De gängkriminellas vapen och en ny bok.

Den här rubriken mötte mig i tidningen igår. Den senaste av många liknande. Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Så här ser utvecklingen ut för allt dödligt våld i Sverige sedan 2002, enligt BRÅ. Efter 2007 minskade antalet fall, men åren 2015 – 2019 gick antalet fall upp till samma nivå som 2007 för att sedan ytterligare öka under 2020. Inom det dödliga våldet är det alltså främst skjutvapenvåldet som ökar och som vi ofta möts av på nyheterna. Som BRÅ uttrycker det: ”Andelsmässigt uppgick det dödliga skjutvapenvåldet till 39 procent av samtliga konstaterade fall av dödligt våld 2020”.

För alla – utom möjligen för de kriminella – är detta skjutvapenvåld mycket skrämmande. Det blir inte mindre skrämmande för att andra typer av dödligt våld har minskat under åren eller för att det finns andra otäcka och orättfärdiga sätt att dö på (som t.ex. arbetsplatsolyckor som började öka i antal efter 2015 men inte alls fått samma uppmärksamhet i medierna).

Olika partier kommer med förslag om hur staten ska komma åt de gängkriminella och deras våldsanvändande. Jag hör t.ex. moderatledaren säga samma sak som han gjorde för precis ett år sedan om att staten ska ta ifrån de kriminella deras bilar och klockor. Tydligen stör dessa statusattribut hos fel personer honom extra mycket. Annars talar den politiska högersidan (som vanligt) mest om att slå tillbaka hårdare. Och naturligtvis behövs det ett effektivt polisarbete med tillräckliga resurser för komma åt de kriminella och lagföra dem. Så verkar det inte vara idag. Men som polisområdes-chefen Fredrik Lennartsson sa i ett berörande reportage från Lövgärdesskolan i Göteborg i onsdagens Aktuellt (27 min in i programmet) så ”går det inte att arrestera bort problemen”. Om vi inte också söker efter orsakerna till kriminaliteten och formerna för rekryteringen till de kriminella gängen så kommer aldrig en ökad polisinsats hjälpa. Lennartsson pratar om sådant som jobb och godkända betyg. Men det finns många fler förhållanden som är viktiga. Jag ska inte gå in på det mera här. Men det är viktigt. Återkommer lite till det mot slutet av denna blogg.

Däremot tycker jag att det verkar som om en fråga i stort sett är frånvarande, den om beväpningen. Hur kommer vi åt och stoppar vapnen?

När det gäller att förhindra ”vanlig” krigföring har jag till exempel skrivit om att ”utan vapen går det inte” och om italienska arbetare som vägrade delta i distributionen av vapen till Saudiarabien. Om vi tittar på USA så är det för de flesta i Sverige uppenbart att de ”liberala” vapenlagarna och den rika tillgången på vapen försvårar ett minskande av det dödliga våldet i det landet. Men i Sverige då?

Den bild som nog många har av hur de gängkriminella skaffat sig vapen är att de smugglas in från de gamla öststaterna. Att det alltså ”bara” är ett importerat problem. Det handlar då om vapen som kom ut på den svarta marknaden efter att de gamla stalinist-regimerna rasade samman. Men är det bara ett importerat problem? Och är det fortfarande så att de flesta vapnen kommer från Balkanländerna? Dessa frågor tas upp i den nyutkomna boken ”Vapensmederna” av de två journalisterna Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle.

De har undersökt vapnens väg och upptäckt att ”några få personer i Sverige har tjänat pengar på att sprida pistoler och automatvapen till gäng och andra kriminella”. De berättar att Tullen och polisen redan 2014 varnade för fenomenet med ”svenska illegala vapenverkstäder”. 

De menar vidare att om man vet ”vilka som förser de svenska gängen med skjutvapen så skulle flera av de kriminella leverantörskedjorna kunna slås sönder…..då måste man också våga vända blicken inåt – mot Sverige och svensk vapenhandel”.

I boken beskriver de sex personer som ”slussat ut över 700 vapen till Sveriges kriminella inom loppet av åtta år”. De har beskrivit dessa personer och kartlagt de vapen som de spridit. De jämför de 700 vapen de kartlagt med de 444 olika vapen som identifierats av polisen vid de nära femhundra skjutningar som skett i Stockholms polisregion under perioden 2015 till 2019. De skriver:

Dessa identifierade vapen är inte alla vapen som cirkulerat bland kriminella i Stockholmsregionen. Det är så många vapen som polisen vet har använts vid bekräftade skjutningar. Sjuhundra vapen är alltså fler än vad som använts i hela Stockholm i fem års tid. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att om just de sjuhundra vapen vi kartlagt kunnat plockas bort från marknaden innan de användes, då hade nästan alla personer du läst om i den här boken sluppit skottskador och varit vid liv.

Skorpion vz.61 *

Att vända blicken inåt och granska svenskar som förser de kriminella med vapen har enligt författarna inte varit populärt. När de granskade vapenhandeln i en artikelserie i SvD 2019 fick de beröm från sportskyttar och jägare för att de lyfte frågan om ursprunget till de kriminellas vapen, ”men bara när de skildrade insmugglingen”. När de ”istället granskade ett par jägare, polisens slarviga kontroller och vilka svenska jaktbutiker de kriminella helst handlade i, övergick förståelsen i ren ilska, blandad med näthat…”.

Det ligger ett omfattande arbete bakom det som presenteras i denna bok och jag tror att det är ett viktigt spår att söka de svenska leverantörskedjorna för att stoppa vapentillförseln till de kriminella gängen.

För att återknyta till det som jag skrev ovan om diskussion kring hårdare straff skriver Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle att ”Debatten om strafflängder tenderar att lägga sig som en våt filt över många andra diskussioner som är nog så viktiga. Till exempel: oviljan att se pengaflödenas roll i vapenhandeln och svårigheterna med att driva vapenutredningar vidare som penningtvättsärenden.”

Läs boken! Den går redan att låna från bibliotek både som fysisk bok och som E-bok.

_______________________________________________________________________________________-

*användes vid skjutningarna på Vårväderstorget i Göteborg 2015

Epoken Löfven

Stefan Löfven meddelade i söndags att han ska lämna posten som ordförande för socialdemokraterna. Det blir till partikongressen i november. Efter att ha varit ordförande för IF Metall i sex år valdes han till ordförande för socialdemokraterna den 27 januari 2012. Att vara politiker på den nivån är säkert alltid slitsamt. Men den period Löfven verkat under har sannolikt varit svårare än det mesta.

Jag noterar, när Löfven meddelar sin avgång, att det närmast är kutym att säga något vänligt och uppskattande från de andra partiernas ledare. Endast SD avviker här, som ofta annars. De vänliga orden från samarbetspartnerna i MP och C känns äkta, medan däremot orden från KD-ledaren (som ofta annars) känns falska. Hon säger nu att ”Löfven som arbetat hårt och velat väl förtjänar ett stort tack”. Hennes tidigare ord om att regeringen Löfven ”med berått mod” tillåtit spridningen av coronaviruset i Sverige verkar helt glömda.

Löfvens bidrag: ”upplösning av blockpolitiken”

Löfven blev partiledare efter de stridigheter som varit kring hans företrädare Juholt som bara hann vara på posten i mindre än ett år. Jag tror att man kan säga att Löfven till skillnad från Juholt var partihögerns och den traditionella maktapparatens alternativ.

Löfven har verkat inom en tid av tillbakagång för socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet har en lång historia och det har förändrat och förändrats enormt under denna tid. Under de första decennierna utvecklades partiet från att vara en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraternas väljarstöd stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent.

År 1991 hamnade Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) och kristdemokraterna kom in i riksdagen. KD (som tidigare bara kommit in med hjälp av centern) var visserligen ett konservativt parti men inte alls det hemska högernationella parti det senare blivit under Busch. Ändå var detta med inbrytningar från höger ett tecken inför framtiden. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från grupper som tidigare stött socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann från både riksdagen och den politiska scenen. Men från valet 1998 påbörjas en i stort sett jämn tjugoårig nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val.

Året 2010 är en sorts milstolpe på vägen då SD kommer in i riksdagen. Ett högernationellt parti lyckas med rasistisk propaganda ta röster från socialdemokratin. Sedan dess har vi haft en klar högermajoritet i Sveriges riksdag. Men högermajoriteten var i flera år splittrad. De partier som ingick i den s.k. alliansen hade inte längre en egen majoritet. Men än så länge avvisade man kategoriskt att nå majoritet genom att samverka med SD.

Det är under denna period som den ganska nya s-ledaren Löfven i november 2013 gick ut med att han ville ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med alla de borgerliga partierna utom SD. Även detta avvisades kategoriskt och i högstämda tonlägen (minns Annie Lööf som hellre skulle äta upp ”sin högra sko”) återgivet i denna rubrik i SvD:

Svenska Dagbladet 8 nov 2013

Som vi nu vet så har de fyra f.d. allianspartierna numera delat på sig. M och KD sökte sig till SD. Medan centern deltagit i ”blockupplösningen” tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Liberalerna som först deltog i detta tillsammans med centern håller nu på att utplåna sig själva i alla avseenden genom att förena sig med den nationella högern*.

Lyckades Löfven?

Löfven lyckades alltså med att upplösa blockpolitiken. Men lyckades han? Om målet var att oavsett politik inneha regeringsmakten och att hålla delar av högern borta från den, då kan man säga att han lyckades. Men då måste frågan ställas som den gjordes i ett tal av August Palm, en av arbetarrörelsens pionjärer: Vad vill Socialdemokraterna? Egentligen.

August Palm

Redan under 1980-talet började socialdemokratin att i praktiken avlägsna sig från det som innan betraktats som socialdemokratisk politik. Trots partiprogrammets skrivningar (senast från 2013) om ett samhälle ”utan klasskillnader” har klassklyftorna ökat. Trots skrivningen om att ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande….. Demokratin har därför företräde före marknaden”, så har marknadskrafterna stärkts inom alla områden. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde redan under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

Att socialdemokratin inte bara vek ner sig inför nyliberalismen utan dessutom anammade den var naturligtvis en del av en internationell trend med mycket starka motkrafter. Men det har aldrig varit så att det bara finns en väg att gå. Motstånd och försvar av välfärdsstaten hade varit möjligt.

Sett i detta ljus representerar perioden Löfven en ytterligare förskjutning av politiken åt höger, där partiet i regeringsställning genomfört andras politik. Eller om det nu var andras politik? Otydligheten om partiets egna politik, eller i vad mån den representerar något annorlunda, har varit stor.

I en artikel i Aftonbladet kritiserade nyligen den tidigare socialdemokratiska ministern Carl Tham den förda politiken. Han beskriver partiet som en ”sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter” och menar att ”regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten”. 

Carl Tham föreslog själv:

Förvåna omvärlden genom att avslöja att regeringen faktiskt är socialdemokratisk och gör en socialdemokratisk reformbudget med till exempel ökad förmögenhetsskatt, några steg för att göra slut på kapitalets grepp över offentlig välfärd, storsatsning på åldrings- och sjukvård, en ny social bostadspolitik och återställande av en aktiv arbetsmarknadspolitik samt ofrånkomliga skatteökningar.

Vad som idag är ”faktisk” socialdemokratisk politik beror på vilken tidsperiod vi jämför med. Tyvärr är det ju bara ett parti i riksdagen som idag skulle stödja en sådan politik som Tham föreslår, nämligen vänsterpartiet. För tyvärr verkar det lika orealistiskt att det socialdemokratiska partiet nu skulle ställa sig bakom en sådan politik som att en ny partiordförande efter kongressen i november kommer bryta med den hittills förda politiken. Men jag skulle bli jätteglad ifall jag skulle få fel och önskar ”Reformisterna” och andra vänsterkrafter inom socialdemokratin lycka till.

*För övrigt har liberalerna nu skaffat sig ett ytterligare sänke genom att utse Mauricio Rojas till integrationsansvarig. Läs om det här.

Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

En moderat möjlig att nå kompromisser med?

Vi lever i en tid när ledare på högersidan trampar allt djupare i farliga vatten. Till exempel när de utpekar stora grupper av människor som en ”belastning”, samtidigt som deras egna register är fyllda av skumma och belastande handlingar.

Vi har också en ledare för ett parti som säger sig tillhöra den ”breda mitten” som samtidigt positionerar sig som varande längst bort från vänsterpartiet (vilket väl innebär att man själv inte kan vara i ”mitten”?) och hårdast försvarar extrema marknadslösningar.

I detta läge kan det kännas lite bra med en moderat som i alla fall avlägsnar sig från den värsta extremismen.

Jag läser en intervju med Anne-Marie Pålsson i Dagens samhälle. Hon är docent i nationalekonomi och före detta riksdagsledamot för Moderaterna. En sak som ur min synvinkel belastar henne är att hon är en av dem som är ansvarig för att vi har RUT-avdrag. (Om Pålsson och RUT kan du läsa här, här och här.)

Men nu handlar det om skolan och friskolekoncernernas vinstuttag och där är Pålsson intressant. Lärarnas riksförbund har anlitat Pålsson för att utreda aktiebolagens lämplighet i den svenska skolan. Med anledning av detta intervjuas hon i Dagens samhälle. Nu ska det direkt sägas att Pålsson inte är emot s.k. friskolor, annars vore hon knappast moderat. Däremot säger hon att hon ser ”ordningen med rätt till fri etablering och rätt att ta ut obegränsade vinster ur en alltigenom skattefinansierad verksamhet som problematisk”. Hon vill inte helt ta bort möjligheten till vinst men tänker att det skulle behövas ”tillägg kring hur vinsten ska fördelas. Föra in en bestämmelse om att en del ska gå tillbaka till skolan, till exempel”. Hon vill också helt få bort vissa bolag från skolan.

Framförallt vänder sig Pålsson mot det som kallas publika aktiebolag. Det är bolag som obegränsat kan sälja aktier på öppna marknaden. Om de publika aktiebolagen säger Pålsson att de ”inte har i skolväsendet att göra”. Där är det ”bara vinstintresse som gäller” och ”där har vi ägare vi inte kan kontrollera”.

När det gäller vinstuttagen och dessa publika aktiebolag påpekar Pålsson att det finns två centrala lagparagrafer som säger ”dels att bolagsledningen ska vara lojal mot bolaget, inget annat, dels att bolagsledningen har ett enda uppdrag: att förse ägaren med vinst”.

Och när det gäller dessa vinstuttag talar Pålsson klarspråk:

Det här pratet om att man ska se till elevernas bästa, det allmännas bästa eller utbildningsuppdraget – ja, det kan man säga när journalisterna är i närheten. Men i skarpt läge är uppgiften att bereda ägaren vinst.

Dessutom menar Pålsson att de publika aktiebolagens strikta regler kring informationsspridning förhindrar insyn och kontroll. Det har fått den absurda konsekvensen att information om verksamheterna i alla skolor blivit sekretessbelagda – eftersom det ska vara lika för alla.

Men som Pålsson påpekar:

Insynen är ju ett krav för att få tillstånd! Det är ett krav som funnits ända sedan mitten av 1990-talet i skollagen. Och likväl har man gett aktiebolag tillstånd där man vet att insynen vägras. Hur har man tänkt?

Pålsson har också en mycket realistisk syn på vilka krafter vi har emot oss, alla vi som på olika sätt ifrågasätter dessa skolkoncerner inom skolan. Hon säger: ”Det handlar om mycket starka krafter och mycket pengar. Därför gäller det att hitta argument som tar udden ur den kritik som kommer”.

De stora bolagen inom svensk skola

Att kompromissa i mitten?

Nuförtiden är det svårt att se ifall det finns något i Sverige som egentligen kan kallas ”den politiska mitten” och ifall det är en plats där vi kan mötas. Det pratas om att det måste ske kompromisser i det knepiga parlamentariska läge vi har. Jag känner inte så stort hopp om den saken. Men på skolområdet tänker jag att ifall det fanns fler högermänniskor som tänkte som Pålsson om skolan så skulle det i alla fall vara möjligt att hitta kompromisser där. Numera går fyra av tio friskoleelever i en skola ägd av någon av de fyra största koncernerna. Att tränga undan dessa koncerner vore ett stort steg framåt. Pålssons tankar kanske skulle vara en bra kompromiss?

Ska bli intressant att ta del av utredningen och se vilket bemötande den får.

Den oskyldiga partiledaren

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Bibeln: Matteus 7:1-2).

Ledaren för det parti som kallar sig kristet och demokratiskt har erkänt sig skyldig till brottet grovt förtal. Hon har accepterat något som kallas strafföreläggande och fungerar som en fällande dom. Hon döms till 60 dagsböter á 1 000 kronor men  undviker samtidigt genom sitt ”erkännande” det som i Expressen kallas ”en uppslitande rättegång”. Enligt Expressen så rådde hennes advokat henne att erkänna ”eftersom han bedömde risken för en fällande dom som överhängande”.

Jag skriver ”erkänner” inom citationstecken, för omedelbart efter att hon ”erkänt” förklarar hon att: ”I själ och hjärta är jag oskyldig”. Hon förklarar att hon gör så här för att hon prioriterar och inte har tid med en rättegång.

Jag har ingen uppfattning när det gäller partiledarens husaffär och tvist med den gamle mannen som ägde huset. Jag tycker också ofta att juridiska frågor är svåra att begripa och jag kan inte bedöma det som domstolen kommit fram till. Men jag tänker ändå tre saker om detta:

  1. I likhet med andra som påpekat det så anser jag också att det är något uppenbart falskt i att både erkänna sig skyldig för att slippa undan samtidigt som man direkt säger att man inte egentligen anser sig vara skyldig. Är det ett värdigt beteende hos en ledare som ofta talar om ”lag och ordning”? Den som anser sig oskyldig bör väl låta detta prövas i domstol.
  2. Det som partiledaren döms för är något som hon skrivit på nätet. Jag håller därför också med dem som påpekat det inkonsekventa i att partiledaren ganska nyligen krävde hårdare straff för just sådant  förtal. I Aftonbladet skrev hon:

”Att förolämpa, kränka, mobba eller hota någon över internet eller sms är lika allvarligt som att göra det i verkligheten. Därför behöver lagstiftningen förändras, dels för att anpassa lagstiftningen så att den träffar brott som begås på nätet, dels för att öka polisens möjligheter att beivra brott som begås där”.

3. För min egen del anser jag att det grövsta förtal jag hört partiledaren uttala var när hon den 7 juni 2020 under SVT:s partiledardebatt om corona-krisen uttalade att regeringen med “berått mod” ( alltså ”avsiktligt”, ”med flit” eller ”uppsåtligt”) hade tillåtit coronaviruset  spridas i Sverige. Men mot ett sådant hårresande yttrande kanske det inte går att väcka åtal? Som sagt: juridik är knepigt. Men att begripa vilka ledare som är opålitliga kan vi nog göra ändå.

Annie Lööf och konsten att inte svara på en fråga.

Så backade då centerpartiet från punkt 44 i Januariavtalet, punkten om att ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs”. Anledningen var naturligtvis att vänsterpartiet gjorde det som Busch m.fl. sagt att vänsterpartiet inte skulle göra och som socialdemokraterna inte heller verkade tro var möjligt. Vänsterpartiet deklarerade att gränsen var nådd. Att de, som de lovat när de med gul knapp (nedlagd röst) släppte fram regeringen under Stefan Löfven,inte skulle acceptera marknadshyror.

Som många från olika politiska vinklar såg låg då bollen hos centerpartiet. De höll den ganska länge. Så länge att misstroendeomröstningen genomfördes. Den fråga som många då ställer sig är naturligtvis varför centerpartiet inte släppte kravet på marknadshyror redan innan omröstningen i riksdagen. Till exempel dagen innan omröstningen i måndags.

Ett vanligt politiskt konstnummer från många politiker är att undvika att svara på frågor. Det är så vanligt så att man nog kan anta att det ingår i den medieträning som de får. Men ganska irriterande för oss andra. I gårdagens Aktuellt på SVT gör Annie Lööf en uppvisning som slår det mesta.

Intervjuaren frågar naturligtvis Lööf varför centerpartiet nu släppt kravet i punkt 44.

Lööf svarar att de nu vill stryka punkt 44 för ”det är en politisk realitet” då det ”inte finns någon politisk majoritet för att genomföra detta”. På detta följer den naturliga följdfrågan från intervjuaren:

”Varför gjorde ni inte det här redan i söndags, då hade ju inte Stefan Löfven fallit?”

Efter detta börjar Annie Lööfs akrobatik i konsten att inte svara på en fråga.

Svar nummer 1 löd: Vi mötte v med ”partförhandlingslösningen”. Det är alltså det här fiffiga förslaget att låta hyresgästföreningen (HGF) få förhandla med fastighetsägarna, men på grundval av punkt 44 som genomförs ifall parterna inte når en lösning. Birger Schlaug skrev om detta i Aftonbladet:

…det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin.  Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess … Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Lööfs sätt att framställa saken som ett ”erbjudande” är alltså falskt. Men dessutom visste hon och centerpartiet ju redan innan omröstningen i riksdagen att vänsterpartiet avvisade ”erbjudandet”. Det säger hon själv också i intervjun att hon visste. Intervjuaren gör alltså ett  nytt försök och upprepar frågan om varför de inte redan i söndags drog tillbaka punkt 44.

Svar nummer 2 lyder då: ”att vi nu går fram handlar inte om utpressningshot från V utan om att m och kd varit vänsterpartiets nyttiga idioter” därför har ”vi nu lagt saken åt sidan”.

Då det ju inte heller är ett svar på frågan gör intervjuaren ett nytt försök.

Svar nummer 3 är då att ”det var ju andra partier som avsatte Löfven och ställde till oreda”. Alltså ett sorts moraliserande som inte heller svarar på frågan. Intervjuaren gör då ett nytt försök och säger: ”jag förstår men du kände ju till att det skulle bli så här….varför backade ni inte redan i söndags?

Svar nummer 4 lyder då: ”vi kunde inte backa i söndags utan vi gav vänsterpartiet ett av de huvudalternativ som de hade…men nu räckte inte det, utan förslaget föll”. Det är ju som alla kan se bara ett upprepande och ett konstaterande men inte heller det något svar på frågan. Efter det fortsätter Lööf att upprepa  kända ståndpunkter (för att fylla ut tiden?) och intervjuaren ger upp (?) och lämnar frågan om varför centerpartiet inte släppte punkt 44 om marknadshyror innan misstroendeomröstningen och det tillstånd av ”politisk oreda” som enligt centerpartiet blev resultatet.

Bostad – en mänsklig rättighet

Enligt Boverket var det förra året 207 kommuner som ”angav underskott på bostäder i kommunen som helhet”. Enligt Boverkets prognoser från december 2020, behöver mellan 592 000 och 664 000 bostäder byggas under tioårsperioden 2020–2029.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet. Vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven. Som du kan se så byggdes det mellan 60 000 och 80 000 lägenheter under 1960- och början av 1970-talet. Vi var då dessutom färre invånare i landet. Denna period av byggande – det så kallade miljonprogrammet – var en stor politisk satsning. Politiken lät då inte marknadskrafterna ensamma ta hand om utvecklingen utan styrde den.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns det 4 924 792 bostadslägenheter i Sverige vid utgången av år 2018. Av dessa var 1 872 171 lägenheter i hyresrätter. Utvecklingen för det totala antalet hyresrätter framgår av detta diagram:

Samtidigt har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket framgår av detta diagram:

Människor som inte har mycket pengar efterfrågar främst hyresrätter. Men som Boverket konstaterar så fungerar bostadsmarknaden ”ofta dåligt för hushåll som har svag ekonomi”:

Bostadsbyggandet riktar sig ofta till hushåll med högre inkomster, medan lågt betalda yrkesgrupper har svårt att klara de hyror och priser som gäller i nyproduktionen.

En urvalsundersökning visar att bortåt hälften av de 40 procent av hushållen som har lägst inkomster inte har tillräckligt mycket pengar kvar när boendet är betalt, för att klara övriga levnadskostnader……Uppräknat på riket motsvarar det ca 770 000 hushåll, med sammanlagt 1,5 miljoner individer.

Problemet är alltså att det finns för få bostäder och att de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem.

För att både få fart på bostadsbyggandet och få fram bostäder, med hyror som även de som inte har stora tillgångar kan ha råd att bo i, måste det till kraftiga statliga ingrepp, satsningar och styrning. Satsningar liknande dem som var med miljonprogrammet på 1960-70-talet. En sådan satsning måste också vägledas av synsättet att en bostad i första hand är ett hem och en mänsklig rättighet, inte en vara. Rätten till ett hem är för övrigt inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

”Fri hyressättning”

Nu har det lagts fram ett förslag av regeringen om ”fri hyressättning” i nyproducerade lägenheter. Enligt förslaget ska det gälla från och med nästa sommar. Förslaget är ett resultat av framgångarna för Centerpartiet och Liberalerna i förhandlingarna om det s.k. Januariavtalet som regeringen styr utifrån. De liberala ville ha marknadshyror och fick det (och en hel del annat) i Januari-avtalet.

De hyror som nu gäller är ju inte – trots vad de borgerliga säger – ett resultat av någon planekonomi. Naturligtvis är det marknadsmässiga förhållanden som styr över byggandet och hyrorna. Annars skulle det inte vara så att det byggs mest för dem som har ekonomiska resurser och nästan inte alls efter de verkliga behoven. Men det finns ändå vissa begränsningar. Hyreshöjningar måste till exempel förhandlas med Hyresgästföreningen. Enligt det här förslaget så ska hyresvärden (än så länge vid nyproduktion) själv bestämma hyran för en enskild lägenhet, utan att behöva förhandla med Hyresgästföreningen. I utredningen uttrycks detta som att nu ska ”hyresvärd och hyresgäst fritt få komma överens om hyrans storlek”. Det låter ju betydligt tjusigare än det är. För vilken kraft att förhandla har en enskild människa som behöver en bostad? Det är knappast så att hyresvärden kommer sänka hyran för den som säger att det är för dyrt och att den inte har råd. Problemet nu är ju att de nyproducerade lägenheterna redan har alldeles för höga hyror för de flesta. Inte kommer de bli lägre för att hyresvärdarna får sätta hyran själva utan att behöva förhandla med hyresgästernas organisation. Såvitt jag kan se så motsäger inte heller utredarna om ”fri hyressättning” detta. De skriver bland annat att:  ”När bostadshyrorna inte avspeglar marknadspriset, dvs. vad hyran skulle vara på en fri marknad skapas förutsättningar för en svart marknad”. Det vill säga hyran skulle vara högre och mer likna nivåerna på den svarta marknaden. Naturligtvis leder bristsituationer – som här på bostäder – till uppkomsten av svarta marknader. Samvetslösa typer utnyttjar marknadssituationen helt enkelt. Det måste naturligtvis bekämpas. Men det går bara att få bort helt och hållet genom att öka tillgången på bostäder med rimliga priser så att de motsvarar behoven.

Hyresgästföreningen har beräknat konsekvenserna av fri hyressättning i Uppsala. Enligt en rapport skulle hyrorna höjas med 34 %. Hyrorna för en tvåa på 57 kvm skulle öka från 6 200 kr/mån (dagens genomsnitt) till 8 079 kr/mån i marknadsscenariot.  Den lägsta marknadshyran skattas till 6 843 kr/mån i Vattholmaområdet och den högsta till 9 038 kr/mån i centrala Uppsala.

De som är anhängare av denna förändring  mot mer marknad hävdar att den ”fria hyressättningen” kommer leda till att fastighetsbolagen vill producera fler lägenheter än vad de gör nu. Men om det vore så, vilka är det då som ska flytta in och betala hyrorna i dessa fler och dyrare lägenheter? De som behöver dem kan knappast göra det nu. Så varför skulle de göra det då? Enligt en beräkning skulle kostnaderna för bostadsbidrag öka med 35 miljarder kronor jämfört med i dag. Pengar som skyfflas från staten in i fastighetsbolagen.

Reaktioner från högerkanten

De tydliga ideologiska skälen till att införa rena marknadshyror har vi den senaste tiden kunnat höra från några moderata studenter som bildat något som de kallar ”Hyresgästförbundet”. I en artikel i Expressen beskrev de sin syn på bostadsmarknaden. De tyckte att densom värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar”. Ordet ”värderar” är en omskrivning för den som vill och kan betala mest. De tillhör en strömning inom borgerligheten som tycks anse att allting ska fördelas efter ekonomiska resurser, även grundläggande mänskliga behov.

Sverigedemokraterna är här intressanta att studera som exempel på hur det partiet fungerar. Inför valet 2018 uttalade sig SD:s bostadspolitiske talesperson Roger Hedlund i Aftonbladet om marknadshyror. Han sa då att man var öppna för att diskutera frågan ”om den skulle ingå i ett större sammanhang”. Då ”utesluter vi inte att diskutera marknadshyror”, sa SD-representanten 1918. Men nu har partiledaren Åkesson satt upp fingret i luften och sett att detta är en fråga där de kan förbättra sin ”folklighet”. I Expressen säger han inte bara ”att marknadshyror är fel väg att gå” utan angriper också utifrån detta socialdemokraterna för ”skamlöst hyckleri”. Det är sorgligt att han ges den möjligheten. För ytterst handlar det om socialdemokraterna. Det har varit en hel del protester från hyresgästföreningar och olika aktivistgrupper runt om i landet. Men nu måste också alla de som fortfarande betraktar sig som socialdemokrater, väljare eller gräsrötter inom rörelsen reagera. Räcker det inte nu? Det är ni som måste få ledarna att backa. Minns dessa ord av Olof Palme:

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

PS: Från en vän nås jag också av ett annat initiativ i kampen för bostaden som ett hem och en mänsklig rättighet. Det är Bostadsvrålet som är en nationell plattform ”som gemensamt för fram de boendes perspektiv”.

Den 9-10 oktober ordnar de ett ”digitalt bostadsvrål” med temat:

Rätten till ett värdigt hem – en annan bostadspolitik är möjlig!

Där välkomnar dealla kämpar i ideella föreningar, nätverk, hyresrättsaktivister, bostadsforskare och gräsrotsrörelser” mot marknadshyror, renovräkningar och utförsäljningar av hyresrätter.

Om nedtvingade flygplan

Ett flygplan har tvingats ned. Ett plan på väg från Grekland till Litauen tvingades över luftrummet i Vitryssland/Belarus ner till flygplatsen i Minsk. Anledningen var att det fanns en öppen motståndare och kritiker till regimen ombord på flygplanet. Han togs av planet och fängslades. Det är naturligtvis upprörande. Och ”alla” är också upprörda: USA, EU, Sveriges regering, ledarskribenter. Ingen tycks oenig om det avskyvärda i övergreppet. Diskussionen handlar istället om hur Vitryssland/Belarus ska straffas.

Men minnet är lika kort som hyckleriet är stort.

Snowden

För snart åtta år sedan, den 2 juli 2013, tvingades ett annat plan ofrivilligt ner på marken. Det var ett plan med Bolivias dåvarande president Evo Morales ombord som tvingades ned i Österrike. Planet var på väg från Moskva där Morales varit på statsbesök. Det planet tvingades ned för att USA:s underrättelsetjänst misstänkte att en gentemot dem kritisk person befann sig ombord på planet. Planet tvingades ned genom att ett flertal länder på uppmaning från USA stängde sina luftrum. Det handlade då om Edward Snowden, en f.d. anställd vid CIA och visselblåsare som avslöjat storskaliga och topphemliga övervakningsprojekt från USA:s sida. Planet genomsöktes, men det visade sig att Snowden inte fanns ombord.

Morales flygplan

Den enda skillnaden mellan dessa händelser är att USA till skillnad från regimen i Vitryssland/Belarus inte lyckades med att få tag på sin regimkritiker. I bägge fallen handlar det om ett upprörande maktmissbruk. Men som ofta så tycks principer bara gälla för vissa fall och vissa länder. Ingen av de som nu är upprörda och uttalar sig var upprörda över kapningen av flygplanet med Bolivias statschef den 2 juli 2013. Många av dem var då istället behjälpliga i kapningen.

Att stoppa vapnen

I maj 2019 kunde vi läsa om hur hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

Nu hände för en vecka sedan något liknande. Ett fartyg (Asiatic Island) med destination till den israeliska hamnen Ashdod skulle lastas med vapen och sprängämnen i den italienska hamnstaden Livorno. Hamnarbetare organiserade i Unione Sindacale di Base (USB) som fick reda på detta vägrade då att lasta fartyget. Facket tillkännagav att det inte skulle tillåta att denna eller andra sjötransporttransporter avreste mot Israel. I ett uttalande säger facket USB, som samlar ungefär 250 000 medlemmar, bland annat:

Livornos hamn är inte delaktig i massakern mot den palestinska befolkningen: nej till transitering av vapenfartyget i vår hamn…… Arbete är viktigt, särskilt i dessa tider, men detta kan inte få oss att stänga ögonen, eller ännu värre, göra oss delaktiga i den fortsatta massakern av civilbefolkningen.

Från Storbritannien nås jag av en liknande aktion utförd av en grupp som heter Palestine Action. De har ockuperat en del av det israeliskt ägda Elbit Systems dotterbolag UAV Tactical Systems i Leicester. Ett företag som bygger obemannade flygfordon s.k. stridsdroner, som aktivisterna hävdar har använts  av Israel mot befolkningen i Gaza. Aktivisterna säger att de stängt grindarna och stoppat produktionen. Palestine Action uttalar att: ”Dagens handling visar att det ligger helt inom vår makt att stoppa produktionen av brutala maskiner som driver på krigsförbrytelser i Palestina”.

Polis och brandkår var på plats utanför fabriken. Polisen förhandlade med ockupanterna men brandkåren drog sig tillbaka när man fick reda på att aktivisterna representerade den palestinska solidaritetsgruppen Palestina Action. En talesperson för Leicestershire Brandkårs fackliga organisation ”påminde omedelbart högre chefer om att vi som brandmän är, och förblir, en stolt humanitär tjänst och att vår roll inte inbegriper brottsbekämpning”. Leicestershires brandkårsordförande Graham Vaux tillade: ”Fire Brigades Union står för stöd för palestinsk solidaritet och rätten att protestera.”

Tillgången till vapen

I Sverige oroas många av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Jag tror inte att den ökade förekomsten av vapen i sig är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld. Den sortens kriminalitet handlar om förändringar i samhället. Eller rättare försämringar av samhället. Men tillgången till vapen har naturligtvis förvärrat situationen. Därför är jag för alla åtgärder som minskar tillgången till vapen i samhället. I detta tror jag att de flesta, oavsett andra åsikter, håller med mig.

Men av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller i sig orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas eller de brittiska aktivisternas ställningstaganden och aktioner är så viktiga och tänkvärda. De visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Livorno eller Leicester så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt.

Sheikh Jarrah , Jerusalem, Palestina

På nyheter och i tidningarna nås vi av nyheter om ”kravaller” i Jerusalem. Alltför lätt att slå ifrån sig i en värld så full av våld. Men vad handlar det om?

Jag läser att det nu denna gång är 195 palestinier som ska vräkas från sina hem för att ge plats åt israeliska bosättare.

Men ett namn får mig att reagera. Området som de israeliska bosättarna vill att palestinierna ska vräkas från heter Sheikh Jarrah. Jag känner inte till Jerusalem och har aldrig varit där, men namnet…? Jo, visar det sig, den platsen beskrivs av den israeliske historikern Ilan Pappe i hans bok ”Den etniska rensningen av Palestina”. I boken beskrivs kriget och fördrivningen av palestinier från 1948 i samband med upprättandet av staten Israel.

Palestina som varit en del av det Osmanska imperiet i 400 år – mellan 1517 och 1917 – ockuperades av den brittiska kolonialmakten 1917. När staten Israel uppstod på bekostnad av det palestinska folket fanns britterna fortfarande på plats. Ilan Pappe beskriver hur de ”brittiska soldaterna befann sig i Palestina då dessa områden rensades, men de höll sig på avstånd och intervenerade inte.”

Med ett enda undantag och det var Sheikh Jarrah (av Pappe stavat Shaykh Jarrah) där en lokal brittisk befälhavare beslöt sig för att ingripa. Haganah – den sionistiska militära organisation som sedan blev den israeliska armén IDF – hade instruktionen : ”Ockupera stadsdelen och förstör alla hus”. Men på grund av den brittiske befälhavarens ingripande räddades stadsdelen med undantag för tjugo hus som Haganah lyckades spränga.

Ilan Pappe påpekar att om detta brittiska undantag hade varit vanligare så hade många palestiniers öde blivit ”väldigt annorlunda”. Men istället var brittisk passivitet regel. Resultatet, enligt Pappe:

Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Storjerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.

Och det fortsätter ständigt. Palestinier förlorar hela tiden sin rätt att bo i Jerusalem. Sheikh Jarrah och Silwans palestinska invånare har under många år varit utsatta för ständiga hot om vräkning, husrivningar och expansion av bosättningar, vilket också i många fall verkställts. Det är en del av politiken att utvidga illegala bosättningar i Östra Jerusalem. Och högerextrema israeler förstärker detta. I den israeliska tidningen Haretz beskrivs hur hundratals våldsamma högerextrema israeler marscherade för något som de kallade att ”upprätta Judisk värdighet”. De gick in i den gamla staden och gick från hus till hus och ropade ”död åt araberna”.

Sammandrabbningarna – där det inte går att jämföra de utsattas våld med förtryckarnas – har sin grund i denna historia. I grunden handlar det om den ständigt pågående etniska rensningen av palestinier som utförts av den israeliska staten sedan 1948. Våldet och eländet kommer inte upphöra förrän ockupationen och fördrivningen upphör och palestinierna återfår sina rättigheter, inklusive rätten att återvända.

Läs mera här och här.

%d bloggare gillar detta: