Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

Kris i kommunerna – var finns pengarna?

Danderyd

Kanske minns du inslaget på TV-nyheterna för några veckor sedan som handlade om höjningen av kommunalskatten i Danderyd? Kommunen som riskerar att gå mot ett underskott på 220 miljoner vid slutet av året ska nu höja skatten med 1 krona och 40 öre per hundralapp. Det jag minns mest var intervjun med KD:s gruppledare Joachim Gahm. Hans ansiktsuttryck när han sa att han hatade att höja skatt var minnesvärt. Detta hat mot skatt har fått Danderyds kommun att leva över sina tillgångar i många år. Med höjningen lämnar man nu gruppen av lågskattekommuner.

De flesta som bor i Danderyd kommer inte på något avgörande sätt drabbas av denna höjning. Det är svårt att tycka synd om dem. Men många av dem kommer säkert ändå att gnälla, de hatar ju skatt. Värre är det egentligen för folk i många – eller kanske de flesta – andra kommuner runt om i landet som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där drabbar skattehöjningar, som ju inte är progressiva, mest dem som har sämst inkomster.

Det här är ett reellt och ökande problem. Kommunernas skulder ökar och de får också allt svårare att klara av sina budgetar. Över 100 kommuner räknar nu med att gå med underskott. Det här beror inte i huvudsak på att det slösas med kommunala medel eller på att de som arbetar inom välfärden inte är tillräckligt effektiva. Naturligtvis finns det alltid kostnader som kan ifrågasättas, men det är ändå inte huvudorsaken. Huvudproblemet är att kostnaderna ökar mer än det som kommunerna får in genom skatt eller statsbidrag. Genom att kommunernas verksamheter inte kompenseras fullt ut för löneökningar och inflation sker dessutom ständiga smygande nedskärningar. Ändå ökar kommunernas underskott.

Och problemen kommer att öka. Enligt uträkningar från Finansdepartementet krävs det 90 miljarder extra till kommunerna fram till år 2026 ”för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag”. Behovet av personal inom kommunfinansierad verksamhet kommer öka enormt. Det handlar om att nästan 80 000 nya personer behöver anställas till år 2026 om samma grad av (ofta alltför låg) bemanning ska kunna upprätthållas.

Här i Uppsala reser den styrande gruppen av S+MP+L nu förslag på nedskärningar inom olika tunga verksamheter som socialtjänst, äldrevård och omsorg. Vänsterpartiet i Uppsala har gått emot dessa nedskärningar och menat att det vore bättre att istället minska kommunens överskottsmål som är på 2,3 procent. Kommunalrådet Pelling (s) sa på lokalnyheterna att detta vore dumt eftersom överskotten behövs för större investeringar. Han jämförde det med att kissa i byxorna, en för mig lite svårbegriplig metafor. Istället ägnar sig kommunstyret nu åt att sälja ut kommunal egendom som till exempel Gottsunda centrum. Vid en byxjämförelse så verkar det för mig som att sälja byxorna utan att bry sig om varken anständighet eller kyligare väder.

Men i längden kommer varken neddragningar, utförsäljningar eller minskningar av överskottsmålen lösa problemen i kommunerna. ”Med eller utan byxor” och oavsett standard på byxorna – nedkissade eller torra – så går det inte att bevara välfärden bara genom kommunalpolitik. Om pengarna finns så är det inte i kommunerna.

Samtidigt är det så att vi behöver storsatsa på investeringar inte bara inom välfärden utan också inom en mängd andra eftersatta områden. Det gäller till exempel sådant som järnvägar, kollektivtrafik, energiförsörjning, bostäder som alla har råd att bo i eller den avgörande och helt nödvändiga klimatomställningen där det fossila ska ersättas. Men dessa pengar finns alltså inte i kommunerna.

Olika sätt att få fram pengarna

Det finns en del olika sätt att få fram dessa pengar. Olika sätt som är mer eller mindre utmanande i förhållandena till rådande tankefigurer eller maktförhållanden.

Staten måste naturligtvis öka statsbidragen men inte med något duttande med någon miljard hit eller dit. Så hur ska staten få fram de stora belopp som behövs?

Ett sätt är det som brukar framhållas av Johan Ehrenberg på ETC, nämligen att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Som Ehrenberg brukar påpeka så har den offentliga sektorn inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder. Han hänvisar i dagens ledare i ETC (5 juli) till LO:s chefsekonom Åsa-Pia Järliden som menar att man på detta vis skulle få loss 138 miljarder.

Ett annat sätt är att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg. Det är ett förslag som till exempel framförts av olika debattörer från LO eller Katalys. Det vore naturligtvis bra. I rådande politiska läge framstår detta som radikalt och utmanande. Men egentligen utmanar det bara den rådande ekonomiska dumheten. Däremot inte dem som berikat sig i den stora omfördelning som skett under många år. Den omfördelning där kommunerna varit förlorarna. Ingen av dessa två sätt kommer åt det stora problemet att den gemensamma offentliga sektorns andel av de totala värdena, BNP minskat under så lång tid. I den långsiktiga omfördelning som skett har ju värden omfördelats inte bara från fattiga till rika utan också från offentligt till privat.

Därför skulle, eller borde, det också kunna handla om att omfördela samhällets rikedomar på ett annat sätt. Här handlar det om skattepolitik. Och den har ju som sagt omfördelat åt helt fel håll under en lång följd av år. Enligt Daniel Suhonen så skulle den svenska staten ha haft ungefär 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter bara under 2017 om skattekvoten legat på samma nivå som 1999. Här finns pengar att hämta.

Vi har haft gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt en forskarrapport för några år sedan hade de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle betala. I befolkningen som helhet handlade skattefusket om tre procent. Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande avslöjades häromåret hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis. Det beräknades då att Sverige förlorar ungefär 46 miljarder kronor om året på grund av detta. Här finns också pengar att hämta.

Vi måste höja blicken…

År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder. Nog skulle de kunna dela med sig? Här finns pengar att hämta.

År 2016 ägde 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor. Som en jämförelse tog staten året därpå  in ungefär hälften av den summan eller nästan 980 miljarder kronor från oss alla till statskassan. Även dessa miljardärer borde kunna dela med sig.

”Politik är att vilja” sa någon… det känns nu som mycket länge sedan. Men viljan måste också ha kroppar, bäras upp och föras fram av tusentals människor så som tidigare skett i historien när stora progressiva förändringar skett. Innan dess måste också många höja blicken, se den verkliga makten, de verkliga rikedomarna istället för att sparka nedåt på dem som har det sämre.

Om inte vi så dom….

Alternativet att inte bygga ut skulle inte betyda att vi räddar världen, utan bara att någon annan producerar samma produkter…

Peter Abrahamsson vd för Preem

 

Det är ju en unken klimatnationalism* som egentligen Sveriges klimatmål beror på…

Martin Kinnunen (SD) i Aktuellt 17 juni

 

När de som länge förnekade klimatkrisen inte längre kunde göra det så övergick de till en ny argumentation. Antingen ska vi inte göra något i Sverige för att det är en så liten del av världens totala utsläpp som vi påverkar. Eller så ska vi – som i citaten ovan – inte göra något, därför att om inte vi använder mer fossil för att förvärra klimatkrisen, så gör några andra det.

Tänk dig att den lilla lokala knarkhandlaren på orten skulle säga att ”vadå? om jag slutade sälja knark så skulle ju bara några andra ta över min marknad”. Det är inte ett argument som de flesta laglydiga medborgare skulle acceptera. Knark är ju olagligt och vi vill minska dess konsumtion och alla de problem med våld och annat som finns i dess kölvatten.

Varför får inte jag fuska när så många andra…

Du, som är en laglydig medborgare, tycker kanske att det här är en hårresande jämförelse? Det kan tyckas så. Men det kanske bland annat beror på att vi lever i ett samhälle där det är respektabelt att både sälja vapen (så länge de inte når lokala gäng i vårt eget land) och föröda vår jord med fortsatt ökad fossilproduktion. Däremot inte att sälja knark. Men även om du tycker jämförelsen av produkter och dess förmedlare är horribel så försök se till själva kärnan. Det här med att ”ifall inte vi gör det där så gör någon annan det”.

Jag tycker att argumentet om att ”ifall inte vi så några andra”, är ett mycket dåligt argument. Det är helt enkelt ett omoraliskt argument. Ett samhälle där medborgarna resonerar så på många områden är ett samhälle i sönderfall. Om inte jag fuskar på jobbet, om inte jag smiter från skatt, om inte jag kör för fort osv osv… Så varför acceptera det på ett område där det verkligen är nödvändigt att vi gör annorlunda, både vi och andra?

En påminnelse från förra sommaren…

Men det är också i grunden en mycket pessimistisk tanke att några aldrig kan gå före,  göra rätt och därmed på sikt dra med sig andra. Nej istället ska vi vänta. Och detta sista: att vänta, är ju helt orimligt ifall vi tar till oss de kunskaper som vetenskapen nu ger oss om allvaret i klimatkrisen. Det är bråttom. Världen passerade just 415 miljondelar koldioxid i atmosfären. Samtidigt har forskarvärlden sagt oss att vi måste stabilisera denna nivå till 350 miljondelar om vi ska kunna hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

Vad som händer om vi går före vet vi inte. Men det ger möjligheter. Det pekar framåt och kan vara en uppmuntran och stimulans till andra att göra samma sak. Däremot vet vi att ifall vi gör ingenting, fortsätter som förut, eller som i detta fall, gör värre, så kommer vi bara bidra till att spä på klimatkatastrofen.

 

PREEM

Att jag tänker på det här beror naturligtvis på Preem. Det är ett företag som verkar i Sverige men ägs sedan 1994 av miljardären Mohammed al-Amoudi via sitt brittisk-svenska holdingbolag Corral Petroleum Holdings AB. Preem raffinerar sammanlagt ca 18 miljoner ton råolja per år.

För ungefär en månad sedan fick företaget klartecken för att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Konsekvenserna skulle bli en ökning av utsläppen av växthusgaser från 1,7 miljoner ton per år till 3,4 miljoner ton. Även om Preem hävdar (och det kan vara så) att svavelhalten i produkterna sänks för att klara skärpta miljökrav så blir resultatet i så fall ändå en gigantisk utsläppsökning av växthusgaser. Det skulle göra Preem till den enskilt största utsläpparen av växthusgaser i Sverige med 17 procent av dagens totala utsläpp från all industri i Sverige.

Nu har hotet om detta tillfälligt stoppats genom ett beslut från Mark- och miljööverdomstolen om att pröva Preems tillstånd för att bygga ut. Man får vara glad för det lilla, men knappast lugn. Ett skäl till det är att Mark- och miljööverdomstolen tydligen inte alls behandlar frågan om växthusgaserna och klimatet. Kajsa Ekis Ekman skriver om detta i Metro:

I sin dom talar Mark- och miljödomstolen mycket om buller. Om utsläpp i närområdet av svavel och kväve. Om hur fartygstrafiken skulle påverkas, om fiskar och fransfladdermöss. Om koldioxid sägs ingenting. Bara i förbifarten nämns att utsläppen kommer att fördubblas, men att ”bolaget deltar i olika forskningsprogram för att ligga i frontlinjen för nya tekniker”. Det är som om klimatfrågan inte fanns. Hur är det möjligt?

Å ena sidan har vi alltså en ny miljölag, ett klimatpolitiskt ramverk och ett klimatpolitiskt råd – å andra sidan business as usual.

Ett annat skäl att känna sig orolig är att jag inte litar på regeringen, inte ens på den del av regeringen som utgörs av Miljöpartiet. För det här borde vara en politisk fråga som ska upp på regeringens bord. I alltför många viktiga frågor har MP antingen vikt ner sig eller blivit överkörda av S (Bromma, Vattenfall, Arlanda…). Nu borde gränsen vara nådd.

Ändå måste vi som ser dessa problem försöka att påverka och sätta press genom klimat- och miljörörelsen och på andra sätt. Om du inte redan skrivit på uppropet mot Preems utbyggnad i Lysekil så gör det nu och här (klicka på länken).

 

* Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är en minnesvärd komik när SD:s Kinnunen talar om unken nationalism….fast då när det gäller klimatet.

Trumps olagliga höjder i Syrien

Golanhöjderna är en högslätt i sydvästra Syrien. Området erövrades av Israel i samband med det s.k. sexdagarskriget 1967 och annekterades sedan (införlivades med Israel)1981. FN har inte godkänt denna annektering. Istället antogs en resolution 497 där man beslutade ”att Israels beslut att införa dess lagar, jurisdiktion och administration i Syriens ockuperade Golanhöjder är ogiltigt och utan internationell rättsverkan” varför FN krävde ”att Israel , ockupationsmakten, omedelbart upphäver med sitt beslut…”

På detta område har nu den israeliska regeringen enligt AFP/Yle låtit upprätta en ny bosättning

Vägen till bosättningen

 

Netanyahu vid invigningen

Och för att visa sin uppskattning till den makt som är denna regerings främsta stöd i världen har man döpt bosättningen till Ramat Trump, alltså Trumps höjder. För som statsminister Netanyahu sa när han invigde bosättningen så är Trump ”en stor vän av Israel”. Trump som alltid kommunicerar det mesta på twitter uttryckte genast att det var en stor ära att få ge namn åt denna olagliga bosättning.

Kan den israeliska regeringens isolering i världen visas tydligare?

Många av dem som brukar kalla sig ”Israelvänner” verkar ofta ha svårt att se några som helst problem med den Israeliska staten eller dess regering. Men känns inte detta ändå lite osmakligt även för en del av dem?

Vem har du förtroende för?

Ofta känns det som om det har blivit inflation i opinionsundersökningar, till exempel om vad folk antas komma att rösta på. Jag vet inte om det finns några undersökningar om ifall och i vilken grad sådana offentliga redovisningar påverkar det faktiska röstandet. Risken finns. Och på goda grunder går de att ifrågasätta. Men de konstigaste undersökningarna tycker jag ändå är dessa som sägs mäta folks förtroende för de olika partiledarna.

Tillitsfull

Jag läste någonstans att dessa undersökningar har funnits i cirka 30 år, men blivit vanligare de senaste 15 åren. Det finns flera dåliga eller konstiga saker med dessa undersökningar där det sägs att de olika partiledarna har ett förtroende som kan mätas i procent:

  1. Det bidrar till att göra politiken mer ytlig och personfixerad, något som i sin tur försämrar den faktiska demokratin och gynnar olika typer av demagoger.
  2. När vi röstar får vi bara rösta på ett parti. Summan av de angivna (och icke angivna) rösterna blir då 100 procent. Men i dessa undersökningar får man uppenbarligen ”rösta på” eller uttrycka sitt förtroende för ett flertal partiers ledare. Ta till exempel den senaste mätningen från demoskop i juni 2019. Summan av alla procenten blir 254 procent. Sannolikt gynnar detta de fem borgerliga partierna (m+kd+sd+l+c) mera då de i högre utsträckning kan ha förtroende för ett flertal andra närstående partier. Eller hur kan man annars förklara att dessa borgerliga partiledare oftast får siffror som är mycket högre än sina partiers stöd. I den senaste här får ledarna för sd+kd+m+c+l tillsammans 150 procent medan ledarna för s+mp+v bara får 88 (jag har bara räknat det ena språkröret för mp).
  3. Men sen är det själva det här ordet. Vad lägger folk i betydelsen av ordet förtroende? Själv skulle jag ha mycket svårt att svara på frågan. Jag röstar på ett parti, inte på en ledare, även om jag kan tycka att olika ledare är mer eller mindre skickliga i att företräda sitt parti. Jag kan få olika intryck av olika partiledare. Jag kan känna att den ena skulle det vara helt ok att dricka en kopp kaffe med, medan en annan skulle irritera mig så att jag hellre gick någon annanstans. Sånt har bara delvis med politik att göra. Men förtroende och tillit?

    Fötroende?

    Det finns ju de som jag uppfattar som direkt lögnaktiga och ohederliga (har skrivit om några här på bloggen). Dem har jag naturligtvis inte något förtroende alls för. Men det finns ibland politiker i partier som jag inte röstar på som jag – utan att veta tillräckligt om dem – ändå upplever som hederliga. De argumenterar utifrån en annan ideologi, men på ett sammanhängande, principiellt och ärligt sätt. Men kan jag ens egentligen ha förtroende för dem om jag ser att den politik som de genomför leder till så dåliga konsekvenser? nja…

Nej, låt oss strunta i dessa fåniga undersökningar och hoppas att de försvinner.

Eller vad tänker du?

 

Att se vad som hänt….

Under större delen av Sveriges moderna historia har arbetarrörelsen och socialdemokratin haft en dominerande roll när det gäller den politiska utvecklingen. Det är inte bara så att det inte går att skildra denna historia utan att skildra socialdemokratin och dess utveckling. Om vi tar de lite drygt hundra åren sedan demokratin började bryta fram, så är förändringarna vad gäller socialdemokratins inflytande i en viss mening den naturliga utkikspunkten för att se vad som hänt. Om vi till exempel bara tittar på partiets röstsiffror i val så säger de mycket om den aktuella samhällssituationen. Så här:

Efter att under de första femtio åren ha gått från en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna, stod socialdemokratin för femtio år sedan på sin topp. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraterna stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent. Under 1970-talet genomfördes fortfarande stora välfärdsreformer. Oavsett vad vi tänker om det socialdemokratiska partiet och samhällsutvecklingen så är det helt klart att det skett enorma förändringar sedan dess. Under perioden har både partiet, det omgivande samhället och partisympatierna förändrats enormt.

1976 förlorade socialdemokratin visserligen tillfälligt regeringsmakten, men låg fortfarande på 42 procent av väljarstödet. Stödet fortsatte att ligga på dessa nivåer under 1980-talet trots att partiet påbörjade en anpassning till de nyliberala vindarna och började riva i sitt eget välfärdsbygge. Men år 1991 hamnar Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) kom in i riksdagen med 6,7 procent. Samtidigt tog sig nu också KD (som fick 7,1 procent) in i riksdagen av egen kraft (1985 hade man kommit in med hjälp av Centern). Här ser vi något som senare skulle komma att upprepas men med än större kraft. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann.

Men från 1998 påbörjas en i stort sett jämn nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val. 1998 fick partiet 36,4 procent samtidigt som V fick 12 procent. Tillbakagången för socialdemokratin då förklaras nog främst av denna framgång för V. Tillbakagången för socialdemokratin motsvarades inte av någon framgång för L, M eller C. Det enda borgerliga parti som då ryckte fram (ordentligt dessutom) var KD med 11,8%.

År 2006 får socialdemokratin 35 procent och förlorar regeringsmakten efter den stora framgången för moderaterna som ökade från 15,2% till 26,2%. Moderaternas ökning sker som det ser ut på bekostnad av både Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna. Hur de lyckades med detta har behandlats i en bok av Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler: ”Reinfeldteffekten”.

År 2010 rasar socialdemokratin ytterligare (nu till 30,7 procent) samtidigt som moderaterna går fram till sin toppnotering 30,1 procent. Det är också detta år som ännu ett högerparti (SD) får 5,7 procent och kommer in i riksdagen. Detta år 2010 tror jag är en sorts milstolpe i utvecklingen. Tillsammans med V och MP når S bara lite över 40 procent. Det fanns alltså redan 2010 en kompakt borgerlig majoritet på 60 procent bland dem som röstade i Sverige.

I valen därefter tycks det mer ha handlat om omflyttningar inom det borgerliga blocket. Stödet för de borgerliga partierna har ökat och det är främst den högra delen av borgerligheten som ökat sin andel. Högerns olika delar har ett inflytande inom stora delar av befolkningen som de kanske aldrig haft sedan demokratins genombrott. Samtidigt har också i stort sett hela det politiska fältet rört sig åt höger.

Det här som jag skrivit ovan är ju inte någon analys – tar inte upp frågan om varför – utan är bara en beskrivning av och påminnelse om vad som hänt och var vi står i dag. Men man kan tillägga att den här utvecklingen inte är unik för Sverige utan en del av en utveckling som med variationer och lokala skillnader skett över hela världen. Den som vill läsa en intressant analytisk artikel i ämnet kan läsa denna artikel av historikern Kjell Östberg.

Det har både analyserats, diskuterats och bråkats om varför vi har sett dessa framgångar för högersidan. Bland annat det sorgliga faktum att socialdemokratins tillbakagång bara marginellt motsvarats av en uppgång för vänstern. Jag har också funderat och haft åsikter om det på den här bloggen. Men jag ska inte ta upp det här.

Vad ska vi göra då? Naturligtvis ska vi inte ge upp. Då kan vi vara säkra på att det blir ännu värre. Men jag har en fundering om var vi ska lägga tyngden i den nuvarande situationen. Inom vänstern sägs emellanåt att man ska kombinera inom-parlamentariskt och utom-parlamentariskt arbete. Och med utom-parlamentariskt arbete menar jag och de flesta då inte varken något våldsamt eller vildsint, utan helt enkelt bara all typ av opinionsbildning och verksamhet i olika rörelser som sker ute i samhället och inte är ett betalt politiskt uppdrag. Det är ju inte alls något som utmärker vänstern till skillnad från högern. Tvärtom så är högern ofta i kraft av sina resurser mycket skickligare på detta än vad vänstern är. Däremot måste det för vänstern handla om andra sätt som bygger just på det faktum att man inte har stora ekonomiska resurser.

Vi har alltså (sedan 2010) en situation där stödet för en öppet borgerlig och rentav reaktionär politik är så stor inom befolkningen att den utgör en majoritet av dem som väljer att rösta. Detta återspeglas också i de olika parlamentariska församlingarna. I riksdagen genom den märkliga situation där socialdemokratin styr på grundval av en högerbudget och ett program som är mer höger än Reinfeldt-regeringens. I de flesta kommuner genom olika typer av styren där vänstern är helt utanför. Naturligtvis är det viktigt att bedriva ett seriöst politiskt arbete i opposition. Det borde det vara även för socialdemokratin. Men för vänstern – som nu ställs helt utanför både i riksdagen och i många kommunala församlingar – måste det i denna situation vara viktigare än någonsin att lägga tyngdpunkten på all typ av verksamhet ute i samhället som kan bidra till att ändra opinionen och åter börja vinna slaget om idéerna. Arbetet i fackföreningar, hyresgästföreningar, lokala rörelser mot nedskärningar, miljö- och klimatrörelser, rörelser för fred och internationell solidaritet, olika typer av folkbildning och vanligt parti-politiskt fotarbete ute bland folk. Det måste vara eller bli det viktigaste. En vänster eller en arbetarrörelse som inte sätter rörelse och egen aktivitet främst i denna situation kommer knappast kunna vända utvecklingen.

Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

KD, värderingarna och religionsfriheten

I insändare till lokaltidningen UNT (här i Uppsala), har en del människor reagerat på att kristdemokraterna nu vill förbjuda människor att tigga. En del av dem har tyckt att detta var ”okristligt”. KD:s kommunalråd i Uppsala Jonas Segersam svarar på detta att partiet står för ”kristna värden” men ”inte är ett kristet parti”. Detta kan ju låta lite förvirrande för en utomstående betraktare. Ungefär som om Feministiskt Initiativ skulle säga att de står för feministiska värderingar men inte är ett feministiskt parti. Men Segersam har ju rätt när han skriver att ”Kristendomen…… inte är särskilt konsistent när det gäller politik”. Det är ju bara att tänka på skillnaden i synsätt mellan ledarna för Segersams parti och Svenska kyrkans högsta ledare, för att se det. Så är det väl med alla religioner. Inom dem finns alla sorters människor, både från olika klasser och tillhörande olika politiska partier och ideologier. Det är naturligt för oss som tycker att religionen bör vara en privatsak och åtskild från staten och maktutövningen. För en del av oss –  vi som är för det som kallas att vara sekulära* – finns det inte heller någon anledning att splittra oss på grundval av religion. För oss är det istället rimligt (och nödvändigt) att vi förenar oss utifrån gemensamma intressen som till exempel behovet av social rättvisa för de flesta, kvinnors rättigheter eller i arbetet för att förhindra klimatkatastrofen.

Vi borde inte låta religionerna dela upp oss genom att göra religiösa frågor till något överordnat. Men denna roll har religionen tyvärr alltför ofta spelat. Den har ställt fattiga människor emot varandra (eller män emot kvinnor) så att sikten skymts för de gemensamma intressena.

Och det är i denna tradition som KD lever och frodas. Enligt olika opinionsmätningar går det nu också uppåt för detta föränderliga parti. Enligt Demoskop har partiet i första hand ”vuxit bland M-väljare men de har även vunnit mark bland SD-väljare.” Det handlar alltså både om en omgruppering inom, och om en viss förstärkning av, den yttersta högern i Sverige.

KD har bland annat gjort detta genom att öppna upp gentemot SD, något som Busch-Thor sa nej till innan valet. Men KD har också gått med i den högerkristna vågen och kör de argument som nu sprids över hela världen. Ett av uttrycken för detta är den opinionsundersökning som gjorts av Survey-institutet på Linnéuniversitet i Växjö. Den har frågat människor ifall de håller med om påståendet att man ska satsa på ett samhälle med kristna värden. Enligt Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap var det 20 procent som instämde i detta år 2014, men i samband med valet hösten 2018 hade det ökat till 40 procent. Hagevi kopplar den utvecklingen mer till rädsla för islam än till väckelse.

En som fiskar i dessa vatten och inte tvekar att liera sig med olika reaktionärer, som använder religion och tal om familjen för sina politiska syften, det är KD:s Lars Adaktusson. Fredagen den 5 april samlades enligt tidningen ETC ”ett internationellt nätverk av amerikanska högerkristna, abortmotståndare och ultrakonservativa politiker i Bogotá, Colombia. Ordföranden har hyllat fascism och en ledamot pekade i sitt tal ut finansmannen George Soros som fienden.”

En av huvudtalarna där var den svenske politikern Lars Adaktusson (KD). Det är andra gången han deltar på nätverkets sammankomster, visar Dagens ETC:s granskning.

Till ETC (och Aftonbladet) säger Adaktusson:

Att jag håller ett anförande om religionsfrihet innebär inte att jag håller med alla som medverkar eller arrangerar.

Men han har uppenbarligen inga problem med sällskapet. Adaktussons syn på ”religionsfrihet” är också något som man kan undra över. Han och KD har ju sällat sig till den skara som vill förbjuda böneutrop från Sveriges moskéer. På sin blogg förklarar han detta som ”ett störande inslag i det offentliga rummet”, medan däremot kyrkklockor bara illustrerar att ”Kristendomen har en särställning i Sverige”. Jag har i en annan blogg polemiserat mot KD-politikern Mikael Oscarsson och där försökt visa att KD egentligen inte alls är för religionsfrihet. Religionsfrihet måste ju nämligen innebära både frihet att utöva och att slippa underordnas en religion. Men KD är anhängare av en religions överhöghet och fortsatta monopol.

Om det däremot är ”okristligt” att förbjuda människor från att tigga beror naturligtvis på hur vi tolkar kristendomen. Segersam tycker att tiggandet är ”ovärdigt”. Naturligtvis är det ovärdigt att vi fortfarande lever i en värld där människor tigger på gatorna i Sverige såväl som i andra länder. För att göra något åt den saken måste vi komma åt de ekonomiska och sociala förhållanden som får människor att tigga. Men en sådan diskussion vill inte den kristna högern ha. De har mer att vinna på att splittra oss och rikta blicken mot sådant som inte handlar om fördelning eller social rättvisa.

 

*Om sekularisering se en annan blogg

%d bloggare gillar detta: