1917 – drömmarna, Sovjetstaten och sedan…

Idag lever vi i en värld som nästan totalt domineras av det kapitalistiska systemet. Under några decennier av 1900-talet var det inte riktigt så. Sovjetunionen och en hel rad av andra länder upprätthöll ett system som inte var kapitalistiskt men knappast heller socialistiskt.

Idag finns inte längre Sovjetunionen. I Ryssland råder en sorts kapitalism och delar av den gamla maktapparatens män (gubbdominansen är överväldigande) från Sovjettiden har ”bytt kostymer” men behållit makten. Även i Kina råder kapitalism men statsmakten innehas fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt.

I förra veckan var det 100 år sedan den ryska oktoberrevolutionen. Då i november skedde det som var inledningen till upprättandet av Sovjetunionen. (I november för 100 år sedan var det ännu oktober enligt den dåvarande julianska kalender som gällde i Ryssland– skillnaden var 13 dagar – därför namnet Oktoberrevolutionen.)

Under flera decennier sågs detta Sovjetunionen som ett ideal bland världens kommunistpartier och man följde mer eller mindre slaviskt instruktionerna från ”kamraterna i Moskva”. Idag är de flesta delarna av den svenska vänstern överens om att det som Sovjetunionen utvecklades till inte är den typ av samhälle som man idag eftersträvar. I Vänsterpartiets program kan man till exempel läsa:

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Jag är överens om bedömningen att de socialistiska idealen krossades. Möjligen skulle man kunna anmärka på formuleringen ”de länder som följde samma väg”.

Churchill och Stalin

För när det gäller flera av de stater som upprättades i Europa efter andra världskriget (”följde samma väg”) så upprättades de ju till stor på grundval av Röda armén och uppgörelser på toppnivå mellan Stalin och Churchill. Det var nog mindre av ”människors drömmar” redan vid starten när det gäller flera av dessa länder.

Men om nu de socialistiska idealen krossades i Sovjetunionen så är det ju inte en oviktig fråga när och hur det gick till? Liksom hur vi ska se på själva upprinnelsen: Oktoberrevolutionen. Och vilken betydelse hade existensen av Sovjetunionen i världen?

När man bedömer olika typer av stater eller system så är bilden ofta motsägelsefull, allt är sällan bara uselt och utan utveckling eller framgångar. Det gällde även Sovjetunionen. Men för den större delen av Sovjetunionens existens är bilden mörk. Mycket mörk. För många människor innebar den stat som upprättades förtryck, elände och död på samma vis som under Tsar-tiden. Inte minst gällde det många av de kommunister som deltagit i revolutionen men senare avrättades efter skenrättegångar eller dog i fångläger.

Men ett lika ironiskt som viktigt faktum som man inte kommer undan är att denna stat gav fler fördelar för andra människor i världen än för dem som bodde inne i Sovjetunionen. På samma sätt som en odemokratisk och toppstyrd fackförening, där byråkraterna har motbjudande förmåner långt från medlemmarnas villkor, samtidigt kan upplevas som ett hinder och ett hot av kapitalisterna så var Sovjetstaten trots alla sina motbjudande drag ändå ett hot för alla i väst som ville upprätthålla det kapitalistiska systemet. Kombinationen av detta hot och arbetarrörelsens egen kamp i Sverige och andra länder bidrog såväl till framväxten av välfärdssamhället som till demokratin. Högern och överklassen motsatte sig i det längsta alla reformer. Men till slut tvingades de att backa. Resultatet blev en sorts kompromiss orsakad av de rådande styrkeförhållandena. Ökade rättigheter, välfärd, parlamentarisk demokrati och viss reglering av kapitalet men bevarad privat egendomsrätt till produktionsmedlen. Kort sagt: bevarad kapitalism men med ett mänskligare ansikte.

Även för kämpande människor i Asien, Afrika och Latinamerika hade existensen av Sovjetunionen en betydelse som inte går att bortse från. Inte så att statsledningen i Sovjet från Stalin och framåt levde upp till de vackra fraserna om proletär internationalism. Men även om stödet från Sovjet både var osäkert och knutet till villkor och krav på kontroll, så var det ändå emellanåt ett stöd. Och ett stöd som inte var utan betydelse.

Och när vi tittar på dagens värld där kapitalismen tycks härska närmast oinskränkt, arbetarrörelsen försvagats drastiskt överallt och klassorättvisorna ökar samtidigt med tilltagande miljökatastrofer så handlar detta om förändrade styrkeförhållanden. Sammanbrottet för Sovjetunionen är en del av dessa förändrade styrkeförhållanden.

Sovjetunionen blev 74 år innan den upplöstes i december 1991. Men åter till födelsen. Vad var Oktoberrevolutionen? Varför skedde den? Vad var ”de kämpande människornas drömmar” och de viktigaste frågorna de stred kring? Hur och varför gick det fel? Och kan vi också lära något positivt av Oktoberrevolutionen? Om du är intresserad av dessa omfattande frågor har jag här några lästips:

 

  • Rasmus Landström har skrivit en artikel i Flamman som punkterar olika myter om Oktoberrevolutionen och reser några intressanta tankar: Stick hål på Rysslandsmyterna.
  • Håkan Blomqvist berättar i en artikel i Aftonbladet: Därför blev det revolution i Ryssland om bakgrunden, fredsfrågans avgörande betydelse liksom förhållandet mellan sovjeterna och den konstituerande församlingen.
  • Om du vill gräva mer ordentligt kan jag rekommendera Marxistarkiv som har en mängd artiklar i ämnet.
  • Senaste numret av tidskriften Clarté (3/2017) som har rubriken Hundraåringen som försvann och i huvudsak behandlar den ryska revolutionen.
  • Den nyutkomna boken Den ryska arbetarrevolutionen av Paul Le Blanc med flera som getts ut av föreningen bokförläggarna Röda Rummet.

 

Intressant?

 

De rikas skattefria paradis

Vad fan får jag för pengarna?

Leif Östling – storföretagsledare och ordförande för Svenskt Näringsliv

 

Många upprörda inlägg har under senare år förts fram om den bristande integrationen. Då tänker jag inte på dem som ärligt kämpar för att alla som bor i Sverige ska kunna leva tillsammans med liknande chanser och möjligheter. Nej, jag tänker på dem inom extremhöger, borgerlighet och faktiskt också en del kulturvänsterdebattörer som riktar sin främsta eld mot invandrade människor som på olika sätt inte verkar vilja integrera sig genom att efterleva sådant som beslutats i demokratisk ordning. Jag menar nu inte att detta är en oviktig fråga. Däremot att det finns andra frågor och att frågan om jämlikhet och lika villkor som en grund för integration inte bara är viktigare utan dessutom avgörande.

Men jag tänker också på att dessa högermänniskor aldrig tycks vara upprörda över dem inom den ekonomiska eliten som ständigt visar sin ovilja till att vara en del av samhället, trots att de väl enligt synsättet hos denna högerkör måste tillhöra ”innanförskapet”. Alltså de där som inte är beroende av bidrag men däremot av avdrag.

Nu har vi åter fått avslöjanden i form av den så kalladeParadisläckan som visar hur den rika minoriteten utan att skämmas ställer sig utanför samhället och dess demokratiska beslut.

Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande har det åter avslöjats hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis.

Det är inte småpengar det handlar om. Det beräknas att Sverige förlorar ungefär 40 miljarder kronor om året på grund av detta. Vilket till exempel skulle kunna betala 100 000 undersköterskor.

En av dem som avslöjas med detta skattetrixande är Leif Östling som varit en höjdare inom Saab-Scania och Volkswagen och numera är ordförande för den samling som kallas för ”Svenskt Näringsliv”.

Östling skäms inte ett dugg utan säger istället:

Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet.

Att undkomma det som beslutats i det här landet genom att åka någon annanstans och göra det – till exempel köpa prostituerade –  brukar betraktas som både kriminellt och omoraliskt. Men när det gäller skattesmitande så är det tydligen inte olagligt. Skattesmitarna själva anser inte ens att det är omoraliskt.

 

I Uppsala kommun

Idag läser jag på morgonen ett inlägg på debattsidan i lokaltidningen UNT. Det är skrivet av de borgerliga partierna i kommunen. Det handlar också om skatt. De talar om att vi som bor i Uppsala betalar 11 miljarder till kommunen varje år. Det tycker de är för mycket. Därför vill de – hör och häpna – sänka skatten. Ett av deras argument är att Uppsala kommun rasat i en ranking som gjorts av den organisation som leds av skattetrixaren Leif Östling. Idag tycker jag inte att det känns som ett speciellt tungt argument.

Ett mer intressant argument som de lyfter fram är att skatten i s-styrda kommuner som Södertälje och Linköping är en krona lägre per hundralapp. Detta att Uppsalas kommunala verksamhet kostar mer utan att den på något avgörande sätt skapar mer välfärd är en viktig fråga att rota i. Jag gjorde det lite grann själv i en blogg nyligen där jag tittade på den låga lärartätheten och de höga lokalkostnaderna. Men de borgerligas recept för att få mer välfärd för pengarna känns inte speciellt betryggande. Det enda de säger om detta är att det ”krävs nya arbetssätt och bättre ledarskap”. Under de år som de styrde kommunen lyckades de ju inte med detta. Istället lämnade de efter sig kraftiga underskott.

Hög kommunalskatt är inte någon bra vänsterpolitik då denna skatt inte är progressiv utan slår hårdare mot dem med lägre inkomster. Men om alternativet är ytterligare nedskärningar inom vår gemensamma välfärd så är det trots allt att föredra om välfärden i sig på ett synligt vis omfördelar i samhället.

 

Intressant?                         Uppsala

År 1967 – för femtio år sedan

För femtio år sedan var jag 16 år och tog mina först steg som politisk aktivist. Jag gick med i den svenska Vietnamrörelsen. Här några rader om politiken och samhället året 1967.

År 1967 präglades världen på många sätt av motsättningen mellan de två främsta militärmakterna USA och Sovjet. Men också av frigörelse och uppror i existerande eller före detta kolonier. Det var länder som vi då började kalla den ”tredje världen”. Själv hade jag året innan läst boken ”En orättvis betraktelse” av Göran Palm som öppnade en ny värld för mig och många andra.

En ganska stor del av världen var inte kapitalistisk, men knappast heller i någon verklig mening ”socialistisk”. Dessa länder styrdes av kommunistiska partier i privilegierade eliter. Europa delades av den så kallade järnridån. Det som senare blev EU var ännu bara ett samarbete mellan sex länder kring marknaden för kol och stål. Två länder i västra Europa var sedan länge diktaturer (Spanien och Portugal), med stöd av västmakter. En ytterligare diktatur uppstod under året.

Det fanns också något som kallades ”den världskommunistiska rörelsen” med mer eller mindre stora kommunistpartier runt om i världen. Men inom denna rörelse började motsättningar växa och synas, Konflikten Kina – Sovjet blev tydlig. I Kina rasade Kulturrevolutionen. Med sitt tal om att skapa en ”ny människa” påverkade detta en hel del människor även i väst, främst unga människor. Det kan verka märkligt  nu efteråt. Men så var det.

 

USA fortsatte att trappa upp sitt krig i Vietnam. I Stockholm hölls Russelltribunalen för att ta upp USA:s krigsförbrytelser. Den inleddes av filosofen och författaren Jean-Paul Sartre. I Grekland tog en militärjunta makten och många grekiska flyktingar kom till Sverige. Sexdagarskriget där Israel utvidgade sitt territorium öppnade ögonen på många som tidigare haft en okritiskt positiv syn på Israel. 1967 var också året då Ernesto ”Che” Guevara dödades av den bolivianska militären. I USA skedde i en mängd städer våldsamma upplopp bland den svarta befolkningen. Nya ledare och rörelser framträdde här liksom nya begrepp som afro-amerikan och slagord som  ”black power”.

 

Antalet industriarbetarlöner på en direktörslön

I Sverige rådde det som kallades ”rekordåren”. Alla ekonomiska kurvor pekade uppåt. Många fick det bättre och klyftorna fortsatte att minska (se bild). En stor och unik arbetsfred rådde med bara 0,2 strejker per 100 000 anställd. Detta kom att ändras avsevärt bara inom några år.

Bortbyggandet av bostadsbristen genom det så kallade miljonprogrammet påbörjades. Gamla stadskärnor revs och nya förorter skapades vilket i sin tur skapade både kritik och olika typer av protesterrörelser.

Antalet kvinnor som arbetade i hemmet hade ökat mellan 1930 och 1960 från 930 000 till 1 148 000. Men detta höll nu på att ändras och många kvinnor började lönearbeta framförallt inom den välfärdssektor som började byggas ut. Av en halv miljon sysselsatta i vård, skola och omsorg var nu cirka 350 000 kvinnor. Men i riksdagen satt ännu bara 50 kvinnor, vilket var tretton procent.

 

Tage Erlander med Palme i bakgrunden

Landet regerades sedan 21 år tillbaka av samma statsminister: Tage Erlander, ledare för det socialdemokratisk parti som regerat sedan 1936. För många av oss som var unga då hade han regerat mer än hela våra liv. De flesta av oss tog nog – kan man säga – honom och socialdemokratins dominans som given. Många av oss som föddes och växte upp då välfärdssamhället började skapas, tog nog också detta för givet, utan att förstå den kamp som varit dess förutsättningar eller att även kapitalistiska samhällen kunde vara mycket olika. Vi skulle komma att få erfara det senare.

 

Vi gick över till högertrafik. Men samhället började röra sig åt vänster. När det gäller sådana större politiska och värderingsmässiga förändringar brukar det beskrivas som vågor. Från början av 1980-talet till exempel en nyliberal våg och nu en reaktionärt nationalistisk våg runt om i världen. Men ungefär från 1967 svepte en sorts vänstervåg genom en stor del av världen. Denna vänstervåg varade i ungefär tio år. I slutet av 1970-talet hade den definitivt ebbat ut. Dessa förändringar handlade bland annat om kulturella eller ideologiska uttryck. Livsmönster och samlevnadsformer förändrades. Gamla hierarkier bröts ner. Ofta har tillbakablickar till denna tid mer handlat om sådana kulturella uttryck och en del av dess komiska eller dumma överslag. Sådana överslag som alla typer av rörelser eller vågor drabbas av. Men de viktigaste resultaten under denna tid handlade om sociala reformer och utbyggd välfärd, ökad rättvisa och ökad jämlikhet. Att många olika sorters nedtryckta grupper i samhället började flytta fram sina positioner. Vänstervågen syntes inte direkt i valresultat. Snarare skedde en vridning åt vänster inom alla partier och deras ungdomsförbund. På liknande sätt som det politiska fältet nu rör sig åt höger.

 

Solidariteten med och intresset för folk i andra länder växte. Antalet demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam blev allt fler och större. En rörelse i huvudsak bestående av unga människor som kallades ”De Förenade FNL-grupperna” och bildats 1965 växte. Själv var jag 16 år och gick på hösten med i den nybildade lokalgruppen i Stockholmsförorten Vällingby. Vi hade regelbundna protokollförda möten med studiepunkter, planeringar och redovisningar. Varje lördag stod vi på torget med en banderoll, samlade in pengar till den vietnamesiska befrielsefronten FNL och sålde Vietnambulletinen. Postgirot var 400 499. Några siffror av typen värdelöst vetande, som fortfarande sitter kvar i mitt huvud. När vi stod där på torget var det ofta heta diskussioner. Vi var långt ifrån de ”lyktstolpar” att runda som senare tiders gatuaktivister kunnat uppleva sig som. Många i den äldre generationen var av historiska skäl mycket positiva till USA. En syn som även fanns bland ledande socialdemokrater. Vi blev ofta hårt angripna för vår kritik mot det ”demokratiska USA”. Det var en mycket bra skola för oss unga aktivister.

 

Även inom det svenska kommunistpartiet (SKP) märktes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen. Partiledaren C H Hermansson försökte leda bort partiet från stalinismen och fick ta strid med den del av partiet som ville hålla fast banden till det ryska partiet. Samtidigt växte en opposition som istället knöt an till det kinesiska kommunistpartiet och i likhet med dem ville återupprätta Stalin.

Tidskrift för KFml/SKP

När SKP vid sin kongress 1967 bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) bröt denna grupp sig ur och bildade KFml (som senare tog sig namnet SKP innan man senare tog ner skylten helt och försvann).

FNL-grupperna startades av personer som var med i KFml och denna organisation hade hela tiden en mycket dominerande roll inom FNL-rörelsen. Det fanns flera anledningar till det förutom att man från början startat rörelsen. En anledning tror jag var att det gamla kommunistpartiet just bestod av äldre människor där endast ett fåtal av dem engagerade sig i FNL-rörelsen. De stod utanför. Men de ställde sig också utanför politiskt genom att partiets företrädare också drev linjen om fred i Vietnam istället för stöd till FNL. För gamla kommunister som arbetat inom fredsrörelser och mot svenskt kärnvapen var detta kanske en naturlig paroll. De ville samla en stor politisk bredd. Men de förlorade debatten mot de unga FNL:arna och framstod inte som pålitliga anti-imperialister för många av oss unga nyväckta. För oss var det enkelt: Fred kunde bara uppnås genom att driva ut USA ur Vietnam. SKP/VPK förlorade mycket stöd bland den radikaliserade ungdomen och tre år senare förlorade man även sitt ungdomsförbund VUF.

(Denna beskrivning om förhållandet mellan DFFG och kommunistpartiet handlar delvis om hur jag som 16-åring uppfattade det hela. Den är förenklad. För en mer komplicerad bild kan man med fördel läsa Werner Schmidts biografi över C H Hermansson, sidorna 392 – 409)

En annan anledning till att KFml behöll sitt grepp över FNL-rörelsen var genom att vara det enda partiet inom fronten. Attityden mot andra konkurrerande grupper som till exempel VUF var stenhård och sekteristisk. Därför skolades vi unga FNL-are in av något äldre, men ändå unga ledare, i en vänsterideologi som på många sätt var både fyrkantigt sekteristisk och dogmatisk. Men detta hindrade inte att vi också lärde oss en hel del nyttigt, till exempel om organisering och opinionsbildning. En del av de unga marxist-leninister som senare gjorde karriärer högt upp inom stat, näringsliv eller medier kom från gynnade hemmiljöer och följde säkert bara i sina fäders spår. Men många andra, både de som gjorde karriärer och vi som fortsatte att vara aktivister hade säkert nytta av det som vi lärde inom FNL-rörelsen.

Sedan dess har jag varit med i en mängd aktivistgrupper och folkrörelser av olika slag. Mer eller mindre stora och mer eller mindre långlivade. En del rörelser har varit politiskt sett mycket bredare – som till exempel rörelsen bakom Nej-sidan (linje tre) inför omröstningen om kärnkraft 1980. En del rörelser som till exempel Dala-uppropet har varit förankrade i fackföreningsrörelse och arbetarklass på ett sätt som FNL-rörelsen aldrig var. De flesta rörelser har varit befriade från den trångsynthet och sekterism som fanns i FNL-grupperna. Men jag tror inte att någon av dessa rörelser på samma sätt upplevt sig gå mot seger och genomsyrats av en sådan hängiven entusiasm som FNL-grupperna.

Femtio år har gått. Mycket har förändrats. Historien upprepar sig aldrig exakt. Under dessa femtio år har vi haft korta och mindre vänsteruppsving som till exempel de rörelser som i slutet av 1990-talet sammanstrålade i den från Frankrike inspirerade rörelsen Attac. Men när kommer nästa verkliga vänstervåg? En sak som historien lär oss är att de flesta sällan lyckas förutse den.

 

Intressant?

 

En våldsbejakande staty

Kan vi inte visa kärlek på Alingsås gator istället. Vi skulle kunna ha händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan.

Sverigedemokraten Zandra Pettersson

 

Med anledning av ett aktuellt beslut i Alingsås återanvänder jag delar av ett blogginlägg från mars 2014 med tillägg om diskussionen i Alingsås:

 

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste vad nazism betydde, kände till den nationalsocialistiska ideologi där våld är en framträdande avgörande och ständigt närvarande del. Vi ansåg att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge själv var överlevande från de nazistiska koncentrationslägren och att hon angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som ”våld mellan olika grupper”.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår en normaliseringsprocess bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Men det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga.

_________________________________________________

 

Så skrev jag alltså i mars 2014. Tyvärr har  inte de tendenser som jag skrev om där upphört.

En konstnär som heter Susanna Arwin gjorde en staty som skildrade denna händelsen i Växjö 1985: ”Med handväskan som vapen”. Den ser ut så här:

Den blev mycket omdebatterad. Dessutom nobbades den både i Växjö kommun och i flera andra kommuner. Men nu har den alltså tagits emot (som en donation) i Alingsås kommun. Detta har inte skett utan lokalt motstånd. Även bland politikerna i den nämnd som beslutade i frågan var 4 av 13 emot statyn. Yttrandet ovan från sverigedemokraten Zandra Pettersson om kärlek och ”händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan” känns svårt att läsa. Hon representerar ju ett parti där hat, hot eller öppet våld ständigt pyser ut, trots Jimmy – ”jag vet inte” – Åkessons alla dementier. Kanske några bilder skulle behövas?

För oss andra har SD ju mera framstått så härsom på bilden till vänster:

Partiföreträdaren Eric Almqvist med järnrör blir nog aldrig staty. Dessutom känns den långt från talet om ”omfamnande händer”:

Almqvist med järnrör

 

 

 

 

 

Tidigare ville SD  se sig själva på det här viset:

Men när det gäller kärleksfulla händer så är det enda som kommer i mitt huvud denna affisch från det tyska NSDAP från 1930-talet. Kanske är det något i den vägen som Pettersson tänker sig?

 

 

 

 

PS: Efter att jag skrev ovanstående artikel (som var en omarbetning/komplettering av artikel från 2014) har jag nåtts av ytterligare synpunkter och informationer.

Ett argument mot själva statyn har handlat om hänsyn till kvinnan och hennes familj. Karolin Lundström har tagit upp det i kommentarsfältet här nedan. Jag kan förstå det argumentet. Men jag tycker att kulturhusets argument om att det inte är ett porträtt utan en handling och en symbol ändå håller.

Jag har också nåtts av en Expressenartikel där man hävdar att Danuta, som kvinnan hette, inte själv upplevt nazismens fasor. Men där framgår att hennes mor gjort det och drabbats mycket hårt personligen. Dottern Danuta dottern drabbades indirekt av nazisternas maktutövning då hennes mor for illa. Hon hade alltså ändå starka personliga skäl att både känna fasa, fruktan och avsky för nazismen. Jag tycker alltså inte att det  förändrar saken på ett grundläggande vis. Men fakta ska vara korrekta.

Och min huvudpoäng handlade om SD:s hyckleri och självsyn.

Intressant?

Läs andra bloggar om sd

Grön tillväxt?

Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

 

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

 

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt

Kina – från kulturrevolution till kapitalism och sen…?

 

Vem som ska avgå och vem som ska tillträda kan en vanlig delegat som jag inte svara på.

(delegat på KKP:s 19:e kongress intervjuad av Aktuellts reporter)

 

Just nu pågår den 19:e kongressen för den enorma organisation med 89 miljoner medlemmar som heter Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Partiledaren Xi Jinping har hållit tal och bland annat sagt att ”Efter decennier av hårt arbete har socialism med kinesiska särdrag tagit sig över tröskeln till en ny era”. Tonen är försonlig och står i skarp kontrast till ledaren i USA med sitt aggressiva tal om USA först. Xi säger istället:

Ingen nation kan på egen hand möta de många utmaningarna som mänskligheten står inför. Ingen nation har råd att dra sig tillbaka till en isolerad position.

Kina kommer inte att stänga dörren mot världen. Vi kommer bara att bli öppnare och öppnare och försvara utländska investerares legitima rättigheter och intressen.

 

För femtio år sedan – 1967 –  lät det mycket annorlunda. KKP var i skarp konflikt med ledningen för det Sovjetiska kommunistpartiet och i hela landet rasade den så kallade Kulturrevolutionen som initierats av ledaren Mao Tse-tung i strid mot hans opponenter i partiet. Den främsta måltavlan och motståndaren Liu Shaoqi fängslades detta år för att sedan uteslutas ur partiet och försvinna.

Men till skillnad från de utrensningar som utfördes under Stalin i Sovjetunionen då hela det gamla gardet av kommunister försvann så lyckades de flesta av de oppositionella i KKP hålla sig kvar. Efter Maos död 1976 var det också dessa som klev fram och satte igång den utveckling som inneburit att Kina idag är något ganska speciellt och nytt i historien. Det är ett land med en i huvudsak kapitalistisk ekonomi. Men landet  leds av ett parti som till namnet är kommunistiskt och vars ledare fortfarande talar om socialism om än ”med kinesiska särdrag”. Den främste och mest kände av de ledare som drev fram denna utveckling var Deng Hsiaoping.

Deng Hsiaoping

Han myntade sådana uttryck som ”det gör detsamma om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” eller ”att bli rik är ärorikt”. Och många har verkligen blivit rika. I en tilltagande kapitalistisk sektor har naturligtvis antalet kapitalister ökat. Många av dem sitter med på denna kongress och applåderar när ledaren talar om socialism med kinesiska särdrag. De första kapitalisterna valdes in i centralkommittén (som har 200 medlemmar) redan på partikongressen 2002. Den numera USA-baserade forskaren Chen Xiaonong var medarbetare till Zhao Ziyang när denne var premiärminister 1980 – 1987. Chen säger om dessa nya rika:

Den röda eliten och deras släktingar var de som hade störst chans att bli rika, och de skyddade sina privilegier med politisk makt. Elitens familjer har samlat på sig enorma rikedomar, medan landet plågas svårt av korruption under privatiseringsprocessen.

Naturligtvis har också andra än dessa blivit rikare. Miljontals människor har höjt sin levnadsstandard. Förmodligen har aldrig tidigare i historien så många människor samtidigt gått från fattigdom så snabbt. Och samtidigt som Kina blivit världens verkstad så har landet åter klivit fram till den dominerande position i världen som det haft under större delen av de senaste 2000 år. Men med den snabbt ökande rikedomen har också klyftorna ökat snabbt. Aldrig tidigare har arbetarklassen på jorden varit så stor som nu. En mycket stor del av denna arbetarklass finns i dagens Kina. I en stat som enligt den marxist-leninistiska teorin kallades för arbetarnas stat är de kinesiska proletärerna utnyttjade och utsugna av inhemskt och utländskt kapital på ett sätt som påminner om 1800-talets Europa. Enligt många rapporter är det inte alls stilla och tyst i denna kinesiska arbetarklass. Skälen att protestera är många.

 

Historien är inte slut. Om vi ska hoppas på något när det gäller Kina så tror jag att det är rörelsen i denna stora arbetarklass. Här står frågorna på samma sätt som för arbetarklassen i Europa på 1800-talet. Det handlar om organisering och solidarisk kamp. I denna strid för människovärde och anständiga levnadsvillkor måste på sikt de demokratiska kraven bli helt avgörande.

Förhoppningsvis kommer detta enorma proletariat en gång med säker stämma kunna säga att de både kan och vill avgöra ”vem som ska avgå och vem som ska tillträda”.

 

Intressant?

 

Martin Luther – uppror, maktpolitik och folkbildning

För 500 år sedan drog den tyska prästen Martin Luther igång det som kom att dela den tidens kyrka  och ledde till skapandet av en ny kyrka. En enorm förändring som haft stor betydelse ända in i vår tid.

Martin Luther

Luther startade det hela med en disputation, en uppsats som har kommit att kallas De 95 teserna på grund av sin utformning. Det brukar sägas att han själv spikade upp dessa teser på Slottskyrkans port i Wittenberg den 31 oktober 2017. Just det är tydligen inte så säkert. Carl Axel Aurelius, som är docent i dogmatik och Lutherkännare, menar till exempel att det inte stämmer efter en källkritisk granskning. Däremot skrev Luther vid denna tid de 95 teser som kritiserade påven och den katolska kyrka som alla då tillhörde. De spreds på ett nytt, snabbare och billigare sätt tack vare den nya tekniken i form av boktryckarkonst och tryckpressar.

I teserna kritiserades avlatsbreven som innebar att man mot betalning kunde få syndernas förlåtelse. Det hade utvecklats till en mycket inkomstbringande verksamhet. Påven Leo X använde sig av avlatsbreven för att dra in pengar till reparation av S:t Peterskyrkan i Rom. Ett stort antal avlatsbrev såldes över hela Europa där kungar och andra dessutom fick procent på försäljningen. Henrik VIII skulle till exempel få 25 procent av försäljningen i England. I teserna kritiserade Luther detta:

  1. Eller: Varför bygger inte påven, som i dag är rikare än den rikaste Krösus, åtminstone denna enda kyrka, Peterskyrkan, för sina egna pengar i stället för att ta pengarna från fattiga troende?

Luther sa också:

  1. Denna otyglade avlatsförkunnelse gör det inte lätt ens för lärda män att skydda påvens anseende mot illvillig kritik eller ens mot lekmännens spetsfundiga frågor.
  2. Till exempel: Varför utrymmer inte påven skärselden enbart för den heliga kärlekens skull och på grund av den djupa nöd som själarna där befinner sig i, vilket vore ett verkligt sunt skäl, eftersom han ju friköper otaliga själar därifrån för usla pengars skull, pengar som ska användas till att bygga en kyrka, vilket är ett mycket tunt skäl.

Luther kritiserar här en sorts urartning inom kyrkan i förhållande till tron. Han menade att ”Guds ord” inte fanns i kyrkans dogmer utan i Bibeln. Anna Törngren skrev i  boken ”Opium för folket” att religiösa rörelser ofta på grund av sin sociala och folkliga förankring haft ”en spänning mellan konservatism och förnyelse” där utopism förenas med ”strävan att återställa och bevara något förgånget. Jesus anknyter till Gamla Testamentets profeter, Muhammed till Abrahams monoteism och Luther till Nya Testamentet. Man griper tillbaka på något äldre för att frambringa något nytt.”(1)

Men det fanns också mer krassa ekonomiska motiv hos Luther och de som stödde honom. Han skrev till exempel också:

Det finns de som beräknar att varje år mer än 300 000 gulden går från Tyskland till Italien…Här kommer vi till kärnpunkten…..Hur kommer det sig att vi tyskar måste finna oss i ett sådant röveri och en sådan utpressning från påvens sida? (2)

Det dröjde bra tre år innan Luther blev exkommunicerad (bannlyst) av påven. Året därpå (1521) blev han också förklarad fredlös av den tysk-romerske kejsaren Karl V. Men alla inom de härskande klasserna ställde sig inte mot Luther. En som stödde honom var ”Fredrik den vise”, kurfurste av Sachsen. På dennes slott levde Luther i säkerhet under ett år då han ägnade sig åt att översätta Nya testamentet till tyska.

Bondeupproren

I England och i Böhmen hade liknande idéer som Luthers, fast mer långtgående, lagts fram redan på 1300-talet av sådana som John Wycliffe och Jan Hus. Framförallt Wycliffe hade mycket radikala jämlikhetsidéer och inspirerade bondeuppror i England 1381. Även på den tyska landsbygden skedde en mängd bondeuppror och regelrätta bondekrig under 1400- och 1500-talet. År 1476 predikade bondeledaren Hans Boeheim för stora folkskaror och samlade en bondearmé på 34 000 man. Den besegrades liksom alla andra uppror och Boeheim brändes på bål. År 1517, samma år som Luthers teser, deltog omkring 90 000 jordlösa bönder i uppror mot överheten.

Thomas Münzer

Mellan 1524 – 1526 rasade det Tyska bondekriget. Den kanske viktigaste ledaren här var den revolutionära prästen Thomas Münzer som efter nederlaget vid Schlachtberg lades på sträckbänken för att sedan halshuggas.

Hur ställde sig då den påvekritiske Luther till dessa uppror? Det finns en del bevarade uttalanden från Luther om dessa uppror:

…ingenting kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en upprorsman. Det är inte mer än rätt att döda en galen hund… (3)

Gud skulle föredra att se staten existera hur ondskefull den än är, framför att tillåta pöbeln att ställa till upplopp (4)

Den som slår ihjäl en upprorsman ….gör vad som rätt och riktigt är…. (5)

Hur ska man förstå att Luther som själv gjort uppror mot påven och blivit bannlyst tog denna ställning? Den ovan citerade Aurelius menar att det berodde på Luthers ”tilltro till Ordet (alltså det som står i Bibeln – min anm.)  och hans fruktan och avsky för anarkin.” Det stämmer säkert. Luther menade ju att Gud styrde genom en uppdelning mellan ett ”världsligt och ett andligt regemente”. Utanför kyrkan och religionen var det de vanliga herrarna som skulle styra. Men jag tror att man dessutom måste se vissa mer krassa realiteter. Enligt Cameron (6) lierade sig Luther med vissa delar av de härskande klasserna, Luther fick ”stöd av stora och medelstora bönder som ville bryta med Rom och slå ner bondeupproret”. Framförallt hade Luther stöd av den ovan nämnde kurfursten av Sachsen. Denne förblev själv katolik, men skyddade ändå Luther som annars kanske gått ett hårdare öde till mötes. Per Svensson som skrivit boken ”Dr Luther och Mr Hydehar sagt att detta stöd handlade om ”maktpolitiska skäl” och att kurfursten ”värdesatte den stjärnglans som megakändisen Luther skänkte hans nyinrättade universitet i Wittenberg”. ”Maktpolitiska skäl” är nog det avgörande ordet.

När det gäller Luthers ställningstagande mot bondeupproret verkar det för mig helt enkelt mest naturligt att tänka att ”man inte biter den hand som föder en” och att detta kan förklara Luthers mycket fientliga  attityd till bondeupproret. Det förklarar också varför Luther till skillnad från sina påvekritiska föregångare lyckades på ett sätt som de inte gjorde. De vände sig mot makten och krossades. Luther lierade sig med en del av makten, lät kritiken stanna inom kyrkan och religionen utan att utvidgas till samhället. Därför lyckades han. Det har på ett avgörande sätt påverkat historien. Och därför har människor i Sverige påverkats  av den protestantiska  istället för den katolska kyrkan under de senaste århundradena. Som Per Svensson påpekar så ”inkorporerades den lutherska läran i staten under en mycket auktoritär period i vår historia, präglad av tankeförtryck och ortodoxi.” Han menar att det å andra sidan kanske just är där ”i vår på det hela taget förtröstansfulla inställning till staten, som det lutherska arvet lever som starkast.” En intressant tanke.

Förtryck och folkbildning

Luther lierade sig med en del av makten och den protestantiska statskyrkan fortsatte också att vara en del av makten. När kungen och de härskande uppifrån bytte Sveriges kyrkliga tillhörighet skedde det också under protester från det vanliga folket. Och under större delen av sin tid som statskyrka från 1536 till år 2000 har kyrkan varit en del av en förtryckande övermakt. Det betyder däremot inte att allt som ingick i detta förmynderi har varit enbart dåligt. Luther betonade ju att alla människor, inte bara prästerna, skulle förstå och läsa Bibeln. Katekesläsandet och husförhören bidrog därför också på ett avgörande sätt till att öka läskunnigheten långt innan de större demokratiska reformerna eller utvecklandet av välfärdssamhället. Läskunnigheten utvecklades tidigt i Sverige. Detta har säkert varit en fördel till exempel i arbetarrörelsens organisering och utveckling.

 

(1) Törnros, Opium för folket (Cavefors 1969) s. 278

(2) Durant, The Story Of Civilization, s. 353

(3) Cameron, Människan och samhället s. 374

(4) Huberman, Människans rikedomar, s. 81

(5) Huberman, s. 81

(6) Cameron s. 373

 

 

Intressant?

Att fira ett folkmord eller urfolkens dag

Klockan två på morgonen den 12 oktober upptäcker Rodrigo de Triana, utkik på Pinta, något som i månskenet ser ut som en vit klippa, och ropar ”Tierra! Tierra!” Land! Land! Kapten Pinzon kontrollerar att det verkligen är land man ser, låter avfyra ett kanonskott som man kommit överens om och minskar segelytan för att låta flaggskeppet komma upp i jämnhöjd. När Santa Maria närmar sig ropar eskaderchefen över de skummande vågorna: Senor Martin Alonso, ni har verkligen hittat land!  ”Femtusen marvedis till er som belöning!…..

Så beskriver Samuel Eliot Morison –  i sin bok ”Christopher Columbus, Mariner” –  ankomsten till den plats som de kallade Hispaniola och senare har ansetts vara San Salvador. Detta har kommit att kallas ”upptäckten av Amerika” och firas fortfarande runtom på hela den amerikanska kontinenten.

Christofer Columbus eller Cristóbal Colón, som var den högste chefen för denna seglats, landsteg från fartyget Santa Maria, det största av de tre fartygen. Han mötte då de människor som för flera tusen år sedan hade invandrat och upptäckt denna kontinent.  Han blev förvånad över invånarnas vänskapliga uppträdande:

Så snart de hade fått förtroende för oss, kom de alla, män och kvinnor, så att ingen, stor eller liten, höll sig undan, och alla förde med sig något att äta eller dricka, saker som de erbjöd oss med stor älskvärdhet….Jag har inte kunnat utröna om de ägde privat egendom, men det tycktes mig att alla fick sin del av allt som någon hade, särskilt när det gällde livsmedel.

Deras uppträdande fyllde Columbus med glädje, ”men det var inte en vänskaplig glädje” skriver Kenneth Neill Cameron i boken ”Människan och samhället”:

Under nära ett år sysselsatte sig bröderna Columbus med att underkuva och organisera folket på Hispaniola för att pressa fram så mycket guld som möjligt. Flera små fort byggdes i det inre av ön och beväpnade soldater sändes ut för att tvinga infödingarna att leverera vissa mängder guld, vid hot att annars bli dödade….En folkräkning 1508 visade att omkring 60 000 av en befolkning som 1492 uppskattades till omkring 250 000 fortfarande levde, men då hade Bahamas och Kuba hemsökts för att skaffa fler slavar. Femtio år senare hade antalet infödda minskat till 500. Den grymma politik som inletts av Columbus och som fortsattes av hans efterföljare resulterade i ett totalt folkmord.

Denna bild av Columbus gärning har också betonats av senare forskning. Columbus och hans efterföljare påbörjade ett gigantiskt folkmord och plundringståg på den amerikanska kontinenten. Eduardo Galeano berättar i boken ”Latinamerikas öppna ådror” att Mexiko före Columbus invasion hade en befolkning mellan 30 och 37,5 miljoner invånare, den andinska regionen ungefär lika många och Centralamerika mellan 10 och 13 miljoner. 150 år senare var dessa människor, azteker, mayas, inkas och andra, reducerade till en spillra på endast 3,5 miljoner.

Trots detta firas Columbusdagen i USA och Spanien varje år den 12 oktober. Det är ett av många uttryck för att det är erövrarnas perspektiv som har fortsatt att dominera. Men den möts också av motstånd både på den amerikanska kontinenten och i andra delar av världen. Istället för att fira 500 år av folkmord uppmärksammas den 12 oktober som Ursprungsfolkens dag. Se denna video från Latinamerikagrupperna i Sverige om detta.

Intressant?

Läs andra bloggar om Latinamerika

Ska det löna sig att arbeta?

Hur ofta har du inte från vissa politiker hört frasen: ”det ska löna sig att arbeta”? Frasen har nog hängt med i några decennier, tror jag. Undrar när den dök upp först. Någon som vet?

En lönsam liten vän?

Frasen brukar mest användas som ett argument för skattesänkningar, mot skattehöjningar eller för att motivera sänkning av någon typ av bidrag/ersättning till människor som inte har möjlighet att få inkomst genom att arbeta.

Är allt en fråga om pengar?

Har du någonsin hört någon som invänt mot själva frasen i sig? Som sagt att ”nej jag tycker inte att det ska löna sig att arbeta”? Jag tror inte det. Och det är kanske det som är listigt med den här frasen. Fast egentligen så är det väldigt många människor som arbetar utan att fundera över eller vänta sig att det ska löna sig i någon som helst ekonomisk mening. En mängd arbeten inom folkrörelser, idrottsrörelsen eller olika ideella föreningar och så vidare utförs av människor som gör detta frivilligt och utan att räkna med att det ska löna sig för dem själva. Tack och lov för det. Samma sak gäller för det mesta av allt hushållsarbete som görs. Det är mycket som inte skulle fungera annars. Så i denna mening kan man åtminstone säga att många människor faktiskt inte bryr sig om lönsamheten i förhållande till det som de gör. Inom en del områden har denna typ av ideellt arbete minskat och människor räknar istället med olika typer av ersättningar. Jag vet inte om det obetalda och frivilliga arbetet totalt sett har minskat, men det är fortfarande en mycket stor del av allt arbete som utförs. När det gäller hushållsarbeten så har ju andelen lönearbete ökat bland annat på grund av RUT-bidraget.

Lönsamt för några

Men lönsamheten när det gäller arbete syftar ju på lönearbete, arbeten där du säljer din arbetskraft för att få en inkomst som du och eventuella barn ska kunna leva på. Här är det naturligtvis så att vi inte skulle utföra dessa arbeten om det inte lönade sig, om vi inte fick en lön. Men även här är jag övertygad om att det för många finns andra drivkrafter än ”bara” lönen. I en mängd jobb så är det glädjen i jobbet, själva tillfredställelsen med det man gör som är en viktig drivkraft. Tyvärr kan man nog säga att denna drivkraft att arbeta och hela tiden göra sitt bästa även om lönen inte är hög varit en nackdel för många yrken, främst kvinnoyrken inom den offentliga sektorn.

För lönsamheten – hur mycket det lönar sig att arbeta –  den skiljer sig, som alla vet, väldigt mycket mellan olika jobb. Dessutom har dessa skillnader ökat. De som brukar använda frasen om att det ska löna sig att arbeta brukar också egentligen mena att det ska löna sig mycket för några, inte för alla. När frågan om de jämförelsevis låga lönerna inom välfärdssektorn kommer upp brukar de mer tala om att sänka skatterna. Och då mest för dem som tjänar mera inom denna sektor. Men inte om att höja lönerna för de flesta.

Lönsamhet som jämförelse

Lönsamhet måste ju mätas på något sätt, till exempel genom att jämföras. Jämförelser mellan olika löner som visar ökande löneskillnader brukar inte tilltala dem som pratar om ”arbetets lönsamhet”. Från det hållet brukar det inte ses som något problem att till exempel en direktör som 1980 tjänade nio gånger en industriarbetarlön idag tjänar 54 gånger industriarbetarlönen. Det som de istället brukar jämföra med är de ersättningar som vi får då vi är sjuka eller arbetslösa. De tycker att dessa bidrag är för höga så att våra drivkrafter för att arbeta inte blir tillräckligt stora. Tanken tycks vara att man själv helt och hållet väljer att arbeta eller gå på bidrag. Men sjukdom väljer du inte, den drabbas du av. Inte heller arbetslöshet är något som de flesta väljer. Naturligtvis finns det enskilda individer som av olika skäl undviker att arbeta eller göra rätt för sig. Det tror jag är oundvikligt i alla system som inte låter den svälta som inte kan arbeta. Möjligheter till fusk går nog aldrig att helt få bort. Men naturligtvis ska det bekämpas. Det gäller till exempel de grova försök till fusk som avslöjats inom verksamhet för personlig assistans.

Men i grunden är jag övertygad om att de flesta människor vill arbeta och bidra. Vara en del av ett arbetssammanhang och känna arbetets värde och tillfredsställelse.

Människosyn och klassperspektiv

Det finns i denna tanke att de flesta människor skulle välja bidrag före arbete en mycket mörk och pessimistisk människosyn. Det finns också en så tydlig klassprofil på det här tänkandet. De menar att höginkomsttagare omedelbart får mindre lust att arbeta ifall deras lön minskar eller inte är stor nog på grund av skatteuttaget. Samtidigt så tycker de att arbetslösa, sjuka, fattiga eller nyanlända ska få mera lust att arbeta om deras bidrag sänks. Det är morötter till de mätta och piskor till de hungriga som gäller.

Arbetets värde

Men arbetets lönsamhet kan jämföras med en annan sak. Det finns en annan källa till inkomster än lönearbete eller omfördelande bidrag, nämligen inkomster av kapital. Dessa inkomster har ökat något enormt under de senaste decennierna. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Kapitalets andel av det totala värde (som är ett resultat av arbete) har ökat. Internationella undersökningar visar också att det är en trend i hela världen att lönerna inte ökar lika mycket som arbetsproduktiviteten (Se figur).

Det har alltså blivit lönsammare att tjäna pengar på kapital än på lönearbete. Men de som pratar om att det ska vara lönsamt att arbeta har inte några synpunkter på detta. De säger inte att det ska löna sig att arbeta mer än att tjäna pengar på kapital.

 

Lönsamt att arbeta? exemplet London

När människor som arbetar ändå är fattiga så kan man också undra vad frasen om det lönsamma arbetet betyder för dem. I, Storbritannien, ett land som styrs av några kompisar till vår svenska ”Allians”, är det så för många människor. Enligt en artikel i The Guardian så lever 2,3 miljoner människor i huvudstaden London i fattigdom. Av dessa fattiga är det 58 procent som lever i hushåll där en eller flera arbetar och har inkomst.

Talet om att det ska vara lönsamt att arbeta är som enskilt uttalande svårt att motsäga. Men jag tycker alltså att när man funderar på vad det egentligen står för så kommer en del mindre sympatiska saker fram:

  • Synen att pengar är eller bör vara den enda eller avgörande drivkraften även för människor som har det bra ekonomiskt.
  • Det som frasen döljer att det är så olika lönsamt att arbeta.
  • Att skattesänkningar sätts istället för lönekamp.
  • Den bygger på en mörk och negativ syn på människor som ovilliga till arbete om de inte antingen premieras för det om de är högavlönade eller straffas till det om de är lågavlönade.
  • Frasen jämför aldrig lönen för arbete med inkomster av kapital eller ifrågasätter ökningen av kapitalinkomster på bekostnad av andra inkomster.

 

 

Intressant?

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

%d bloggare gillar detta: