Vart går SAP med Löfvén?

Nu har Löfvén utsetts till ny s-ledare i en ”snabb process”.

Precis innan Löfvén blev utsedd skrev David Eklind i den socialdemokratiska tidskriften Tiden att:

–          Vem Socialdemokraterna än väljer till ordförande kommer det vara fel person. Hon eller han kommer nämligen vara socialdemokrat. Och att vara socialdemokrat är per definition fel i dagens medie- och samhällsklimat.

Jag skulle nog hellre säga att det där beror på vilken sorts socialdemokrat vi pratar om. En högersosse med moderat-light-politik är knappast impopulär i stormedia. Men däremot möts även lättare vänstermarkeringar, av den typ som Juholt inledde sin korta partiledarbana med, mycket negativt. En intressant genomgång av journalistkårens politiska åsikter och dess konsekvenser kan man för övrigt hitta på Mediabruset.se. De skriver bland annat:

–          Bland de journalister som står för huvuddelen av den nationella rapporteringen om politik och ekonomi är moderaterna största parti. Andelen är nära tre gånger så stor bland journalister med ett stort potentiellt inflytande än bland övriga journalister.

Det vore konstigt om inte detta hade betydelse för innehållet i medierna. Men Mediabruset menar samtidigt att ”det inte handlar om enskilda journalister eller deras redaktionschefers partisympatier.” Däremot framhåller man att jakten efter vinst ”är en tydlig faktor som gör att gränsdragningen mellan information och underhållning blir allt mer oklar i rapporteringen ”.

Positivt mottagande

Den nye s-ledaren Löfvén har efter vad jag kunnat se tagits väl emot inte bara bland intervjuade socialdemokrater utan även av borgerliga ledarskribenter. Expressen hade till och med en artikel med  rubriken Löfvén hyllas på ledarsidorna.  I DN skrev man att:

–          Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver.

Men Lena Melin i Aftonbladet konstaterar däremot lite mer bistert att:

–           Det Löfven först måste ta itu med är att ena sitt sargade parti, se till att självförtroendet återvänder efter ett halvår i torktumlaren. Därefter måste han skaffa sig en politik.

Det är ju i sin enkelhet ett både riktigt och samtidigt förvånande konstaterande: ”att skaffa sig en politik”. Annars blir frågan om att vinna val och att återta taburetterna överordnad på ett felaktigt sätt. Det blir att vinna ”makten” utan att veta vad man ska använda den till. David Eklind skrev i artikeln i Tiden om detta att:

–          Socialdemokratin måste alltid förhålla sig till möjligheten att vinna en majoritet för sin politik. Men det är inte nog. Socialdemokratins uppgift är att leda ett samhällsomvandlande projekt där sociala värden väger tyngre än ekonomiska, där demokratin växer sig starkare än marknadskrafterna.

Han påpekar också något som jag tror är viktigt i förhållande till allt ytligt prat om ”förnyelse”, nämligen:

–          Socialdemokratin måste stå upp för en politik som ter sig otidsenlig. Och detta för att den är den enda lösningen på dagens problem…… att ordna samhället efter sociala värden, inte bara en vision bland andra utan en nödvändig förutsättning för vår långsiktiga överlevnad.

Johan Ehrenberg spetsar till ett liknande synsätt ännu mera genom att ställa frågan ”Behövs socialdemokratin?”. I en välskriven artikel argumenterar han för att socialdemokratin måste ha en helt annan politik än de borgerliga, att det inte behövs ett till ”mittenparti”:

–          Det finns bara en orsak till att det ska finnas ett socialdemokratiskt parti och det är om det är löntagarnas parti i den ständiga striden mot dem som äger, mot dem som äger ordet och dem som föds med sked i mun.

Om inte S kan stärka löntagarna, om man inte kan göra deras liv jämlikare, tryggare, bättre, ja, då behövs det inte. Oberoende om partiledaren är ett geni på ett prata eller yvig och osäker.

Sen är ju frågan hur stor sannolikheten är för att socialdemokratin idag ska kunna ta på sig rollen av att vara partiet som bidrar till att stärka löntagarna. Personligen tycker jag inte att det är så mycket som tyder på att man kan hoppas på det. Men att jag skriver och tycker det betyder däremot inte att jag tycker att det är ointressant om vänstern stärks inom socialdemokratin.

Anledningen till min pessimism om SAP:s möjligheter handlar om partiets historia, framförallt medansvaret för genomförandet av det nyliberala programmet (som fullföljs av den borgerliga regeringen). Det är dessutom så att denna anpassning till nyliberalismen har varit regel i hela den internationella socialdemokratin. Asbjörn Wahl, en av de klokare analytikerna i Skandinavien när det gäller den här utvecklingen, skrev häromdagen en artikel i norska Dagsavisen. Han skriver att bristen på opposition mot den nyliberala politiken är slående i hela Europa och att de socialdemokratiska regeringarna i Spanien och Portugal genomförde drastiska angrepp på välfärdsstaten och fackföreningsrörelsen innan de kastades ut ur regeringskontoren av frustrerade väljare. Han beskriver också hur den europeiska fackföreningsrörelsen klänger sig fast vid det som man kallar ”den sociala dialogen”:

–          Det vil si at de later som om etterkrigstidas klassekompromiss fortsatt er intakt og at to- og trepartsforhandlinger fortsatt er redskaper for å fremme fagbevegelsens interesser. At klassekompromisset har brutt sammen og at de kreftene de søker dialog med, dag og natt angriper velferd, lønninger og pensjoner og selve grunnlaget for de faglige rettighetene, ser ikke ut til å svekke de europeiske fagorganisasjonenes tro på at «den sosiale dialogen» representerer veien fram.

En del av socialdemokratins förändring som pågått under lång tid handlar om att man gett upp systemkritiken. Detta blir ännu mer tragiskt i en tid då just det nuvarande ekonomiska systemet befinner sig i en djup internationell kris. Som Wahl skriver:

–          Arbeiderbevegelsen forvaltet i sin tid systemkritikken. Man hadde innsikt i og forståelse av at kapitalismen, og i særdeleshet den uregulerte versjonen av den, produserte jevnlig tilbakevendende kriser, økende ulikhet, arbeidsløshet, nød og elendighet. I dag, når systemet opplever sin dypeste krise siden 1930-tallet, har systemkritikken i stor grad forstummet.

 Löfvén kan vara en bra ledare. Men det kommer inte spela någon större roll ifall man inte med Melins ord ”skaffar sig en politik”, en politik som dessutom bryter med flera decennier av anpassning till nyliberalismen.  Vad jag vet har inte Löfvén sagt något alls som tyder på att han skulle vilja bidra till detta. Tvärtom tyvärr.

intressant

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: