvoden.”

Det finns ingenting som tyder på att vi kommer att få uppleva någon sådan ”sans och balans”. Den här marknaden verkar helt enkelt inte ha förmågan att ”reglera sig själv”. Däremot kommer nog de krav på att kapa topplönerna som DN:s ledarsida varnar för och kallar ”populism” att komma även till Sverige och få ett ökat stöd. Det som inte marknaden klarar av måste istället fixas genom politiken/demokratin genom att de många med låga löner och medelinkomster blandar sig i samhällets lönebildning.

Media: GP, DN1, DN2, SvD

Andra blogginlägg om chefslöner

Intressant

Gaza 2012 – Warszawa 1943

Att lära av historien är ett sätt att bättre förstå vår samtid. Idag lider palestinierna i ”världens största utomhusfängelse”: Gaza. Och från Sverige seglar fartyget Estelle i solidaritet och för att bryta blockaden. År 1943 var det den judiska befolkningen i Warszawas ghetto som kämpade mot den nazistiska övermakten. Göran Kärrman berättar här om upproret i Warszawas ghetto men också om den judiskt socialistiska organisationen Bund.  Denna organisation avvisade både religionen och sionismen. Man kallade t.o.m. sionismen för en ”siamesisk tvilling till antisemitismen och den värsta sortens nationell chauvinism”.

Upproret i Warszawa-ghettot i april 1943 är utan tvekan ett av den europeiska historiens mest heroiska ögonblick. I tre veckor kämpade något tusental illa beväpnade judiska motståndsmän mot den nazistiska övermakten, innan ghettot slutligen krossades av 16.000 SS-soldater och de överlevande ghettoinvånarna packades i boskapsvagnar för den sista färden till förintelselägren.

Med tanke på hur stor plats mördandet av Europas judar fått under de senaste årtiondena – särskilt i jämförelse med den rätt sparsamma uppmärksamhet det hade under 50- och 60-talen – är det märkligt att den mest namnkunnige ögonvittnesskildringen av ghettoupproret, först nu finns översatt till svenska.

Marek Edelman (1919 – 2009) var aktivist inom den socialistiska organisationen Bunds ungdomsorganisation och blev en av ghettoupprorets ledare. Han överlevde efter upproret med hjälp av polska partisaner och deltog i Warszawaupproret 1944. Efter kriget utbildade han sig till läkare. Marek Edelman var också aktiv inom den oberoende polska fackföreningen Solidaritet 1980-81. Hans redogörelse för upproret 1943 skrev som en rapport till Bunds ledning i exil.

Kanske har etablerade ”historieuttolkare” förbisett Edelmans skrift därför att den är så uttalat anti-sionistisk och inte kan tjäna som fyrbåk i försvaret för staten Israel. Inte heller lät sig Edelman utnyttjas i de mer eller mindre öppna anklagelserna mot polackerna som ”antisemiter”, utan var i hela sitt liv noga med att påpeka att ”varje räddad jude i Polen, räddades av en polack”.

 Före andra världskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, omkring 3,3 miljoner. Även om många polska judar själva såg sig just som polska judar – det vill säga en del av det polska samhället – så levde de flesta judarna snarare i ett parallellt polskt-judiskt – jiddish-talande – samhälle, än som en integrerad del av det polska. Detta gällde särskilt på landsbygden och i små byar och städer. Samtidigt med industrialismens genombrott i Polen i slutet av 1800-talet (då landet ingick i det av Tsaren styrda Ryska imperiet) började en judisk arbetarklass (liksom en judisk borgarklass) formeras i de större städerna. Den judiska socialistiska arbetarorganisationen Bund bildades 1897 i Vilnius i nuvarande Litauen.

 Den ryska revolutionen 1917 begravde såväl Tsaren som hans imperium. I den polska stat som upprättades kom Bund att så småningom bli den viktigaste politiska organisationen bland landets judar. Ideologiskt var Bund spretigt, men majoriteten var orienterade mot den europeiska socialdemokratin (Bund blev medlemmar av Socialistinternationalen på 30-talet). Men organisationen hade en stark vänsterflygel och såg sig själva som företrädare för de jiddish-språkiga arbetarna. Från att ha varit en i huvudsak facklig organisation så började Bund utvecklas till ett politiskt parti som ingrep inom alla livets områden. Man organiserade arbetarbildningsförbund, kvinnoorganisationer, kultur- och idrottsorganisationer och stod i första ledet i organiserandet av judiska självförsvarsgrupper. När anti-semitiska polska organisationer anföll synagogor eller andra judiska inrättningar, så var det den ickereligiösa organisationen Bunds medlemmar som försvarade dem.

 Bunds sociala och politiska program och resoluta handlande stod i bjärt kontrast mot de två andra viktiga strömningarna bland Polens judar, de religilösa och sionisterna. (När de sionistiska ledarna försökte träffa ett avtal med de mest notoriska antisemitiska polska politikerna, för att evakuera judarna till Palestina, deklarerade Bund-ledaren Henryk Erlich; ”Sionismen har alltid varit siamesisk tvilling till antisemitismen och den värsta sortens nationell chauvinism”.)

 Ghettot i Warszawa inrättades på hösten 1940, ett år efter den nazityska invasionen. På en yta av lite mer än 3 kvadratkilometer trängde man ihop omkring 300.000 människor. De omänskliga levnadsförhållandena, svälten, sjukdomarna och de ständiga räderna in i ghettot kostade uppemot 100.000 judar livet, innan den organiserade utrotningen startade på sommaren 1942.

Bund försökte på bästa sätt bevara sin organisation i detta mänskliga helvete. Med sin organisationsvana fick man till stånd, inte bara arbetarkooperativ, kommunala soppkök, sjukstugor och barnhem, utan byggde också upp skolor och barnteatergrupper.

Man började också bygga upp en väpnad gren som främst genomförde attentat mot judiska polismän, men som inte fick något större genomslag. Först och främst naturligtvis eftersom man saknade nästan all form av beväpning, men också för att den stora majoriteten i ghettot – trots det dagliga mördandet – aldrig kunde föreställa sig vad som väntade.

 I juli 1942 startade massdeportationerna till förintelselägret i Treblinka. Mot slutet av året var invånarantalet i ghettot nere i kanske 60.000. Men nu var alla fullständigt på det klara med vad som väntade dem. I början av 1943 tog den väpnade judiska armen ZOB, mer eller mindre kontroll över ghettot och i april – när det övermodiga SS-soldaterna gick in i ghettot för att slutligen tömma det – möttes de av ett ursinnigt motstånd. Det tog 16.000 SS-soldater mer än 3 veckor för att krossa motståndet i ghettot.

”Vart jag såg låg det ett böljande hav av krossat tegel”, skrev den sovjetiska krigskorrespondenten Vassilji Grossman, när han besökte vad som återstod av ghettot i januari 1945, när Röda Armén hade drivit nazisterna på flykten.

 Edelmans skrift ger en inblick i den särskilda judisk-socialistiska arbetarrörelse som existerade i Östeuropa före Andra Världskriget och som utan tvekan var ett av Hitlers huvudmål när han talade om ”jude-bolsjevismen”. En arbetarrörelse som aldrig lyckades reorganisera sig efter nazismens nederlag, först och främst naturligtvis på grund av att den stora majoriteten mördats av nazisterna, men också för att Röda Arméns ockupation av Östeuropa också innebar att stalinismens järnnäve krossade vare försök till oberoende organisering. (Stalin lät redan 1941 arkebusera två av Bunds mest prominenta ledare: Wiktor Alter och Henryk Erlich.)

 Ännu så länge finns ”Upproret i Warszawas ghetto” bara på nätet som pdf-fil, men fritt att ladda ner för var och en. Kanske kan den i framtiden också tryckas upp och ges sin rättmätiga plats som en av de viktigaste skrifterna i berättelsen om de europeiska judarnas kamp för överlevnad.

Om sionismen i media: DN1DN2

Bloggat om sionismen: Pierre Gilly, Annarkia

Andra bloggar om sionismen

intressant

<span>%d</span> bloggare gillar detta: