Att inte ifrågasätta ägarmakten.

När jag hör om Östros övergång till Bankföreningen –  en intresseorganisation för banker, finansbolag och bolåneinstitut –  då tänker jag på att det  bara var drygt ett år sedan som det socialdemokratiska partiets kriskommission publicerade skriften: Omstart för socialdemokratin.  Men ibland går det väldigt fort i politiken. I alla fall när det gäller att byta åsikt. Och den här skriften verkar inte direkt vara något som är intressant längre för det socialdemokratiska partiet. Men jag vill trots detta, eller snarare just därför, påminna om en central mening i denna skrift. Det är den där man säger att man ”inte är ett parti som andra” och att man tar ”sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle..”

Det måste ju betyda att man anser att det finns verkliga klasskonflikter i vårt samhälle och att man utgår från dem i tanke och praktik. En konflikt mellan klasser har ju två sidor. Och eftersom man kallar sig arbetarparti och är en del av arbetarrörelsen så måste väl det betyda att man står på den stora majoriteten av arbetares och löntagares sida? De stora kapitalägarna står däremot på den andra sidan i denna sociala konflikt.

Om man företräder arbetarna så kan man göra det på olika sätt och med olika tankar. Om detta har det alltid stått en strid inom arbetarrörelsen. Det finns de som säger sig företräda rörelsen och arbetarklassen men kritiseras för att svika eller korrumperas. Men de är fortfarande ledare för och talar i arbetarklassens namn.

Men om man väljer att företräda de rika kapitalägarna, kan man då överhuvudtaget i någon som helst mening påstå att man tar sin utgångspunkt i samhällets sociala konflikter? Nej då brukar man inte heller påstå att det över huvud taget finns några sociala konflikter och definitivt inte att man själv skulle företräda något klassintresse.

Den 2 maj meddelades det att Thomas Östros – som förlorade sin position under Juholts ledarskap, men nu uttryckt varmt stöd för Löfven – i augusti ska bli ny vd för Bankföreningen, en intresseorganisation för banker, finansbolag och bolåneinstitut.

Detta att hoppa över till kapitalägarna har blivit allt vanligare inom den moderna socialdemokratin. För att nämna några: de f.d. socialdemokratiska finansministrarna Erik Åsbrink och Pär Nuder (Goldman Sachs och EQT), förre s-statssekreteraren Jens Henriksson (Stockholmsbörsen), Perssons statssekreterare Jan Larsson (Nordea), Sahlins statssekreterare Anna Helsén (SEB). Eller som Aftonbladet skrev om  Göran Persson själv:

Göran Persson har tjänat storkovan sedan han avgick som statsminister. Som styrelseproffs, konsult och talare har han blivit en miljonindustri.

Och naturligtvis byter man också åsikter när man både ska företräda den andra sidan och dessutom får mycket bättre betalt för att göra det.

Thomas Östros uttalade sig när han var ekonomisk-politisk talesperson för socialdemokraterna för bonusförbud i bankerna. Nu när han både tredubblar sin lön till 2,1 miljoner i årslön och ska företräda kapitalet säger han istället till Dagens Industri att ”detta var för flera år sedan” och när det gäller lönerna till bankernas verkställande direktörer:

Min grundläggande uppfattning är att ägarna får bestämma.

Så tydligt uttrycker han hur långt från grundläggande arbetarrörelsevärderingar han kommit. För är det något som alltid varit arbetarrörelsens grund så har det varit att ifrågasätta,  motsätta sig, begränsa eller demokratisera ägarmakten.

Men kanske är det så illa – med både Östros och de andra ”hopparna” – att de egentligen tyckt detta hela tiden? Äntligen kan de nu vara helt ärliga. För socialdemokratin borde detta vara ett problem. Och inte ett litet problem.

Media: SvD1,  SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN

Bloggat: Schlaug

intressant

Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Tack för välskrivet inlägg!

    Ja, man undrar: Har de alltid haft den åsikt de ska företräda i den nya rollen eller har de bytt åsikt? Eller, hemska tanke, är riksdagen full av människor som har lärt sig vad de ska tro och tycka?

    Jag har just sett ett inslag av Kunskapskanalens En författare – en bok. Den här gången var det Ann-Marie Pålsson, med Knapptryckarkompaniet. Hon var övertygande när hon berättade om att den som vill ta sig uppåt i maktens korridorer i riksdagshuset måste lära sig att bli en extrem ja-sägare som aldrig ifrågasätter, som aldrig skiljer ut sig, som aldrig röjer sina verkliga åsikter. I den atmosfären – som hon menar genomsyrar alla partier i riksdagen, – kanske de som blir kvar länge är de skickligaste kameleonterna.

    Det borde kanske helt enkelt klassas som en yrkesskada och när Östros och andra tar ett kliv över till ”andra sidan” beror det på att de har gått på autopilot så länge att de tappat omdömet.

    Gilla

    Svara
  1. Från folkhemsbyggare till girigbukar « Jakten på berättelsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: