I huvudet på SD-ledaren Mattias Karlsson

Igår postade jag några tankar om valet här på bloggen. I sammanhanget nämnde jag en text som SD-ledaren Mattias Karlsson lagt ut på ”sociala medier”, som skärmdumpats, inte är en förfalskning och som spridits vida omkring. Det finns anledningar att syna den här texten. Min vän Peter Widén, socialist, pensionerad metallarbetare, Eskilstunabo och en av personerna bakom den utmärkta nättidningen eFolket har gjort det. Jag har fått medgivande av honom att återge hans text här på bloggen.

Först kommer skärmdumpen av det som Mattias Karlsson skrev, därefter följer Peter Widens text:

 

Så låter han, Mattias Karlsson. Vi vet att SD föddes i en nazistisk miljö. Då gamla reaktionära stofiler och SS-veteraner promenerade tillsammans med vilsna skinheads och lade ner kransar för krigarkonungen Karl XII. Jimmie Åkesson och hans drabanter har lagt ner stor möda på att ändra sin image. Konservativa nationalister vill de kallas. Låt gå för det. Men denna konservativa nationalism bär med sej en kärna. En kärna om vi kan se i full dager i Karlssons inlägg. Det handlar om en liten patriotisk skara som ska leda nationen i en existentiell kamp. På liv och död! Nationen är hotad enligt Karlsson.

Vad är detta om inte som taget ur olika fascistledares svammel på trettiotalet. Men låt oss analysera lite närmare vad Karlsson säger.

-”Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Här når svamlet och okunnigheten oanade höjder. För det första har Sverige aldrig varit ockuperat. Aldrig! Talet om fogdar pekar på att han menar unionstiden under medeltiden då Sverige och Danmark hade gemensam regent och några fogdar hade utländsk bakgrund. Men ”Sverige” (under feodalismen fanns inte nationalstater på det sätt vi idag menar. En furstes domäner följde inga språk eller kulturgränser) var inte ockuperat av ”Danmark”. Området hade gemensam furste. När Gustav Vasa ledde upproret mot Kung Kristian och när Kristian organiserade ”Stockholms blodbad” (då adliga motståndare till Kungen halshöggs) handlade det inte om kamp mellan nationer. Det handlade om kamp aristokrater emellan. Där förvisso båda sidor sökte stöd hos olika lägre klasser, hantverkare och bönder. Gustav Vasa fick med sej dalabönderna. Bara för att efter att han säkrat sin makt vända sej mot dem. Bönderna i Dalarna och Småland undertrycktes med blodigt förtryck.

Ja de arbetande klasserna, bönder, hantverkare och senare lönearbetare, har sannerligen fått utstå det mest grova förtryck. Men inte från några ”utländska ockupanter” utan från den svenska överklassen. På medeltiden och under stormaktstiden från adeln, från och med kapitalismens framväxt också från kapitalägarna.

Det är en historia om klasskamp, Mattias Karlsson. Högerideologer och fascister har alltid förnekat och förträngt klasskampen. Deras budskap har alltid varit att ”nationens” alla klasser har gemensamma intressen och att klasskamp är splittrande och av ondo. Men det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle. Fascismens och högerns politik går ut på att de undertryckta klasserna ska acceptera klassamhället och i ”nationens” intresse inte försöka ändra på den orättvisa ordningen.

Men låt oss gå vidare. Hur är det med följande Mattias Karlsson-citat:

”….vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Vad snackar han om? När hände detta? I verkligheten var det så att det var Sverige som under 1600-talet och fram till Kalle dussins död 1718 var en europeisk stormakt. Som ideligen anföll andra länder. Som under det fruktansvärda 30-åriga kriget 1618 -1648 plågade befolkningarna i Tyskland. Sverige hade en allt för liten befolkning för att bära upp den gigantiska militärapparaten och bondebefolkningen fick betala med utskrivningar och beskattning. När Karl XII äntligen fick en kula i huvudet när hans trupper belägrade Fredrikstens fästning i Norge drog många svenskar en lättnadens suck. Historiker har tvistat om det var en kula från fästningen eller en svensk kula som gjorde slut på eländet. Hur det än var med det så låt oss skicka en tacksam tanke till skytten som för 300 år sedan hjälpte till att få slut på Sveriges stormaktstid.

I en intervju har Karlsson enligt Sveriges Radio menat att det var under 1800-talet som Sverige var ockuperat. Om han sagt det så kan man bara ta sej för pannan. Men han är inte ensam om okunnighet i historia. Han är i gott sällskap av Jimmie Åkesson.

När Åkesson i en utfrågning fick några så kallade snabbfrågor (ett i och för sej löjligt inslag i politikerintervjuer) så blev det katastrof. Han fick bland annat dessa två frågor:

1) När fick den svenska flaggan sitt nuvarande utseende?

2) När separerades Finland från Sverige?

Det är säkert många som inte kan svara på rak arm på detta. Det är inget konstigt. Vi har olika intressen och minns inte allt. Men när en partiledare som betecknar sej som konservativ nationalist och kräver att nyanlända ska göra den svenska historien till sin för att kunna bli medborgare inte kan svaret på dessa frågor då är det, milt uttryckt, anmärkningsvärt.

Svaret på den första frågan är 1906 efter att unionen mellan Norge och Sverige upplösts 1905. Innan unionsupplösningen fanns det en norsk symbol i ena övre hörnet.

Åkesson hade inte en susning och gissade hej vilt.

Svaret på den andra frågan är 1809, när Ryssland erövrade Finland. Inte heller här hade Åkesson en susning och hans gissningar var lika vilda. En politisk ledare som kallar sej nationalist och kulturkonservativ svensk har uppenbarligen inte varit i närheten av Runebergs ”Fänrik Ståls Sägner”! Undertecknad famlade efter skämskudde i TV-soffan.

Åkesson ska intervjuas hos Skavlan. Vi har redan fått se utdrag. Han försvarar sin kompis Mattias och menar att det pågår en kulturkamp. Motståndarna är ”68-vänstern” som under många år fått propagera mot nation och nationalism. Med ”sextioåttor” menar man ju oss som var aktiva under det radikala året 1968. Det är sant att sextiotalet vänstervåg hade långtgående effekter. Förändringarna började redan innan 1968. Till exempel kom stora delar av befolkningen att befria sej från illusionen om USA som frihetens fanbärare och en stor del av befolkningen vanns för kritiken mot USA:s krig i Vietnam och för de förtryckta folks frihetskamp. Vi fick också en begynnande feministisk rörelse, En stark opinion för daghem åt alla. Förbud mot barnaga. ”Sextioåttorna” bidrog till radikaliseringen på arbetsplatser och i fackföreningar. Nya lagar på arbetsmarknaden som Las och MBL såg dagens ljus. Med mera. Jimmie Åkesson ser arvet efter 1968 som något som han vill bekämpa. En kamp på liv och död enligt Mattias Karlsson. Det är bra att SD talar klarspråk. Dom demokratiska reformer och värderingar som har sin grund i ”1968” vill SD bekämpa. Och dom drar sej inte för att göra det med ”fake history”.

Peter Widén

Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

11 september

Idag är det den 11 september. Det är ett datum som kanske för de flesta svenskar idag mest förknippas med terrororganisationen Al Qaidas angrepp mot civila och militära byggnader i USA 2001. Men det är också exakt 45 år sedan militärkuppen i Chile 1973 då den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende störtades med hjälp av USA. En militärdiktatur under ledning av Augusto Pinochet upprättades och de nyliberala idéer som utvecklats av Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolan började tillämpas.

Salvador Allende

Genast när USA:s dåvarande president Richard Nixon hörde att Allende blivit vald till president 1970 gav han order till den dåvarande chefen för CIA: ”se till så att ekonomin bryter ihop”. Detta sätt att ingripa i länderna i Sydamerika med en kombination av ekonomiska sabotage och öppet våld tillämpas av USA än idag.

Sambandet mellan militärens våld för att avskaffa demokratin och krossa de folkliga rörelserna och de nyliberala ekonomerna har beskrivits av Orlando Letelier* som var Chiles ambassadör i USA:

”Chicagopojkarna”, som de brukar kallas i Chile, övertygade generalerna om att de kunde komplettera de brutala metoder som militären behärskade med de intellektuella resurser som den saknade.

Bland de åtgärder som infördes av Friedmans och Chicagopojkarnas tankar var utbyte av det offentliga skolsystemet mot ett friskolesystem, införande av kontantbetalning i sjukvården och privatiserade daghem och begravningsplatser.

Pinochet och Friedman

Denna ekonomiska politik spreds vidare i världen från början av 1980-talet av kända personer som president Reagan i USA och premiärminister Thatcher i Storbritannien. En annan ekonom som arbetade vid Chicagouniversitetet och uppskattade möjligheten att pröva de ekonomiska teorierna i Chile var Friedrich von Hayek. I ett brev till honom i februari 1982 uttryckte Thatcher sin otålighet när det gällde att genomföra det nyliberala experimentet:

Jag tror säkert att ni förstår att vissa av de åtgärder som vidtagits i Chile vore helt otänkbara i Storbritannien, med tanke på våra demokratiska institutioner och vårt behov av folkligt stöd……Ibland känns det som om det går outhärdligt långsamt.

Pinochetdiktaturen upphörde till slut men det nyliberala ekonomiska systemet upphörde inte för det. Så var till exempel systemet med att låta skattepengar finansiera privata skolor med vinstuttag i drift ända till 2016 då det avskaffades.

I Sverige, ett land långt bort från Chile, infördes systemet med skattefinansierade privatskolor på 1990-talet utan något våldsutövande. Men inte heller efter någon omfattande demokratisk diskussion i samhället eller en långsam utredningsprocess av den typ som annars varit vanlig i Sverige. Idag 2018 innehar vi den tveksamma äran av att vara det enda landet i världen som har ett sådant skolsystem.

 

 

*Mördad i ett attentat i USA 1976 utfört av Pinochets säkerhetspolis DINA

Jimmie Åkesson och den ”kompletta lögnen”.

Att förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti känns ofta som att förhålla sig till en tvål i ett badkar. Svår att få tag på. Hal helt enkelt.

På TV-Aktuellt igår (3 september) hör jag en ilsken Åkesson två gånger säga att ”det är en komplett lögn”. Det handlar då om något som socialdemokraterna sagt om SD när det gäller det kommunala utjämningssystemet och frågan om marknadshyror.

Det är ju inte precis ett ovanligt uttalande från Åkesson. Det brukar vara ett av hans standardsvar tillsammans med ”jag vet inte” eller ”jag minns inte”.

Socialdemokraterna hade alltså sagt att SD ville avveckla det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som innebär att pengar fördelas till Sveriges kommuner och landsting för att de ska kunna tillhandahålla en mer likvärdig service oberoende av lokala förhållanden. Trots detta är orättvisorna mellan kommunerna stora och ökande. Till exempel när det gäller skatteuttag så kan det skilja nästan sex skattekronor per hundralapp. Skulle systemet tas bort så skulle orättvisorna bli ännu större.

Men hur var det då med detta? Var det en ”en komplett lögn”, alltså något som inte stämmer ett endaste dugg, som Åkesson sa?

I SD:s kommunalpolitiska program står det:

Den långsiktiga utgångspunkten är att enskilda kommuner så långt som möjligt ska finansiera sig själva. En kommuns kostnader bör i längden inte finansieras av andra kommuner.

Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att det kommunala utjämningssystemet ska avvecklas åtminstone på sikt. Alltså inte en komplett lögn. Snarare en sanning. Att den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt säger att sd inte har några ”skarpa förslag på ändringar” och att programskrivningen ska ses som ”visionär” ändrar knappast på det. Jag skulle gissa att det handlar om det som deras partisekreterare Richard Jomshof kallar att ”anpassa retoriken”.

Men frågan om marknadshyrorna då? Ja, här är det lite knepigare eftersom SD sagt olika saker i frågan. De har sagt att de är emot marknadshyror och föredrar dagens bruksvärdesystem. Men å andra sidan har Oscar Sjöstedt sagt till Dagens Industri den 25 november förra året att de visserligen inte har något förslag om marknadshyror, men att ”han är beredd att diskutera åtgärder som går i den riktningen”. Kanske menar han att ”visionen” är att säga nej samtidigt som han kan diskutera att ändra den? Så även om det inte var helt sant det som socialdemokraterna sa i denna fråga så var det inte heller totalt osant eller en ”komplett lögn”. Det är med sanningen här som med den där tvålen.

Summa summarum: Lita aldrig på en lögnare som säger att andra ljuger.

En extrem opinionsmätning

Det kommer många olika opinionsmätningar nu inför valet den 9 september. Här är en. Kolla in den:

Ganska extrem eller hur? Moderaterna 63 procent. Den förenade ytterhögern (M+SD+KD) 78 procent och de rödgröna tillsammans bara två procent.

Måste ju vara i något riktigt extremt segregerat område, ja rent av ett parallellsamhälle, eller…?

Ja, nästan.

Undersökningen är gjord inom en mycket utvald och begränsad grupp, nämligen de personer i Sverige som får en lyxig tidskrift som heter Magasin Connoisseur gratis hem till sig. Enligt Magasinet Connoisseur själv distribueras den (bara) ”till de 31 500 personer i landet som har en deklarerad inkomst över 1 900 000”. Dessa personer utgör en halv procent av Sveriges befolkning. En tiondel av denna grupp bor i Danderyd.

För att bibehålla den segregerade karaktären av parallellsamhälle har magasinet ständigt höjt denna inkomstgräns sedan de startade 1998. När magasinet för några år sedan beskrev sina läsare så var det också så här:

Förutom att vara landets köpstarkaste konsumenter är läsarna också tunga beslutsfattare eller beslutspåverkare i näringslivet. Mer än 80 % av läsarna har en chefsbefattning eller äger ett eller flera bolag.

Eller som man också skriver: ”Alla kan inte köpa vad som helst – Connoisseurs läsare kan.”

Det är alltså den svenska överklassen vi talar om. Innan införandet av den allmänna rösträtten och (senare) byggandet av välfärdsstaten hade denna överklass i stort sett oinskränkt makt i samhället.

Fortfarande har de en mycket stor makt och under ett antal decennier har deras makt också åter ökat i takt med att deras andel av nationalinkomsten blivit allt större, samtidigt som de även fått större kontroll över välfärdssektorn. Deras makt över vårt tänkande har också ökat under ett antal decennier genom en mängd propagandakanaler. För visst är det väl egentligen konstigt att högerpartier som uppenbarligen gynnar de allra rikaste kan få stöd av så många som inte själva tillhör denna grupp?

Överklassen är mycket klassmedveten. De är visserligen avskilda och isolerade i sina parallellsamhällen som Danderyd och andra orter, men dumma är de inte. De förstår vilka partier som tjänar deras intressen: främst moderaterna och SD.

Bland oss andra är det sämre ställt med denna klassmedvetenhet. Ett sätt (bland flera) att ändra på det kan vara att försöka sprida minst lika mycket kunskap om de allra rikaste som om de fattigaste i samhället. För att sluta sparka på någon fattig, som alltför många hänger med på idag, måste blicken höjas så att vi ser de rika lika mycket.

Vänd sökljuset. Öka kunskapen om överklassen!

SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

Pragvåren 1968 – något att minnas?

Idag den 21 augusti är det exakt femtio år sedan som det dåvarande landet Tjeckoslovakien invaderades av sovjetiska, östtyska, ungerska, bulgariska och polska militära styrkor. De invaderades alltså av andra medlemmar i Warszawapakten, en militär union där Sovjetunionen hade ungefär samma roll som USA haft och har i Nato.

Tjeckoslovakien var då ett icke-kapitalistiskt land i det som kallades Östblocket. När ockupationen var genomförd fanns på tjeckoslovakiskt territorium 250 000 soldater, 7000 stridsvagnar och 1000 flygplan från angriparna. Omedelbart vid invasionen arresterade man och förde bort kärnan av den dåvarande ledningen för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet kring Alexander Dubček.

Sedan dess har mycket hänt. Sovjetunionen har rasat samman. Warszawapakten har upplösts. Tjeckoslovakien har delats i två nationer: Tjeckien och Slovakien, som bägge är kapitalistiska ekonomier och medlemmar i EU.

Men varför angrep Sovjetunionen och dess allierade ett annat land inom det block av länder som kallade sig socialistiskt? Och har det som orsakade angreppet någon betydelse idag?

 

Angreppet – ockupationen

Enligt den sovjetiska versionen skedde angreppet för att stoppa en kontrarevolutionär kupp i det socialistiska broderlandet. Men det var inte någon kupp utan en påbörjad utveckling mot mer demokrati som kallats för ”Pragvåren”. Ledarna för det ryska kommunistpartiet och makthavarna i de andra angripande länderna var rädda för denna utveckling mot ett friare och mer demokratiskt samhälle. Något som också kallades ”socialism med mänskligt ansikte”. Detta upplevdes av makthavarna i de omgivande öststaterna samt Sovjetunionen – säkert med rätta – som ett hot mot det egna maktmonopolet. Eftersom Tjeckoslovakien tillhörde den sovjetiska maktsfären i den uppdelning av världen som då existerade med den andra supermakten USA, så hade tjeckoslovakerna inte en chans. Styrkeförhållandena var för ojämna. USA meddelade också Sovjet att man accepterade dess rätt att ingripa men krävde att USA-medborgares säkerhet garanterades och att inte strategiska vapen flyttades.

 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet

Den utvecklingen som kallats för Pragvåren skedde i avgörande delar inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och manifesterades genom valet av Alexander Dubček till ny generalsekreterare istället för den gamle stalinisten Novotny. Detta parti hade varit en viktig kraft i den anti-fascistiska motståndskampen under kriget. När den första samlingsregeringen bildades efter kriget så var åtta av regeringens 25 medlemmar kommunister. Att landet befriats från Nazi-Tyskland av sovjetiska trupper spelade naturligtvis också en stor roll här. Kommunisterna hade under kriget förlorat nästan 25 000 av sina medlemmar. Men efter kriget byggde de snabbt upp sin organisation och på våren 1946 hade de redan 1 200 000 medlemmar. Vid de första efterkrigsvalen till parlamentet i maj 1946 fick kommunisterna 40,3% i Tjeckien (Böhmen-Mähren) och 30,4 % i Slovakien. När kommunisterna 1948 tog makten i landet helt i egna händer hade de alltså inte en majoritet men ändå ett omfattande stöd i befolkningen. Maktövertagandet skedde också utan sovjetiskt ingripande. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien skiljde sig därför mycket från de som skedde efter kriget i de andra stater som underordnades Sovjetunionen. Men snabbt utvecklades samma system med förtryckande byråkratiska eliter som i de övriga öststaterna. Redan från 1949 utvecklades en politisk terror mot såväl politiska motståndare och katolska kyrkan som medlemmar i det egna partiet. Partiet var ett lydigt redskap till SUKP och Stalin.

 

Vad var Pragvåren?

En av dem som var med i denna process på en hög nivå var Zdenek Hejzlar. Han arbetade nära Dubček och tvingades till landsflykt i Sverige i samband med ockupationen. I sin mycket intressanta bok ”Prag i skuggan av Moskva” beskriver han utvecklingen bland annat så här:

 

….ur denna motsättning mellan makt och maktlöshet bildades i 60-talets Tjeckoslovakien ett block av nya sociala krafter, som var intresserat av en ändring, antingen i en begränsad teknokratisk eller i en mera konsekvent demokratisk variant.

………………

Ingen av det nya samhällets viktiga grupper orienterade sig mot en förnyelse av kapitalismen och ej heller mot ett katastrofalt nedrivande av det existerande sociala systemet. Ingen av dessa grupper –och allra minst arbetarna – strävade efter en ny revolution, om man inte uppfattar demokratisering och modernisering av systemet som en ”institutionell revolution”. Alla viktiga grupper i det nya samhället enades genom kravet på garanterade sociala förbättringar genom en gynnsammare fördelning av nationalinkomsten i ett bättre fungerande ekonomiskt system. De förenades av kravet på en demokratisering av det politiska systemet, vilken skulle göra det möjligt att uppenbara och genomdriva deras verkliga sociala intressen och förverkliga de arbetandes medbestämmande och förnya de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna.

…….

Detta konstaterande injagade skräck inte bara i konservativa stalinister utan även i andra dogmatiska marxister, som hade glömt Marx’ och Engels’ ord om att ”idéerna alltid har kommit på skam, så snart de råkat i konflikt med verkliga sociala intressen.”

 

 

De svenska kommunisterna

Hur reagerade då de svenska kommunisterna i det parti som året innan bytt namn från SKP till VPK? Ordförande sedan några år var C H Hermanson. Han hade vid sitt tillträdde som ordförande påbörjat ett öppnande av partiet och en ”avstalinisering”. Redan i mars 1968 hade Hermansson uttryckt sitt stöd till utvecklingen i Tjeckoslovakien. I ett tal uttryckte han:

Om de krav som uppställts i det nya aktionsprogrammet genomföres skapar man ett samhälle som företer större likheter med vår uppfattning om socialismen än den ordning som hittills rått.

När angreppet skett på Tjeckoslovakien och därmed ”Pragvåren” krossats , uttalade partiledningen sin ”avsky” och att det var ”ett brott mot socialismens principer”. Som ende partiledare ansåg Hermansson dessutom att Sverige skulle kalla hem sin ambassadör i Moskva och frysa vissa statliga förbindelser.

Det fanns de i partiet som inte delade dessa uppfattningar, främst gruppen kring Norrskensflamman. En del av dessa bröt sig senare (1977) ut och bildade APK (senare ombildat till en bisarr sekt under namnet SKP). Det finns också en hel del exempel inom VPK på samröre med och försvar av de despotiska makthavarna i Sovjet och dess vasallstater, efter denna tid. Men i denna stund och under C H Hermanssons ledning agerade partiet på ett sätt som står sig som hedervärt i historiens ljus.

Trots detta straffades partiet hårt i valet 1968, då man rasade från 6,4 till 3 procent.

 

Slutsatser

Pragvåren krossades 1968 och sovjetiska tanks bekräftade åter bilden av socialismen som ett förtryckande system. En möjlighet gick förlorad. Men det är ändå viktigt att inte glömma dessa glimtar i historien som visar på möjligheten av att skapa ett samhälle där varken kapitalismen eller byråkratin dominerar samhället på den stora majoritetens bekostnad.

Ett uttalande från C H Hermansson från 1968 kan därför passa som slutord:

…det bör också observeras att Dubčeks linje i viktiga grundläggande hänseenden ligger nära den fria socialism vårt parti är förespråkare för. Det är en socialism som inte underordnar arbetarna under byråkrati och ombudsmän…..Denna socialism är inte bara något helt annat än vad de privatkapitalistiska intressena skulle vilja se etablerat i dagens Tjeckoslovakien. Det är också något helt annat än vad svensk socialdemokrati står för.

 

PS: Zdenek Hejzlars mycket intressanta och detaljrika bok om utvecklingen kring Pragvåren 1968 finns att hitta på antikvariat, kanske också på bibliotek. Men den går också att läsa som pdf på den utmärkta marxistarkiv. Gör det.

Sverigedemokraterna: partiet som slickar uppåt och sparkat nedåt.

Aktuellt häromkvällen (13 augusti) redovisades fakta om de växande klyftorna i Sverige. Det är fakta som är välkända (jag har ofta skrivit om dem på denna blogg) och som visar att ”några har fått det betydligt bättre än andra”, för att använda programledaren Jon Nilssons neutrala formulering. Efter reportaget blev det debatt mellan finansminister Magdalena Andersson och SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt.

Andersson sa att hon är emot denna utveckling eftersom den ”drar isär samhället”. Det var ju bra, tillsammans med en del annat som hon sa. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att tidigare socialdemokratiska makthavare bär ett stort ansvar för denna utveckling. Den nuvarande ledningen för socialdemokraterna har också varit mycket försiktiga i sina försök till utjämning. De har däremot drivits på till utjämnande reformer av Vänsterpartiet. Men jag lämnar det spåret här. Intressantare är vad sverigedemokraten Oscar Sjöstedt säger.

Han inledde med att säga, apropå de ökande klyftorna, att de ”inte var bra” men han ville som han uttryckte det ”nyansera” frågan lite. Han började med att tala om att han tyckte att inkomstklyftor behövdes för att premiera ”kvalificerat arbete” eller ”personalansvar”. Vilket ju på inget vis var ett svar på frågan om de enormt ökade klyftor som uppstått under de senaste decennierna. Löneskillnader fanns ju även på 1970-talet, även om klyftorna inte var så stora som nu.

Därefter säger han att klyftor inte säger något om välståndet bara om dess relativa fördelning. Även detta en självklarhet och en kommentar som inte handlade om synen på de extremt ökade klyftorna. Men Oscar Sjöstedt tyckte att det varit alldeles ”för mycket fokus” på dessa ökade klyftor. Istället skulle man titta på de tio procent fattigaste och se till att de fick det bättre. Att röra de rika och omfördela fanns inte på hans karta. Här får vi höra traditionella högerargument om konkurrenskraft och att fokus inte ska ligga på ”kakans fördelning” utan på dess storlek/växande.

Av Oscar Sjöstedts ”nyansering” blev ett helhjärtat försvar för bevarade klyftor. Så man kan verkligen undra vad det var som han inledningsvis tycket ”inte var bra”?

Vi kan jämföra det han säger med  den tidigare moderata finansministern Anders Borg som för några år sedan sa: Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen”. Men Oscar Sjöstedt tycks alltså egentligen inte ens tycka att klyftorna är ”besvärande”

Oscar Sjöstedts ”nyansering” är ett klassiskt högersvar på frågan om fördelningen i samhället. Det stämmer också bra med deras skatteförslag som innebär att personer med månadsinkomster över 100 000 skulle få 46 000 mindre i skatt på ett år och de med 80 000 skulle få 27 000. Detta enligt en beräkning av finansdepartementet. Det visar att SD inte bara tycker att kakans fördelning är ointressant när det gäller de rikas andel, de vill dessutom aktivt bidra till att öka de rikas andel av kakan.

Då Oscar Sjöstedt intervjuades av Aftonbladet (i maj i år) om finansdepartementets beräkning, sa han: ”De har säkert räknat rätt, det ifrågasätter jag inte”. Samtidigt tyckte han att rapporten var ”ointressant”.

 

Sparka neråt slicka uppåt

SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra utifrån om de räknas som svenskar eller inte, samtidigt som de rika ska sitta kvar i orubbat bo utan att ens behöva avstå av sin ökande andel. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka nedåt på andra.

 

Personen Oscar Sjöstedt….                                        

….är annars för många kanske mer känd för den film där han tillsammans med gapskrattande vänner berättar en osmaklig historia om några som sparkar på döda får och kallar dem ”judesvin”. Hans egna och andras skrattsalvor till detta är svåra att bortförklara. Den som vill se ett försök från honom själv kan lyssna till denna intervju. Den säger också en hel del om honom och hans parti. Att en sådan person numera står i svensk TV och debatterar rikedomens fördelning med vår finansminister framstår lika bisarrt som att Trump är president i USA.

 

Läs också artikel av Ulla Andersson i Expressen om skattefrågan

 

Neths öde visar vad som finns bakom H&M:s mask

 

Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

 

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

 

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.

 

Kärnvapnen och det svenska valet

Imorgon den 6 augusti, är det 73 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna därefter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Fortfarande dör folk av bombernas effekter. Bland de överlevande drabbas fler av cancer, samtidigt som andra nya sjukdomar upptäcks bland de överlevande och deras barn.

Idag är möjligheterna att förinta och ödelägga oerhört mycket större än 1945. Sprängstyrkan hos de ungefär 15 000 nukleära stridsspetsar som finns i världen motsvarar 50 000 Hiroshimabomber. De är också utspridda över jorden. 1800 står ständigt redo att avfyras. Antalet kärnvapenmakter har ökat och främst USA ser till att deras vapen också finns utplacerade runt om i världen.

För Sverige har detta en stor aktualitet på minst två sätt:

  1. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Sedan dess har vi väntat på att Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Men det dröjer. Den främsta anledningen till det är att regeringen och utrikesminister Wallström satts under mycket stark press av den borgerliga oppositionen och sd. Men också av USA. Därför heter det nu att frågan utreds och att besked och riksdagsbeslut inte kommer förrän efter valet.
  2. Ett av den svenska fredsrörelsens argument mot Nato och mot gemensamma militärövningar med Nato har handlat om kärnvapen. USA och militäralliansen Nato förfogar ju över kärnvapen. När fredsrörelsen påpekade att dessa genom Nato kunde föras in på svenskt territorium sa de svenska Nato-anhängarna att detta var skrämselpropaganda. Hur falskt detta tal var avslöjades tydligt när Sverige röstat för förbud mot kärnvapen i FN – vilket i konsekvensens namn också borde leda till ett svenskt undertecknande – för då ingrep genast USA via sin försvarsminister James Mattis. I ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist skrev Mattis:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

De kärnvapen som enligt Nato-anhängarna aldrig skulle få föras in i Sverige visade sig då högst verkliga.

 

Kryperiet för USA

När utrikesminister Wallström mycket sakligt påpekade att Nato ska ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Världens ledande militärmakt blandar sig i svensk politik. När vår utrikesminister säger att de inte bör göra det kallar dessa krypande typer detta för en ”varning”.

 

Kärnvapenparaplyet

För flera decennier sedan förlorade de borgerliga striden om svenska kärnvapen. Men de har inte gett upp. Det finns lite olika förhållningssätt bland de borgerliga. Mest våldsbejakande är som vanligt Björklund och Liberalerna. Jag har inte sett att man öppet förespråkar svenska kärnvapen. Men att föra in dem via Nato tycks inte vara något problem annat än när man i polemik med fredsrörelsen påstår att detta inte kan hända. Liberalerna har ju också fört fram den gamla tanken om ”kärnvapenparaplyet”. Allan Widman uttryckte det så här:

Sverige har under avsevärd tid stått under västerlandets kärnvapenparaply, och …. just nu …. så behöver vi det kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin.

Widman menar därför att ett undertecknande av förbudet mot kärnvapen skulle innebära att vi förlorade detta skydd. Inför det synsättet känner jag en sorts hopplöshet. Hur ska man argumentera med människor som känner sig skyddade av de värsta massförstörelsevapen som finns? Vapen med en sådan förstörelseförmåga att ett enda vapen kan ödelägga en stad, eller ett land, på ett ögonblick.

 

Frihet från kärnvapen

Nya Zeeland är – trots att det ligger på andra sidan jorden – inte så annorlunda Sverige. Från 1951 till 1984 var landet med i ANZUS, ett militärt samarbete mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Men då den socialdemokratiska regeringen 1984 beslutade att landet skulle bli helt fritt från både kärnkraft och kärnvapen på sitt territorium uteslöts man av USA från ANZUS. Enligt mitt sätt att se på saken var detta ett steg mot en fredligare värld. Enligt Widmans sätt att se på saken måste det har inneburit ett förlorat skydd under kärnvapenparaplyet. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta  och 119 av världens 195 självständiga stater. Låt oss se till att de ökar.

 

Kärnvapenfrågan och valet

Frågan om kärnvapen (och Nato) måste in i valrörelsen. Sätt press på alla dem som är emot eller tvekar när det gäller förbud mot kärnvapen. Sätt press på dem som kryper för militärmakten USA och som vill lura in Sverige i Nato.

Rösta inte på någon av de våldsbejakande kärnvapen-extremisterna!

 

 

%d bloggare gillar detta: