Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

Går det inte ens att tala för fred och avspänning längre?

Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.

Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.

I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:

…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.

Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.

Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka –  artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Den skrikande motargumentationen

Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.

Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.

Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.

Istället för att själv bemöta dessa dumheter hänvisar jag därför till en bra artikel i nättidningen eFolket av Rolf Waltersson.

Läs den!

Meningen med solidaritet

För några dagar sedan gick Folkhälsomyndigheten ut med att hemlösa skulle prioriteras när det gäller vaccinering. De skulle alltså komma före vuxna under 65 år. Att prioritera grupper som är extra sårbara verkade ju inte bara moraliskt tilltalande utan också klokt med tanke på att det bidrar till att öka skyddet för alla. Men det här tyckte de svenska högerkrafterna var upprörande. Speciellt eftersom det bland de hemlösa också finns papperslösa människor. Tyvärr lyckades högerns upprördhet skrämma Folkhälsomyndigheten till att backa.

Det här är ju ett exempel på hur egoistiska beteenden inte bara är osympatiska utan att de också är dumma. Solidaritet är helt enkelt till nytta för de flesta.*

Ett annat exempel som handlar om vaccinationer (och solidaritet eller dumhet) är det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna. Eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt så framstår även detta som ett exempel på hur dumheten lurar sig själv. Solidaritet vore även här vettigare. Men när pengar och mäktiga intressen styr så blir det inte så.

Jag tycker att dessa två exempel visar vad begreppet solidaritet handlar om. Det är inte bara något fint utan också något som är till ömsesidig nytta. Jag återgav här på bloggen för några år sedan ett tal av Johan Torgå. Han var då facklig ordförande för livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Talet höll han på en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Det handlade om solidaritet och han sa bland annat:

Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.

Detta att solidaritet är något som är ömsesidigt (”går åt båda hållen”) är min utgångspunkt i förhållande till en annan aktuell fråga.

Arbetskraftsinvandringen

Sverige har under många år ”tagit emot” invandrare som kommit för att söka jobb här. De har kommit från Finland, Sydeuropa, Turkiet eller till exempel f.d. Jugoslavien. De har genom sitt arbete bidragit till välståndet i Sverige.

Fram till 2008 reglerades denna invandring genom att Arbetsförmedlingen prövade behovet av arbetskraft på olika områden och bedömde om det rådde arbetsbrist i de yrken som ansökningar om arbetstillstånd gällde. Det fyllde två funktioner. Dels att se till att det inte fanns arbetssökande inom Sverige (eller övriga EES) som (istället) kunde göra jobbet. Dels att se till att de som kom hit inte behövde jobba för sämre lön eller under sämre förhållanden än andra på den svenska arbetsmarknaden.

Men under det moderata styret 2008 så togs denna reglering bort och det blev fritt fram för företagen att utan begränsningar ta hit de arbetare som de tyckte att de behövde.

Enligt Jämlikhetskommissionens rapport (SOU 2020:46) fanns det vid årsskiftet 2019/2020 ”71 600 personer i Sverige som hade arbetstillstånd eller var anhöriga till person med arbetstillstånd. Drygt 31 000 var arbetstagare; övriga omfattade artister, företagare och anhöriga.”

På saklig kanslisvenska skriver utredarna att de nya reglerna (sedan 2008) ”har ökat riskerna för regelbrott på arbetsmarknaden, ibland med anknytning till ekonomisk brottslighet”.

Enligt LO gäller ungefär 40 procent av arbetstillstånden arbeten med låga kvalifikationer, där det finns personer i Sverige som skulle kunna ta jobben. De två syften som den tidigare kontrollen syftade till har alltså slagits sönder och i tidningarna har vi under åren kunnat läsa många oerhört upprörande rapporter om arbetskraftsinvandrare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden.

Och här vill jag åter anknyta till begreppet solidaritet. För naturligtvis ska vi som medmänniskor alltid vända oss mot omänsklig behandling av andra, alldeles oavsett vilka de är eller varifrån de kommer. Men det handlar också om att värna det vi uppnått genom tidigare kamp och solidaritet. Att acceptera lägre nivåer för lön och anställningsförhållanden för några (andra) innebär en press nedåt mot alla andra lönarbetares förhållanden.

Därför ska vi naturligtvis inte heller vända våra krav och vår ilska mot dem som utnyttjas utan mot dem som utnyttjar. Vi ska vända dem mot de kapitalägare som om de inte hindras ständigt kommer försöka att öka sin vinst på de anställdas eller miljöns bekostnad. Med denna syn tycker jag att vi bör granska de förslag som nu lyfts fram i debatten om arbetskraftsinvandringen. Vem eller vilka skyddar förslagen? Vilka är det som ska kontrolleras? Och finns det någon solidarisk tanke med i förslagen?

Bärplockare

Moderaterna – som hörts mest i medierna i denna fråga de senaste dagarna –  sätter i sitt förslag en inkomstgräns på 31 700 kr i månaden. Men detta är utan några krav på kontroll av dem som anställer. Samtidigt lägger de till att det ska vara fritt fram för fortsatt exploatering av bärplockare. De skriver: ”Säsongsanställningar – som bärplockare och plantörer – ska vara undantagna från dessa inkomstregler i enlighet med gällande EU-regler”.  Här finns som vanligt inte ett uns av solidaritet. Det är sparka neråt som gäller. Och de övriga kraven i deras lista är likadana. De riktar sig bara mot dem som utnyttjas.

*PS:

Att det är direkt dumt att inte prioritera de papperslösa bekräftas (några dagar efter att jag skrivit detta) av tre läkare i en artikel i Expressen. De menar att det som jag kallar den solidariska linjen är ”uttryck för en vetenskapligt grundad strategi för att minska smittspridning” och att ”det är mer samhällsekonomiskt kostnadseffektivt att arbeta förebyggande med vaccinering av de mest utsatta än att vänta tills folk insjuknat”. 

De avslutar:

Kristersson varnar för att ställa grupper mot varandra. I själva verket är det just det Moderaterna gör när de förvandlar en hälsofråga till migrationspolitisk signalpolitik. Vård i Sverige utgår från behov. Att frångå rationella vårdbedömningar utifrån vilseledande retorik är, om något, en ytterst farlig väg, inte minst eftersom det riskerar en effektiv vaccinationskampanj. Ytterst innebär det ett hot mot folkhälsan.

Zombie-spöket John Bauer-koncernen

Inom en del områden känns det emellanåt hopplöst att fortsätta argumentera. Inte därför att argumenten inte håller och motsägs av verkligheten, utan tvärtom därför att de bara blir tyngre och tyngre, ständigt bekräftas och borde räcka. Men ska de någonsin nå fram? Ett sådant område är frågan om vinst inom skolan. För fyra år sedan samlade för övrigt jag en del argument och motargument i detta ämne i en blogg. De står sig, men kan (dessutom) kompletteras….

Nu läser jag åter om skolkoncernen John Bauer i tidningarna. Den återkommer nu som en sorts zombie-spöke. För sju år sedan gjorde jag en genomgång av John Bauer-koncernens historia som kanske fortfarande kan vara intressant för att få en bakgrund. Det var ju nämligen så att i början av juni 2013 gick JB-koncernen i konkurs. 11 000 elever och 1000 lärare blev av med skola och arbetsplats. Då var det kommunernas uppgift att för de 36 skolorna ta över ansvaret och lösa problemet under sommaren. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Det är en skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden. Dessutom driver den sina skolor utan vinstuttag.

JB-koncernen däremot sög ut allt de kunde innan de gick i konkurs och överlämnade allt i kaos:

  • Mellan 2005 och 2008 tog ägarna ut 190 miljoner till sig själva.
  • 2008 sålde ägarna bolaget till det danska riskkapitalbolaget Axcel för 675 miljoner.
  • under åren 2009, 2010 och 2011 tog JB varje år ut i snitt 76 miljoner.

Jag avslutade bloggen om JB-koncernen 2013 med orden: ”Räcker det inte nu?”

Uppenbarligen gör det inte det, för nu läser jag i tidningen att även konkursboet fortsätter att spöka. De kräver olika kommuner på ersättning för att de anser att skolpengen är för låg. Ordföranden i utbildningsutskottet i Malmö socialdemokraten Gunilla Svantorp skriver bra om detta i Dagens Samhälle. I Malmö vill JB:s konkursbo ha ut 3,4 miljoner i ersättning. Kommunen vägrar (självklart kan man tycka) och Svantorp skriver med en välfunnen formulering att Zombiekoncerner hör inte hemma i skolans värld”.

Hur en sådan vidrig skolmarodör lyckades med att anta ett namn från den fina bildkonstnären John Bauer är en annan av vår tids märkliga fenomen.

Bauer

Yttrandefrihet, ”sociala medier” och makten.

Vi har sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

Ovanstående yttrande skulle kunna vara skrivet av någon nutida konspirationsteoretiker eller högerextremist. Men yttrandet är från 1968 och taget ur boken Indoktrineringen i Sverige av författaren Göran Palm.

Palm skrev där också att:

Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är.

”Indoktrinering” var (som påpekas på Wikipedia) ett ord som användes mer för 50 år sedan. Det handlade då oftast om en kritik som ville visa hur olika institutioner i samhället som medier, skola, filmer, reklam o.s.v. upprätthöll den dominerande borgerliga ideologin i samhället. Som Palm skrev så är det först när man börjar tvivla på och ifrågasätta grundvärderingar i samhället som man blir varse hur dessa värderingar sprids och upprätthålls. Det gällde för såväl äldre som yngre och nyväckta socialister kring 1968, och gäller fortfarande. Men det är väl på sätt och vis också sant för dem som idag ifrågasätter samhällets grundvärderingar fast, från andra hållet, från höger.

Det betyder inte att jag tycker att det handlar om jämförbara positioner. Det är en avgörande skillnad mellan å ena sidan en höger som ifrågasätter både grundläggande fakta, vetenskap och den demokrati vi har och som vill inskränka eller avskaffa den och å andra sidan en vänster som ifrågasätter kapitalismen och därför vill utvidga demokratin till att också omfatta avgörande delar av ekonomin.

Nya och gamla medier

Men Göran Palms bok kom ju ut långt innan internet eller det som kallas ”sociala medier” existerade. Dessa medier har framförallt blivit en tummelplats för ytterhögern. Som Aftonbladets Karin Pettersson formulerat det:

…sociala medier är bra på högerextremism. Orsaken är just den kommersiella logiken: innehåll som gör att människor stannar längre lyfts automatiskt fram av Facebooks och YouTubes algoritmer. Hat, vrede, starka känslor, lögner.

Naturligtvis är det så att traditionella medier (TV, radio och tidningar) och arbeten gjorda av riktiga journalister är bättre än dessa ”klick-medier” bland annat för att som Pettersson skriver ”…journalistik produceras utifrån en publicistisk idé. Det görs en sortering, det finns någon att ställa till svars.”

Men det betyder inte att den gamla kritiken från vänster mot de traditionella mediernas ägarstruktur eller sätt att göra urval skulle vara ogiltig idag.

Även liberalen Herbert Tingstens uttryckte redan 1955 i ett tal vid DN:s 90-årsjubileum att:

 Endast ett fåtal har tryckfrihet i den meningen att de verkligen kan trycka vad de tänker” (DN 7/1 1955)

Det gäller fortfarande. När det gäller tidningar så har ju de med mer pengar alltid haft ett övertag som arbetarrörelsen aldrig lyckades bryta. Tvärtom har det bara blivit värre. De största tidningarna i Sverige är i huvudsak borgerliga och som ett märkligt faktum är det dessutom fortfarande det krympande liberala partiet (nu under tre procent) som dominerar bland dem.

Men jämfört med dominansen inom tidningsvärlden så är makten hos Facebook, Google, YouTube eller Twitter ändå på en helt annan nivå. De har en monopolistisk världsdominans.

Yttrandefrihet

Vi har enligt den svenska grundlagen yttrandefrihet, vilket däremot inte innebär att vad som helst får yttras utan konsekvenser. Hets mot folkgrupp är till exempel inte tillåtet även om överträdelserna nu för tiden är många, utan att lagföras.

I den 19:e artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter formuleras också yttrandefriheten som rätten ”för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Men var går gränserna för yttrandefriheten på nätet och vem är det som ska sätta dessa gränser?

De röster som gör att miljardärerna i Kalifornien (som äger Facebook, YouTube eller Twitter) tjänar mer pengar är just de röster som handlar om hat, vrede, starka känslor och lögner. Röster som innebär att demokratin undermineras och hotas och att vi får mer våld. Frågan blir då hur långt ner i djupet ägarna är beredda att gå för att tjäna ännu mer pengar?

När det gäller de giftiga lögner som den avgående presidenten i USA spred i fyra år så behövdes det att ord skulle övergå i handling genom stormningen av Kapitolium för att gränsen skulle vara nådd för Twitter.

I Sverige har SD-anknutna personer drivit en kanal på Youtube sedan 2016 som enligt Tobias Hübinette ”masspridit konspirationsteorier”. Den stängdes ned av YouTube före jul.

I bägge dessa fall har den samlade ytterhögern talat om inskränkningar i yttrandefriheten.

För oss som inte tycker att friheten att yttra sig handlar om rätten att sprida uppenbara lögner, konspirationsteorier, hat mot utpekade grupper eller förespråkande av våld (i öppen eller mer ”symbolisk” form) så är dessa inskränkningar på Twitter och YouTube knappast upprörande. Men det som är det skrämmande är däremot att kontrollen (eller bristen på) ligger hos dessa ägare till några få företag med dominans i hela världen.

Går det att böja techjättarna?

Som Bawar Ismail skriver i en ledare i GP 16/1:

Techbolagen besitter en enorm makt över oss användare och hur vi lever våra digitala liv. I dag är det våldsamma trumpister som jagas bort, men vad skulle hindra dessa storföretag från att anpassa sig efter, låt oss säga, mörka och obehagliga politiska krafter som kommer till makten och släcka alla deras kritikers konton? Svaret är tyvärr att ingenting hindrar dem.

Frågan – som jag ser det –  borde alltså vara hur vi som samhälle ska kunna ta en demokratisk kontroll över dessa jättelika techbolag.

Jag såg att riksdagsledamoten Åsa Eriksson (s) har lämnat in en motion i frågan i oktober 2019, men lyckades inte utröna vad som hände med den. Kanske finns det fler tankar inom politiken om detta som jag inte lyckats hitta? Men jag får en stark känsla av att det kanske är som Karin Pattersson skrev i Aftonbladet att ”såväl vänstern, som liberaler och konservativa accepterar detta utan diskussion”.

Jag tar här tacksamt emot tankar och synpunkter från läsare som funderat mer kring detta, delar min syn på problemet och har förslag.

”Trumpismen” och rasismen

Ingen vet ännu hur Trump-klanen och dess stormtrupper kommer agera framöver. Men det som kan kallas för ”Trumpismen” kommer sannolikt inte försvinna även om personen Trump skulle försvinna ut i kulisserna. Eftersom fenomenet med fascistliknande rörelser fått en ökad utbredning i hela världen och på grund av USA:s roll som supermakt med oöverträffade militära ”muskler”, så är det naturligtvis viktigt att försöka förstå vad som händer och vad det handlar om.

Bello

En mycket viktig faktor är rasismen som ser olika ut i olika länder men har en speciell bakgrund och historia i USA. Walden Bello skriver om detta i en artikel (America Has Entered the Weimar Era) i Foreign Policy in Focus (FPIF) att krisen i USA har byggts upp under årtionden och påskyndats av COVID-19, men att:

Centralt för att förklara denna kris är utvecklingen av den vita överhögheten, ett villkor som det republikanska partiet har utnyttjat framgångsrikt sedan slutet av sextiotalet….

Bello menar att det Republikanska partiet  har gjort sig till representant för en rasmässig majoritet som vill bevara överhöghet men känner sig hotad av ”den demografiska och kulturella expansionen i det icke-vita” USA.

Han tar upp det faktum att ”sådana viktiga amerikanska industrier som konsumentelektronik, apparater, verktygsmaskiner, bildelar, möbler, telekommunikationsutrustning och många andra som varit giganterna i det kapitalistiska globala produktionssystemet överförts till Kina”. Bello menar att det  har bidragit till en enorm ökning av klassklyftorna i USA och har kunnat utnyttjas av Trump.

Bello skriver:

Undertexten för den Trumpiska kontrarevolutionen har i själva verket återställt den amerikanska drömmen, de ljusa utsikterna för social uppstigning, till dess rättmätiga ägare – det vill säga till vita amerikaner och endast dem.

En bok jag rekommenderar

För att förstå olika fenomen är kunskap om historia alltid viktigt. För den som vill förstå rasismen i USA och dess historia från slaveriet och framåt vill jag rekommendera en bok som snart kommer ges ut. Den är skriven av min vän Peter Widén och jag har haft förmånen att läsa den innan den trycks. Därför kan och vill jag varmt rekommendera den.

I boken Svart historia. Slaveri – rekonstruktion – återförslavning beskrivs afroamerikanernas väg från inbördeskriget och slaveriets avskaffande, genom den korta perioden av frihet och politiskt inflytande och tillbaka till ett, för många, ännu värre förtryck och lidande.

Widén beskriver i bokens förord hur han som är född 1949 såg nyhetsinslagen på TV i början av 1960-talet:

…där rasande vita rasister (rashatare som vi sa på den tiden) kantade gatorna och försökte stoppa manifestationer och hindra svarta barn att komma in i segregerade skolor …… Vi såg hur vita sydstatspoliser släppte loss  besinningslöst våld på gatorna, vi såg offren för bomber och överfall. Jag minns hur jag inte kunde få ihop det. Hur kunde färgen på andra människors hud utlösa detta hat?

Denna text ska försöka besvara de frågor som jag som 11-åring ställde mej själv.”

Widéns bok beskriver hur afro-amerikanerna blev formellt fria 1863 (under inbördeskriget) och under en period efter 1867 och ett antal år framåt åtnjöt ”politiska rättigheter som de senare inte skulle få uppleva närheten av förrän genom medborgarrättsrörelsens kamp hundra år senare”. I boken beskrivs hur dessa rättigheter trampades ner så att afro-amerikanerna i slutet av 1890-talet inte längre hade några som helst demokratiska rättigheter utan återgick till ”semi-slaveri” eller rent slaveri. Widén synar både de krafter som låg bakom det som kallats ”The Radical Reconstruction” liksom hur den kontrarevolution gick till som innebar förstörelsen av den radikala rekonstruktionen.

Du kan redan nu förbeställa boken från Bokförläggarna Röda Rummet.

Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17–0,
eller swisha till 123 478 3403.
Skriv ”Svart” och namn och adress i meddelandet,
så får du boken med posten så snart den är tryckt.

Stormningen av Kapitolium

Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.

Mattias Karlsson (SD)

(då han i november tillsammans med fjorton parlamentariker i elva europeiska länder nominerade Donald Trump till Nobels fredspris)

Igår stormades Kapitolium, den amerikanska parlamentsbyggnaden i Washington, av en delvis beväpnad folkmassa. Ansvarig för detta var den sittande (och enligt valresultatet avgående) presidenten som under hela sin presidenttid bidragit till att trappa upp våld och aggression inom landet och som direkt uppmanat sina anhängare till att i handling bekämpa valresultatet genom att bege sig till Kapitolium. Genom att storma kongressen stoppades röstsammanräkningen, den formella procedur som skulle ha gett Joe Biden segern i presidentvalet. Men till slut drevs Trump-anhängarna ut ur byggnaden.

Jag har tidigare skrivit om de stora bristerna ur demokratisk synpunkt i valsystemet i USA. Och i grunden tänker jag att inget val i USA någonsin har förändrat det faktum att landet styrs av en liten rik minoritet. Men det betyder inte att det inte kan bli ännu mycket värre. Trump har ju på olika sätt försökt nedmontera den typ av demokrati som finns i USA. Det här kanske inte ens var hans sista försök. Som Martin Klepke skrev i Arbetet följer Trumps många utspel för att få sitta kvar vid makten ”samma mönster som vid flera andra statskupper och maktövertaganden”. Framförallt handlar det om två saker påpekar Klepke: ”dels att ta kontroll över rättssystemet, dels att bygga upp ett våldskapital”.

Det är i sammanhanget intressant och viktigt att vi har koll på hur den svenska högern förhåller sig till statskuppsförsöket. Och då menar jag inte bara ytterhögern i SD med svans, som både genom sin nazi-bakgrund, olika uttalanden om Ungern, Public Service eller kommande förändringar i Sverige om de får makten, klart visat vad vi kommer få uppleva ifall de får chansen. Jag tänker också på den del av högern som fungerar som sammanbindare mellan den traditionella högern och ytterhögern, exempelvis de skribenter som nu samlas i tidskriften Bulletin. En av dem är Ivar Arpi. Han fortsätter sitt vanliga hantverk och menar att det inte alls var något kuppförsök. Han beskriver våldsverkarna som ofarliga och utelämnar framförallt den verkliga dirigenten och kuppmakaren.

Enligt SVT:s USA-korrespondent Stefan Åsberg togs ”den lokala och federala polisen obegripligt nog på sängen” när Kapitolium stormades. Men det var knappast fallet. För som Peter Gowan (medlem i Democratic Socialists of America) skriver i JACOBIN Magazine så skulle de högerextrema demonstranterna inte ha kunnat komma in i byggnaden ifall den federala polisen inte ville det. De ”bjöd minimalt motstånd”. Han gör en jämförelse med Black Lives Matter-demonstranter som förra sommaren attackerades mycket hårt ifall de kom i närheten av federala byggnader. Han skriver vidare:

Vi lever inte i en verklig demokrati, och det är inte en slump att den undertryckande apparaten i den staten använder olika tillvägagångssätt gentemot vänster- och högerdemonstranter. Den slår brutalt ner på dem som hotar den härskande klassen, och den ”pjåskar” med dem som inte gör det.

De valda utrymmer

Även om kuppmakarna misslyckades denna gång så kommer hotet finnas kvar. Gowan skriver:

..vad som kommer att finnas kvar är kunskapen bland de valda representanterna om att de inte är säkra från högervåld, och att en tillräckligt motiverad skara upprörda högerextrema kan tillåtas att hota deras säkerhet med minimalt motstånd från säkerhetsstaten.

Martin Klepke skriver i Arbetet att BBC:s USA-analytiker menade att Trump aldrig skulle lyckas ”eftersom han inte har någon lojal militär eller polis bakom sig”. Men som Klepke invändande skriver:

….vad hade hänt om delar av nationalgardet eller någon av de många olika poliskårer som finns i USA i natt hade instämt i talet om valfusk, ställt sig på Trumps sida och deltagit i det Trumpanhängarna kallar ett ”uppror till försvar för konstitutionen”?

Kanske var det en sådan vändning som Trump hoppades på medan timmarna gick, innan Trump slutligen rådde sina anhängare att gå hem.

Här tror jag att Gowans slutsatser är viktiga när han i sin artikel skriver att liberalernas passivitet bara kommer mötas med ytterligare eskalering och att det därför istället:

nu är dags att begränsa hotet om högervåld genom att bland annat rensa säkerhetsstaten från extremhögern, utvisa de republikanska kongressmedlemmarna som uppmuntrade detta våld och arbeta för att demokratisera det ekonomiska och politiska livet i landet.

Denna strid i USA har stor betydelse även här och över hela världen på grund av den inspiration och uppmuntran till ytterhögern som Trump har gett. Den nationella högern är verkligen global och måste bekämpas över hela jorden. Hur vi ska förhålla oss till deras uppbygge av våldskapital är viktigt i USA såväl som i Sverige.

Ett program för att vända utvecklingen

Så börjar vi då på ett nytt år och tänker och hoppas att det måste bli bättre. De flesta tänker väl på att vi ska kunna tränga tillbaka pandemin med hjälp av omfattande vaccineringar. Och på många sätt känns det som en förutsättning för så mycket annat. För att vi ska kunna komma ut tillsammans och ta strid. Pandemin avslöjade ju de anhopade problemen med nedrustad välfärd. Och klimatkrisen blev inte mindre. Angreppen på fackliga rättigheter fortsatte….och så vidare.

Därför kändes det bra när jag dagen innan Nyårsafton nåddes av ett mejl med ett budskap från Välfärdsalliansen i Stockholm. Välfärdsalliansen är en sammanslutning av många olika organisationer. Förutom organisationen Gemensam Välfärd består alliansen av Hyresgästföreningen region Stockholm, olika fackliga organisationer som Seko Stockholm, Norra Järva stadsdelsråd, Klimataktion, Rädda hyresrätterna, m.fl.

De kallar sitt upprop för ”Nyårslöfte” men det är mer av ett program för handling som välformulerat ringar in de viktigaste frågorna att bygga rörelse och ta strid kring under kommande år.

Så här skriver de:

Klockan ringer ut för 2020 – ett riktigt ruggigt år med coronapandemi, klimatförsämring och trumpism plus hot mot anställningsskydd, rätten till en bostad och social trygghet här. Så låt oss göra det som väntar bakom hörnet till Vändpunkternas år. Här är Välfärdsalliansens nyårslöfte – låt oss bli många som avger det! För ett Godare Nytt 2021!

NYÅRSLÖFTET :

FÖR VÄLFÄRD, TRYGGHET OCH KLIMATRÄTTVISA

Den värsta faran heter inte pandemi, klimatkris eller högerfara – den stavas uppgivenhet. Vanmakt inför ett dödligt virus och en samhällsutveckling åt fel håll med ökade klyftor, minskad trygghet och klimatförsämring hotar med förlamning – och viljelös anpassning.

Men det är vi människor som själva och tillsammans avgör vårt öde. Så låt oss mitt i den mörkaste månaden avge ett gemensamt nyårslöfte:

Nej, vi tänker inte passivt acceptera, ge upp och foga oss! Tvärtom, de väldiga utmaningarna från pandemin, klimatförsämringen och välfärdskrisen sporrar oss att hålla hoppet och möjligheterna levande. Tillsammans kan vi hejda tillbakagången och bana andra vägar.

Välfärdsalliansen som bildades våren 2019 av hyresgäster, fackföreningsfolk, välfärdsförsvarare och klimataktivister vill göra 2021 till vändpunkternas år.

FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

Vi försvarar anställningstryggheten trots januariavtal och eftergifter. Hur kan ett fullgott anställningsskydd försvagas när just osäkra timanställningar har bidragit till smittspridning på äldreboenden? Den statliga Coronakommissionen underströk i sin första rapport betydelsen av fasta anställningar och trygghet för personalen som en viktig förutsättning för smittsäkrare omsorg.

När permitteringar och varsel drabbar jobben på bred front i pandemins spår behöver vi stärkt anställningsskydd, inte försvagat.

Välfärdsalliansen står för det fackliga försvaret av anställningstryggheten mot Svenskt Näringslivs, borgerlighetens och januariavtalets strävan att försämra den.

FÖRSVARA RÄTTEN TILL BOSTAD MOT MARKNADSHYROR

Vi försvarar rätten till en bra bostad med rimlig hyra mot alla försök att införa marknadshyror. Trångboddhet, tillfällighetsboende, vräkningar och hemlöshet drabbar inte bara människor genom knapphet och sociala svårigheter. Pandemin har också visat på hälsoriskerna när rekommendationer om fysisk distans och skydd av äldre inte kan efterlevas.

Istället för att öppna upp för marknadshyror genom ”fri hyressättning” i nyproduktion och därmed hyreshöjningar för alla, krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för hyresgäströrelsens försvar av rätten till ett gott hem med rimlig hyra mot fastighetskapitalets och januariavtalets strävan efter marknadshyror.

FÖRSVARA EN JÄMLIK VÄLFÄRD UTAN VINSTINTRESSEN

Sveriges svårigheter att skydda de äldre mot Coronasmittan handlar om långvarig försummelse av många regeringar, visar Coronakommissionen. Privatiseringar, uppsplittring, marknadsstyrning (NPM), avsaknad av smittskyddsutrustning, av läkare, sjuksköterskor och fasta personalstyrkor har bidragit. Liknande svagheter uppvisas från andra verksamheter, som på de vinstdrivna skolkoncernernas och den upphandlade spårtrafikens områden.

Istället för att gå vidare längs privatiseringar och marknadsutsättning krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för välfärdsfackens, brukarnas och samhällets behov av en jämlik, gemensam och demokratiskt styrd välfärd för människors behov inte företagsvinsternas.

FÖRSVARA EN RÄTTVIS KLIMATOMSTÄLLNING

Pandemikrisen med dess följder för så många människors liv, behoven av att ta solidariskt ansvar mot smittspridningen plus de stora kraven på stat och myndigheter att stötta samhällsekonomin och enskilda, organisera smittskydd och massvaccinering säger något om vad som krävs inför den ännu större utmaningen, klimatkrisen. Behovet av snabb, grön omställning kräver hela samhällets förändringsarbete, från vardagens levnadssätt till det övergripande – produktion, transporter, teknikutveckling, infrastruktur, boenden.

Här finns inget utrymme för ”låt-gå”-politik och kortsynt jakt på fördelar eller vinster. Klimatomställning är vår gemensamma överlevnadsfråga.

Välfärdsalliansen gör gemensam sak med klimatrörelsens deklaration av Klimatnödläge och krav på omställning av samhället till balans med naturen. Tillsammans med klimataktivismen vill vi bidra till att återstarta samhället på en grund av jämlik gemenskap och ekologiskt ansvar.

LÅT OSS GÖRA 2021 TILL VÄNDPUNKTERNAS ÅR

”Skitåret” 2020

Så är det då snart slut detta ”skitår”. För de flesta har det på ett uppenbart sätt varit ett dåligt år på grund av corona-pandemin, även om det drabbat mycket olika beroende på vem man är och var man befinner sig i samhället. Precis som med klimatkrisen så har också corona-krisen visat samhällets extrema brister, tillkortakommanden och uppenbara motsägelser.

I december kom den s.k. Coronakommissionens första delbetänkande som redovisar ”vad den bedömer vara de viktigaste orsakerna till den stora smittspridningen och de höga dödstalen bland äldre i Sverige”. Den slår fast att:

…äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad när pandemin slog till. Detta bottnade i strukturella brister vilka varit kända före virusutbrottet. För dessa brister bär den sittande regeringen och tidigare regeringar det yttersta ansvaret.

Denna ansvarsfråga bör vi minnas för framtiden, när vissa oblygt tar sig ton. Bristerna handlade om:

  • en fragmenterad organisation,
  • ett behov av högre bemanning, ökad kompetens, och rimliga arbetsförhållanden,
  • ett otillräckligt regelverk,
  • hinder för kommunerna att anställa läkare och få tillgång till medicinsk utrustning, och
  • sena och ibland otillräckliga beslut och åtgärder.

Kommer vi få se väsentliga och långsiktiga resursförstärkningar på dessa områden det kommande året? Knappast så länge de som prioriterar sänkt skatt och förordar både privatiseringar och fortsatt ”effektivisering” inom välfärden får styra. Det behövs som många påpekat betydligt mer än applåder.

Svårt att kommentera

På många sätt har det ofta känts svårt att kommentera det som hänt år 2020 eftersom det fört oss så långt bort från sådant som tidigare betraktades som sant, rimligt eller värdefullt.

Att till exempel kommentera ett motbjudande fenomen som Trump där det till slut inte verkade finnas någon gräns för något alls (varken vett eller anständighet) kändes både alltmer hopplöst och kanske också dumt. Uppmärksamhet var ju vad denna ”moderna fascist” verkligen strävade efter och verkligen lyckades med, på bekostnad av så mycket annat.

Kryperiet för USA har i Sverige nu också blivit så öppet och motbjudande. När vi på TV får se USA-militär träna i svensk skärgård så har även där så mycket av sådant vi tidigare tog för givet passerats. Det är då svårt att veta var man ska börja för att förklara att detta varken gynnar fred, säkerhet eller oberoende.

Bergström

Eller ta det senaste om Internationella Engelska skolan (IES) där varje elev det senaste året genererade 10 000 kronor i vinst. Redan 2012 tjänade ägaren Barbara Bergström över 500 miljoner kronor när hon sålde delar av IES till amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Detta företag har i sin tur tjänat drygt en miljard kronor på sitt ägande i Engelska skolan samtidigt som det sedan börsintroduktionen 2016 delats ut 92 miljoner kronor till aktieägarna. Trots detta har större delen av vinsten inte använts till utdelning utan till fortsatt expansion på ”skolmarknaden”. Nu i december köpte den Luxemburgregistrerade fonden Paradigm Capital (ett företag som bland annat ägnat sig åt biltvättar) ut Internationella Engelska skolan från börsen till ett värde av över tre miljarder kronor.

Ta in detta! Var börjar man? Hur kan det vara möjligt att en majoritet av svenska politiker fortfarande tycker att detta är rimligt? Den tidigare skolministern och liberala partiledaren Björklunds uttalande från 2013 tycks vara helt glömt. Då sa han:

Det kommer bli snudd på omöjligt för riskkapitalbolag att äga friskolor framöver, då de inte kommer att godkännas som ägare av staten.

Mycket har hänt. Eller kanske rättare: inget hände utan allt bara fortsatte.

De fortsatta snabba förflyttningarna högerut

Att det går fort, men åt fel håll, märks inte bara på de politiska besluten. Det märks också på förflyttningarna bland dem som har som levebröd att skriva, kommentera och torgföra åsikter.

På väg högerut

För några år sedan började jag notera och skriva om den förflyttning högerut som gick att se bland skribenter som betecknade sig själva som vänster, marxister eller liknande. Jag minns att det då fanns en del som tyckte att jag överdrev deras kopplingar till ytterhögern. Men den fortsatta utvecklingen har tyvärr bara ännu tydligare bekräftat denna tendens bland ett antal före detta ”vänsterskribenter”.

I februari detta år introducerades en ny ”tankesmedja” från SD. Där fanns en sådan person med. Och när folk från den samlade ytterhögern nu startar någon sorts tidskrift så ser jag även där personer som jag tidigare skrivit om i denna fåra.

I den lokala (och liberala) dagstidningen här i Uppsala (UNT) har vi också på ledarsidan kunnat se dessa tendenser till att förflytta positionerna. Här har vi kunnat läsa en ledarskribent som kallat nazisters koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller tyckt att folk ”känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.” Inte direkt liberala uppfattningar så som vi tidigare uppfattade saken i alla fall.

Och moderaterna har kommit ut med ett nytt idéprogram som också ingår i denna utveckling. För moderaternas del innebär det att Reinfeldt-epokens idéer avvecklas och att moderaterna återgått till att vara traditionell nationalistisk höger.

När m, kd och sd alltmer närmar sig varandra blir ju frågan under 2021 om de tillsammans kan flytta fram positionerna eller ifall de bara kommer vinna stöd från varandra. Möjligen intressant i detta sammanhang är också det svar som Nyamko Sabuni gav till TT häromdagen. Frågan var ifall det ”fortfarande var omöjligt för L att tänka sig ett borgerligt regeringssamarbete som stödjer sig på SD på något sätt?” Hennes svar på detta var: ”Det är frågor som vi också får återkomma till.”

Vi har två riksdagspartier i Sverige som gör anspråk på att vara Liberala. Det som även använder namnet liberal kommer om opinionssiffrorna står sig inte sitta i riksdagen efter nästa val. Jag vet inte om en ståndaktig Westerberg-attityd (se länk om du inte minns) som avvisar den odemokratiska ytterhögern eller en uppgiven Sabuni-attityd kommer vara till störst nytta för det Liberala partiets fortlevnad. Men som utomstående betraktare hoppas jag på det förra.

Ljusnar det?

Ja, det här var inte någon munter läsning, ser jag. Men det var inte heller något muntert år.

Ljuset?

Naturligtvis fanns det även detta år sådant som var positivt: människor och rörelser som kämpade på för välfärden (som Medborgarnas coronakommission), de som inom politiken slogs för en annan fördelning , individer och rörelser för fred och mot Nato-anslutning, fackliga företrädare för anständiga villkor på jobbet mot försämringarna av Las, klimatkämpar och rörelser för verkliga åtgärder mot klimatkrisen, individer och organisationer för en anständig asyl-politik och praktisk solidaritet med flyktingar och många andra frågor och rörelser.

Men i ärlighetens namn har segrarna varit få. Den seger som först kommer i mitt huvud är segern då oljebolaget Preem i slutet av september drog tillbaka sina planer på en gigantisk utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Oavsett vad olika makthavare sa då så tror jag att de stora folkliga protesterna var viktiga orsaker till denna seger. Att se ljuset an handlar därför för mig om att se den tid framöver när vaccinet gjort att vi åter kan samlas så här på gatorna:

Erika Bjerström och ”flygandets problematik”

Jag tror att de flesta av oss tycker illa om folk som tränger sig före i en kö. Vi kan säkert ibland släppa fram någon som ber om det. Men en som trängs utan att säga något det gillar vi inte. Om en som trängs dessutom skulle försvara sig med att ”ja, men det var ju bara jag som trängde mig, så det gjorde väl inte så mycket”, så skulle de flesta av oss nog inte acceptera det. Systemet med kö bygger ju just på att vi alla upprätthåller det.

Om vi vet att det finns begränsade resurser av något som alla behöver så kan nog också de flesta av oss inse att det är bättre att ransonera än att några ska kapa åt sig. Ibland uppstår till exempel vattenbrist på vissa ställen, även i vårt land. Visst finns det då sådana som fortsätter att fylla sin swimmingpool. Men jag tror att de flesta egentligen förstår att alla gynnas av att vi ransonerar. Om istället alltfler i detta läge skaffar och fyller på en pool så skulle, tror jag, också de flesta av oss inse att det inte håller. Att vi måste stoppa det beteendet på något sätt, ifall vi ska kunna garantera vatten till allas grundbehov.

Varför pratar jag då om detta? Jo häromkvällen tittade jag på Aktuellt där Erika Bjerström tog upp aktuella uppgifter om klimatkrisen. Hon menade att ”pandemin har visat att det inte är flygandet som är klimatkrisens stora problematik”. Hennes argumentation gick ut på att trots att mer än hälften av världens flygplan stannade på marken under 2020 så var den globala utsläppsminskningen bara sex procent.

Det är sant att det finns andra och mycket större källor till utsläpp än flyget. Industrier, fossilt producerad värme och elektricitet samt jord- och skogsbruk står för 70% (21% + 25% + 24%) av alla jordens växthusgaser. Transporter som flyget är en del av svarar för 14%. Flyget ensamt står för 4 – 5 % om vi räknar in det som kallas för höghöjdseffekten.

Har då Bjerström – och andra som hävdar samma sak – rätt när de säger att ett minskat flygande inte har så stor betydelse? Nej det tror jag inte. Klimatkrisen är så allvarlig att alla minskningar är viktiga. Men det är framförallt när vi tittar på vilka som flyger och hur mycket de flyger som det blir mer uppenbart att vi inte kan utelämna flyget. Det är ju en mycket liten del av jordens befolkning som står för en väldigt stor del av flygandet. Ungefär en procent (1%) av jordens befolkning flyger så mycket att  de står för mer än hälften av de totala utsläppen av koldioxid från passagerarflyg.  Den stora majoriteten av människor i världen flyger aldrig. Det var bara 11 % som flög över huvud taget år 2018. Av dessa var det ungefär fyra procent (4%) som flög internationellt.

I Sverige var det många som flög innan pandemin. Och flygandet har ökat väldigt mycket under de senaste decennierna. Men det är fortfarande även i Sverige många som aldrig flyger medan å andra sidan en liten grupp flyger extremt mycket.

Så istället för att säga att flyget ”bara” står för 4 – 5 % av växthusgaserna så borde vi tänka att det är så trots att en så liten del av mänskligheten orsakar detta.

Och då vill jag återvända till mina jämförelser ovan om beteendet i en kö eller i förhållande till att ransonera vatten under en torka. Vi kan inte låta ett beteende som bidrar till klimatkrisen fortsätta bara för att det är en liten del av mänskligheten som gör det. Om beteendet hos den enda procenten skulle vara norm så inser nog alla hur allvarligt det skulle bli. Men det gäller även många av dem som tillhör den något större gruppen på fyra eller elva procent.

Det är dags att ”sluta fylla swimmingpoolen”.

%d bloggare gillar detta: