Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

 

Deklarationen

Men viktigare är personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

 

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

 

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

 

Intressant?

Några ytterligare tankar om valet – en kommentar till Martin Klepke.

Häromdagen skrev jag en kort blogg om scb:s majundersökning och funderade över hur vi från en socialistisk (vänster) vinkel skulle bedöma den. Men jag hade missat en ledare i LO:s tidning Arbetet den 5 juni där Martin Klepke resonerade om samma sak. Vill kommentera den här.

Klepke beskriver mycket riktigt hur de dominerande medierna redan har tagit ut segern i förskott för de borgerliga: ”Det budskap som trummas ut är att de rödgröna har gjort sitt. Att Socialdemokraterna störtdyker och att något annat än regeringsskifte är otänkbart.” Detta stämmer ju som beskrivning av de dominerande medierna. Men när han fortsätter resonemanget håller jag inte med.

I likhet med mig – eller vem som helst som kan räkna –  konstaterar Klepke att S+MP+V tillsammans skulle få 40 procent liksom att det är mer än vad ”alliansen” skulle få. Dessutom är det ett större övertag än vad procentsiffrorna visar då KD enligt denna undersökning inte kommer in i riksdagen. Även om KD räknas in så får S+MP+V mer än ”alliansen” .

Men där jag skrev att ”om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent” slår istället Klepke fast att ”de rödgröna vinner valet”. Detta tycker jag är mer tveksamt. Redan själva begreppet ”vinna valet” för att beteckna ett totalt resultat på 40 procent av rösterna tycker jag är märkligt. Det innebär inte någon majoritet. Och även om det skulle resultera i en fortsatt S+MP-regering så skulle det precis som nu bli en mycket svag regering. Den kan få igenom en del bra saker med stöd av och under press från Vänsterpartiet, så som skett under den nuvarande perioden. Men väsentliga åtgärder som t.ex. stopp för vinster i välfärden kommer precis som nu kunna stoppas av ”alliansen” tillsammans med SD.

Klepke bortser dessutom från en del andra möjliga resultat, nämligen resultat av uppgörelser på grundval av detta valresultat. Om detta skriver han bara: ”Kommer Alliansen att acceptera valet, eller kommer de att begära hjälp av det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna?” Han lämnar denna fråga utan svar. Tyvärr. För om vi tittar på hur SD stött viktiga ”allians”-förslag och hur ett flertal partier närmat sig SD både vad gäller politikens innehåll, retoriken och diverse symbolpolitiska utspel, då framstår inte alls ett regerande tillsammans med SD som osannolikt.

Dessutom talar Klepke om ”blocken”. Mitt intryck är att socialdemokraterna inte alls ser denna blockuppdelning som så självklar längre. Det gör faktiskt inte jag heller. Den motsvarar tyvärr inte den faktiska politiska uppdelningen i en mängd frågor. Tänk på flyktingpolitiken, förhållandet till Nato eller åtgärderna kring strejkbegränsningar för att bara nämna några frågor. Här tycker jag tyvärr att socialdemokraternas partiledning befinner sig närmare borgerligheten än Vänsterpartiet. Löfven verkar också ofta som om han hellre skulle regera med Centern och Liberalerna än med sin nuvarande partner MP. Här är det väl mer C+L som varit kallsinniga till sådana trevare. Och att regera tillsammans med Vänsterpartiet tycks inte alls finnas på Löfvens karta. Men är en uppgörelse mellan S och de s.k. mittenpartierna helt otänkbar? Det tror inte jag.

Nej, läget är bistert och det bästa sättet att både motverka en högerregering med SD eller en försvagad socialdemokrati som vacklar över till samarbete med mittenpartierna, det är att Vänsterpartiet stärks i riksdagen.

Men om detta skrev jag också att ”inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället”. Vad jag menade med detta var att inte ens en sådan ökning av antalet riksdagsmandat för Vänsterpartiet räcker för att på något avgörande sätt förändra den nuvarande i huvudsak negativa samhällsutvecklingen. Sådana förändringar har alltid krävt ändrade förhållanden ute i samhället utanför riksdagen. Rörelser helt enkelt.

 

Intressant?

Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

”Lika för alla”?

Yngve Holmberg då moderaterna ömsade skinn

Sedan riksdagsvalet 1979 har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna. Så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg de kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla Högerpartiet var att man då bytte namn till Moderata Samlingspartiet.

Från valet 1979 seglar moderaterna upp som det största borgerliga partiet med 20 %. Kring denna nivå låg de sedan ända till 1998. Men i valet 2002 ramlade de ner till drygt 15 %. Under Reinfeldt sker därefter det stora språnget och man når nivåer man aldrig tidigare nått med 26 % (år 2006) och 30% (är 2010). Sedan förra valet ligger de på ungefär samma nivåer som under 1980 och 90-talet. Nu har de fått konkurrens inte av liberaler eller centerpartister utan av ett parti på deras egen högerflank. Det har kommit att påverka partiets politik.

 

En annan ton

Moderaterna har haft det som de kallar för ”Sverigemöte” i Göteborg. I tidningen läser jag att de nu ”skärper tonen mot hedersförtryck”. En del av er som läser det här kanske då tänker att jag är en sån där mesig vänsterliberal typ som inte vill bekämpa hedersförtryck. Innan jag fortsätter här vill jag därför bara länka till en del av vad jag själv tidigare skrivit i detta ämne (hedersvåldet, begreppet kultur) men också till en artikel av Arash Gelichkan som bemöter beskyllningarna mot vänsterpartiet för att vara mesigt i denna fråga.

Men åter till moderaterna. De skärper alltså tonen. Och jag tror det är riktigt att säga att det framförallt handlar om just tonen. När moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson talar om detta ämne så säger hon enligt TT bland annat så här:

Era värderingar hör inte hemma här.

Fundera över den formuleringen. En person som är för demokrati, jämlikhet och jämställdhet borde väl vara för att alla former av hedersförtryck bekämpas överallt i världen? En sådan person har också förmågan att se att det finns olika former av förtryck mot kvinnor, att det alltid funnits och fortfarande finns även i vårat land och att det inte bara är något som kommit hit. Men den som vill lägga sig nära den sverigedemokratiska synen på förtryck mot kvinnor lägger istället betoningen helt och hållet på plats istället för på förtrycket i sig. Det är bara några som kommer hit med värderingar som alls inte på något sätt har funnits här. Deras värderingar ”hör inte hemma här”. Men den som säger att hedersförtryckande värderingar inte hör hemma här den säger samtidigt att de då ”hör hemma” någon annanstans. Istället för en global kamp mot dessa värderingar där vi förenas över alla sorters gränser (geografiska, kulturella, religiösa och så vidare) så betonar man skillnaden utifrån nationalistiska utgångspunkter. Skulle de ha uttryckt sig så för fem år sedan?

 

”Lika för alla”

Partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade moderaternas partislogan i valet: ”lika för alla”. Strömmer understryker enligt TT att det ”inte handlar om vänsterns jämlikhet”, som om nu någon skulle ha trott det. Enligt Strömmer innebär vänsterns syn på jämlikhet att det ska bli ”lika utfall för alla” och att ”alla ska stöpas i samma mall”. Att argumentera med hjälp av en sådan löjlig vrångbild är inte imponerande. Att dessa argument är vanliga högerargument mot olika krav på jämlikhet eller minskade klassklyftor innebär inte att de är sanna. Jag känner inte till några alls inom vänstern som anser att det ska vara exakt lika för alla eller att alla ska vara ”stöpta i samma mall”. Hur det senare skulle se ut har jag till och med svårt att föreställa mig. Däremot är det en vanlig vänsteruppfattning att just för att vi är olika och har olika resurser så behöver resurser fördelas så att möjligheterna ökar för fler. Men för den som är nöjd med den nuvarande fördelningen av samhällets rikedomar och möjligheter blir det uppenbarligen naturligt att se kritik mot denna fördelning som att ”alla ska stöpas i samma mall”.

Men vad menar då moderaterna med den något oväntade parollen ”lika för alla”? Enligt Strömmer handlar det om ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” och om ”lika spelregler”.

Anser alltså moderaterna nu att alla rika ska betala åtminstone lika stor andel av sina inkomster i skatt som vanliga lönearbetare? Nu är det ju de rika som mest smiter från skatt och ofta betalar minst andel av inkomsten. I så fall måste väl moderaterna vara för en ändring av skattesystemet och minskade möjligheter till olika avdrag, trixanden och skatteflykt. Nej, naturligtvis har de inte ändrat sig på denna punkt.

Anser moderaterna nu att vi ska ha ett skolsystem som ger alla samma möjligheter att gå i en bra skola och att lyckas i skolan? I så fall måste de ju vara mot de senaste årens utveckling på skolområdet där skillnaderna mellan olika skolor ökat och skolvalet har allt större betydelse. Nej, naturligtvis har moderaterna inte heller ändrat sig här.

valaffisch från 1950-talet

Det var bara två exempel. Ni kan ju själva fundera vidare på andra exempel där ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” inte är rättvist fördelade och där de till och med har blivit mer orättvist fördelade. Moderaterna kommer inte föra en politik som i något avseende leder till att det blir ”lika för alla”. Vad det handlar om är att göra om den typen av förvandlings- eller maskeringsnummer som ett parti för de rika ofta behöver för att bredda sin väljarbas. På 1950-talet gjorde de ett liknade försök då de utan större framgång lanserade begreppet egendomsägande demokrati. Reinfeldt lyckades däremot mycket  bra då moderaterna plötsligt var det nya arbetarpartiet, samtidigt som begrepp som ”utanförskap” (tyvärr) blev en del av normalt språkbruk.

En kombination av hårdare nationalistisk ton för att återvinna SD-väljare och tal om lika för alla för att vinna socialdemokrater. Så tycks den moderata valtaktiken se ut. Kommer de att lyckas? Det beror naturligtvis också på oss.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

 

8 maj – 73 år sedan andra världskrigets slut

Idag eller igår eller imorgon avslutades officiellt det andra världskriget för 73 år sedan. Den 7 maj hade Tyskland undertecknat sin ovillkorliga kapitulation i Reims. Dagen därpå undertecknades det mer officiellt i Berlin, vilket i dåvarande Sovjetunionen p.g.a. tidsskillnaden var den 9 maj.

Idag när inte bara högerextrema utan även öppet nationalsocialistiska strömningar visar sig öppet i vårt samhälle är det viktigt att påminnas om att denna seger inte bara var en seger över några förlorande länder utan också (om än inte fullständigt) var en seger över nationalsocialismen och fascismen. Många – både liberaler och inom arbetarrörelsens olika delar – underskattade i det längsta nationalsocialisterna. Herbert Tingsten skrev till exempel i sina memoarer att…”när Hitler kommer” var ännu 1931 och 1932 ett skämtsamt uttryck, möjligt att använda därför att man antog att ”detta kan inte hända här” (Mitt liv, del 2, s. 221). Och vidare:

…en grupp av misslyckade, fanatiker och ondsinta lyckades under ett skede av kris och skakningar, utan att någonsin vinna majoritet vid ett fritt val, att med anlitande av skilda propagandamedel och propagandalinjer komma till makten. Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.

Mitt liv, del 2, s. 225

Det fattas en del i Tingstens beskrivning, som blivit en liberal då han skrev detta. Framförallt att det var borgerliga partier som släppte fram Hitler, vars parti NSDAP inte hade majoritet själva. Men viktigt är ändå detta att så få förstod vad som var på väg att hända.

Hitler och Hindenburg

I valet i november 1932 backade NSDAP med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Arbetarpartierna var då tillsammans större med 221 mandat eller  37,3 procent (socialdemokraterna 20,4 och kommunisterna 16,9). Men nazisterna hjälptes fram till makten av de borgerliga. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna en koalitionsregering med Hitler som kansler.

Efter detta hölls inte några val som kunde kallas fria i Tyskland på många år. I det ofria val som hölls 1933 fick nazisterna 44 procent. Den fortsatta historien är historien om nazistväldets uppgång och fall.

       Hitler och Krupp von Bohlen

Trots sitt namn så har den nationalsocialistiska ideologin inte ett dugg med socialism att göra. Upprättandet av den nationalsocialistiska diktaturen 1933 innebar det definitiva krossandet av arbetarrörelsens alla olika delar. Men det kapitalistiska systemet eller kapitalistklassen berördes inte alls av denna diktatur. Tvärtom undanröjdes nu alla hinder för kapitalägarna i form av fria fackföreningar eller kämpande arbetarpartier. Och affärerna gick som smort.

 

Världen efter 8 maj 1945

Om man räknar även dem som dog av sjukdomar och svält så hade 80 miljoner människor dött som en följd av kriget. Men barbariet tog inte slut. Det mest barbariska i den tekniska utvecklingen kom i krigets slutskede med atombomben, som fortfarande utgör ett dödligt hot mot hela mänskligheten. Och även om detta krig var slut så har vi ändå inte upplevt en dag utan krig på jorden sedan dess. I många av dessa krig har USA – som efter kriget seglade upp som den ledande imperialistmakten och hela kapitalismens världspolis – deltagit direkt eller indirekt.

Sovjetunionen som gjort de största förlusterna i kriget och förlorat 27 miljoner människor trädde nu fram som en världsmakt med militär kontroll över Öst- och Centraleuropa.

Den form av demokrati som vi känner sedan ungefär 100 år återupprättades i större delen av Västeuropa. Men i Spanien och Portugal fick fascistregimerna sitta kvar med stöd av de demokratiska segrarmakterna. Dessa regimer satt kvar vid makten ända till mitten av 1970-talet.

Nationella och revolutionära befrielserörelser i koloniala eller halvkoloniala länder började efter kriget växa sig starka och utmana de imperialistiska länder som pratade om demokrati i Europa men inte ville tillåta det för de koloniserade folken i Asien och Afrika.

 

Sedan dess har mycket hänt. Världen ser mycket annorlunda ut. Historien upprepar sig aldrig på något exakt sätt. Men åter hör vi en retorik som liknar den som 1930-talets högerextrema använde, både i vårt eget land, från regeringar runt om i Europa och från Vita Huset i USA.

 

Intressant?

 

Räds ABF sina egna rötter?

Bild ur Studiekamraten 1938

Det går inte att förstå det svenska samhällets utveckling under 1900-talet utan att känna till och studera arbetarrörelsen och dess olika delar. En viktig del av arbetarrörelsen var folkbildningen. Ett sätt att organisera folkbildningen var skapandet av Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 1912.

Genom vänner till mina föräldrar fick jag en gång en låda full med ABF-tidningen Studiekamraten från 1929 och framåt till 1958. Jag tittade just, som jag gjort förut, igenom några årgångar igen. ”Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet” står det högst upp i tidningshuvudet. Det är en imponerande bredd av ämnen och djup i innehåll i de artiklar som fyller denna tidning, som för övrigt upphörde någon gång i slutet av 1990-talet. Inget tycks ha varit dem främmande. Definitivt inte en sådan förgrundsgestalt bland arbetarrörelsens tänkare som Karl Marx. En gigant som föddes den 5 maj  för 200 år sedan.

Med anledning av detta 200-årsjubileum skulle föreningen Clarté* ordna ett möte till minne av Karl Marx och hans betydelse på ABF-huset nu den 5 maj. Mötet var utlyst och skulle äga rum på ABF-huset i Stockholm. Det man kan se ifall man googlar på det. Men någonting hände och nu är länken på ABF borttagen.

Förklaringen – eller vad vi nu ska kalla det – har jag inte lyckats hitta hos ABF Stockholm utan hos arrangören Clarté som berättar att:

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag.

Detta är både obegripligt, upprörande och skrämmande. Jag har under mina år som politisk aktivist och organisatör av olika möten ofta haft med ABF att göra. När vi till exempel under ett antal år lyckades samla olika organisationer i ”Socialistiskt Forum Uppsala” var framgångarna vad gäller uppslutning och besökare bättre ju mer vi lyckades samarbeta med ABF på ett bra sätt.

På ABF:s egna hemsida skriver man om sig själva att: ”Övertygelsen om att demokratin ständigt måste återerövras är allt jämt en av grundtankarna inom organisationen.” Beslutet att utestänga Clarté rimmar illa med detta. Är det ett tecken i tiden av högervridning och rädsla att arbetarrörelsens eget bildningsförbund nu inte vågar tillåta möten som behandlar en av de viktiga gestalter som inspirerade svenska arbetarrörelse-pionjärer som August Palm eller Axel Danielsson? I vilket fall som helst är det skamligt och borde mötas av protester bland alla som bryr sig om både arbetarrörelsen och demokratin.

 

* Clarté är en anrik förening av intellektuella, partipolitiskt oberoende men närstående arbetarrörelsen som bildades redan 1921 och som sedan dess haft en omväxlande historia beroende på vilka delar inom arbetarrörelsen som dominerat inom organisationen.

 

PS: Någon dag senare kommer ett uttalande från ABF Stockholm som beklagar det som hänt och kallar det för ett ”olyckligt internt missförstånd”. Det är ju bra för ABF. Och vi behöver ”inte ge upp hoppet om” ABF.  Men det är svårt att inte ändå undra över denna märkliga händelse och vad som egentligen hände. Här är i alla fall uttalandet från ABF Stockholm:

ABF Stockholm Marx
Marx och marxismen som politisk teori har en given plats i ABF-huset, då som nu. Vi har årligen många samtal som utgår från Marx och marxismen, även många studiecirklar. Det har vi inga som helst planer på att förändra. Nu mer än någonsin behövs bildning och organisering för samhällsförändring.Vi kan dock konstatera att det samtal som var planerat den 5 maj, i samarbete med Clarté, på felaktiga grunder ställts in. Det är beklagligt och baseras på olyckligt missförstånd internt hos oss. Vi lär oss ständigt och utvecklar våra rutiner hela tiden, så även denna gång.Vi har en dialog med Clarté som är en mångårig samarrangör och från ABF Stockholms sida ser vi gärna att samtalet sker inom kort.Ge inte upp hoppet om oss, vi gjorde fel men blir bättre. Arbetarrörelsen behöver vara stark och hålla ihop!

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om socialdemokratin, arbetarrörelsen, ABF

Valår

Det är ett valår i år. Partierna tävlar om att vinna våra röster i ett allt högre och osakligare tonläge och med allt mer av rent valfläsk. Ett exempel på användande av det senare tycker jag är det lilla parti som nu mindre än fem månader före valet slänger fram löften om en omfattande sjukvårdsreform. Av någon anledning kom de på den just nu, inte för fyra år sedan då de regerade. Det verkade kanske inte räcka med att hyra in en gammal högerpopulist för att klara sig över fyraprocents-spärren.

Tanken med den parlamentariska demokratin är ju att vi väljer mellan olika åsiktspaket och att folkviljan därmed uttrycks och sedan även kommer till uttryck i praktisk politik efter valet. Samtidigt vet vi att det inte riktigt är så. För att ta en av mina egna hjärtefrågor så finns det en bred folkopinion mot vinster i välfärden. Men den åsikten återspeglas bara delvis bland de politiskt valda. Ett sätt att lösa det problemet vore naturligtvis folkomröstning i just den frågan. Men det behövs framförallt att folkopinionen tar sig starka uttryck genom folkliga rörelser. För de politiska partierna är –  trots att de säger sig stå för olika ideologier –  i vissa avseenden ganska föränderliga. Att ha (eller behålla) makt verkar ofta vara överordnat sådant som ideologier eller partiprogram. Tänk på socialdemokratins förändring sedan 1980-talet eller på moderaternas snabba omsvängning från Reinfeldts ”öppna hjärtan”.

Partierna  återspeglar i en viss mening den tid de verkar i och de tankar och åsiktsströmningar som dominerar. Dessa dominerande tankar är i sig en återspegling av faktiska styrkeförhållanden i samhället. Men det är då en väsentlig skillnad på vilken typ av idéer som vi talar om. För att tankar som handlar om rättvisare fördelning och ökad solidaritet ska erövra en starkare ställning krävs det alltid ordentliga folkliga rörelser av olika slag. För att borgerliga idéer ska dominera krävs det precis motsatsen. Det är det normala läget . Majoriteten förhåller sig passiv och inskränker sig i bästa fall till att rösta. Men det finns ett undantag här. När borgerligheten mobiliserar på gatorna är det alltid genom historien antingen kontrarevolution  på gång (tänk Chile i början av 1970-talet innan kuppen -73) eller början och del av en högerextrem utveckling. Där är vi inte i Sverige idag, även om de högerextrema flyttat fram sina positioner.

Hur väl de högerextrema  lyckats ser vi på de frågor som dominerar bland såväl socialdemokrater som liberaler, moderater och kristdemokrater i årets valrörelse. För det intressanta är ju att alla de som pratar om att ”ta folkets oro på allvar” inte alls verkar ha koll på eller bryr sig om vad som verkligen oroar de flesta. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet just redovisade årets vetenskapliga topplista över svenska folkets oro så såg den ut så här:

De två helt dominerande frågorna som 61 procent av folket är oroliga för handlar alltså om klimatet och om miljöförstöringen. Även utrotning av växt- och djurliv kommer högt upp (52%). Helt uppenbart är det inte frågor som de ovan nämnda partierna tror att de ska kunna vinna röster på genom att driva. Intressant är också att samtidigt som ovan nämnda partier riktar in sig på de 37 procent som oroar sig för ett ökat antal flyktingar så är många fler, 48 procent, oroade för en ökad främlingsfientlighet, alltså oroade för vad som händer bland en del av dem som oroar sig för ett ökat antal flyktingar.

Men som sagt: för att ändra detta offentliga samtal och få bort valfläskandet krävs inte bara att vi röstar på ett parti som sätter frågorna om klimat och miljö högst. Det krävs framförallt att en större del av de 61 procenten blir aktiva och att vi tillsammans utvecklar starka folkliga rörelser så som människor gjort förr i historien. Det är det enda som på sikt kommer ha någon betydelse. Men glöm inte av den anledningen att också använda din röst i höstens val.

 

Intressant?

Är socialismen aktuell?

Jag har mer än en gång skrivit här att jag tycker att en annan värld är både önskvärd och nödvändig.

Men vad är då det för en värld? Eller rättare: vad är det för system?

Idag dominerar det kapitalistiska systemet nästan hela jorden. Det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Samtidigt är systemet mer sammanflätat och mer globalt än det någonsin varit. Vi påverkas därför alla av en mängd händelser och beslut som sker långt bortom våra egna länders gränser.

Men samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika kapitalistiska länder så finns det några grundläggande saker som går igen. Det ena är att makten över ekonomin är koncentrerad till en mycket liten del av befolkningen. Denna lilla grupp äger och styr över en ofattbart stor del av jordens rikedomar. Denna makt över ekonomin ger också en makt över samhällena och deras utveckling. Deras makt över ekonomin innebär därför samtidigt också en oerhörd begränsning av den form av demokrati som en del av jordens befolkning uppnått.

Dessutom har det system som dessa rika människor (kapitalister) styr över en egen dynamik som inte ens de rikaste kapitalisterna själva kan undvika även om de ville. För att fortsätta existera så måste både de enskilda kapitalisterna och det kapitalistiska systemet ständigt sträva efter maximal vinst och expandera. När driften efter vinst kommer i motsättning till människors väl och ve eller den miljö som vi alla är beroende av, då är vinsten överordnad. Nödvändigheten av ständig tillväxt har också visat sig alltmer komma i motsättning till möjligheten att leva i balans med naturen och inte ta ut mer av vår jord än vad den tål.

Ibland kan demokratiska institutioner, regeringar, fackföreningar eller folkliga rörelser tvinga kapitalintressena att också ta andra hänsyn än de önskat. Men det sker inte utan konflikt och i huvudsak så går driften efter vinst och ständig expansion före alla andra hänsyn.

En annan nödvändig och önskvärd värld måste därför vara en värld med helt andra maktförhållanden och helt andra drivkrafter. De avgörande delarna av ekonomin som påverkar oss alla och hela vår miljö måste styras demokratiskt av folkmajoriteten. Det har ett värde i sig självt i den meningen att det stärker och utvidgar demokratin i samhället. Men det gör det också möjligt att ta itu med de problem som orsakas av den blinda jakten efter vinst oavsett dess konsekvenser för människor och miljö. Drivkrafterna i en ekonomi som utgår från demokratiska beslut kan istället utgå från våra gemensamma behov av att garantera alla ett anständigt liv och samtidigt bevara och skydda den jord som vi ska leva på.

 

Socialismen?

Ett sådant system kallar jag socialistiskt. Och redan här stöter vi på en del problem. Jag tänker då på de erfarenheter som mänskligheten har av det begreppet. De historiska erfarenheterna av samhällssystem som avskaffat kapitalismen är ju inte så uppmuntrande.

I Sovjetunionen, Kina och en del andra länder upprättades samhällssystem som inte var kapitalistiska. Produktionsmedlen var i huvudsak inte  privata och det privata vinstintresset var inte en avgörande drivkraft. Men var de system som existerade i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och så vidare socialistiska system? Många ansåg länge det. Alltför många inom vänstern tyckte alltför länge att detta var uttryck för socialism. En del ända fram till det att dessa system imploderade. Idag är det kanske främst de som är mot tanken på socialistiska system som anser att dessa länder visar vad socialismen är/var. De nutida anhängarna till dessa förlorade system är däremot mycket få.

För mig innebär inte förtrycket och misslyckandet i Sovjet och Kina på något sätt att det blir mindre nödvändigt att skapa alternativ till kapitalismen. Men utan att här gå alltför djupt in på de historiska och teoretiska frågorna om vad som hände och varför, så måste vi dra några enkla slutsatser. Den centrala frågan här är just den som handlar om makten och demokratin.

Det avgörande problemet i dessa samhällen var att folkmajoriteten antingen förlorade eller aldrig någonsin hade kontroll över makten. Istället utvecklades en härskande byråkratisk elit och ett extremt förtryck av mänskliga rättigheter. Dessa samhällen var inte kapitalistiska samhällen, de styrdes inte främst av enskilda företags vinstmaximering. Men om ett samhälle inte i huvudsak ska drivs av vinstintresset så måste folkmajoriteten vara med i en demokratisk och inkluderande process som ersätter vinsten som drivkraft. Då detta inte (längre) fanns förföll dessa samhällen även ekonomiskt.

Klyftorna, förtrycket, stagnationen och bristen på demokrati gör att vi antingen måste säga att detta inte var socialism eller att om det var socialism så är det inte den socialism vi strävar efter.

Detta innebär inte bara att vi måste säga vad socialism inte är/var. Det innebär främst att vi måste säga att demokratisk kontroll av makten och demokratiska rättigheter är en förutsättning för att skapa ett samhälle som ska kunna utvecklas i socialistisk riktning.

 

Är det mindre aktuellt idag?

Både Vänsterpartiet och andra mindre vänstergrupper har olika formuleringar om ett socialistiskt samhälle i sina program. Men det är väl inte precis någon överdrift att säga att det är ganska tyst om denna vision nu för tiden. Per Björklund –  vänstertidningen Flammans nya ledarskribent –  påpekade detta nyligen när han skrev att ”Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati”.

Är det så helt enkelt därför att det som kallades socialism i Sovjet och Kina har brakat samman och dragit med begreppet i fallet?

Är det också så därför att det nu var längesedan som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser var på offensiven och ökade det demokratiska inflytandet, minskade marknadens makt och byggde upp välfärden (”klassisk socialdemokrati”) ?

Känns det mindre realistiskt att resa visionen om ett i grunden annorlunda samhälle i en situation där arbetarrörelsen och vänstern försvagats och där kapitalägarna och högern stärkt sin makt?

Kanske är det så. Men är inte det egentligen en total felsyn? Är inte behovet av att visa på nödvändigheten av ett samhälle som är i grunden annorlunda större idag än någonsin? Det tror jag. Det som inte är realistiskt är att vi idag skulle kunna få ett samhälle för de många eller på allvar ta itu med de avgörande miljöfrågorna utan en enorm folklig rörelse och helt nya maktförhållanden grundade på en annan sorts ekonomiskt system. De tidigare decenniernas reformistiska framgångar var resultatet av helt andra styrkeförhållanden och av ett stort folkligt tryck. Därför var de som då hade och nu fortfarande har den avgörande ekonomiska makten beredda att kompromissa för att få behålla makten. Men den situationen har vi inte haft efter att den nyliberala offensiven rullade igång på 1980-talet. Visserligen har Vänsterpartiet under den senaste perioden genom förhandlingar med s-mp-regeringen fått igenom en del nog så viktiga reformer. Dessa reformer lindrar en del orättvisor. Men de förändrar inte de stora orättvisorna. De ändrar inte den avgörande och pågående riktningen med ökande klyftor och minskat demokratiskt inflytande över samhällsutvecklingen. Därför är visionen om ett annorlunda samhälle inte mindre utan mer viktig än någonsin. Socialismen är mer nödvändig – mer aktuell –  idag än någonsin.

 

Hur mycket kan vi då säga om denna vision?

De tankar om att föra över erfarenheterna från andra länder som fanns inom stora delarna av vänstern förut innan sammanbrotten behöver vi knappast längre diskutera. Däremot tror jag inte det är oviktigt att ordentligt studera vad som hände och varför. Men det är ett annat spår….

När det gäller att beskriva framtiden så finns det ett känt citat från Marx där han värjer sig mot att, som han uttryckte det, ”skriva recept åt framtidens soppkök”. Jag misstror också detaljerade beskrivningar av hur socialismen ”ska se ut”. Speciellt som den typen av skrivbordskonstruktioner bortser från att vi inte kan veta något om omständigheterna, styrkeförhållandena eller de strider som skulle föregå och vara en del i processen av att bryta med kapitalismen.

Det som jag tror att vi kan (och bör) ha en uppfattning om när det gäller socialismen är förutom det demokratiska fundamentet mer ett sorts skelett eller några grundläggande förhållanden. Jag gör ett försök här och hoppas på inspel och synpunkter från er som läser detta.

 

Övergången och makten

Att avskaffa kapitalismen och införa socialismen är naturligtvis inte något som går från det ena året till det andra. Det är en lång process. Först måste ju en regering baserad på ett folkflertal vilja och våga stå för en sådan riktning. En regering som inser att kampen för en sådan omvandling av samhället kommer mötas av ett motstånd som får dagens strider att framstå som behagliga sommarfläktar. Ett nära exempel: den grekiska vänster-regeringen (Syriza) hade inte något program för att avskaffa kapitalismen. Men de hade ett mandat från folkomröstningen i juli 2015 att gå emot åtstramningskraven från trojkan EU, IMF och ECB. De hade lovat att stå upp mot trojkan. Men när de utsattes för hot och konfrontation vek de ner sig. Kanske hade de inte haft stöd i folkflertalet för att ta en så stor strid. Men de prövade heller aldrig detta. En generell lärdom från detta och en mängd historiska exempel är att det fordras en enorm folklig mobilisering mot kapitalmakten för att ha en chans att lyckas. Den nödvändiga folkliga mobiliseringen måste också organiseras i organ som kan genomföra och försvara denna grundläggande maktförändring. Det räcker inte med riksdag och den nuvarande statsapparaten. En ny typ av ”apparat” som drar in folkflertalet i styrande och försvar måste också till. På arbetsplatser och i bostadsområden måste en sådan makt byggas upp både som ett stöd och försvar för omvandlingen och som en del i utvidgandet av demokratin till nya områden. Exakt hur detta kan komma att se ut eller hur förhållandet mellan dessa olika organ sinsemellan och i förhållande till den centrala statsmakten ska se ut tror jag inte det är någon mening att spekulera i nu. Men en form för styret som drar med folkflertalet i utövandet av makt är både önskvärt och nödvändigt, det är jag övertygad om. Det är både mål och medel.

 

Ekonomin i ett samhälle på väg mot socialism

Samhällsekonomin måste börja omorganiseras för att uppnå en socialistisk hushållning. För att börja bryta med kapitalismen måste en demokratisk kontroll över de avgörande delarna av ekonomin upprättas. Detta måste ske både uppifrån den politiska nivån genom demokratiska beslut och underifrån genom aktivitet och genom organisering av dem som arbetar inom de olika sektorerna. De delar av ekonomin som jag uppfattar som avgörande och styrande är sådant som banker, försäkringsbolag, storföretag och naturtillgångar. De måste socialiseras. Dessutom måste de delar av välfärdssektorn som tidigare var samhällsägd återföras från kapitalets kontroll. Utöver detta kan man naturligtvis tänka sig flera olika ägandeformer som till exempel kooperativ eller mindre privata företag. Hur stora delar av ekonomin som bör socialiseras tror jag inte att det går att ha någon färdig uppfattning om nu. Men personligen tror jag att det finns verksamheter som mer passar för kooperativ eller privat drift, till exempel restaurangverksamhet eller jordbruk. Den idag teoretiska frågan om marknadens roll inom ramen för en socialistisk hushållning kommer heller inte att kunna lösas utan en lång process. Ett av problemen här kommer väl alltid vara att undvika uppkomsten av nya klyftor som en följd av olika marknadsmekanismer.

 

Internationell

Socialismen måste av nödvändighet vara internationell. Socialistiska omvandlingar måste självklart påbörjas inom ramen för varje nationalstat. Redan att påbörja detta i ett enskilt land har alltid varit svårt. Det har alltid mötts av hårda angrepp från de dominerande kapitalistiska länderna i form av ekonomiskt sabotage och våld (eget eller via ombud). Men att komma vidare utan att ett större antal länder också påbörjat samma omvandling är ännu svårare. För att ta ett konkret exempel: Kuba (ett land som jag skrivit om i en annan blogg-artikel) har sedan sammanbrottet för Sovjetunionen kämpat för att upprätthålla sitt försök i en i huvudsak fientlig omvärld. De har tvingats till olika typer av eftergifter som lett till ökande klyftor och andra risker för ett samhälle som vill bygga socialism. De har mot alla odds lyckats upprätthålla en välfärd för alla. Men i längden kommer de knappast att klara sig utan fler allierade i världen.

 

Vad tänker du?

Detta var några tankar. Jag vill lyfta nödvändigheten av att våga tala om socialismen som ett alternativ. Mycket av det jag skrivit ovan är självklart ofärdigt även betraktat som ”skelett”. Både sådant som jag själv är medveten om och sådant som jag missat/inte tänkt på. Så hör gärna av er med synpunkter. Det är bara många som kan lyfta det socialistiska perspektivet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialism, vänster

Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

%d bloggare gillar detta: