Sverigedemokraterna: partiet som slickar uppåt och sparkat nedåt.

Aktuellt häromkvällen (13 augusti) redovisades fakta om de växande klyftorna i Sverige. Det är fakta som är välkända (jag har ofta skrivit om dem på denna blogg) och som visar att ”några har fått det betydligt bättre än andra”, för att använda programledaren Jon Nilssons neutrala formulering. Efter reportaget blev det debatt mellan finansminister Magdalena Andersson och SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt.

Andersson sa att hon är emot denna utveckling eftersom den ”drar isär samhället”. Det var ju bra, tillsammans med en del annat som hon sa. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att tidigare socialdemokratiska makthavare bär ett stort ansvar för denna utveckling. Den nuvarande ledningen för socialdemokraterna har också varit mycket försiktiga i sina försök till utjämning. De har däremot drivits på till utjämnande reformer av Vänsterpartiet. Men jag lämnar det spåret här. Intressantare är vad sverigedemokraten Oscar Sjöstedt säger.

Han inledde med att säga, apropå de ökande klyftorna, att de ”inte var bra” men han ville som han uttryckte det ”nyansera” frågan lite. Han började med att tala om att han tyckte att inkomstklyftor behövdes för att premiera ”kvalificerat arbete” eller ”personalansvar”. Vilket ju på inget vis var ett svar på frågan om de enormt ökade klyftor som uppstått under de senaste decennierna. Löneskillnader fanns ju även på 1970-talet, även om klyftorna inte var så stora som nu.

Därefter säger han att klyftor inte säger något om välståndet bara om dess relativa fördelning. Även detta en självklarhet och en kommentar som inte handlade om synen på de extremt ökade klyftorna. Men Oscar Sjöstedt tyckte att det varit alldeles ”för mycket fokus” på dessa ökade klyftor. Istället skulle man titta på de tio procent fattigaste och se till att de fick det bättre. Att röra de rika och omfördela fanns inte på hans karta. Här får vi höra traditionella högerargument om konkurrenskraft och att fokus inte ska ligga på ”kakans fördelning” utan på dess storlek/växande.

Av Oscar Sjöstedts ”nyansering” blev ett helhjärtat försvar för bevarade klyftor. Så man kan verkligen undra vad det var som han inledningsvis tycket ”inte var bra”?

Vi kan jämföra det han säger med  den tidigare moderata finansministern Anders Borg som för några år sedan sa: Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen”. Men Oscar Sjöstedt tycks alltså egentligen inte ens tycka att klyftorna är ”besvärande”

Oscar Sjöstedts ”nyansering” är ett klassiskt högersvar på frågan om fördelningen i samhället. Det stämmer också bra med deras skatteförslag som innebär att personer med månadsinkomster över 100 000 skulle få 46 000 mindre i skatt på ett år och de med 80 000 skulle få 27 000. Detta enligt en beräkning av finansdepartementet. Det visar att SD inte bara tycker att kakans fördelning är ointressant när det gäller de rikas andel, de vill dessutom aktivt bidra till att öka de rikas andel av kakan.

Då Oscar Sjöstedt intervjuades av Aftonbladet (i maj i år) om finansdepartementets beräkning, sa han: ”De har säkert räknat rätt, det ifrågasätter jag inte”. Samtidigt tyckte han att rapporten var ”ointressant”.

 

Sparka neråt slicka uppåt

SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra utifrån om de räknas som svenskar eller inte, samtidigt som de rika ska sitta kvar i orubbat bo utan att ens behöva avstå av sin ökande andel. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka nedåt på andra.

 

Personen Oscar Sjöstedt….                                        

….är annars för många kanske mer känd för den film där han tillsammans med gapskrattande vänner berättar en osmaklig historia om några som sparkar på döda får och kallar dem ”judesvin”. Hans egna och andras skrattsalvor till detta är svåra att bortförklara. Den som vill se ett försök från honom själv kan lyssna till denna intervju. Den säger också en hel del om honom och hans parti. Att en sådan person numera står i svensk TV och debatterar rikedomens fördelning med vår finansminister framstår lika bisarrt som att Trump är president i USA.

 

Läs också artikel av Ulla Andersson i Expressen om skattefrågan

 

Neths öde visar vad som finns bakom H&M:s mask

 

Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

 

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

 

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.

 

Kärnvapnen och det svenska valet

Imorgon den 6 augusti, är det 73 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna därefter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Fortfarande dör folk av bombernas effekter. Bland de överlevande drabbas fler av cancer, samtidigt som andra nya sjukdomar upptäcks bland de överlevande och deras barn.

Idag är möjligheterna att förinta och ödelägga oerhört mycket större än 1945. Sprängstyrkan hos de ungefär 15 000 nukleära stridsspetsar som finns i världen motsvarar 50 000 Hiroshimabomber. De är också utspridda över jorden. 1800 står ständigt redo att avfyras. Antalet kärnvapenmakter har ökat och främst USA ser till att deras vapen också finns utplacerade runt om i världen.

För Sverige har detta en stor aktualitet på minst två sätt:

  1. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Sedan dess har vi väntat på att Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Men det dröjer. Den främsta anledningen till det är att regeringen och utrikesminister Wallström satts under mycket stark press av den borgerliga oppositionen och sd. Men också av USA. Därför heter det nu att frågan utreds och att besked och riksdagsbeslut inte kommer förrän efter valet.
  2. Ett av den svenska fredsrörelsens argument mot Nato och mot gemensamma militärövningar med Nato har handlat om kärnvapen. USA och militäralliansen Nato förfogar ju över kärnvapen. När fredsrörelsen påpekade att dessa genom Nato kunde föras in på svenskt territorium sa de svenska Nato-anhängarna att detta var skrämselpropaganda. Hur falskt detta tal var avslöjades tydligt när Sverige röstat för förbud mot kärnvapen i FN – vilket i konsekvensens namn också borde leda till ett svenskt undertecknande – för då ingrep genast USA via sin försvarsminister James Mattis. I ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist skrev Mattis:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

De kärnvapen som enligt Nato-anhängarna aldrig skulle få föras in i Sverige visade sig då högst verkliga.

 

Kryperiet för USA

När utrikesminister Wallström mycket sakligt påpekade att Nato ska ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Världens ledande militärmakt blandar sig i svensk politik. När vår utrikesminister säger att de inte bör göra det kallar dessa krypande typer detta för en ”varning”.

 

Kärnvapenparaplyet

För flera decennier sedan förlorade de borgerliga striden om svenska kärnvapen. Men de har inte gett upp. Det finns lite olika förhållningssätt bland de borgerliga. Mest våldsbejakande är som vanligt Björklund och Liberalerna. Jag har inte sett att man öppet förespråkar svenska kärnvapen. Men att föra in dem via Nato tycks inte vara något problem annat än när man i polemik med fredsrörelsen påstår att detta inte kan hända. Liberalerna har ju också fört fram den gamla tanken om ”kärnvapenparaplyet”. Allan Widman uttryckte det så här:

Sverige har under avsevärd tid stått under västerlandets kärnvapenparaply, och …. just nu …. så behöver vi det kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin.

Widman menar därför att ett undertecknande av förbudet mot kärnvapen skulle innebära att vi förlorade detta skydd. Inför det synsättet känner jag en sorts hopplöshet. Hur ska man argumentera med människor som känner sig skyddade av de värsta massförstörelsevapen som finns? Vapen med en sådan förstörelseförmåga att ett enda vapen kan ödelägga en stad, eller ett land, på ett ögonblick.

 

Frihet från kärnvapen

Nya Zeeland är – trots att det ligger på andra sidan jorden – inte så annorlunda Sverige. Från 1951 till 1984 var landet med i ANZUS, ett militärt samarbete mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Men då den socialdemokratiska regeringen 1984 beslutade att landet skulle bli helt fritt från både kärnkraft och kärnvapen på sitt territorium uteslöts man av USA från ANZUS. Enligt mitt sätt att se på saken var detta ett steg mot en fredligare värld. Enligt Widmans sätt att se på saken måste det har inneburit ett förlorat skydd under kärnvapenparaplyet. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta  och 119 av världens 195 självständiga stater. Låt oss se till att de ökar.

 

Kärnvapenfrågan och valet

Frågan om kärnvapen (och Nato) måste in i valrörelsen. Sätt press på alla dem som är emot eller tvekar när det gäller förbud mot kärnvapen. Sätt press på dem som kryper för militärmakten USA och som vill lura in Sverige i Nato.

Rösta inte på någon av de våldsbejakande kärnvapen-extremisterna!

 

 

Ship to Gaza åter angripet, hindrat och bordat

Gaza är ett landområde i det historiska området Palestina. Det ligger mellan Medelhavet och Negeveöknen. Trots att det till ytan bara är en fjärdedel av Öland så bor där 1,6 miljoner människor.

År 1967 ockuperades området av Israel. Osloavtalet 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet. Men samtidigt  behöll Israel kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.

           Al Awda

Sedan 2010 har organisationen Ship to Gaza gjort flera försök att bryta blockaden med båtar över havet. Man har seglat som en protest mot den avskyvärda blockaden samtidigt som man fört med sig varor som behövs i det utsatta Gaza. De båtar som seglat från Sverige och andra länder i år 2018 har t.ex. fört med sig mediciner, något som det finns stort behov av.

Varje gång som Ship to Gaza på detta fredliga sätt försökt bryta blockaden har man blivit stoppade med militärt våld ute på internationellt vatten av den israeliska militären.

Nu nås jag av informationen att den norskflaggade fiskebåten Al Awda, med 22 personer ombord från 16 olika nationer, har angripits och bordats. Även denna gång ute på internationellt vatten.

När Ship to Gaza kom till Uppsala 14 maj 2018.

Den andra båten – den svenska segeljakten Freedom – beräknas komma fram till samma område imorgon (måndag) eller i övermorgon.

 

 

Sommaren 2018, bränder, klimat och åtgärder.

Den extrema hettan. Torkan och de stora skogsbränderna. Det är nog det som de flesta av oss kommer minnas från denna sommar.

Det finns många olika orsaker till att det börjar brinna i skogen. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är mänsklig aktivitet den vanligaste kända orsaken till skogs- eller markbränder. Det kan vara sådant som gnistor från tåg och skogsmaskiner, lägereldar eller grillande. Men också blixtnedslag eller anlagda bränder.

Varje år inträffar mellan 3 000 till 4 000 bränder i skog och mark i Sverige. Men de brukar inte nå den omfattning som sker nu eller som den som skedde i Västmanland 2014. En avgörande orsak nu är naturligtvis hettan som torkar ut naturen långt ner i jorden. Men en annan orsak är det sätt som skogen förändrats på av människor som tjänar pengar på skogen. Det hävdar i alla fall journalisten och författaren Sven Olov Karlsson:

Kanske var det inte så smart att plantera och driva upp gran och tall för hela slanten och ha dessa uppvuxna lagom tills hettan blev vår herre. Kanske var det inte så smart att röja bort lövträden och skapa monokulturer av barr som kan bära en eld åttio meter i minuten.

Innan skogen genomled sin andra industriella boom, den ännu pågående, planterade ingen människa någonting där. Men ostörda skadedjur och trädsjukdomar, samt vår skogsbetande tamboskap och husbehovshuggning och träkolning, höll skogarna glesa så att bränderna snart skars av då de nådde mark utan bränsle.

Jag tycker att hans argumentation är övertygande. Karlsson har också skrivit en bok (Brandvakt) om den förödande branden i Västmanland 2014, dess orsaker och förlopp. Den har recenserats av bland annat Göran Greider.

 

Klimat och väder

Det är viktigt att skilja på kortsiktiga och lokala väderförändringar och de mer långsiktiga och generella klimatförändringarna som vi nu vet påverkas av utsläppen av växthusgaser. De globala fossila utsläppen av CO2 ökade under 2017 med 426 miljoner ton jämfört med 2016. Totalt släpptes 33 444 miljoner ton ut. Sveriges utsläpp var 48 miljoner ton, eller ungefär 1/700-del av de globala utsläppen.

 

Den globala uppvärmningen ökar. Erik Kjellström, klimatforskare på Rossby Centre vid SMHI:s forskningsavdelning säger till SVT:

Det extremt varma vädret blir vanligare än det extremt kalla. Vintrarna blir inte lika kalla och långvariga utan allt varmare…..Klimatet blir varmare, mätningarna pekar tydligt i den riktningen. Sannolikheten för höga temperaturer och nya värmerekord ökar i takt med den globala uppvärmningen.

Sannolikheten för extrema väder och den typen av katastrofer som nu sker i Sverige kommer därför att öka i framtiden.

 

Beredskapen…

….visade sig väl som ofta förut inte alls vara god. En sak som också blev tydlig var hur alltför många politiker ser och prioriterar andra hotbilder än dessa. Per Leander skrev utmärkt om detta i Aftonbladet:

Det största hotet mot Sverige idag är varken Putins Ryssland eller islamistiska terrorister, utan de klimatförändringar som vi just nu bevittnar de förödande konsekvenserna av.

Okontrollerbara skogsbränder härjar i hela landet, grundvattennivåerna sjunker så att vårt dricksvatten riskerar att bli en bristvara, och den långvariga torkan slår ut skörden så att vår livsmedelsförsörjning inte kan garanteras.

Och vidare:

Vi har 134 stridsflygplan av modell JAS 39 Gripen redo att när som helst bomba skiten ur ryssarna, men vi har inte ett enda brandbekämpningsflygplan i beredskap, trots att vi vet att skogsbränder är ett återkommande och allt vanligare fenomen.

 

Vad kan vi då göra inför denna framtid?

Jag tänker på tre saker:

  1. Lämna alla dem som inte tar klimatfrågan på allvar åt sitt öde, antingen det är fossila fossilpåhejare som Trump, sverigedemokraterna eller för den delen de borgarpartier som inte ens vågar införa en skatt på flygresor. De representerar inte framtiden. Eller kanske annorlunda uttryckt: om de kommer ha inflytande över framtiden så ser den mycket mörk ut. Mörk som brandrök.
  2. Låt oss diskutera och ifrågasätta hur skogen brukas eller utnyttjas och sambandet mellan detta och de omfattande skogsbränderna. Låt oss också på allvar ifrågasätta avvecklingen av det svenska jordbruket och den alltmer obefintliga självförsörjningsgraden.
  3. Ifrågasätt de dominerande hotbilderna och prioriteringarna av dyra JAS-plan som aldrig kommer användas i Sverige istället för flyg som kan bekämpa skogsbränder. Och se hur Nato-anhängarna bidragit till denna falska syn när det gäller vad som är verkliga hot.

—————

 

PS: När det gäller mänskliga orsaker till skogsbrand tog jag inte upp de avskyvärda idioter till rasister som även här försöker göra det till en fråga om invandringen. Jag hänvisar istället till en artikel om detta av Andreas Magnusson i det intressanta Magasinet Paragraf.

Medicin – en vara som andra?

Jag hör på radion att försäljningen av de svenska landslagströjorna nått sådana nivåer inför kvartsfinalen på lördag att de helt tagit slut. Så är det på en marknad. En vara kan ta slut. En sådan brist kanske gör en och annan lite besviken. Men det är ändå inte livsavgörande. Heja kan vi göra ändå.

Betydligt allvarligare och värre är det för de 100 000-tals personer som behöver olika viktiga mediciner, men nu inte får tag på dem. Brist på kortisontabletter har till exempel under året drabbat många personer med allergier. Och 440 000 människor med sköldkörtelproblem, främst kvinnor, har inte kunnat få tag på medicinen Levaxin. Det drabbar dem som lider av sjukdomen hypotyreos direkt genom trötthet och nedstämdhet. De kan också drabbas av viktökning, minnessvårigheter, ont i leder och muskler samt långsam hjärtrytm. Men det värsta hörde jag om på radio häromdagen. Det gäller de ungefär 100 000 svenskar som har grön starr. De ögondroppar som de är beroende av är slut hos leverantören och kan vara i lager igen först i slutet av denna månad (juli). Att inte få behandling kan leda till att de blir helt blinda.

En del av ett välfärdssamhälle är att vi gör skillnad på sådana varor som landslagströjor och livsviktiga saker som mediciner. Det är därför vi har beslut om att via skattsedeln åtminstone delvis subventionera det senare.

När livsviktiga mediciner plötsligt är slut så är det ett uttryck för att marknaden inte fungerar. Åtminstone inte ifall vi tycker att alla som behöver dessa mediciner ska ha tillgång till dem. Jag tänker att sådant som medicin över huvud taget inte borde distribueras via en marknad. Detta gäller speciellt när staten har minskat sin egen makt samtidigt som ett antal stora läkemedelsföretag har ökat sin.

1970 ökade staten sitt inflytande över distributionen av mediciner genom att förstatliga apoteken. Det var under flera decennier ett välfungerande system. Men 2009 privatiserades apoteken. Det har inte – trots vad som sagts –  ökat möjligheten att få tag i mediciner, tvärtom. Det har istället blivit svårare att få tag på receptbelagda mediciner. Dessutom har priserna stigit samtidigt som vinster hos de nu privatiserade apoteken slussats till skatteparadis.

Under början av 1970-talet, då apoteken förstatligades, krävde det socialdemokratiska ungdomsförbundet att även läkemedelsindustrin skulle förstatligas. Det var ett krav som tyvärr inte genomfördes. Istället har svenska läkemedelsföretag försvunnit utomlands. Läkemedelsbolagens makt har ökat och de har samtidigt ökat sina budgetar för reklam/marknadsföring på bekostnad av forskningen. Gunnar Birgegård, professor emeritus vid Uppsala universitet säger till Aftonbladet:

Det är en bisarr situation att vi inte längre någonstans i världen har läkemedelsutveckling utan profitkrav. Det gör att utvecklingen snedvrides mot läkemedel som kan förväntas ge de största vinsterna och bort från fattiga människors och fattiga länders folksjukdomar.

 

Jag är övertygad om att den hemska situation som vi har nu med viktiga mediciner som tar slut har att göra med en utveckling där det politiska inflytandet minskat och företagens makt ökat. Eftersom det är en internationell marknad med multinationella företag så räcker det inte med att (åter) öka det statliga inflytandet i Sverige. Men det borde ändå vara ett viktigt och avgörande steg. Om det finns några läsare som är mer insatta i dessa frågor som yrkesverksamma eller som drabbade brukare, vore jag tacksam ifall ni hörde av er med tankar i detta ämne.

Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

 

Deklarationen

Men viktigare är personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

 

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

 

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

 

Intressant?

Några ytterligare tankar om valet – en kommentar till Martin Klepke.

Häromdagen skrev jag en kort blogg om scb:s majundersökning och funderade över hur vi från en socialistisk (vänster) vinkel skulle bedöma den. Men jag hade missat en ledare i LO:s tidning Arbetet den 5 juni där Martin Klepke resonerade om samma sak. Vill kommentera den här.

Klepke beskriver mycket riktigt hur de dominerande medierna redan har tagit ut segern i förskott för de borgerliga: ”Det budskap som trummas ut är att de rödgröna har gjort sitt. Att Socialdemokraterna störtdyker och att något annat än regeringsskifte är otänkbart.” Detta stämmer ju som beskrivning av de dominerande medierna. Men när han fortsätter resonemanget håller jag inte med.

I likhet med mig – eller vem som helst som kan räkna –  konstaterar Klepke att S+MP+V tillsammans skulle få 40 procent liksom att det är mer än vad ”alliansen” skulle få. Dessutom är det ett större övertag än vad procentsiffrorna visar då KD enligt denna undersökning inte kommer in i riksdagen. Även om KD räknas in så får S+MP+V mer än ”alliansen” .

Men där jag skrev att ”om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent” slår istället Klepke fast att ”de rödgröna vinner valet”. Detta tycker jag är mer tveksamt. Redan själva begreppet ”vinna valet” för att beteckna ett totalt resultat på 40 procent av rösterna tycker jag är märkligt. Det innebär inte någon majoritet. Och även om det skulle resultera i en fortsatt S+MP-regering så skulle det precis som nu bli en mycket svag regering. Den kan få igenom en del bra saker med stöd av och under press från Vänsterpartiet, så som skett under den nuvarande perioden. Men väsentliga åtgärder som t.ex. stopp för vinster i välfärden kommer precis som nu kunna stoppas av ”alliansen” tillsammans med SD.

Klepke bortser dessutom från en del andra möjliga resultat, nämligen resultat av uppgörelser på grundval av detta valresultat. Om detta skriver han bara: ”Kommer Alliansen att acceptera valet, eller kommer de att begära hjälp av det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna?” Han lämnar denna fråga utan svar. Tyvärr. För om vi tittar på hur SD stött viktiga ”allians”-förslag och hur ett flertal partier närmat sig SD både vad gäller politikens innehåll, retoriken och diverse symbolpolitiska utspel, då framstår inte alls ett regerande tillsammans med SD som osannolikt.

Dessutom talar Klepke om ”blocken”. Mitt intryck är att socialdemokraterna inte alls ser denna blockuppdelning som så självklar längre. Det gör faktiskt inte jag heller. Den motsvarar tyvärr inte den faktiska politiska uppdelningen i en mängd frågor. Tänk på flyktingpolitiken, förhållandet till Nato eller åtgärderna kring strejkbegränsningar för att bara nämna några frågor. Här tycker jag tyvärr att socialdemokraternas partiledning befinner sig närmare borgerligheten än Vänsterpartiet. Löfven verkar också ofta som om han hellre skulle regera med Centern och Liberalerna än med sin nuvarande partner MP. Här är det väl mer C+L som varit kallsinniga till sådana trevare. Och att regera tillsammans med Vänsterpartiet tycks inte alls finnas på Löfvens karta. Men är en uppgörelse mellan S och de s.k. mittenpartierna helt otänkbar? Det tror inte jag.

Nej, läget är bistert och det bästa sättet att både motverka en högerregering med SD eller en försvagad socialdemokrati som vacklar över till samarbete med mittenpartierna, det är att Vänsterpartiet stärks i riksdagen.

Men om detta skrev jag också att ”inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället”. Vad jag menade med detta var att inte ens en sådan ökning av antalet riksdagsmandat för Vänsterpartiet räcker för att på något avgörande sätt förändra den nuvarande i huvudsak negativa samhällsutvecklingen. Sådana förändringar har alltid krävt ändrade förhållanden ute i samhället utanför riksdagen. Rörelser helt enkelt.

 

Intressant?

Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: