Partiets kris djupare än Juholt.

Så har då den av media allt mer jagade s-ledaren Håkan Juholt meddelat att han ”med omedelbar verkan avgår”. Det skedde på hemorten Oskarshamn i ett tal där Juholt deklarerade att han var ”född socialdemokrat och tänkte dö som socialdemokrat”.

När de stora medierna direkt går ut med rubriker om att ”nu börjar jakten på den nya ledaren”, så är det svårt att inte undra om det är den egna media-jakten de syftar på. Efter att ha bidragit till att lägga ner bytet Juholt toppade kvällstidningarna sina rubriker med att det skett en ”kupp” inom socialdemokraternas högsta ledning . Vad man än kan tycka om byråkratismen och bristen på öppenhet inom det socialdemokratiska partiet så är den typen av begrepp faktiskt löjeväckande i sammanhanget.

Det är också intressant att läsa vad Dagens Nyheters Peter Wolodarski skriver om Juholts avgång. Hans beskrivning av situationen för Juholt på Folk och försvars årliga konferens i Sälen ger en förmodligen sann men rätt obehaglig bild av journalisterna på plats. Wolodarski tycker att det var obegripligt  att partiledarstaben tillät Juholt att fritt umgås med journalisterna, eller som han säger: ”spela politisk pingis med en klunga tillresta reportrar”. Detta är säkert verkligheten.  Att ha med media att göra är inte som att prata med sina vänner. Snarare med ett gäng falska vargar, jagande inte efter varken villebråd eller sanning, utan efter nya löpsedelsrubriker.

Naturligtvis har Håkan Juholt själv bidragit till att hamna i den situation som ledde till att han avgick. Sen har medierna gjort allt de kunnat för att elda på och göra varje fjäder till en höna. Skillnaden i behandlingen av Juholt och den för folkrättsbrott misstänkte utrikesministern är som påpekats slående och säger en hel del om makten över svenska medier. Men den grundläggande orsaken till de problem som lett till Juholts avgång tror jag inte handlar varken om Juholt själv eller medierna utan om det socialdemokratiska partiet. Det är idag ett parti med en mycket oklar färdriktning. Det talas om höger och vänster i partiet och visst finns det sådana tydliga skillnader. En representant för partihögern, Stefan Stern, tidigare statssekreterare och stabschef (S) skrev den 11 januari en artikel i DN.  Han påpekar mycket riktigt, att det som han från sin utgångspunkt kallar ”alternativ”, har fått växa fram i välfärdssektorn under sjutton år och att ”Tolv av dessa sjutton år har haft socialdemokratiska regeringar”. Han är orolig för att de inom socialdemokratin som ifrågasätter vinst inom välfärdssektorn ska vinna majoritet i partiet. Han säger sig inte förstå varför ”företag som säljer medicinsk utrustning fortsatt får sträva efter vinst, men inte de som levererar sjukvården”.  Johan Ehrenberg ger i senaste numret av ETC ett utmärkt svar på denna fråga med artikeln Varför så svårt med att ”äga”.

Högersossarna av Sterns typ är ju de som varit i ledningen för partiet under en lång tid. Sen finns det en vänster. Men vad finns däremellan? Är inte krisen för socialdemokratin delvis detta:

sossehögerns politik har gjort partiet så likt moderaterna att det bidragit till att förvirra, deprimera och trötta gräsrötterna så till den grad att allt färre ser någon mening med att rösta på socialdemokraterna. Vänstern i partiet verkar å andra sidan alltför svag för att ta kunna få majoritet. Däremellan finns en sorts ”mitt” och här har vi den verkligen krisen med att hitta en politik som skiljer sig från det nyliberala huvudspåret och förtjänar att i någon mening kallas socialdemokratisk. Juholt klarade inte den balansakten. Kommer någon göra det?

intressant

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: