EU-projektet, marknaden och haveriet.

Jag brukar säga att det ganska ofta inte alls är roligt att tänka att man hade rätt. Man tror att något är fel och kommer leda åt fel håll. Sen blir det så. Glad? Knappast.

EU är ju ett sådant exempel.  Jag var aktiv i motståndet mot EU inom Folkrörelsen Nej till EU. Vi förlorade knappt i folkomröstningen. Det tror jag mest berodde på att ledningen för socialdemokratin gick ihop med högern i den här frågan och förvirrade de egna gräsrötterna.

Kanske blev det inte fullt lika illa som vi befarade. Och allt som blivit sämre kan inte tillskrivas EU. Men det blev definitivt sämre och inte så bra som JA-sidan utmålade. Idag står väl det mer klart än någonsin.

Men är jag glad för att jag ”hade rätt”? Nej, knappast.

När det gäller euron vann vi ju folkomröstningen och med tanke på utvecklingen just nu verkar det inte som om det projektet var så mycket att stå efter. Det är ju också bara extremisterna i folkpartiet som framhärdar. Så lite nöjd kanske man kan känna sig? Fast å andra sidan är kanske problemen mer djupgående än frågan om valutan så…

Nu debatteras den s.k. europakten, ett sorts räddningspaket för den alltmer skakiga EU-skutan. I dagens UNT (17 december) skriver Bo Pellnäs som är för denna pakt  på ledarsidan om detta. Han kritiserar att de regerande brittiska konservativa inte vill vara med i pakten:

Det som de flesta ansåg vara bra för unionen fann premiärminister Cameron vara dåligt för City, den brittiska finansiella marknaden. Där finns många av Torypartiets största bidragsgivare.”

För oss som var och är emot EU känns det ju inte speciellt naturligt att vara med om att rädda projektet. Å andra sidan känns det inte heller naturligt att liera sig med några konservativa i motståndet mot EU. Att de olika makthavarna och kapitalistgrupperna drar åt olika håll gör ju inte att man vill liera sig med den ena mot den andra: med Merkel/Zarkozy plus tyskt och fransk kapital mot Cameron och ”City”, eller tvärtom. Det är knappast en väg framåt. Det finns nog olika NEJ helt enkelt.

En ganska konstig sak i Pellnäs artikel är när han skriver:

Det vi ser hända inom EU beror även på politikernas kapitulation inför marknadskrafterna. EU:s sammanhållning har förvandlats till ett räknestycke, där skuldnivåer och räntesatser avgör framtiden.”

Det är ju i och för sig intressant att man börjar prata om kapitulation inför marknadskrafterna, t.o.m. på liberala ledarsidor. Men jag har alltid uppfattat det som så att EU-projektet utgick från ”marknadskrafterna” (den s.k. fria rörligheten som inte på något sätt får inskränkas av hänsyn till människor eller miljö). Att de idag ”kapitulerar” inför dessa marknadskrafter verkar inte förvånande utan logiskt.

Och kanske handlar det inte heller om euron eller ens om EU utan i grund och botten om detta: den s.k. marknaden. Ska vi låta politiken (demokratin) dominera över marknaden eller tvärtom?

Att det i EU är marknaden som står över demokratin visas idag handfast i Grekland och Italien där folkvalda regeringar ersatts av EU:s teknokrater.

intressant

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: