Palla jobba till 75?

När jag var på väg till jobbet förra veckan nåddes jag liksom många andra av det som kallats Reinfeldts bomb. Det var i en intervju i DN som statsministern utvecklade sina tankar om att vi måste jobba till 75. Eller som han uttryckte det i intervjun i DN:

–          …det finns ett måste i den meningen att pensionssystem inte är trolleri. Det är en välfärdsambition som bygger på stor omfördelning och i grunden på människors eget arbete. Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv, då kommer pensionen att bli lägre.

I morgonstunden när jag nåddes av statsministerns tankar kände jag bara  en stor trötthet. Det var nog en känsla som i stunden förenade mig med väldigt många människor i vårt land. Reaktionerna har också varit många, inte minst på nätet, med en hel del roliga och elaka bilder av den typen som väl inte direkt övertygar en motståndare men åtminstone piggar upp de förbannade. Att den unga moderaten blondinbella kommit till statsministerns undsättning och tycker det är självklart att vi ska jobba till 75 eller att en ung man från högerpartiet centern (nu under 4%!)  tycker att vi som vill gå i pension vid 65 är lata borde ju inte förvåna. Att däremot den för mig tidigare okända bloggaren Kissie – med avundsvärt många läsare – i sammanhanget kallar statsministern för idiot, känns på något konstigt vis uppmuntrande.

Men för att nu försöka vara seriös. Hur kan man tänka kring frågan, bortsett från känslorna?

Eller för att dröja vid känslan eller visionerna – statsministern misstror ju visioner . Men han uttrycker ändå någon sorts vision. Som vision ger jag inte mycket för detta med att se arbete som livets huvudsakliga mening. Arbete är nödvändigt och det kan vara mer eller mindre personligt tillfredsställande. Som socialist och tidigare fackligt aktiv ser jag ju kamp för förbättring av arbetets villkor som mycket viktigt. Men i livet finns så mycket mer. Och att ge möjlighet till det för alla människor är till att börja med en betydligt mer tilltalande vision.

Men är det möjligt? Ja, här har det kommit en del motargument. Några som jag tycker är rimliga är till exempel:

  1. Sociologiprofessorn Lars Tornstam bemöter i en artikel i unt argumentet om den demografiska bomben. Enligt honom har andelen yrkesverksamma som ska försörja gamla och unga varit konstant sedan 1750, ca 60 procent. Det blir alltså inte en mindre andel av befolkningen som ska försörja de övriga. Det som däremot händer i det moderna samhället är att andelen barn minskar bland de som ska försörjas samtidigt som andelen över 65 år ökar. Men tillsammans är de fortfarande 40 procent.
  2. Samtidigt har produktiviteten ständigt ökat på ett sätt som man inte kunnat föreställa sig. Frågan är då både hur vi fördelar detta produktionsresultat mellan medborgarna och mellan gemensamt och privat. Men också hur vi tar ut det i form av mer tid fri från lönearbete.
  3. Sen är det ju detta med den stora arbetslösheten bland de unga. Visserligen har statsministern rätt när han säger att antalet jobb inte är givet och konstant. Men ändå är det ett faktum att andelen arbetslösa har ökat de senaste åren, trots regeringens falska propaganda i detta som bara talar om absoluta tal och inte om andelen arbetslösa. Regeringens skattesänkningar verkar helt enkelt inte ha lett till fler jobb. Så nog verkar det svårt att acceptera ett system där många över 65 ska jobba ytterligare tio år samtidigt som de unga inte kommer in på arbetsmarknaden.
  4. Som statsministern själv uttryckte det så handlar det om en ”välfärdsambition som bygger på stor omfördelning”. Ett sätt att omfördela är skattesystemet. Med ett annat skattesystem som tog ut mer skatt framförallt på de rikaste skulle saker också se annorlunda ut.

Det finns säkert fler argument. Ge gärna ditt bidrag här.

Sen är ju frågan också om Reinfeldts utspel var en miss – att propagandaministern Schlingman var frånvarande som någon skrev. Men jag tror inte det. Snarare var det nog en del i den ideologiska krigföringen där man bit för bit förflyttar gränsen för vad som är acceptabelt i samhället. Ungefär som arbetsgivare som går ut med tal om kraftiga försämringar som upprör de anställda varefter de i lugn och ro kan få igenom lite mindre drastiska försämringar utan motstånd.

intressant

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: