Protestera mot statskuppen i Paraguay!

Under en följd av år har utvecklingen i stora delar av Latinamerika varit mer hoppingivande. Militärjuntorna har ersatts med fler demokratiska och vänsterinriktade regeringar. Sociala reformer, utjämning och fattigdomsbekämpning har påbörjats. Men nu finns det oroande tecken. För drygt 3 år sen avsattes den demokratiskt valde president Zelaya i Honduras av högern. Och nu har Paraguays president Fernando Lugo, befrielseteolog och f.d. biskop som valdes i augusti 2008, avsatts under kuppliknande förhållanden. När han valdes bröt han det maktmonopol som det konservativa Coloradopartiet haft i mer än 50 år. Under hans period har fri hälsovård införts och kamp för en jordreform som mött våldsamt motstånd från de rika jordägarna (de 1 procent som kontrollerar 77 procent )hade påbörjats.

Latinamerikagrupperna i Sverige skriver i ett uttalande att

Antidemokratiska krafter har utnyttjat mordet på bönder i Curuguaty, som kämpade för att återta obrukad jord, för att i all hast driva igenom en statskupp, kosmetiskt utmålad som riksrätt. Syftet är att avsätta presidenten Fernando Lugo, vars regering åstadkommit betydande folkliga förankrade sociala förändringar i Paraguay.

Man uppmana uppmanar också den svenska regeringen att fördöma statskuppen och inte erkänna den de facto regering som inrättats. Vi andra kan uttrycka vår protest genom att skriva på namninsamlingen: Nej till statskuppen i Paraguay

Media: DN1, DN2, SvD, Aftonbladet

Bloggat: Frasses blogg, iVenezuela

intressant

Rio +20: grön ekonomi är väl bra, eller..?

Igår avslutades toppmötet mellan världens mäktigaste ledare, G20-mötet i Mexiko. Föga förvånande ”avslutade de med ordet tillväxt som ledord framöver” enligt SR. Att man pratade mest om eurokrisen och att ”alla var ense om att problemen inte lösts” förvånade väl inte heller någon.

Idag onsdag den 20 juni startar en annan stor internationell konferens i Rio de Janeiro, Brasilien. Det är FN:s miljökonferens Rio+20 – namnet +20 beror på att en miljökonferens samlades i Rio för exakt 20 år sedan. En pikant detalj som kanske säger något(?) om karaktären på konferensen är att den stora latinamerikanska vinproducentenViña Concha y Toro är officiell sponsor av konferensen.

Konferensen beräknas samla närmare 50 000 personer både från regeringar och olika typer av frivilligorganisationer. Men bland de 50 000 som kommer saknas en del mäktiga personer som tycks ha prioriterat G20-mötet högre enligt en artikel i Effektmagasin, Rio lockar inte de mäktiga:

Flera ledare kommer att saknas i Rio. Barack Obama åker inte. Ej heller Storbritanniens David Cameron, Kanadas Stephen Harper eller Tysklands Angela Merkel. De kanske inte missar så mycket. Ingen väntar sig några revolutionerande beslut i Rio. Förhandlingarna inför mötet har stått och stampat. Den rika världens ovilja att betala för investeringar i Syd är ett avgörande hinder, liksom stormaktsspelet mellan Kina och USA. Som bäst lär vi få oss presenterad en deklaration med rader av vackra ord. Sedan åker Vladimir Putin, Hu Jin Tao och de andra som trots allt deltar hem igen. Sedan vidtar business as usual.

Tydligen är det fler personer med stor makt  som visar begränsat intresse för denna konferens för enligt en artikel i Veckans affärer är ”intresset  ljummet från det svenska näringslivet att delta”. Det förvånar mig inte heller men det blir lite lustigt när Susanna Zeko från Svenska ICC (Internationella handelskammaren) samtidigt  säger i GP att det är ”viktigt att näringslivet också får inflytande på FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio.

Men det finns också röster som är kritiska mot konferensens inriktning, men från andra utgångspunkter.  Representanter från organisationerna Jordens Vänner, Nordbruk och Latinamerikagrupperna kritiserar i en artikel i Göteborgsposten att EU och USA nu vill ”stryka bort alla hänvisningar till principen om de rika ländernas särskilda ansvar som betonades i Rio 1992”. De kritiserar också själva begreppet grön ekonomi:

Men i Rio prioriterar de rika länderna nu något som de kallar grön ekonomi istället för olika ansvar och demokrati. EU och Sverige betonar företagens roll och vill sätta pris på naturens ekosystemtjänster. Våra stora systerorganisationer i Syd varnar för att detta skapar spekulation och växande sociala klyftor. Visst måste miljön värderas högre när politiska beslut tas, men vatten, luft och biologisk mångfald ska inte behandlas som varor som kan ägas och säljas.

Mot en grön ekonomi på företagens villkor ställer vi en global och lokal omställning byggd på demokrati och solidaritet. Makten över matförsörjningen ska ligga i befolkningens och jordbrukarnas händer, inte det globala industrikapitalets. Vi anser att en utjämning av levnadsvillkoren i världen måste ske samtidigt som produktion och konsumtion anpassas till vad planeten kan bära.

Skogsbruk och avskogning står för en stor del av världens koldioxidutsläpp. Att rädda de tropiska regnskogarna från exploatering är en fråga om jordens överlevnad. Göran Kärrman skrev för några månader sedan på denna blogg om att Brasilien, värden för Riokonferensen, håller på att anta en ny skogslag som hotar regnskogarna. Lennart Kjörling skriver om detta i senaste numret av Sveriges Natur att de stora jordägarna förmodligen kommer få igenom lagen, men som han säger, ”knappast före Rio-konferensen

Ett internationellt avtal som sägs vara ett system för att förhindra denna avskogning antogs i Cancún 2010 och förkortas REDD (Reducing emissions from deforestation and forest degradation). Precis som grön ekonomi så LÅTER det ju bra, men även här finns kritiska röster. Lite mer försiktiga som i en artikel i Sveriges Natur, REDD – räddningen för skogen? Som ställer frågan: ”Miljövinst eller bara ett nytt sätt att tjäna pengar på urfolkens bekostnad?”

Eller mer öppet kritiska som på hemsidan för den globala sammanslutningen av ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen (vilken fantastisk sammanslutning i sig själv, Internationell enhet mellan gräsrötter!). Där kallar man det rent ut för ”en ny våg av kolonialism”.

 

Media: Aftonbladet1,  Aftonbladet2, Aftonbladet 3, GP

Bloggat: Xenosidian, Supermiljöbloggen

intressant

När kommer kravet på maxinkomster till Sverige?

Ingen politiker brukar gå till val på att öka skillnaderna och ojämlikheten. ”Ökad orättvisa” brukar inte vara en valslogan. Ändå är det vad som händer sedan många år och i en ökande takt. Och om vi inte kan uppleva det själva eller se det med våra ögon så har det kommit allt fler rapporter som visar den saken.

I DN kunde man i vintras läsa om hur sänkta skatter och ökade kapitalinkomster gör att ”Sverige dras isär”. När finansminister Borg intervjuades om detta sa han att han tyckte det var ”besvärande”.

I december 2011 kom en rapport från OECD som undersökt inkomstfördelning och fattigdom i de 34 industriländerna. Jag skrev om den på denna blogg: Var det alltför jämlikt förut? I den rapporten (Growing Unegual)  kunde man se att denna utveckling mot ökade orättvisor är en internationell trend.

Susan George hänvisar i sin bok Deras kris våra lösningar (rekommenderas!) till World Wealth Report där man kan läsa om världens rika. Här finns ett övre skikt som de kallar Ultra High Net Worth Individuals (UHNWI) – individer med extremt högt nettovärde. Det mäter inte hela deras ekonomiska makt över företag utan i första hand likviditet, alltså kontanter och lätt omsättbara tillgångar. Dit räknas inte heller t.ex. yachter eller herrgårdar. Men det är alltså människor som 2007 i alla fall hade 30 miljoner dollar i likvida medel.  2007 var det 78 000 personer som ingick i denna grupp. Mer än hälften av dessa bor i USA, Tyskland eller Japan. Tillsammans ägde de 13 biljoner dollar i likvida medel, ungefär lika mycket som EU:s årliga BNP.

Capgemini – samma företag som står bakom rapporten ovan – berättar också att 2011 var ett nytt rekordår för de rikaste i Sverige. Enligt en artikel i DN var det då 61.100 personer i Sverige som beräknades ha placeringsbara tillgångar på minst en miljon dollar (inte kronor alltså!).

När man i en tidigare artikel i DN tar del av statistik över lönerna för ”de svenska” storbolagens chefer låter ju deras löner på 20 till 60 miljoner kronor nästan modesta.  Men om man tänker efter en stund och jämför med mer normala inkomster så framstår även dessa skillnader som helt orimliga.

Jordens resurser är inte oändliga. Vi måste som mänsklighet klara av att leva på jorden utan att förbruka den så att vi själva och kommande generationer drabbas. Samtidigt måste vi minska orättvisorna och lösa miljö- och klimatproblemen på ett rättvist sätt. De som mest föröder vår jord och lever på ett sätt som är ohållbart för planeten är de allra rikaste. Den globala såväl som lokala (nationella) lösningen måste därför vara att samtidigt både begränsa och omfördela. Ett tak för de allra högsta inkomsterna och konsumtionsutsvävningarna borde då vara naturligt.

Därför är det uppiggande att höra att det tyska vänsterpartiet  Die Linke  kräver fullständig beskattning (100%) av månadsinkomster på över 40 000 euro, cirka 375 000 svenska kronor, enligt en artikel i Aftonbladet.

Tyvärr tycks inte det svenska vänsterpartiet fundera på att resa ett liknande krav. Enligt vänsterpartiets pressekreterare José Gutiérrez är man

 för en rättvis fördelningspolitik där den som tjänar mer får betala mer i skatt och den som tjänar mindre får betala mindre. Men vi har inga förslag som liknar det tyska.

Det är verkligen synd och allt mindre lätt att förstå.

Media: SvD

Intressant

Solidaritet med Gazaborna från Uppsala

Igår den 14 juni hade Israels blockad mot människorna på Gazaremsan pågått I fem år.

Med anledning av detta  skrev Staffan Granér från Ship to Gaza i Sverige en artikel i Aftonbladet där han bland annat berättade att 50 internationella biståndsorgan och människorättsorganisationer (däribland Amnesty International, Oxfam, Unicef, Unesco och WHO) undertecknat ett upprop där man kräver att blockaden omedelbart hävs.

Han berättade också att man köpt in segelskonaren Estelle och att man ska segla

de 5000 sjömilen från Sverige till Gaza med förnödenheter och solidaritet till människorna i Gaza. I hamnarna längs vägen kommer det att anordnas opinionsbildande evenemang och konserter för att rikta världens blickar mot inhumana, illegala och destruktiva blockaden.

Från den lokala Ship to Gaza-gruppen i Uppsala berättar Lennart Göransson att man sedan starten 2009 nu har samlat in 306.693 kronor som satts in på Ship to Gazas plustgirokonto i Nordea: 46359-6.

 Ship to Gaza Uppsala har också appellmöte nu på lördag 16 juni kl 13-15 på Stora Torget. Man kommer att ha bössinsamling för MS Estelles färd till Gaza i sommar, det blir korta tal av Leo Essemyr, Bertil Segerström och Eva Adler med flera och musik av Martin ”Piano” Ekström. Ship to Gaza samarrangerar detta med ABF och Palestinska Folkets Förening.

intressant

Uppsala

Lokala hjältar i Uppsala

Jag har tidigare skrivit om ”Mer ojämlik vård i Uppsala” på denna blogg. Häromdagen kom det artiklar i UNT som åter visade att vården blivit mer ojämlik med den borgerliga politiken. Tidningen jämför hur lång tid det tar att vänta på att få komma till en läkare på olika vårdcentraler i vårt landsting. Man berättar om Gottsunda vårdcentral som – till skillnad mot tidigare –  nu ligger dåligt till vid en jämförelse mellan olika vårdcentraler.

Men vårdcentralens chef Febe Zetterlund verkar vara en modig chef som vågar utrycka kritik mot det nuvarande systemet för resursfördelning. Hon menar att landstinget borde införa en modell där man tittar på vårdtyngd, inte bara utifrån befolkningens ålder utan även sociala och ekonomiska förhållanden:

 Vi har mest barn, jättemycket arbetslöshet och höga sjuktal i vårt område. Det handlar om att ge resurser till de områden som har det tungt.

Hon påpekar också att det är omöjligt att klara tio samtal i timmen som det finns önskemål om. Att detta är svårare i ett område där många inte har svenska som sitt första språk är lätt att förstå. Men i mina öron låter det både omöjligt och omänskligt även oavsett dessa förhållanden.  

Heder åt en sådan chef som Febe Zetterlund!

Andra som modigt och ihärdigt kämpar mot orättvisa är den lokala hyresgästföreningen i Gränby. I UNT hade en mycket bra debattartikel häromdagen som bland annat visar den skrämmande kallsinnigheten hos de ledande politikerna i Uppsala.

Eva Byegård överlämnar hyresgästernas protestlista

Media: UNT1, UNT2

intressant

Uppsala

Är den falska kronans budskap falskt?

En falsk enkrona med texten ”Vår horkarl till kung” har siktats i Piteå och enligt Aftonbladet är dessa kronor spridda över hela landet. Ian Wiséhn, museidirektör på Kungliga Myntkabinettet säger att det är  både ovanligt och mycket svårt att genomföra en sån här förfalskning. Mårten Gomer, tekniska expert på Riksbanken har heller aldrig hört talas om något liknande. Det är också så att kostnaderna för att göra dem är högre än värdet på myntet. Men Gomer menar att i de här fallen ”låter det mer som att någon försöker få fram ett budskap.”

Ja, om man genomför ett så svårt arbete med ekonomisk förlust så är det väl inte någon djärv gissning att det handlar om någon sorts budskap. Aftonbladet använder uttrycket smädelse, alltså skymfande, kränkande eller förolämpande tillmäle. Nu är det ju inte första gången som det sägs saker om kungen som kan uppfattas som kränkande. Genom boken ”Den motvillige monarken” gjordes ”kaffeflickor” till ett begrepp och där skrevs också om kungens förhållande med Camilla Henemark. Liknande uppgifter förekom även i den fantastiska pjäsen Fursten (recenserad på denna blogg) på Uppsala stadsteater. Men ingen har uttryckt det så kort och kärnfullt som på dessa enkronor.

Personligen har jag varken någon kunskap eller uppfattning om dessa saker eller om kungen som person över huvud taget. Däremot är jag mot monarkin som en odemokratisk rest från en gammal tid. Den uppfattningen gäller oavsett vilken stackare som innehar detta ärvda ämbete. Mer argument i den frågan kan man hitta hos Republikanska föreningen

Bloggat:  Jinge

Media:  DN,  Aftonbladet, SvD1, SvD2

intressant

Vinstvansinnet till nya nivåer – exemplet Uppsala.

Enligt en debattartikel i UNT av miljöpartisterna Maria Gardfjell och Johan Lundqvist så vill Alliansen i Uppsala nu införa vinstkrav även för de kommunala skolorna. Hur kan detta vara möjligt undrar man? Men skriver Gardfjell och Lundqvist:

För första gången ska en svensk kommun, nämligen Uppsala, göra en vinstutdelning från styrelsen för vård och bildning på 25 miljoner kronor för den pedagogiska verksamheten. Det är alltså en del av skolpengen som ska betalas tillbaka till kommunkassan.

Lika upprörande som obegripligt vansinnigt. I våra grannländer är det förbjudet att ta ut vinst från privata skolor. Men här tycks det för dessa borgerliga politiker inte finns någon gräns för krämarmentaliteten.

Då är det mer uppiggande att ta del av Nätverket Välfärd utan vinst, som kämpar för

en upprustad välfärd värd namnet, mot riskkapitalister och vinster i vår offentliga sektor och för ett stopp mot privatiseringshetsen av våra gemensamma tillgångar.En välfärd som utgår efter brukare och personals behov, inte riskkapitalister och allt snävare budgetramar. Under gemensam och demokratisk kontroll.”

De kallar redan nu till en stor manifestation för välfärd utan vinst utanför riksdagshuset den 17 september 2012. Samling Sergels torg kl 17-18

 

Blogg: Alliansfritt Sverige, Lena Sommestad, Världens bästa skitskola

Media: GP, SvD

intressant

Uppsala

Andra bloggare om skolan

Att förstå marknadsvansinnet.

Det är min uppfattning att ett samhälle som alltmer låter sig styras och domineras av marknaden och dess aktörer är ett både orättvist och farligt samhälle. Det är min uppfattning och känsla. De stora räddningspaketen till bankerna i allt fler länder kombinerad med en rå nedskärningspolitik framstår för mig både som extremt orättvis och farlig för samhällsutvecklingen.  Dessutom tror jag inte att den bidrar till att lösa problemen. Finanssektorn tycks alltmer galen. Jag försöker att förstå mig på den. Men det är inte alltid så lätt. Ett skäl är att de dominerande beskrivningarna för det mesta tycks ropa med en enda röst. De som ropar från våra dominerande media är ofta samma personer som varit med och drivit fram den hittillsvarande utvecklingen, den ekonomiska maktens män (och i något enstaka fall kvinna).

Kritiska röster och analyser får man oftast söka sig till i mindre och mer (från makten) fristående medier. En sådan intressant och bra analys kan man läsa i ett nytt nummer av Fria tidningen. Det är journalisten Per Björklund som skriver artikeln Med marknaden som Gud och reder ut, förklarar och ger fakta om den globala finanskrisen.  Han ställer där inledningsvis frågan:

Fyra år efter den globala finanskrisen är tron på den självreglerande marknaden orubbad – åtminstone i maktens korridorer. Trots växande risker i det svenska finansiella systemet har den kritiska debatten om årtionden av avregleringar uteblivit. Men har vi råd att vänta på nästa krasch?

Han skriver också:

En kritisk diskussion om vilken roll de som i dag formar vår förståelse av krisen själva hade i dess uppkomst handlar inte om att peka ut syndabockar. Den behövs eftersom samma ideologiska intressen och enögda teorier annars kommer att fortsätta dominera den politiska och ekonomiska maktens korridorer.

Jag tycker att hans artikel på ett bra sätt bidrar till en sådan förståelse. Läs den.

För övrigt nåddes jag just av en uppmuntrande nyhet från Frankrike. Den nya socialdemokratiska presidenten Hollande har beslutat att sänka lönerna för direktörerna i de statliga bolagen. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet kan man läsa att:

Den nya måttstocken för Frankrikes president går ut på att ingen direktör i ett statligt bolag ska tjäna mer än tjugo gånger lönen för den sämst betalde i bolaget, bonusar inkluderat. Idag tjänar Henri Proglio (verkställande direktör för energijätten Eléctricité de France – min anm.) 65 gånger mer än den sämst betalde anställde.

Ett steg åt rätt håll åtminstone. Vi borde oftare ifrågasätta de höga lönerna. Och varför känns det så osannolikt att partiledare Löfven skulle föra fram ett liknande förslag?

Intressant

Media: DN, SvD

Vänster eller höger för socialdemokratin?

Bara en liten stund efter att jag skickat blogginlägget om Göran Greiders artikel i Tiden så nås jag av ett övertydligt exempel på den splittring inom socialdemokratin som Greider kallar ”fundamental”.

I P1-morgon kan man lyssna på en debatt mellan högersidans Robert Noord (s-oppositionsråd i Haninge) och vänstersidans Bengt Silfverstrand från Höganäs. De debatterar vinst inom skolan. Noord ser vinsten som en drivkraft (men den får inte vara på bekostnad av kvalitet…). Silfverstrand  visar tycker jag på ett mycket bra sätt hur detta inte går ihop. Silfverstrand undertecknade för övrigt nyligen en debattartikel i Aftonbladet i detta ämne: ”Det räcker nu – sluta pantsätt vår välfärd.” Han har dessutom en mycket läsvärd blogg som jag gärna puffar för.

intressant

Greider, realismen, ”vänstersossen” och regeringsskiftet.

Det är dags att stryka ordet ”vänstersosse” ur det svenska språkbruket.

Så uttrycker sig Göran Greider i en intressant artikel i senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden.

Greider säger att han själv kallar sig socialist ”Till och med ibland ekosocialist”. Han är en ”svårt passiv” medlem i det socialdemokratiska partiet eftersom han är ”realist och inser att ett parti som vill regera inte kommer att kunna vara överdrivet radikalt”. Däremot vill han inte bli kallad ”vänstersosse”, vilket han ser ”som en förolämpning, en degradering, en stympning.” Han tycker att ordet ”rymmer så oerhört mycket av en förlorarpose. Det utgör en dyster spegling – som en darrig bild i rostig plåt – av tjugofem års högervridning av all politik.

Greider påpekar att officiellt (uppifrån i partiet) tolereras varken höger- eller vänstersosse som begrepp, i den bilden är alla bara socialdemokrater. Och som han säger: ”Särskilt starkt framhävs det av dem i socialdemokratin som verkligen står långt till höger”. Samtidigt vet ”praktiskt taget alla inblandade” attsplittringen är fundamental inom socialdemokratin”. Han beskriver därefter denna splittring mellan en mitt som han kallar ”gråsossar”, en högergrupp av liberaler och en vänster som han något ologiskt kallar just ”vänstersossar”.

Denna vänster inom socialdemokratin har enligt Greider

oftast gjort en dygd av att inte öppet försöka sätta någon agenda över huvud taget, livrädda som de är för att framstå som splittrare. Psykologiskt har de därmed blivit offer för en partilojalitet som deras motsvarigheter på den högra sidan i betydligt mindre utsträckning känt sig hämmade av – det brukar vara på den kanten som de ”tunga och anonyma källorna” och krypskytte-sms:en finns.

Han förklarar vidare vänstersossarnas större ängslighet (jämfört med partihögern) med att de till skillnad från partihögerns folk inte har ”en arbetsmarknad väntande inom näringslivet”. Ett uttryck för denna ängslighet sägs vara att de t.ex. aldrig uppträder ”gemensamt med en artikel eller ett utspel.”

Så långt Greiders beskrivning av den fundamentala splittringen i SAP. Den känns krass men samtidigt realistisk. Hans beskrivning stämmer med den bild jag får av partiet som utomstående betraktare. Själv har jag ofta svårt att förstå hur dessa ”vänstersossar” eller socialister inom det socialdemokratiska partiet  står ut. Och varje gång jag försöker tänka att det ändå är bra att det finns folk med dessa tankar i partiet så undrar jag också varför de inte hörs och syns mer i öppen kritik av partiets högervridning. Kanske är Greiders syfte att försöka provocera partiets vänster till en mer kraftfull opposition?

Greider själv har väl aldrig varit tyst med sin kritik, men som han själv säger är han skribent och inte politiker. Hans val av partitillhörighet handlar inte om ”identitet” utan om ”realism”. Det är en realism som handlar om att inse ”att ett parti som vill regera inte kommer att kunna vara överdrivet radikalt”. Men vad är ”överdrivet radikalt” egentligen? Är det överdrivet radikalt att säga nej till vinst inom välfärden? Är det överdrivet radikalt att säga nej till privatiseringar och nedskärningar, att vara för omfördelning mot ökad jämlikhet eller höjd skatt för de rika? Är det överdrivet radikalt att kräva just en radikal klimatomställning eller att säga nej till svenskt deltagande i USA:s krig? För partiets höger är det definitivt så. Men tyvärr verkar det vara så även för mittengruppen av ”gråsossar”. För dessa två grupper som dominerar partiet tycks bara intresserade av själva makten inte av politikens innehåll. Greider uttrycker själv detta på ett tydligt sätt när han beskriver den nuvarande kampen om regeringsmakten:

Men vad är det egentligen match om? Om man betraktar svensk politik inte som en strid om vilket parti som är störst utan om vilken agenda som är dominerande ser bilden annorlunda ut: Då är matchen i själva verket slut för ett bra tag sedan. Eller har kanske förvandlats till en vänskapsmatch. Det är match om Makten, men inte så mycket om Politiken. Inget ska ändras, det är den nya trosbekännelsen.

Faktum är att det är svårt att urskilja någon principiell skillnad mellan S och M i så centrala frågor som ”vinster i välfärden” eller skatter.

Men om man uppfattar läget på detta sätt så borde det få rätt stora konsekvenser för såväl den vänster som finns inom socialdemokratin (t.ex. de som är mot vinst i välfärden) som för vänsterpartiet när det gäller synen på regeringsskifte. Jag vill verkligen också ha ett regeringsskifte. Men om det bara innebär ett byte av folk på taburetterna utan några som helst väsentliga förändringar av politiken kring några krav som (utan ”överdriven radikalism”) för oss mot ökad rättvisa och jämlikhet då tycker jag att det i stort sett är skit samma. Naturligtvis är det tråkigt att tänka så här. Mycket lättare och roligare att bara hoppas på regeringsskifte utan någon realism kring vad detta kan leda till. Men betydligt surare efteråt då allt blir som förut.

Tyvärr tror jag att det såväl för dem som är vänster inom socialdemokratin som för vänsterpartiet eller oss partilösa socialister är nödvändigt både att ha ett mycket längre perspektiv än bara till nästa val och att sätta politiken – och kampen för den i alla dess former –  inte organisationen, anställningen eller förtroendeuppdraget i första rummet.

Vad folk sen väljer att kalla sig (eller accepterar att kallas) tror jag är mindre viktigt.

intressant

Media: Aftonbladet, Dagens Arena, GP

Bloggat: Vinden vänder, Ett hjärta rött, Annarkia, Jinge

Andra bloggare om socialdemokratin

%d bloggare gillar detta: