Är de dåliga siffrorna bara Juholts fel?

Sifo genomförde under perioden 13-15 december 2011 telefonintervjuer med ett riksrepresentativt urval svenskar, 18 år och äldre. Sammanlagt intervjuades 985 personer. Folk skulle svara på frågan om de hade ”förtroende” för olika partiledare. Undersökningen återges i Aftonbladet den 26 december.

När det gällde ledare som många hade förtroende för låg Reinfeldt i topp med 60 procent bland kvinnorna, 73 procent bland männen och 57 procent bland ungdomen. Motsvarande siffror för s-ledaren Håkan Juholt var 15, 17 och 18 procent. Den ende partiledaren som låg lägre var föga förvånande sd:s Jimmie Åkesson, även om något fler sa att de hade förtroende för honom än de procent som röstade på hans parti. Över huvudtaget får alla partiledare utom just stackars Juholt högre ”förtroendesiffror” (i vissa fall mycket högre) i procent än det stöd deras partier fått i val.

Även i ”bottenligan” för dem som folk saknade förtroende för låg Håkan Juholt illa till med bara SD:s Jimmie Åkesson under sig. Det var 44 procent som sa att de saknade förtroende för Håkan Juholt.

Hur ska man då tolka det här?

För det första måste man väl fundera över vilken betydelse folk lägger i ordet ”förtroende”.  Det är ju inte precis ett glasklart begrepp i sammanhanget. Å ena sidan finns det ju en koppling till politiken, å andra sidan handlar det om personen. Kan man ha ”förtroende” för någon som företräder en politik som man avskyr? Det tycker inte jag, men jag vet ju inte hur de som svarat på undersökningen tänker. Uppenbarligen tycker de flesta av alla de tillfrågade människorna att de har förtroende för flera ledare än den vars parti de röstat på. Att många som inte ens röstat på något av de borgerliga partierna säger att de har förtroende för den moderate statsministern, tycker jag är, om inte konstigt, så i alla fall sorgligt.

Bland dem som röstat borgerligt kan man ju annars tänka sig att förtroende finns för andra ledare inom alliansen. Och många socialdemokrater har nog uppgett att de har förtroende för Ohly och uppenbarligen även för borgerliga partiledare, medan Fridolin säkert har förtroende långt in bland de borgerliga väljarna.

Men Juholt? Enligt Aftonbladets Lena Melin är det den lägsta nivån hittills för en s-ledare sedan mätningarna inleddes 1995.

Men är det rimligt eller rättvist att lägga hela skulden för Juholts låga siffror (och socialdemokraternas låga siffror, vilket är viktigare) på honom själv enbart? Oavsett vad man tycker om hans s.k. lägenhets- och reseräkningsaffärer – och jag gillar dem inte – så känns proportionen mellan dessa fel och utrikesminister Carl Bildts inblandning i det för folkrättsbrott misstänkta Lundin Oil (och hans eventuella jäv), ganska orimligt vad gäller medias fokus.

Och även om Juholt gjorde bort sig och det mediala drevet gjorde saken värre så tror jag ändå inte att det räcker för att förklara nedgången. Det handlar om partiet, om SAP.

På bloggen Annarkia skriver Christina Vilhelmsson idag om detta:

Nej, jag är inte socialdemokrat men inser att utan ett starkt socialdemokratiskt parti kommer regeringen Reinfeldt att sitta kvar i orubbat bo efter nästa val. Någon framtid kommer socialdemokraterna inte att få som ett moderaterna light.”

Och det är väl i korthet vad det egentligen handlar om. Det en gång så mäktiga regeringspartiet är i dag en sorglig skuta utan varken styrfart, tydlig riktning eller trovärdighet (förtroende?). Klyftorna började öka i samhället långt innan de borgerliga tog regeringsmakten. Socialdemokraterna vid regeringsmakten vek ner sig för nyliberalismen, påbörjade de nedskärningar, privatiseringar och marknadsinriktningar för offentlig sektor som de borgerliga nu fullföljer. Trots detta tycks sökandet efter ett ”moderat light”-program vara den huvudsakliga kompassriktningen.

Men är ett annat program, en annan inriktning ens möjlig och vad skulle den innebära? Det ska jag försöka fundera kring i en kommande blogg.

intressant

%d bloggare gillar detta: