Weiman, integrationen och valfriheten.

Häromdagen berättade jag ( i Mer ojämlik vård i Uppsala) om ”den omvända vårdlagen”- ett begrepp som myntades av den engelska läkaren Julian Tudor Hart. Det var med anledning av att UNT den 24 juni berättade om en följd av det som kallas det fria vårdvalet i Uppsala. Det har nämligen lett till  att det nu finns tre privatägda vårdcentraler i Luthagen medan Gottsunda bara har en vårdcentral som drivs av landstinget.

I dagens UNT 29 januari, kan man läsa en intervju med landstingsstyrelsens ordförande moderaten Erik Weiman, där han kommenterar detta. Han säger:

–         Jag har inga synpunkter på var de externa vårdgivarna lokaliserar sig. Vi bidrar till ökad integration om vi genom en valfrihetsreform gör så att Gottsundabor kan söka sin primärvård någon annanstans.

Det är ju ett uttalande som det finns anledning att både fundera över och lägga på minnet. Först harhan inga synpunkter på var vårdgivarna lokaliserar sig. Det verkar ju rimligt eftersom Weiman och hans kompisar har varit med om att avskaffa det demokratiska inflytandet över vårdens lokalisering. Men sen säger han i alla fall att denna nya geografiska fördelning av vården är bra. Bra för integrationen.

Om man svänger sig med fina ord som valfrihet så borde man fundera över om alla som bor i Gottsunda verkligen önskar och vill åka till en annan stadsdel för att söka vård. För dem som inte önskar eller vill göra det är det ju knappast en ökad valfrihet. Och när landstingsordföranden pratar om integration så kan jag inte låta bli att undra ifall han, eller hans väljare i Luthagen, skulle ha resonerat på samma sätt ifall det istället var Luthagenborna som måste åka till Gottsunda.

Weiman säger också i intervjun:

–         Det finns inga bevis för att konkurrens leder till vare sig bättre eller sämre kvalitet av den medicinska vården. Men om vi inte prövar nya tänkesätt, hur ska vi då kunna se hur vi kan bli bättre.

Här låter det ju som om Weiman är en sorglös pragmatiker som bara vill pröva nytt. Men den förda politiken som varken här eller på andra områden grundar sig på forskning och kunskap är inte något som handlar om att ”pröva nytt”. Det handlar istället om ett totalt systemskifte vad gäller utformningen av välfärden, med tydliga ideologiska förtecken och en tillämpning som mer är dogmatiskt marknadsliberal än pragmatiskt prövande. När skandalerna inom vården och andra välfärdsområden sedan hopar sig så säger man antingen:

1. ”oj, det var inte vad vi hade tänkt oss..”

2. Man förnekar  problemen som Fredrik Reinfeldt (se min blogg: Tigandet och förnekandet som debattmetod)

3. Eller så tiger man helt som en mussla som Filippa Reinfeldt och blir osaklig när det påpekas.

intressant

Vart går SAP med Löfvén?

Nu har Löfvén utsetts till ny s-ledare i en ”snabb process”.

Precis innan Löfvén blev utsedd skrev David Eklind i den socialdemokratiska tidskriften Tiden att:

–          Vem Socialdemokraterna än väljer till ordförande kommer det vara fel person. Hon eller han kommer nämligen vara socialdemokrat. Och att vara socialdemokrat är per definition fel i dagens medie- och samhällsklimat.

Jag skulle nog hellre säga att det där beror på vilken sorts socialdemokrat vi pratar om. En högersosse med moderat-light-politik är knappast impopulär i stormedia. Men däremot möts även lättare vänstermarkeringar, av den typ som Juholt inledde sin korta partiledarbana med, mycket negativt. En intressant genomgång av journalistkårens politiska åsikter och dess konsekvenser kan man för övrigt hitta på Mediabruset.se. De skriver bland annat:

–          Bland de journalister som står för huvuddelen av den nationella rapporteringen om politik och ekonomi är moderaterna största parti. Andelen är nära tre gånger så stor bland journalister med ett stort potentiellt inflytande än bland övriga journalister.

Det vore konstigt om inte detta hade betydelse för innehållet i medierna. Men Mediabruset menar samtidigt att ”det inte handlar om enskilda journalister eller deras redaktionschefers partisympatier.” Däremot framhåller man att jakten efter vinst ”är en tydlig faktor som gör att gränsdragningen mellan information och underhållning blir allt mer oklar i rapporteringen ”.

Positivt mottagande

Den nye s-ledaren Löfvén har efter vad jag kunnat se tagits väl emot inte bara bland intervjuade socialdemokrater utan även av borgerliga ledarskribenter. Expressen hade till och med en artikel med  rubriken Löfvén hyllas på ledarsidorna.  I DN skrev man att:

–          Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver.

Men Lena Melin i Aftonbladet konstaterar däremot lite mer bistert att:

–           Det Löfven först måste ta itu med är att ena sitt sargade parti, se till att självförtroendet återvänder efter ett halvår i torktumlaren. Därefter måste han skaffa sig en politik.

Det är ju i sin enkelhet ett både riktigt och samtidigt förvånande konstaterande: ”att skaffa sig en politik”. Annars blir frågan om att vinna val och att återta taburetterna överordnad på ett felaktigt sätt. Det blir att vinna ”makten” utan att veta vad man ska använda den till. David Eklind skrev i artikeln i Tiden om detta att:

–          Socialdemokratin måste alltid förhålla sig till möjligheten att vinna en majoritet för sin politik. Men det är inte nog. Socialdemokratins uppgift är att leda ett samhällsomvandlande projekt där sociala värden väger tyngre än ekonomiska, där demokratin växer sig starkare än marknadskrafterna.

Han påpekar också något som jag tror är viktigt i förhållande till allt ytligt prat om ”förnyelse”, nämligen:

–          Socialdemokratin måste stå upp för en politik som ter sig otidsenlig. Och detta för att den är den enda lösningen på dagens problem…… att ordna samhället efter sociala värden, inte bara en vision bland andra utan en nödvändig förutsättning för vår långsiktiga överlevnad.

Johan Ehrenberg spetsar till ett liknande synsätt ännu mera genom att ställa frågan ”Behövs socialdemokratin?”. I en välskriven artikel argumenterar han för att socialdemokratin måste ha en helt annan politik än de borgerliga, att det inte behövs ett till ”mittenparti”:

–          Det finns bara en orsak till att det ska finnas ett socialdemokratiskt parti och det är om det är löntagarnas parti i den ständiga striden mot dem som äger, mot dem som äger ordet och dem som föds med sked i mun.

Om inte S kan stärka löntagarna, om man inte kan göra deras liv jämlikare, tryggare, bättre, ja, då behövs det inte. Oberoende om partiledaren är ett geni på ett prata eller yvig och osäker.

Sen är ju frågan hur stor sannolikheten är för att socialdemokratin idag ska kunna ta på sig rollen av att vara partiet som bidrar till att stärka löntagarna. Personligen tycker jag inte att det är så mycket som tyder på att man kan hoppas på det. Men att jag skriver och tycker det betyder däremot inte att jag tycker att det är ointressant om vänstern stärks inom socialdemokratin.

Anledningen till min pessimism om SAP:s möjligheter handlar om partiets historia, framförallt medansvaret för genomförandet av det nyliberala programmet (som fullföljs av den borgerliga regeringen). Det är dessutom så att denna anpassning till nyliberalismen har varit regel i hela den internationella socialdemokratin. Asbjörn Wahl, en av de klokare analytikerna i Skandinavien när det gäller den här utvecklingen, skrev häromdagen en artikel i norska Dagsavisen. Han skriver att bristen på opposition mot den nyliberala politiken är slående i hela Europa och att de socialdemokratiska regeringarna i Spanien och Portugal genomförde drastiska angrepp på välfärdsstaten och fackföreningsrörelsen innan de kastades ut ur regeringskontoren av frustrerade väljare. Han beskriver också hur den europeiska fackföreningsrörelsen klänger sig fast vid det som man kallar ”den sociala dialogen”:

–          Det vil si at de later som om etterkrigstidas klassekompromiss fortsatt er intakt og at to- og trepartsforhandlinger fortsatt er redskaper for å fremme fagbevegelsens interesser. At klassekompromisset har brutt sammen og at de kreftene de søker dialog med, dag og natt angriper velferd, lønninger og pensjoner og selve grunnlaget for de faglige rettighetene, ser ikke ut til å svekke de europeiske fagorganisasjonenes tro på at «den sosiale dialogen» representerer veien fram.

En del av socialdemokratins förändring som pågått under lång tid handlar om att man gett upp systemkritiken. Detta blir ännu mer tragiskt i en tid då just det nuvarande ekonomiska systemet befinner sig i en djup internationell kris. Som Wahl skriver:

–          Arbeiderbevegelsen forvaltet i sin tid systemkritikken. Man hadde innsikt i og forståelse av at kapitalismen, og i særdeleshet den uregulerte versjonen av den, produserte jevnlig tilbakevendende kriser, økende ulikhet, arbeidsløshet, nød og elendighet. I dag, når systemet opplever sin dypeste krise siden 1930-tallet, har systemkritikken i stor grad forstummet.

 Löfvén kan vara en bra ledare. Men det kommer inte spela någon större roll ifall man inte med Melins ord ”skaffar sig en politik”, en politik som dessutom bryter med flera decennier av anpassning till nyliberalismen.  Vad jag vet har inte Löfvén sagt något alls som tyder på att han skulle vilja bidra till detta. Tvärtom tyvärr.

intressant

Är den ”arabiska våren” över?

Det som har kallats den ”arabiska våren” startade i Tunisien. Den våg av uppror som satte igång efter den tändande gnistan i Tunisien tog de flesta västliga bedömare på sängen. Det gällde både vänster som höger.  Högern hade svårt att veta vilken sida de skulle stå på när de USA-stödda regimerna skakades och deras hycklande demokratisyn avslöjades. Vänstern överraskades också men hade åtminstone i början lättare att sluta upp bakom upproret. Med utvecklingen i Libyen hamnade däremot delar av vänstern på helt motsatta ståndpunkter.

Av de olika upproren var nog upproret i Egypten och den folkliga mobiliseringen på Tahrirtorget det som gav störst avtryck även utanför den arabiska världen. När människor under 2011 samlats i liknande gatuprotester i USA och olika städer i Europa har inspirationen från Tharir varit tydlig. Den egyptiska rörelsen skickade också stöduttalanden till de protesterande i Wisconsin i USA.

Ettårsjubileet av den egyptiska revolten har kommenterats i svenska medier och man har berättat om hur demonstranterna var tillbaka på Tahrirtorget.

Ett tema har varit att ”den arabiska våren” är över.  En mycket grundlig och läsvärd kommentar till detta skriven av Per Björklund kan man läsa på bloggen Från Kairo till världen. Han skriver:

–          En del har redan dragit slutsatsen att den arabiska våren är över. Och det är nog sant – om man med ”den arabiska våren” syftar på västerlandets föreställningar om de arabiska revolterna, snarare än den komplexa verklighet som de utspelar sig i. Att försöka fånga en motsägelsefull historisk process med begrepp som ”den arabiska våren” kan vara effektivt i propagandasyfte eller för medier i behov av en enkel och slagkraftig dramaturgi, men det hjälper oss knappast att förstå det som händer – tvärtom har uttrycket förmodligen bidragit till att skapa orealistiska förväntningar. Romantiska föreställningar om en fredlig ”facebook-revolution” har inte heller underlättat förståelsen av en kamp som förs ”i verkligheten” snarare än i cyberspace…

Läs hela den intressanta artikeln som analyserar både militären och de olika politiska krafterna.  Hans avslutande bedömning är att år 2012 kommer vara lika konfliktfyllt som 2011 och att ”såväl den krisande ekonomin som arbetarrörelsens växande styrka (kan) bidra till att frågan om social rättvisa – revolutionens glömda krav – åter hamnar i centrum.

Tillagt torsdag 19 april:

Per Björklund medverkar f.ö. på Socialistiskt forum här i Uppsala nu på lördag 21 april.

intressant

Mer ojämlik vård i Uppsala

I ett utmärkt nummer av socialmedicinsk tidskrift ”Vård på lika villkor – drivkrafter och motkrafter” från 2010 påpekar Göran Dahlgren att i ”den internationella sjukvårdspolitiska debatten och forskningen är de kommersiella krafternas negativa effekter för vårdens tillgänglighet sedan länge väl kända.” Det har kallats ”The inverse law of care” /”den omvända vårdlagen”. Han citerar den engelska läkaren Julian Tudor Hart som myntade detta begrepp redan 1971 i den medicinska tidskriften The Lancet:

Tillgängligheten till bra medicinsk vård tenderar att variera i motsatt förhållande till behovet inom den grupp som skall betjänas av vården. Denna lag om det motsatta förhållandet mellan erhållen vård och vårdbehov är mest uttalad när den medicinska vården är som mest utsatt för marknadskrafter och i mindre utsträckning när denna utsatthet är begränsad. Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historisk föråldrad form och varje återanpassning till denna skulle förvärra den ojämlika fördelningen av medicinska resurser

Men det är denna utveckling vi ser i Sverige idag. Införandet av det s.k. vårdvalet var ett steg i denna utveckling, men många landsting har ändå behållit den demokratiska möjligheten att påverka vårdens lokalisering. Den möjligheten förbjöds av den borgerliga regeringen 1 januari 2010 genom ”Lagen om valfrihet”( LOV).  Göran Dahlgren slutsats om detta var:

Den borgerliga regeringens valfrihetsreformer handlar därför inte i första hand om medborgarnas frihet att välja utan om de kommersiella vårdföretagens rätt till offentlig finansiering av sin verksamhet.”

I dagens UNT 24 januari kan man läsa en artikel om utvecklingen inom Uppsala läns landsting. Andelen av primärvården i Uppsala län som landstinget köper in från privata aktörer har ökat från nio procent år 2005 till 26,9 procent 2010. Och som det blir på en marknad så etableras dessa vårdcentraler främst i höginkomsttagarområdena:

I välbeställda Luthagen finns tre privatägda vårdcentraler medan socialt utsatta Gottsunda har en vårdcentral som drivs av landstinget.”

intressant

Partiets kris djupare än Juholt.

Så har då den av media allt mer jagade s-ledaren Håkan Juholt meddelat att han ”med omedelbar verkan avgår”. Det skedde på hemorten Oskarshamn i ett tal där Juholt deklarerade att han var ”född socialdemokrat och tänkte dö som socialdemokrat”.

När de stora medierna direkt går ut med rubriker om att ”nu börjar jakten på den nya ledaren”, så är det svårt att inte undra om det är den egna media-jakten de syftar på. Efter att ha bidragit till att lägga ner bytet Juholt toppade kvällstidningarna sina rubriker med att det skett en ”kupp” inom socialdemokraternas högsta ledning . Vad man än kan tycka om byråkratismen och bristen på öppenhet inom det socialdemokratiska partiet så är den typen av begrepp faktiskt löjeväckande i sammanhanget.

Det är också intressant att läsa vad Dagens Nyheters Peter Wolodarski skriver om Juholts avgång. Hans beskrivning av situationen för Juholt på Folk och försvars årliga konferens i Sälen ger en förmodligen sann men rätt obehaglig bild av journalisterna på plats. Wolodarski tycker att det var obegripligt  att partiledarstaben tillät Juholt att fritt umgås med journalisterna, eller som han säger: ”spela politisk pingis med en klunga tillresta reportrar”. Detta är säkert verkligheten.  Att ha med media att göra är inte som att prata med sina vänner. Snarare med ett gäng falska vargar, jagande inte efter varken villebråd eller sanning, utan efter nya löpsedelsrubriker.

Naturligtvis har Håkan Juholt själv bidragit till att hamna i den situation som ledde till att han avgick. Sen har medierna gjort allt de kunnat för att elda på och göra varje fjäder till en höna. Skillnaden i behandlingen av Juholt och den för folkrättsbrott misstänkte utrikesministern är som påpekats slående och säger en hel del om makten över svenska medier. Men den grundläggande orsaken till de problem som lett till Juholts avgång tror jag inte handlar varken om Juholt själv eller medierna utan om det socialdemokratiska partiet. Det är idag ett parti med en mycket oklar färdriktning. Det talas om höger och vänster i partiet och visst finns det sådana tydliga skillnader. En representant för partihögern, Stefan Stern, tidigare statssekreterare och stabschef (S) skrev den 11 januari en artikel i DN.  Han påpekar mycket riktigt, att det som han från sin utgångspunkt kallar ”alternativ”, har fått växa fram i välfärdssektorn under sjutton år och att ”Tolv av dessa sjutton år har haft socialdemokratiska regeringar”. Han är orolig för att de inom socialdemokratin som ifrågasätter vinst inom välfärdssektorn ska vinna majoritet i partiet. Han säger sig inte förstå varför ”företag som säljer medicinsk utrustning fortsatt får sträva efter vinst, men inte de som levererar sjukvården”.  Johan Ehrenberg ger i senaste numret av ETC ett utmärkt svar på denna fråga med artikeln Varför så svårt med att ”äga”.

Högersossarna av Sterns typ är ju de som varit i ledningen för partiet under en lång tid. Sen finns det en vänster. Men vad finns däremellan? Är inte krisen för socialdemokratin delvis detta:

sossehögerns politik har gjort partiet så likt moderaterna att det bidragit till att förvirra, deprimera och trötta gräsrötterna så till den grad att allt färre ser någon mening med att rösta på socialdemokraterna. Vänstern i partiet verkar å andra sidan alltför svag för att ta kunna få majoritet. Däremellan finns en sorts ”mitt” och här har vi den verkligen krisen med att hitta en politik som skiljer sig från det nyliberala huvudspåret och förtjänar att i någon mening kallas socialdemokratisk. Juholt klarade inte den balansakten. Kommer någon göra det?

intressant

Tigandet och förnekandet som debattmetod – exemplet Reinfeldt.

Utförsäljningen av den gemensamma välfärdssektorn har pågått länge. Det senaste året har vi sett flera upprörande exempel på vilka konsekvenser denna utförsäljning kan få. Ett aktuellt exempel var det klipp på drygt 19 miljoner som en grupp läkare vid vårdcentralen Serafen gjorde genom att först köpa vårdcentralen för 694 500 kronor år 2007 och sedan sälja den vidare fyra år senare för 20 miljoner kronor till ett s.k. riskkapitalbolag.

Man kanske kunde tro att den här typen av exempel skulle få även de som är för privatiseringar att reagera. Ja, kanske till och med komma med idéer om hur man skulle kunna undvika sådana upprörande missbruk av skattepengar. I alla fall måste man förhålla sig till exempel av den här typen. Det var därför naturligt att Håkan Juholt reste denna fråga och tog upp det aktuella exemplet i den gångna veckans partiledardebatt. Han sa:

–      Varifrån fick Moderata samlingspartiet sitt mandat att sälja ut de gemensamma tillgångar som vi skattebetalare i årtionden har investerat för att bygga upp sjukhus, skolor, vårdcentraler, apotek och bibliotek? Varifrån kom mandatet att inte bara sälja ut dem utan att rea bort dem?

Vad svarade då landets statsminister på det? Höll han med om att det fanns problem som borde åtgärdas? Sa han ens att det var baksidor och skönhetsfläckar i programmet för utförsäljningar? Nej han förnekade helt enkelt problemens existens:

–      Herr talman! Detta är det höga tonläget. I frånvaro av egna förslag och en sammanhållen politik ersätter man det med ett högt tonläge och en karikatyr av samhällsutvecklingen som inte är korrekt. Vi har sålt en del saker…… Det är som om verkligheten inte räcker. Man måste ta i lite för mycket, annars riskerar poängen att inte nå fram.

När Håkan Juholt – som ju alltså inte fått något annat svar än ett överlägset förnekande – återigen tar upp samma fråga, biter statsministern av med:

–      Herr talman! Förälskelsen i det höga tonläget tar över framför fakta. Man tappar kontakt med orden. Varje dag ser Håkan Juholt nya besked om att vi skänker bort saker. Ska vi ta fram bevisen för det, Håkan Juholt? Ska vi ta fram listan på allt som vi har skänkt för 0 kronor? Den finns alltså? Bra, då tittar vi på den sedan.

Merparten av det som finns i form av vård, skola och äldreomsorg i Sverige bedrivs fortsatt av kommuner och landsting….. …………..Jag hörde aldrig vad Håkan Juholt sade att Socialdemokraterna menar är alternativet eller om ni vill totalförbjuda allting som inte kommuner och landsting själva driver.

Den här senaste affären med 19-miljonersklippet har det ju varit öronbedövande tyst om från den moderata kanten. Statsministerns fru Filippa Reinfeldt som är politiskt ansvarig för sjukvården i Stockholm har knipit ihop som en mussla. Den enda som yttrat sig är finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl som sa till Dagens Nyheter att:

–      Det var inte så här vi hade tänkt oss avknoppningarna. …Vi såg inte det hotet, att några skulle berika sig. Vi tänkte inte på det sättet.

Det är ju ett yttrande man kan ha synpunkter på. Men det är i alla fall en utgångspunkt för diskussion om hur man ska förhålla sig till ”berikandet”.

Men landets högste ansvarige politiker Statsministern svarar alltså inte alls i sak. Istället talar han om motståndarens debattstil och förvränger hans argument med det fåniga nollkronorsargumentet. När statsministern avrundar med den retoriska (?) frågan” vill ni förbjuda allting?” så säger han ju också samtidigt att i hans värld finns bara alternativen att förbjuda allting eller att fortsätta utförsäljningarna utan att ens för ett ögonblick fundera över en del av dess konsekvenser. Skrämmande som uttryck för självgod maktfullkomlighet och för ett existerande debattklimat.

Enligt journalisten Kent Werne, som arbetat mycket med dessa frågor, görs idag fyra femtedelar av kommunernas och landstingens totala inköp av välfärdstjänster från vinstdrivande företag. Inom vård och omsorg så mycket som 95 procent. Mer än 50 miljarder skattekronor går till vårdenheter och skolor vars främsta uppgift är att ge avkastning till ägarna. Det borde alltså finnas anledning att åtminstone granska denna sektor och fundera över om allt  är så perfekt som statsministern vill påskina.

intressant

Ur en städares synvinkel.

Jag skrev häromdagen om RUT och svartjobben. En artikel i LO-tidningen tog upp en forskningsrapport som visade att det inte alls fanns några belägg för att svartjobben minskat som ett resultat av RUT:s införande sedan 2007. Forskaren Anna Gavanas hade också intervjuat många städare och kunde berätta om de vidriga förhållanden som många hamnar i. Här kommer en artikel av Göran Kärrman som inte handlar om svartjobb, men som belyser de usla förhållanden som forskarna tog upp.  Det är en rapport ur en arbetares synvinkel utifrån ett konkret exempel från Stockholm.

 

Vilka villkor har RUT?
Mycket har sagts om fördelarna och nackdelarna med RUT, särskilt när det gäller RUT som städhjälp. Men sällan eller aldrig talas det om villkoren för de personer som gör själva arbetet. Det här är ett exempel från ett Stockholmsföretag, Balanzen, som bl a erbjuder hemstädning. Balanzen är sannolikt varken bäst eller sämst och syftet är inte att peka ut just det företaget, men det får tjäna som exempel eftersom jag råkar känna till det.
Att arbeta hos Balanzen med hemstädning innebär att arbeta på timme. Köper en kund 3 timmar så arbetar man 3 timmar och finns det inte mer arbete den dagen åker man hem. Man har alltså ingen fast anställning och följaktligen ingen som helst trygghet. Företaget strävar naturligtvis efter att sälja så många timmar städning som möjligt och – antagligen – i möjligaste mån ge var och en så många arbetstimmar som möjligt. Det betyder att en städare kan arbeta 3 timmar på ett ställa, 2 på ett annat och 4 på ett tredje samma dag och riskera att åka tvärs över sta´n mellan arbetsplatserna.
För min källa var alla transporter obetald tid de första två åren. Efter en del bråk och eftersom min källa var eftertraktad hos kunderna betalade företaget till slut 1 timme extra varje arbetsdag som ”resetid”.  Lönen var under 2011, 100 kronor i timmen, inklusive semestertillägg. Företaget tillämpade en ”provanställning” som innebar att gratis städa en obeskrivligt stökig lägenhet hos en av företagets ägare.

Min källa erbjöds aldrig svartjobb av företaget (även om det förekom att kunderna gjorde det), men arbetstimmar kunde plötsligt försvinna därför att företaget av en eller annan anledning ville ge dessa till någon annan.  Arbetstimmar försvann naturligtvis om kunderna försvann. Sammantaget innebar detta att arbetstiden i snitt hamnade på omkring 50% och en lön efter skatt på kanske 9-10.000 kronor. Osäkerhet kring antalet timmar gjorde att lönen ibland bara var hälften.
När min källa halkade och skadade en arm och blev sjukskriven vägrade företaget att betala ut sjuklön eftersom ”vi bara betalar för arbetade timmar”. Efter upprepade samtal från en facklig representant från Kommunal, kom pengarna slutligen fram, men det var uppenbart att det inte var något som företaget någonsin tänkt sig
Om någon annan av Balanzens anställda får sjuklön vid sjukdom är osäkert, men knappast troligt. De flesta – om inte alla – är invandrare med liten eller ingen kunskap om vad som gäller på svensk arbetsmarknad. Dessutom står de flesta i en absolut beroendeställning till företaget och törs helt enkelt inte stöta sig med cheferna. Att riskera att bli av med arbetstimmar, eller ännu värre jobbet, bara för att man insisterar på några dagars sjuklön är det inte många som är beredda att göra.
Att försörja sig, och kanske en familj, på  på 8- 10.000 är praktiskt taget omöjligt. Alltså måste man ha flera jobb, svarta eller vita, vilket betyder ytterligare resor och mindre tid med den egna familjen. Dvs det som används som ett argument för att skattesubventionera just hemstädning ; ”att få mer tid med familjen”  blir raka motsatsen för den som gör jobbet.
Det finns ingen anledning att tro att just det här företaget skulle vara vare sig bättre eller sämre.  Men exemplet visar ändå att de omskrutna ”arbetstillfällen som skapats genom RUT” ofta är ett osäkert, dåligt betalt jobb där inte ens lagarna på arbetsmarknaden efterlevs.
(För övrigt anser jag att ett arbete som städare är ett långt mer betydelsefullt och samhälleligt nödvändigt arbete än att skriva ledare i borgerliga rikstidningar.

intressant

Att minska bilismen i ord eller i praktiken – exemplet Ek och Avesta.

Den 14 januari skrev jag att centern borde byta namn till högern. Men de senaste dagarna har vi sett exempel på (åtminstone) ord som man skulle kunna se som en liten lätt gir åt ”vänster”. Först var det Lööf som sa att c vill erkänna Palestina. Sen kom miljöministern Lena Ek och sa att hon vill minska bilismen, eftersom det är nödvändigt för att uppnå klimatmålen. Och som de skriver på Supermiljöbloggen:

–          Eks syn på trafikutveckling är den som har stöd i forskning, bland annat från Trafikverket. Om målen till 2030 ska uppnås räcker det inte med teknikutveckling och nya bränslen – trafiken i sig måste minska för att inte utsläppsminskningar ska ätas upp av trafikökning. Strängare styrmedel och minskande trafik är enligt Trafikverket enda vägen framåt om målen ska nås.

Men naturligtvis har hon inte stöd av det verkliga regeringspartiet moderaterna och dess trafikminister, vilket framgår av Rapport dagen efter inslaget med Ek. För den moderata trafikministern är ökad trafik bara ett tecken på ”välfärd”. Så tyvärr blir det nog inte mycket mer än ord från miljöminister Ek. Och det är ju oerhört tragiskt. För som det uttrycks på bloggen Bilpolitik:

–          En omställning bort från vägtrafik och den massbilism som bär upp dagens transportsystem är dock inte en fråga om tycke, smak eller ideologi. Det är en fråga om på vilket sätt det ska ske: i tid och under ordnade former eller för sent, i panik, framtvingat av oljebrist och klimatskred.

Men ett uppmuntrande exempel på vad man faktiskt kan göra för att minska bilismen hittar jag på planka.nu som berättar att Avesta kommun kommer införa avgiftsfri kollektivtrafik. Enligt Dalademokraten fattas det definitiva beslutet på bolagsstämman för Dala Trafik men det socialdemokratiska kommunalrådet Lars Isacsson tror att förslaget kommer gå igenom. Bakgrunden till beslutet är både ekonomiska och miljmässiga. Mera sånt!

 

intressant

RUT och svartjobben – igen.

Jag skrev nyligen om RUT med anledning av ett inslag på Aktuellt den 30 december: Pålsson, RUT, städjobb och Volvobilar. Påståendet att RUT är till för alla framstår som alltmer falskt och anhängarna till RUT förnekar inte ens längre att det främst gynnar de rikaste.

Men ett argument för RUT-avdraget har bitit sig kvar: ”Det gör i alla fall svarta jobb vita”. Personligen tycker jag att det är ett stötande argument att man ska subventionera rika skattefuskare för att få bort fusket. För samtidigt klämmer man konsekvent och utan misskund åt fattiga bidragstagare. Ändå går det inte att bortse från argumentet. Och med tanke på att skatteverket uppskattade summan av förlorade skatteinkomster på grund av svartarbete till 115 – 120 miljarder kronor redan år 2006 så blir det ännu viktigare.

 Men nu ser jag en bra artikel i LO-tidningen som kritiskt synar argumenten för RUT, där man hänvisar till en forskningsrapport som Institutet för framtidsstudier har tagit fram: ”Bland Rolexklockor och smutsiga trosor” av Anna Gavanas och Alexander Darin Mattssson.

I rapporten beskrivs hur den ”informella städsektorn” omfattar allt från svartarbetande papperslösa migranter till svenska medborgare med vitt arbete men svart arbete som ”extraknäck”. Forskarna menar att både de vita och de svarta delarna av marknaden samverkar och påverkar varandra. Man finner inte något belägg för att den svarta sektorn minskat. Istället har marknaden ”segmenteras”, alltså delats upp i olika mindre delar. Att det går att konstatera att antalet formella företag har ökat, ”behöver inte nödvändigtvis betyda att antalet informella aktörer har minskat i motsvarande omfattning, eller att samverkan mellan formella och informella aktörer upphört.” Och enligt Skatteverkets rapport har de nya kunderna på ”RUT-marknaden” till 65 procent ”inte tidigare köpt hushållstjänster vare sig svart eller vitt: efterfrågan har uppstått i och med lägre priser, nya prioriteringar, vanor och ”behov” i hushållen.

Anna Gavanas säger också:

Vi låtsas fortfarande som om alla de människor som befinner sig som arbetskraft i den svarta marknaden inte finns och vi blundar för att efterfrågan på svarta hushållstjänster fortgår trots RUT-avdragets införande.

Hon menar också att RUT både lett till inkludering och exkludering:

–          Arbetare som fått tillträde till formella delar av hushållstjänstesektorn upplever förbättrade villkor medan de som är kvar på den svarta arbetsmarknaden upplever ytterligare marginalisering.

Ett av de vidrigaste uttrycken för detta är enligt forskarna de mycket vanliga sexuella trakasserierna, där arbetare tvingas utföra ”sexuella tjänster” och jobba gratis. Så nog är RUT en kvinnofråga också men inte på samma sätt för den liberala ledarskribenten i storstaden som för den papperslösa immigranten.

intressant

Centern – regeringens verkliga högerparti?

Häromdagen hade centerpartiets ledare Annie Lööf en artikel i Aftonbladet som förhöll sig till den senaste statistiken från SCB och andra som visar att klyftorna fortsätter att öka även i Sverige. Jag har skrivit på bloggen om detta bland annat i ”Var det alltför jämlikt förut?” och ”Occupy och de en procenten i Sverige”. Centerpartiet för i detta sammanhang fram ett förslag för vad de kallar ”ökat sparande”. Förslaget har fått svar t.ex. från socialdemokraten Fredrik Olovsson i riksdagens skatteutskott. Det har också kommenterats bl.a. av bloggaren Annarkia.

Jag kan ändå inte låta bli att syna Lööfs inlägg lite mera.  Det är något speciellt med både språket och tänket bakom som gör att man undrar om inte centern borde byta namn till högern.

Så här:

Lööf och centern ser ”positivt på att de som har allra lägst ­inkomster och minst ­kapital ska få möjlighet till en tjockare plånbok…”. Att (behöva) säga detta och uttrycka sig på det viset säger en hel del, tycker jag. Finns det över huvud taget någon politisk rörelse som skulle våga eller vilja uttrycka en motsatt ståndpunkt?! Men orden ”få möjlighet” är inte oväsentliga. Det innebär ju inte att man vill skapa ett samhälle med minskade klyftor där gapet inte tillåts att växa och alla garanteras en grundtrygghet. Nej, man tycker inte ens att de ökande klyftorna är ”besvärande” som finansminister Borg. Nej, den fattige ”ska få möjlighet till en tjockare plånbok”. Men en möjlighet är inte en garanti. För man måste naturligtvis själv ta ”möjligheten”. Det blir alltså upp till individen. Och de som inte lyckas med att ta möjligheten blir kvar med sin tunna plånbok.

Lööf tycker inte heller att de ökande inkomstskillnaderna ens är ”besvärande”. Hon menar att ”det är fel att skillnader i inkomst skulle­ vara det stora problemet i ­dagens Sverige.” Hennes argument för det är att jämföra med andra länder där klassklyftorna är ännu högre. Men klassklyftorna ökar ju även i dessa länder. Men den ökande klyftan bekymrar inte Lööf för ”I Centerpartiet stirrar vi oss ­inte blinda på inkomstskillnaderna”. Att Lööf inte kan se eller ”är blind” för de problem som breder ut sig även i Sverige med de ökade klassklyftorna, det är inte förvånande. Men man skulle kanske kunna förvänta sig att hon åtminstone såg utvecklingen mot ökad ojämlikhet som negativ.  Åtminstone i ord, som hennes kollega Borg.

Nu består ju inte klassklyftor bara av inkomstskillnader utan framförallt i skillnad vad gäller fördelningen av tillgångar. Så klyftorna är mycket större när man även ser till kapitalinkomster. Detta framhåller faktiskt också Lööf, då hon konstaterar att ”Sverige är ett av de mest ojämlika länderna i Europa.”  Men samtidigt som hon konstaterar det säger hon snabbt att ” Det är självfallet inget fel att vissa har det bra.” Det är ju ett intressant sätt att beskriva de största klyftorna i Europa: ”vissa har det bra”. För henne finns alltså inte något stötande i den allra mest extrema rikedomen. Istället fortsätter hon:”Utmaningen består i att möjliggöra för fler människor att skapa sig en större buffert.” Här har vi återigen detta ”möjliggörande”.

”Möjliggörandet” består i ett grundavdrag på kapitalinkomster. Då blir det enligt Lööf ”roligare” för dem hon kallar ”vanliga människor” att spara. Men naturligtvis kommer det bli allra roligast för dem som redan nu har stora inkomster från kapital. Deras inkomster kommer definitivt att öka. Men för människor som inte har några marginaler eller ”buffertar” ökar ju inte möjligheten att spara för att man inför ett skatteavdrag. Så de kommer knappast ha så roligt.

Att centerpartiet kommer med ett sånt här förslag är ju en naturlig del av deras alltmer högervridna politik. Men att de presenterar det som ett svar på de ökande klassklyftorna är inte bara osympatiskt utan rent av korkat.

intressant

<span>%d</span> bloggare gillar detta: