Skolan och religionsfriheten

Religiösa friskolor gör att elever med olika bakgrund mer sällan möts i en gemensam skola. Det förstärker segregationen.

I en demokrati ingår varje individs rätt att välja livsåskådning och utöva den. Religiös eller annan ideologisk påverkan ska därför inte förekomma i skolan, oavsett om det handlar om obligatoriska eller frivilliga inslag i utbildningen. Därför vill vi förbjuda religiösa friskolor.

Du kanske har hört och läst på nyheterna att det parti som numera kallar sig liberalerna nu vill förbjuda religiösa friskolor. Men citatet ovan var inte från dem utan från vänsterpartiets hemsida (uppdaterad 4 maj 2022).

Men liberalerna säger nu ungefär samma sak, eller för att citera deras hemsida:

Liberalernas partistyrelse föreslår att en ny lag införs som helt förhindrar religiösa friskolor från att bedriva undervisning inom ramen för det svenska skolväsendet. Syftet med förbudet är att värna elevernas rätt till frihet och personlig utveckling i en skolmiljö där både undervisningen och övriga delar av verksamheten är allsidig och icke-konfessionell. Ett stopp för etablering av nya eller expandering av befintliga religiösa friskolor ska införas skyndsamt och de befintliga ska avvecklas under ordnade former under nästa mandatperiod.  

Och faktiskt anser även socialdemokraterna numera samma sak:

Religiös påverkan hör inte hemma i svensk skola. Socialdemokraterna vill att skolan ska ge alla elever en bra utbildning oavsett bakgrund, kön eller religion…….Socialdemokraterna går därför till val på att förbjuda religiösa friskolor.

Själv skrev jag så här om frågan för fyra år sedan:

Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.

Denna dubbla sida av religionsfriheten (både rätt till och frihet från) förstår tyvärr inte kristdemokraterna som talar om att ett förbud skulle vara ett angrepp på religionsfriheten. Men tyvärr inte heller riksdagens övriga partier även om även miljöpartiet som 2018 sa att de var emot förbud senare har tagit beslut om att ”motverka konfessionella inslag”.

Tyvärr finns det alltså (ännu) inte någon majoritet i riksdagen för att få bort de religiösa friskolorna.

Balalajkan och den korkade nationalismen

Här i Uppsala finns det (i Hågaby) något som heter Kulturoasen. Där brukar olika typer av musikarrangemang anordnas. I april skulle folkmusikorkestern Södra Bergens Balalajkor ha kommit dit. Det skulle ha varit en insamlingskonsert för krigets offer i Ukraina. Men enligt dagens UNT så ställdes konserten in. Anledningen var enligt arrangören att de fick så mycket ”upprörda kommentarer från olika håll” med högt tonläge eftersom ”instrumentet balalajka förknippas med rysk kultur”.

Inför den här typen av idioti är det lätt att känna en stor hopplöshet. Denna reaktion är ju tyvärr inte heller en isolerad händelse utan bara ett av många exempel efter Rysslands angreppskrig. Det är inte ens den enda gången som Södra Bergens Balalajkor har drabbats. De som tänker och reagerar på det här sättet har det för nationalismen typiska sättet att tänka på länder och kulturer som homogena helheter. På samma sätt som vi bör vara misstänksamma mot tal om att vara för den egna nationen i största allmänhet utan att förklara vad det är man är för och vad man är emot, så är det alltid skumt när man på liknande sätt vill fördöma och ta avstånd från allt i en annan nation. Jag har skrivit om detta förut. Läs gärna.

Den ryska kulturen är naturligtvis lika sammansatt och full av förändringar, motsägelser och kamp som alla olika fenomen som vi kallar kulturer. Men oavsett det så är ”den ryska kulturen” på inget sätt en anledning till detta krig. Naturligtvis finns det inslag och olika uttryck inom denna kultur som vi starkt kan ogilla. Sådant som reaktionär religiositet, homofobi eller kvinnoförtryck för att nämna några exempel. Men samtidigt vet vi att det finns motkrafter som ofta med stora personliga risker kämpar mot dessa uttryck. De är också en del av kulturen. Men musikinstrumentet balalajka eller den musik som spelas på detta instrument bidrar inte på något sätt i sig till att stärka den ryska krigsmakten eller Putinregimen.

Jag minns att det på 1970-talet fanns en del tokstollar som i sitt motstånd mot USA:s imperialism även inkluderade elektrifierad rockmusik. För dem var det bara akustisk (svensk) fiolmusik som gällde. De flesta av oss andra kunde då skilja på olika saker. Vi motsatte oss USA:s imperialism och insåg dessutom att olika kulturella uttryck från USA hade en verkligt dominerande roll i världen. En kulturell dominans som Ryssland aldrig haft. Och denna USA:s kulturella dominans var inte utan problem: tänk heroiserande krigsfilmer. Men vi tog inte avstånd från allt som kom från Hollywood för det. Inte heller tog vi avstånd från elgitarrer från Gibson eller Fender.

När det gäller Rysslands angreppskrig mot Ukraina så är det den reaktionära (och nationalistiska!) Putinregimens krig. Även om fortfarande en alltför stor del av den ryska befolkningen sväljer regimens propaganda (hur många vet vi inte) eller är rädda att motsätta sig den, så är det mot makten, regimen, som vår ilska ska riktas. Om allt ryskt buntas ihop och fördöms eller bojkottas så försvårar vi dessutom lösningen på de problem som Putinregimen orsakar. Den största fredsfrämjande åtgärden vore ju om det ryska folket skulle resa sig mot den nuvarande regimen och upprätta någon form av demokrati och social rättvisa. Nu kan vägen dit tyckas mycket lång. Och kanske störtas Putin istället på kort sikt av några ruttna oligarker. Men om vi på sikt vill se en fredligare värld så är en sådan verklig folklig demokratisk revolution i Ryssland nödvändig. Då måste vi också stödja alla de krafter som idag verkar för detta, hur svaga de än kan framstå just nu. Om vi istället buntar ihop alla ryssar och allt ryskt så gör vi tvärtom och det blir bara de krigiska lösningarna som blir kvar.

Och hur det gick med den inställda balalajka-konserten? Jo, måndag 20 juni kommer Södra Bergens Balalajkor i alla fall till Uppsala och spelar utanför Gula villan i Stadsträdgården. Men nu samlas det inte in några pengar till Ukrainas krigsoffer. Se där ännu ett exempel på nationalismens dumhet. Krigets offer tjänar inte på den, varken i det lilla eller i det stora.

Misstroende, kryperi och hyckleri i Sveriges riksdag

Nedanstående text är skriven av Peter Widén och publicerad i eFolket i Eskilstuna men då jag fått tillåtelse att sprida den vidare så publicerar jag den här. Det är en analys som jag instämmer i. (eFolket)

Det är turbulent i svensk politik. De senaste dagarna har vi fått bevittna hur misstroendevotum mot inrikes och justitieminister Morgan Johansson vävts samman med Sveriges NATO-ansökan, Turkiets Erdoğans motstånd mot detsamma, uppgörelsen mellan den partilösa riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och socialdemokraterna, och närmanden och avståndstaganden mellan olika partier i riksdagen.

Den som följde den allmänna riksdagsdebatten onsdagen den 8 juni kunde konstatera en hel del intressanta saker. Statsminister Magdalena Andersson (S) hade helt ändrat tonläge jämfört med det sammanbitna raseri som präglade hennes svar på borgarnas misstroendevotum mot Johansson dagarna innan. Nu var det en statsminister som i inledning och repliker betonade nödvändigheten av samarbete och gemenskap med de borgerliga. Dessa svarade dock med ohämmade rabiata pitbull-angrepp. Att de lidit nederlag i misstroendeomröstningen tack vare Amineh Kakabavehs röst var uppenbarligen ytterst svårsmält. Gång på gång kom de med haranger om att en marxist, en representant för den yttersta vänstern med en dagordning bestämd av politiken i Mellanöstern hade avgjort svensk inrikespolitik.

Det var också klart att de var rasande över att Kakabavehs agerande gjort den turkiska presidenten på dåligt humör och ovillig att ge klarsignal för Sveriges anslutning till krigsalliansen NATO. Lyssnade man till Ebba Busch stod det helt klart att Erdoğans förtryck och militära angrepp inte var något som intresserade henne. För Busch är det kritiken mot Erdoğan som äventyrar Sveriges NATO-anslutning som är problemet. Hon återkom gång på gång till sitt erbjudande att lova inga fler misstroendevotum och därmed oskadliggöra Kakabaveh om statsministern själv gjorde sej av med inrikesministern.

Borgerlighetens inställning till Erdoğan, bristen på demokrati i Turkiet, landets militära angrepp in i Syrien och kurdernas situation är ytterst anmärkningsvärd.

Samtidigt som M, SD, L och KD öser galla över Putin är deras försiktiga tassande runt Erdogans regim slående.

Likheten mellan Putins agerande och Erdoğans är ju faktiskt slående. Det handlar om auktoritära ledare som leder sina länder mot allt mer diktatur. Politiska motståndare i både Ryssland och Turkiet stämplas som “terrorister” och döms till långa och absurda fängelsestraff. Putin agerar militärt i grannländerna. Erdoğans agerande i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av vapenleveranser var avgörande. Han intervenerar i Libyen och framförallt i Syrien. I Syrien är det Rojava som upprör honom. Rojava är det kurdiska namnet på den del av norra Syrien som kurderna i samarbete med andra folkgrupper tagit kontrollen över. Ett demokratiskt ljus i en annars mörk del av världen präglad av militärdiktaturer, islamister och reaktionära shejker.

Det var det i Syrien verksamma kurdiska partiet PYD som med sina väpnade styrkor YPG och YPJ (en kvinno-bataljon) krossade Islamska Staten (I.S.) och befriade oss alla från denna terrorsekt. Det är dessa terrorbekämpare, som offrade 20 000 medlemmar i kampen mot I.S., som Erdogan stämplar som “terrorister” och kräver att Sverige utlämnar.

Den som lyssnade ordentligt på vad Ebba Busch sa i riksdagsdebatten kan inte annat än förskräckas. Det är inte det faktum att PYD/YPG/YPJ, det demokratiska hoppet, nu hotas av ytterligare ett militärt angrepp från Erdoğans sida som bekymrar henne. Inte heller oroas hon av det faktum att Rojava-regeringen fått ta ansvar för tusentals före detta I.S.-terrorister som de tillfångatagit, trots att de vädjat till omvärlden att ta hem dom som är medborgare i andra länder. När Rojavas PYD-regering vill ha fördjupat samarbete med Sverige så handlar det ju bl.a. om att Sverige ska hämta hem de I.S.-terrorister som är svenska medborgare.

Men Busch och hennes kamrater i borgerligheten som säger sig uppröras över Putinregimens agerande ser mellan fingrarna med Erdoğans militära angrepp och angreppsplaner och med hans fängslande av oppositionella. Det Kakabaveh insisterat på är ju ingenting annat än att denna dubbelmoral måste upphöra.

Men Busch föreslår skamlöst överenskommelser med Magdalena Andersson som gör det omöjligt för Kakabaveh att i riksdagen agera för försvar av Rojavas demokrati. Hon ger också en signal till Erdoğan med betydelsen att en borgerlig valseger i höst skulle innebära en regering som inte lägger sej i Erdoğans förtryck av kurder i Syrien eller Turkiet och inte kommer att protestera mot förtrycket av den demokratiska oppositionen i Turkiet.

Varje anständig betraktare av borgerlighetens agerande kan inte annat än må illa.

Och Magdalena Anderssons socialdemokrater? Ja dom hoppas på att USA , Storbritannien och andra stormakter ska sätta press på Erdoğan. Kommer det att ske? Vi får se, men en sak är säker: USA kastar längtande blickar på bland annat Gotland som de kallar “ett osänkbart hangarfartyg”.

Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering fortsätter sin resa snabbt högerut med målet att integrera Sverige i den av USA-imperialismen ledda krigsmaskinen NATO. Vi måste fortsätta kampen för demokratisk socialistisk politik som förkastar såväl Putin som Erdogan och USA-imperialismen.

Svenska värderingar, flaggan och nationaldagen igen…

Jag har inget emot att människor hissar flaggan och hejar på landslaget och är glada över att bo i Sverige. Jag är också glad över att bo i Sverige. Men det gäller att komma ihåg varifrån våra rättigheter och friheter kommer. Rättigheter på arbetsmarknaden kommer av arbetares kamp, inte av svenska flaggan. Jämställdhet kommer av kvinnokamp, inte av svenska flaggan. Rösträtt kom av rösträttskamp, inte av svenska flaggan. Det är kampen vi ska vara tacksamma för. Rättigheter och friheter som vi saknar eller håller på att förlora kommer inte tillbaka av att vi viftar med flaggan, de kommer bara om vi fortsätter och återupptar kampen.

(Frances Tuuloskorpi)

Jag har tidigare använt detta citat av den mångåriga fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Men jag tycker det är så bra och tänkvärt så det fick komma med igen.

Det passar bra på nationaldagen. Det passar också bra in i förhållande till det alltmer dominerande talet om svenska värderingar.

På morgonen lyssnade jag på P1 och statsvetaren Katarina Barrling som ofta hörs i radio. Hon har kommit ut med en bok som tydligen handlar om utvecklingen i Sverige och hur vi ser på den. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig. Men hon sa ungefär att begreppet ”svenska värderingar” var mer ifrågasatt tidigare då hon, för fem år sedan, började skriva sin bok. Nu har det blivit alltmer etablerat. Barrling verkade tycka att detta är bra och naturligt. Hon gick inte in på att varken definiera begreppet eller fundera över för- och nackdelar med det. Det var synd, men kanske också ett tecken i tiden. För det finns stora problem med detta uttryck och hur det används. För vad är det som man tillför genom att kalla till exempel de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”? Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien.

Marie Demker, en professor i statsvetenskap som tyvärr inte förekommit lika ofta på radio som Katarina Barrling skrev mycket bra om detta i Göteborgsposten 2016 (alltså innan begreppet ”svenska värderingar” började bli totalt dominerande):

Varje gemenskap behöver en berättelse,…….. en del berättelser betonar utvaldhet och exklusivitet, andra betonar öppenhet och inkludering.

Att politiker nu diskuterar behovet av gemensamma värderingar, eller svenska värderingar, är ett tecken på svensk politiks grundläggande konfliktdimension – den som handlar om resursfördelning – utmanas av en ny konfliktdimension, den som handlar om kultur och livsstil.

Om du vill läsa lite om bakgrunden till nationaldagen liksom tankar om den kan du läsa ett blogginlägg från 2015.

Du kan också läsa ett mycket fint tal till nationaldagen av min vän Kees Geurtsen (om ”svenska krusbär” och ”nya möten”) som också publicerats tidigare här på bloggen med hans tillåtelse.

Nu ska jag träffa en äldre vän från Tyskland som tycker mycket om Sverige. Men då han skulle åka från Stockholm till Uppsala idag blev det problem. På grund av att banarbeten pågick gick det inte några tåg. Det visade sig dessutom omöjligt att köpa en biljett utan att ha en Smartphone. Det gjorde honom både ledsen och stressad. Det gick till slut att lösa genom att min fru köpte en biljett på nätet och sms:ade biljettnumret till hans mobil, varefter han med hjälp av en SJ-anställd kunde skriva ut den på en biljett-automat i Stockholm. Sverige är på många sätt ett mycket modernt land. Men att det inte alltid innebär inkludering (t.ex. av människor som vill betala med vanliga pengar och inte har appar och smartphone) är en annan sak.

Klarna – ”en ohållbar affärsidé”

Sedan några år har jag, precis som många andra, märkt att om jag köper något på nätet så hamnar jag i de allra flesta fall hos ett företag som heter Klarna. Det blir så oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte betala direkt till det företag jag köper av utan måste gå via Klarna. Företaget har snabbt blivit ett mycket stort företag. Klarna har enligt bolagets nätsida 147 miljoner aktiva konsumenter i 45 länder.

Därför var det nog fler än jag som reagerade på de stora uppsägningar på företaget som meddelades i förra veckan. Vd:n Sebastian Siemiatkowski sa i ett uttalande att 10 procent av personalstyrkan– eller 500 av de totalt 5 000 anställda – skulle sägas upp.

Det gick också att reagera på det sätt som detta meddelades till personalen och vad det säger om den låga nivån av rättigheter för de anställda.

Men jag reagerade också därför att jag nyss läst om detta företag i Andreas Cervenkas utmärkta bok: ”GIRIG-SVERIGE – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. I denna fakta-täta bok kan vi bland annat läsa om Klarnas snabba uppgång. En uppgång som handlar om ”snabb expansion enligt Silicon Valleys skolbok” nämligen genom ”planerade förluster”. Cervenka kallar det ”definitionen av en ohållbar affärsidé” där man i likhet med en hel del andra nyare företag hela tiden har större förluster än intäkter. Men eftersom investerare hel tiden skjuter till nya pengar så fungerade det. Och företagets börsvärde ökade hela tiden. Cervenka beskriver en ökning på tre år med 371 miljarder (från 19 till 390 miljarder). Men nu tog det stopp och värderingen har nu minskat till cirka 300 miljarder kronor enligt Wall Street Journal.

Naturligtvis har det gått mycket bra för grundarna av Klarna. Enligt Cervenka var deras förmögenheter 2021:

Jacobsson

Viktor Jacobsson: 33 miljarder

Siemiatkowski

Sebastian Siemiatkowski: 28 miljarder

Niklas Adelberth: 6 miljarder

Enligt uppgifter i nättidningen Breakit som citeras av Expressen har nu också Jacobsson sålt av drygt 211 000 av sina aktier i företaget i år. Det motsvarar cirka 0,9 procent av det totala antalet aktier i Klarna till ett värde av över 3 miljarder kronor.

Kort sagt: i detta företag med ”en ohållbar affärsidé” av uppblåst börsvärde, trots ständiga förluster, tycks inte ägarna gå lottlösa. Hur det går för 500 anställda är en annan sak.

På väg in i Nato – hur gick det till och vart leder det?

Tisdagen den 8 mars i år – tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget.

Enligt SVT ”stod det efteråt klart att den svenska regeringen inte var beredd att ompröva sin ståndpunkt när det gäller alliansfriheten”. Ett Nato-medlemskap var inte aktuellt, enligt statsminister Magdalena Andersson. Hon förtydligade det så här:

Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.

Men det var ju för nio veckor sedan. Nu är vi på väg in i Nato. De ministrar och ledande socialdemokrater som under dessa veckor ända fram till det officiella beslutet vägrat att uttala sin uppfattning –  trots att alla begrep vad de egentligen tyckte – har nu hastigt drivit igenom ett beslut som innebär att Sverige ansluts till världens mäktigaste militär- och kärnvapenmakt. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning det var ”en dålig idé” sa statsministern. Anledningen till det var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Nato-propagandan har haft medvind med stor hjälp av Putin-regimen. Men samtidigt är det enligt de senaste opinionsmätningarna från Ipsos, Novus och Sifo i maj bara lite mindre än hälften (48 %) av svenskarna som är för en Nato-anslutning. 28 procent är mot och 24 procent säger att de inte vet.

Att påpeka att det finns stora demokratiska problem kring den process som nu håller på att föra in Sverige i Nato är en klar underdrift i sammanhanget.

En glad liberal sanningssägare

Widman

På den borgerliga kanten är alla glada. De har ju alltid eftersträvat en anslutning. Gladast var kanske liberalen Allan Widman. Hans parti drev ju frågan även då moderaterna låg mer lågt i frågan. I riksdagsdebatten som föregick beslutet om att lämna in en ansökan sa Widman att han såg ”en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen”. Det är hans beteckning på den militärallians som hyser en sådan som Erdogan och styrs av USA. När det gäller USA har ju liberaler ofta samma typ av blind fläck som gamla kommunister hade när det gällde Ryssland. Alla angrepp, interventioner, krig och statskupper ursäktades alltid av att de utfördes av ”världens ledande demokrati”.

Men Widman sa också en del intressant. Han berättade till exempel hur han för några år sedan stod:

….tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Det är intressant hur det som vi från vänstersidan sett som hyckleri och dubbelspel kan beskrivas så av en liberal. Intressant är också hur Widman ser på demokratiproblemet:

….det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato.

Tyvärr har han rätt i detta.

Lyssna till Rolf Ekéus

Ekéus

Den svenske diplomaten Rolf Ekéus har skrivit en mycket viktig artikel om Nato i DN: ”Ett Natomedlemskap kan bli en historisk tragedi för Sverige”. Ifall du inte har möjlighet att läsa den på nätet så återger jag några stycken här:

….alla Natomedlemmar (med viss reservation för Frankrike) är skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp mot Ryssland, en verksamhet som äger rum i regelbundna och frekventa möten med ”The Nuclear Planning Group” i Natos högkvarter i Bryssel. Gruppens uppgift är att identifiera mål för Natos förintande kärnvapenangrepp mot större städer, befolkningscentra, produktionsanläggningar och naturkänsliga områden i Ryssland. Medverkan i detta planeringsarbete innebär givetvis inte att det skulle bli någon annan medlemsstat än USA, som slutligen skulle besluta om målen för Natos kärnvapenangrepp.

Som ett exempel på Natos status som kärnvapenorganisation kan nämnas att Natostaterna i princip var förbjudna att i FN:s generalförsamling 2020 stödja det internationella avtalet om förbud mot kärnvapen (Sverige röstade för avtalet

Ett svenskt Natomedlemsskap skulle också leda till att Sverige, som deltagare i planeringsgruppens beslut om målen i Ryssland, i sin tur kan bli mål för ryska kärnvapenangrepp.

Från den dagen Sverige inträder som medlem i kärnvapenalliansen Nato, öppnas det således för att Ryssland listar mål för kärnvapenanvändning mot det svenska territoriet. Därmed skulle Sveriges existens hotas radikalt, en möjlig historisk tragedi för vårt land.

När vi nu begrundar en eventuell medverkan i Natos militära operationer måste vi vara medvetna om att det är en amerikansk general som är organisationens högste (dock ytterst efter instruktioner från USA:s president). Alla prioriteringar, målsättningar och operationer beslutas sålunda exklusivt i Natohögkvarteret av den amerikanske överbefälhavaren (inte av den svenske ÖB i ett Nato-anslutet Sverige).

Kohandeln med Erdogan

Hur demokrati, principer om solidaritet och humanism direkt riskerar att säljas ut i samband med Nato-inträdet märks i de svenska reaktionerna på utspelen från Turkiets president Erdogan. Om detta kan du läsa i två utmärkta artiklar i eFolket:

Magdalena Andersson svajar…..

och

Svenska högern mobiliserar

Argument mot Nato-anslutning från oväntat håll

Det finns många tunga argument mot Nato och svensk Nato-anslutning. De handlar om sådant som synen på kärnvapen, vilken typ av organisation som Nato är, dess medlemmar, USA:s krigiska utrikespolitik och dominerande roll i Nato samt möjligheterna att vara en annan röst i världen. Tyngden i dessa argument har inte minskat på grund av Rysslands angrepp på Ukraina.

Många av dem som talar för svensk Nato-anslutning har alltid varit för det. De har också alltid slutit upp på bakom USA:s olika krigsinsatser. Folkpartiledaren Björklund ville även att vi skulle delta på USA:s sida i kriget mot Irak 2003. Flera av dem har också varit kärnvapenanhängare. De har nu fått stor hjälp av Putin.

De som nu säger att de ändrat sig talar inte så mycket om de tunga argument mot Nato som består. De talar om Ryssland angrepp. Som jag skrev tidigare så har Rysslands angrepp ”naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?”

Jag skrev att jag bedömde ett militärt invasionsförsök från Ryssland mot Sverige som helt osannolikt inom överskådlig tid.

Härom kvällen fick jag och andra Nato-motståndare ett oväntat stöd i denna uppfattning. Eftersom det är en person som inte kan ”beskyllas” för att vara varken pacifist, ”USA-hatare” eller vänstervriden så tycker jag att vi ska ta och sprida hans uppfattning så gott vi kan.

Det handlar om den f.d. översten inom USA:s militär Daniel Davis. Han har varit militär inom USA:s armé i 21 år och bland annat deltagit i USA:s krig i Irak. Numera är han s.k. senior fellow & military expert.

Davis intervjuades i SVT:s Rapport igår fredag den 13 maj och kan ses på SVTplay. Inslaget börjar 15 minuter in i programmet.

Davis uppfattning

Davis säger att han tror att en svensk (och finsk) Nato-anslutning ”vore dåligt både för Sverige och USA”. När det gäller hotet – alltså det som numera är det främsta argumentet – säger han att han ”ser ingen orsak till att Ryssland skulle vilja invadera Sverige”.

Om Sverige däremot  ansluter till Nato ”skulle Ryssland nog se Sverige som en fiende vilket de inte gjorde förut”, enligt Davis.

”Ni (Sverige) skulle nog löpa större risk att dras in i krig – inte mindre risk.” Detta eftersom vi blir inblandade om vi är Nato-medlemmar om det blir en konflikt mellan Ryssland och Nato.

Finland och Sverige borde enligt honom ”förbli neutrala och fortsätta ha bilaterala relationer, för de är inte hotade”.

”Ryssland har ingen historisk, geografisk eller militär anledning att hota Sverige. Det finns ingen hotbild mot Sverige som kräver att Nato ingriper. Det är känslomässigt för att man tror att de ska komma och därför vill man ha skydd. Men priset är högt och fördelarna få”.

Låt oss minnas, sprida och använda oss av denne Davis i det sista flämtande motståndet mot svensk Nato-anslutning. Nato-anslutning är ”känslomässig” inte förnuftsbaserad.

En annan motståndare till svensk Nato-anslutning

Erdogan försöker…

Ett kanske (?) mer oväntat motstånd mot svensk Nato-anslutning – som vi däremot inte kan använda oss av – kommer från Turkiets president Erdogan. Han säger sig vara emot att Sverige får gå med i Nato då vårt land enligt honom är en fristad för kurdiska terrorister. Olika bedömare kallar detta för ett sorts förhandlings-utspel. Då kanske det handlar om att försämra situationen för de kurder i Sverige som flytt undan Erdogan-regimens förtryck. Det är en fråga som kan bli viktig att följa och kanske då som ett ytterligare argument mot Nato-anslutning.

Till sist..

…vill jag bara tipsa om en mycket bra artikel i Göteborgsposten av Pierre Schori (ordförande i Olof Palmes minnesfond och tidigare statsråd och FN-ambassadör).

Han argumenterar för att en ”ökad militarisering ökar vår osäkerhet och för oss närmare en hotande avgrund”. Han går tillbaka till den tid då som han uttrycker det Sverige hade ”en feministisk utrikespolitik värd namnet” och nämner kvinnor som Ulla Lindström, Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin.

Alva Myrdal
Ulla Lindström
Maj-Britt Theorin
Inga Thorsson

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Han belyser hur ”kärnvapenhotet banaliseras” och tar upp Afghanistan-krigets fiasko där han menar att ”Det är oroande att det är samma politiker som år efter år röstade för fortsatt krig i Afghanistan under Nato -flagg nu ska bestämma Sveriges fortsatta säkerhetspolitiska kurs.”  Läs artikeln!

Bokbränning, yttrandefrihet och upplopp

Heine

Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.

(Heinrich Heine)

Nu på tisdag den 10 maj är det 89 år sedan de avskyvärda nazistiska bokbålen i Tyskland. Då 1933 eldades tiotusentals böcker från nationalsocialisternas svarta lista upp i 34 olika städer runtom i Tyskland. Enbart i Berlin eldades 25 000 böcker upp. Syftet var i enlighet med propagandaministern Goebbels mål om att ”rena” tysk kultur. De böcker som inte ”tillhörde” kulturen och rensades ut var av judiska, liberala eller vänsterorienterade författare. Som Heine redan på 1800-talet, med en närmast profetisk insikt uttryckte det, så ledde det också till bränning av människor….

Tyskland 1933
Chile 1973

Bokbål har inte varit unika för Nazi-Tyskland. De har skett vid olika tider och platser runtom i världen. Till exempel under ”kulturrevolutionen” i Kina (1966-1976), under militärjuntan i Chile (1973-1989), under de Röda Khmererna i Kampuchea/Kambodja (1975-1979) för att nämna några. Samma primitivt barbariska, kulturfientliga och odemokratiska tanke har legat bakom alla typer av offentliga bokbränningar.

Du förstår säkert att jag skriver detta med anledning av den högerextrema danska provokatören Paludan och hans koranbränningar. I september 2020 skrev jag så här på bloggen om den  (avskaffade) svenska hädelseparagrafen och de koranbränningar som Paludan då genomförde:

När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Min tanke var ungefär att det handlade om ett missbruk av yttrandefriheten i syfte att sparka nedåt och stärka islamofobin i samhället. Ungefär på samma sätt som det skulle vara ett tydligt uttryck för antisemitism att ställa sig utanför en synagoga och bränna exemplar av Torarullarna. I debatten efter de upplopp som Paludan denna gång lyckades med att provocera fram så har flera debattörer menat att koranbränningarna borde kunna stoppas med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp. Det är ett argument som jag tagit till mig. Men nu såg jag i Expressen en annan tanke utvecklad av Bo Rothstein som jag tycker var mycket bra. Han skrev och förordade en lagstiftning som skulle innebära:

…att inkludera alla tryckta böcker i ett förbud mot att som en politisk manifestation anordna bokbål. Argumentet skulle vara att den tryckta boken utgör en central manifestation av yttrandefriheten. De som, likt de tyska nazisterna 1933 eller Rasmus Paludan 2022, anordnar offentliga bokbål som en politisk manifestation gör sig därmed skyldiga till ett brott mot yttrandefriheten och detta ska vara straffbart. 

Jag instämmer i den tanken.

Men upploppen då?

Nu kanske du tycker att jag börjar i fel ände och försöker smita undan problemen med de våldsamma upplopp som uppstod på flera platser med Paludans koranbränning som förevändning. Våldet och förstörelsen som skedde till exempel i Örebro är fruktansvärd. Men just detta våld och denna förstörelse hade inte inträffat ifall inte Paludan getts laglig tillåtelse till sin koranbränning. Att konstatera det är inte att ge efter för ”islamister”. Det är ett faktum. Om det i enlighet med Rothsteins tanke ovan vore förbjudet att som politisk manifestation bränna böcker överhuvudtaget och polisens uppgift hade varit att hindra Paludan istället för att hjälpa honom så hade ingen förevändning för kravaller funnits. Det vore dessutom en mycket rimlig och demokratisk lag.

Men de kravaller som uppstod har naturligtvis rötter och aktörer av olika slag. För att en gnista som Paludans ska orsaka upplopp krävs det förhållanden som vi måste fundera över. Förhållanden som har att göra med det alltmer segregerade svenska klassamhällets utveckling. Det är inte några frågor som fixas lätt i en handvändning. Men som Leonidas Aretakis skrev i en klok text i Flamman så bränner inte människor med framtidstro bilar. Det måste vi fortsätta att ha som utgångspunkt. Oavsett hur sammansättningen var i Örebro mellan ”vanliga ortsbor”, ”islamister” och ”gängkriminella” (det har ju spekulerats en del här) så är det sorgligt att konstatera hur väl Paludan lyckades och hur de olika extrema spelar ihop för att ytterligare förstärka den bild som olika högerextrema redan har. Det är ju inte heller något nytt. Som bilden här bredvid (efter attentatet mot Charlie Hebdot) visar så förstärker vit rasistisk islamofobi och reaktionär politisk islam varandra. Händelserna har också gett trion m-kd-sd vatten på sina kvarnar. I några fall med den vanliga synen på ”kultur” som hos sd, i andra fall med skärpt våldsretorik (skjut!) som hos kd. Oavsett om dessa högerpolitiker vinner fler röster med sina förslag eller inte så är det en väg framåt med mera våld och ännu mer splittring mellan människor som de anvisar. Måtte de inte lyckas.

”Det är konstigt att det inte blivit revolution” sa miljardären

En av Sveriges 542 miljardärer heter Sverker Lerheden. Han har blivit rik genom att ”driva upp” fastighetsbolag (Masmästaren) som han sedan sålt.

 En större artikel i dagens UNT berättar om honom med anledning av att han skänkt 300 miljoner till forskning, varav 100 miljoner till Institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala Universitet.

Till skillnad från Leif ”vad får jag för pengarna” Östlund menar Lerheden att han fått mycket av samhället. Som han uttrycker det så kan man ”inte bli rik utan samhällets strukturer, som utbildning”. Därför vill han nu ”betala tillbaka” till samhället. Dessutom tycker han (kanske också till skillnad från Östling och de flesta andra miljardärer) att ”det är roligt att ge, roligare än att få”.

Men Lerheden säger mer än så. Han menar att hans rikedom ”är en skänk från riksbankschefen Stefan Ingves och för att jag haft turen att vara med i lyckosamma projekt”. Han förklarar det med att det ”är Riksbanken och penningpolitiken som gjorde det möjligt att få ett måttligt eget kapital i Masmästarna att växa till 2,7 miljarder kronor”.

Han avrundar:

Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution.

Jag vet inte riktigt vad Lerheden menar med revolution, men det är ett ovanligt uttalande från en av de riktigt rika i samhället. Fast även om det naturligtvis är bra att pengar kommer tillbaka till samhället och att det finns miljardärer som Lerheden, så kan jag inte låta bli att tänka att det vore betydligt bättre ifall samhället inte ”gödslade med pengar över de bemedlade” och att mer av pengarna istället kunde användas till olika välbehövliga förstärkningar av välfärden. Till exempel genom en ordentlig beskattning av kapitalinkomster. Men det är kanske en tanke som av många både miljardärer och andra makthavare skulle uppfattas som just revolution….

Hård Nato-vind, med dåliga argument

Putinregimens angreppskrig mot Ukraina överraskade många av oss, oavsett hur vi i övrigt betraktade det så kallade säkerhetspolitiska läget. Å andra sidan har kriget och dess följder knappast utvecklats sig som de(n) styrande i Ryssland tänkte sig. Invasionen –  i all sin avskyvärda brutalitet – verkar inte alls gå lätt för de ryska styrkorna. Och om syftet var att motverka Nato-inringning och splittra ”väst” så har det ju blivit precis tvärtom.

Finland tycks vara på väg in i Nato. Och även i Sverige går det nu mycket fort, trots att vår statsminister tills ganska nyligen sagt att ett beslut om Nato-anslutning inte får hastas fram. En ”ny säkerhetspolitisk analys för Sverige” ska vara klar redan den 13 maj och inom det socialdemokratiska partiet ska man genomföra en ”intern säkerhetspolitisk dialog” för att kunna ta ett beslut om Nato den 24 maj. Beslutet kommer att tas av partistyrelsen.

Och det är naturligtvis inom socialdemokratin som avgörandet sker. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare av Nato-anslutning helt oavsett läget i världen. Och SD – det mest toppstyrda av riksdagens partier – har svängt även i denna fråga.

När det gäller den socialdemokratiska partiledningen så har jag svårt att tro att de inte redan bestämt sig. Och en intern dialog om frågan i partiet under några veckor känns inte precis som en möjlighet till lugn och eftertänksam debatt.

Läget och hoten

Många socialdemokrater och partilösa människor har nu svängt (enligt opinionsundersökningar och debattartiklar) till att vara för Nato-anslutning. Det avgörande för dem är det som kallas det säkerhetspolitiska läget. De som ändrat sig menar att det har förändrats så i grunden så att de ändrat uppfattning i denna fråga. Men hur är det med den saken?

Rysslands angrepp på Ukraina har naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?

Ryssland är en aggressiv imperialistmakt, även om den är svagare och mer på dekis än USA. Den har angripit och ingripit i sina grannländer även innan det fullskaliga angreppet på Ukraina. Och att döma av Putins uttalanden så är det drömmar om det gamla ryska imperiet som det handlar om. Men jag har inte sett någon som på ett övertygande sätt kunnat visa att Ryssland skulle ha något intresse av eller planer på att invadera Sverige. Dessutom tänker jag att även ifall den ryska statsledningen hyste sådana planer eller önskningar så har sannolikheten inte ökat för detta efter den 24 februari, snarare tvärtom. Kriget i Ukraina går ju inte alls speciellt bra ur rysk synpunkt. Det blev ingen lätt invasion. Den ryska krigsmakten har inte alls visat sig speciellt stark eller effektiv. Kriget kostar Ryssland som nation väldigt mycket både ekonomiskt, vad gäller ökande sociala problem i landet och vad gäller isolering från andra länder. Att i detta läge, inom överskådlig tid, ge sig in i ytterligare krigande mot ett land som Sverige, verkar för mig helt osannolikt.

Det finns ju också andra argument mot Nato-anslutning som inte har med det aktuella läget att göra. Det är sådana argument som handlar om synen på Sveriges roll i världen, hur vi bäst bidrar till fred, vad Nato är för en typ av organisation och hur vi ser på kärnvapen.

Bidra till fred och avspänning som oberoende röst

Det är både slående och nedslående att se skillnaden i tänkande mellan en äldre generation av socialdemokrater och liberaler och våra nuvarande politiker i den här typen av frågor. Den f.d. biståndsministern Pierre Schori som arbetade tillsammans med Olof Palme skrev i DN:

…det finns alltid behov av oberoende individer och alliansfria stater i konflikttider. Vårt land har i årtionden visat hur sakkunnigt freds- och säker­hetsfrämjande arbete kan minska spänningar och leda till konstruktiva lösningar. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.

Hans Blix, tidigare folkpartistisk minister, chef för atomenergiorganet IAEA och för FN:s vapeninspektörer i Irak menar att ”Natoförespråkarna fokuserar för mycket på det militära” och vill också värna Sveriges roll med en möjlighet till oberoende röst:

Vi skulle ha väldigt lite att säga till om. Vi skulle bara ställa in oss i ledet. Nu kan vi fortfarande ha en egen röst, kanske inte så kraftfull men i alla fall en egen röst.

Den tidigare folkparti-politikern Harald Nordlund här i Uppsala skriver i UNT om:

…skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

Och:

Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.

Liksom dessa äldre socialdemokrater och liberaler tror jag också att det i det nuvarande läget är ännu viktigare att inte alla stater befinner sig i olika mot varandra fientliga läger. Att det också finns de som står utanför dessa block med sina självförstärkande spiraler av upprustning och ökat hot.

USA den ledande nationen i Nato

USA har över 800 militärbaser med 138 000 soldater stationerade i 80 länder över hela världen. Det kan jämföras med att Ryssland och Kina tillsammans har kring 20 militärbaser.

Eftersom USA är den största och mäktigaste Natomedlemmen är det USA som i praktiken dikterar villkoren för alliansen. USA har som en dominerande imperialistmakt en lång historia av militära ingripanden runt om i världen.

Ett värn för demokratin?

De militära ingripanden som USA ensamt eller tillsammans med Nato utfört har inte främjat demokrati och social rättvisa även om det naturligtvis alltid var en del propagandan för varje enskilt ingripande. Det är inte heller så att alla medlemmar i Nato är eller varit demokratiskt trovärdiga. Portugal (medlem sedan 1949) och Grekland (medlem sedan 1952) var medlemmar under de perioder då de var diktaturer. Idag är både Nato-medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen minst sagt tveksamma demokratier. USA som alltid haft stora demokratiska brister är idag ett land där det ena maktpartiet blivit alltmer extremt reaktionärt och auktoritärt. Risken för att deras ledare Trump kommer tillbaka och fortsätter sin nedmontering av demokratin efter nästa presidentval är stor.

Och som jag skrivit tidigare så är det så att ¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas som odemokratiska av det USA-baserade forskningsinstitut Freedom House.

En försvarsallians?

Alla krigsmakter kallar sin organisation för försvar. Men det enda som med rätta kan kallas försvar är försvar av det egna landet. Nato har ägnat sig åt ett flertal offensiva militära operationer under ledning av USA och till gagn för USA. Nato och USA har angripit:

Serbien 1999 (en bomboffensiv från 24 mars och elva veckor framåt).

Afghanistan 2001 i ett 20 år långt krig med mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än 5 miljoner afghaner på flykt.

Irak 2003 ett ingripande som lett till 1,2 miljoner dödade irakier, 1,5 miljoner flyktingar, ett sönderslaget samhälle och stor tillväxt av religiös extremism (IS/AL Qaida).

Libyen 2011 med 30 000 döda och ett söndertrasat och splittrat land.

Sverige har på sitt sätt deltagit i dessa krig till exempel i Afghanistan och Libyen, trots att vi inte varit medlemmar i Nato. Det har varit en del av det allt närmare samarbetet med Nato och den allt fegare svenska utrikespolitiken sedan många år. Men med ett medlemskap skulle det bli ännu svårare att hålla Sverige utanför den här typen av imperialistiska militära angrepp.

En kärnvapenallians

Svenska Freds skriver:

Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen utgör det så kallade kärnvapenparaplyet som Nato-medlemmarna ryms under. Det är därmed USA som dikterar alliansens kärnvapenpolitik. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill. 

Detta är för mig ett av de starkaste skälen till att stå utanför Nato. Som det stod i Palmekommissionens slutrapport 1982 så ” finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam över­levnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse.”

År 2009 var första gången som en Nato-övning genomfördes på svensk mark. Sedan dess har ett flertal övningar genomförts tillsammans med Nato i Sverige. Om kärnvapen förts in i samband med detta är något som vi inte får veta. För som USA via sin försvarsminister James Mattis (enligt SvD) skrev i ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Men regeringen har sedan inte undertecknat avtalet. Trycket från Nato och dess anhängare i Sverige blev för stort och regeringen vek ner sig. (Läs om detta i en blogg från denna tid). Det var ett av flera steg mot en anpassning till Nato. Med ett fullt medlemskap blir möjligheten att avveckla kärnvapen än svårare.

Folkomröstning

Kriget i Ukraina har av naturliga skäl gjort människor arga, rädda och oroade. Men känslor kan leda åt olika håll. Nu finns en stor risk att särintressen inom det militär-industriella komplexet tillsammans med dominerande mediedebattörer och partiledare driver igenom ett medlemskap i Nato nästan helt utan eftertanke och diskussion och utan att folkets majoritet fått vara med och yttra sig. Det skulle kunna ske till exempel genom en folkomröstning i frågan. Men något sådant verkar inte alls finnas i tankarna hos dem som nu i all hast vill föra in Sverige Nato. Om du liksom jag tycker att vi borde få säga vad vi tycker i en folkomröstning i denna stora fråga så skriv på namninsamlingen hos Skiftet.

%d bloggare gillar detta: