”Skälig lön” (på Ackis)? – del 2

I måndags skrev jag om de ökande löneklyftorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som UNT rapporterade om. Frågan har fortsatt att uppmärksammas i UNT både igår och idag.

Igår kommenterade ledarskribenten Johan Rudström förhållandena (”Både logiska och ologiska vårdlöner”). Eller snarare försökte han argumentera för varför det är rimligt att någon tjänar sex gånger så mycket som en annan. Han för där fram samma syn som det moderata regionrådet Olsson, nämligen att: ”Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt”. Men han för också fram en annan förklaring: ”Ju större kollektiv desto lägre lönenivå”. Ett ”argument” som ju gör att det känns kört för de flesta stora löntagarkollektiv. Och jag kan inte låta bli att tänka att ”kollektivet” av borgerliga ledarskribenter väl inte är så stort…

Dessutom menar Rudström att om det inte finns konkurrens och ”flera arbetsgivare att välja på” samt brist på ett yrke så gör tillgång och efterfrågan att såväl undersköterskan som ”läraren, socialsekreteraren, polisen eller bibliotekarien” kommer få låg lön.

Rudström ser ”kollektivet” som en ”hämsko”. För honom är det den enskilda individen som ska se till att just den får högre lön genom individuella karriärvägar på en marknad som det inte går att göra något åt. Jag tänker istället att vägen framåt för stora kollektiv har varit att solidariskt gå samman och upphäva den inbördes konkurrensen. Det är ju liksom den fackliga grundtanken som jag fattat det.

Men jag vill också åter invända att denna verksamhet (vården) är politiskt styrd. Om den styrdes av en politisk majoritet (lokalt och centralt) som verkligen ville betala högre löner för de vårdanställda (som kollektiv) och såg till att det finansierades från statlig nivå så skulle det tillsammans med fackföreningar som tog strid för kollektivet naturligtvis kunna ge högre löner till de arbetande inom vården.

I dagens UNT kan man däremot läsa en bra insändare av den pensionerade sjuksköterskan Tommy Söderman (Besvärande okunnigt om vård och löner).

Dålig sikt nedåt

Han tar upp att HR- direktören Maria Rosén i måndagens artikel säger att ”man inte kan jämföra yrken” p.g.a. ”OB-ersättning, förkortad arbetstid eller andra arbetsförmåner”. Men som Söderman påpekar så är OB en ersättning (för att jobba nätter,  kvällar och helger) inte lön.

Regionrådet Stefan Olsson visar enligt Söderman samma ignorans då han säger att: ” Det är inte brist på sjuksköterskor exempelvis”. För enligt pressmeddelande från Socialstyrelsen 2019-02-28 så är det ”brist på grundutbildade sjuksköterskor i 20 av 21 regioner”.

Jag måste instämma med Söderman om att chefernas ignorans ”är högst besvärande”. Kunskaper på dessa områden borde väl också ingå för några som anses värda dess höga löner.

I dagens papperstidning finns också en artikel med rubriken: ”SD, S och V har tankar om löneskillnaderna i vården”. I artikeln försvarar regionrådet Malena Ranch (MP) de höga chefslönerna medan däremot socialdemokraten Helena Proos säger att ”skillnaden kan inte fortsätta öka på detta sätt” och ”Vi behöver fundera över hur vi värderar ansvar för människoliv kontra ansvar för ekonomi”.

SD:s David Perez säger att de vill avsätta pengar till högre löner för sjuksköterskor (övrig vårdpersonal nämns inte) men att de tycker att de höga chefslönerna är rimliga. Därefter kan man läsa att vänsterpartiets regionråd Neil Ormerud ”vill istället sänka direktörslönerna”(min understrykning).  Men det lilla ordet ”istället” kommer direkt efter ett stycke där SD säger att de vill höja lönerna för sjuksköterskor men inte sänka dem för de höga cheferna. Så den som läser artikeln kan få intrycket att vänsterpartiet bara vill sänka chefslönerna, men inte göra något åt vårdpersonalens löner. Så är det inte. Och i nätupplagan av artikel är detta nu ändrat till:

Regionrådet Neil Ormerod (V) vill också se höjda vårdlöner, men även sänka direktörslönerna.

– De flesta vårdanställda får inte ut mer än högst ett par procent i löneökning varje år, medan de högst betalda drar ifrån. Det är inte rimligt. Direktörerna ska tjäna bra, men inte flera gånger mer än sjukvårdsarbetarna. De höga cheferna kunde lätt få sina löner sänkta en del och fortfarande vara välbetalda, säger han.

Så för att sammanfatta så är det alltså så att:

  • såväl moderaterna som miljöpartiet (och förmodar jag även de andra partier med vilka de styr regionen) och UNT:s ledare har inte några som helst problem med de höga chefslönerna och de ökande klyftorna.
  • SD lovar som vanligt mycket åt många och påstår sig vilja höja sjuksköterskornas löner men uttalar sig inte om övriga vårdarbetare. Däremot angriper de naturligtvis inte de högavlönade cheferna. Att slicka uppåt är ju en del av deras ideologi.
  • Socialdemokraterna uttrycker en kritik mot de ökande klyftorna (de får inte fortsätta öka) och vänsterpartiet uttalar klart att varken de högsta chefernas löner eller de ökande klyftorna är rimliga.

Skälig lön efter kompetens och ansvar?

Jag läser i min lokaltidning UNT en artikel (Så mycket tjänar vårdens toppchefer) som handlar om att:

Trots pandemin fortsätter vårdpersonalens löner att halka efter. För tjugo år sedan tjänade regionens toppchefer mellan tre och fem vårdbiträdeslöner – i månaden. Nu har deras löner mer än fördubblats.”

Enligt artikeln är medellönen för en undersköterska 26 000 i månaden. Detta jämförs med månadslönen för regiondirektören Johan von Knorring som är 150 000. Den intervjuade undersköterskan Carola Karlbom har (precis som jag) svårt att förstå vad man gör med så mycket pengar. Förvaltningscheferna i sin tur tjänar numera 113 000 i månaden. HR-direktören Maria Rosén ”tycker det är skäligt”. Och det moderata regionrådet Stefan Olsson säger att:

 All lönesättning bestäms utifrån kompetens och styrs av tillgång och efterfrågan.

Men till skillnad från vårdpersonalen – vars löner sätts av närmaste chef i förhållande till kollektivavtal med facket – så sätts regiondirektörens lön av de politiker som styr i regionen.

Av lätt gissade skäl tycker inte Stefan Olsson att vi ska jämför lönerna mellan vårdpersonal och chefer:

Det är inte så man ska se det. Vi tittar på varje lönekategori för sig. Det finns också tydliga skillnader mellan ledande tjänstemän och undersköterskor i exempelvis hur mycket ansvar man har.

En lön på 1,8 miljoner om året är ju för de flesta av oss något mycket avlägset. Men då ska vi samtidigt komma ihåg att de verkligt stora inkomsterna i samhället inte kommer från lön utan från kapital. Och för familjer som H&M-Persson eller Tetra Pak-Rausing är regiondirektörens lön småpengar. De summor det handlar om för några svenska miljardärer (fast då räknat i dollar inte kronor) kan du se på denna länk hos Forbes.

Men ändå, 1,8 miljoner kronor eller 150 000 kr i månaden är mycket pengar om vi jämför med de flesta som sliter inom vården. Det motsvarar nästan sex stycken undersköterskelöner. Dessutom har skillnaden mellan dem som gör jobbet i vården och den högsta chefen ökat mycket. Moderata regionrådet Stefan Olsson ser inte något problem med detta. Han tycker inte att vi ska jämföra så därför att de ”tittar på varje lönekategori för sig”. Nu är ju inte det något argument ifråga om de stora och ökande löneklyftorna. Men han har tre argument för klyftorna:

  • Var och en har lön efter kompetens.
  • Lön styrs av tillgång och efterfrågan.
  • Chefen har mer ansvar.

Eftersom löneskillnaden ökat måste Olsson då anse att också skillnaden i kompetens och ansvar har ökat. Eller är det kanske den stora och ökande efterfrågan på ett begränsat antal toppchefer som är orsaken?

När det gäller kompetens och ansvar så tycker jag att vi alltför länge haft en utveckling där kompetens och ansvar kring att ta hand om liv undervärderats alltmer samtidigt som vi istället uppvärderat styrning över ekonomi.

När det gäller detta med ”tillgång och efterfrågan” inom den här sektorn så styrs ju detta främst från den politiska nivån. En majoritet av politiska företrädare har under alltför lång tid tyckt att skattesänkningar och alltför dåliga löneökningar för dem som jobbar inom vården är bra samtidigt som de alltmer uppvärderat dem som leder dessa verksamheter enligt de moderna NPM-principerna. Därför har inte ”efterfrågan” varit till de vårdanställdas fördel trots att behovet av dem och behovet av mer resurser till vården har ökat. Därför har däremot denna ”efterfrågan” varit till chefernas fördel. En annan politik som prioriterat behoven av vård och schyssta löner för dem som jobbar där skulle inte ha ansett att dessa fantasilöner till cheferna var rimliga. Och jag tror inte att ”tillgången” i form av chefsaspiranter i så fall skulle ha försvunnit i någon större utsträckning.

Orättvisor försvaras ofta med argument som går ut på att saker bara ”är” på vissa sätt på grund av marknaden, globaliseringen, ekonomin, konkurrenskraften eller vad det nu är man skyller på . Att de är opåverkbara av politik eller av oss människor över huvud taget.

Men om det är några områden som definitivt borde gå att påverka så är det de verksamheter som styrs av politiken och bekostas av skatt. Så gå inte på snacket om de oundvikliga och ökande klyftorna.

Moderaterna, hoten och den ”nationella identiteten”

Den 24 november skrev moderatledaren Ulf Kristersson ett inlägg på DN-debatt om att det som han kallar ”islamism” är ett ”allvarligt hot mot vårt sätt att leva i Sverige”. Per Sundgren som är f.d. kulturborgarråd (v) och initiativtagare och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden skickade in en replik som DN inte ville ta in. Detta är Per Sundgrens replik som publiceras här på bloggen med hans tillåtelse:

Den politiska islamismen hör inte hemma i Sverige, skriver Ulf Kristersson  på DN-debatt. Jag kan bara hålla med. Om detta är alla partier i Sverige rörande överens. Ändå har det blivit en stor debattartikel. Visst, det går säkert att göra mer för att effektivisera motståndet mot politisk islamism och annan politisk extremism, som inte borde höra hemma någonstans. De terrordåd som skett i Frankrike och Österrike kan inte nog fördömas.

Ändå är det något som skaver. Det finns ju i vår värld idag flera allvarliga hot, både mot vår existens och mot vårt politiska system. Vilket hot man väljer att rikta blicken mot är ett val. I Europa idag finns inget reellt hot om ett islamistiskt maktövertagande. Däremot finns ett mycket reellt hot från den högernationalism som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. I länder som Polen och Ungern har den redan tagit makten och håller på att efter bästa förmåga montera ned demokrati och rättsstat, bland annat genom att just nu blockera EU-budgeten. Även i flera andra länder är den ett reellt hot mot den demokratiska ordningen.

Orban, Ungern

Men för Kristersson är det i detta läge viktigast att markera mot islamism. På detta område tävlar han med Sverigedemokraterna om att vara det mest islamkritiska partiet. Här finns kanske röster att vinna, samtidigt som ett politiskt samarbete underlättas.

Detta närmande till sverigedemokratiska positioner är också tydligt i det förslag till nytt idéprogram som lagts fram av Moderaterna. Det partiprogram som antogs under de framgångsrika Reinfeldtåren ska nu förpassas till sophögen när partiet åter intar mer traditionellt konservativa ståndpunkter i frågor som gäller migration och kriminalitet och betonar värdet av kristendom och familj.

Av särskilt intresse är härvidlag att studera den idéskrift från programgruppen som fått komplettera programförslaget. Här konkretiseras det som är vagt i programförslaget. Flera sidor ägnas åt att förklara vad det innebär att vara svensk. Under kapitelrubriken ”Ett uppvärderat medborgarskap” finns underrubriken ”Att vara svensk”.

Hittills har Sverigedemokraterna varit det enda svenska riksdagsparti som ägnat utrymme åt att diskutera svenskhet. För övriga partier har det varit en icke-fråga. Är man medborgare i Sverige är man svensk. Men nu har Moderaterna hakat på Sverigedemokraterna. Svenskhet har blivit det villkor som måste uppfyllas för att integrationen ska fungera och kunna leda fram till medborgarskap. ”Svenskhet bidrar till gemenskap och kan användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända.”

Det ska framför allt inte vara för lätt att bli svensk medborgare. Det handlar om att stegvis kvalificera sig genom att ha varit länge i Sverige, kunna språket, ha kunskaper om Sverige, kunna försörja sig och leva hederligt. Ja, ”medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten”. Att vi svenskar inte har känt oss tillräckligt svenska framställs som ett problem. Det har försvårat den inkludering av flyktingar och invandrare som förutsätter en ”nationell identitet”.

Sverigedemokraternas krav är något mer långtgående, och vissa skillnader finns, men i allt väsentligt är de båda partierna överens. Det räcker inte längre med medborgarskap för att vara svensk. Det krävs en nationell identitet. Moderaterna ansluter därmed till det tänkande som är helt centralt inom den europeiska högernationalismen. Här ingår också som en viktig pusselbit angepp på islam och  islamism.

Per Sundgren, f d kulturborgarråd (v)

Sverige: näst flest miljardärer per invånare i Europa

I USA finns det en affärstidning som heter Forbes. Varje år sammanställer Forbes olika listor. Till exempel brukar de ha listor över de rikaste personerna i hela världen. Den tjeckiske bloggaren Jacub Marian har på grundval av dessa listor hos Forbes gjort en karta (bland många andra på hans blogg) som visar antalet miljardärer räknat i US-dollar per tio miljoner invånare i länderna i Europa år 2018.

Kartan är mycket intressant ur svensk synpunkt. Enligt den är nämligen Sverige det land i Europa som har den näst högsta andelen miljardärer i förhållande till befolkningen.

Som en jämförelse kan nämnas att i USA är det 18 stycken.

Här är kartan:

Kan ju vara bra rota lite mer i och att minnas nästa gång vi hör något om de rikas svårigheter i vårt land…..

Moderaternas nya idéprogram – ett tecken i tiden.

Yngve Holmberg partiledare 1969

Det parti som kallar sig moderaterna  bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.

Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.

Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.

Vissa propagandagrepp står sig

Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:

Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.

Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:

…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.

Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.

2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:

Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.  

Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:

Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.

Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:

Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”

Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.

2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.

Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.

2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare. 

Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”

Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”

Sundgren avslutar:

I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.

”Systemet” eller klimatet – står frågan så?

I manifestationer från klimatrörelser kan man ibland se banderoller som säger att det är ”systemet” som ska ändras inte klimatet. Vilket system eller vilka systemförändringar som avses är kanske inte helt klart. Det kan jag säga, även om jag gillar parollen. Men det är självklart så att det finns en mängd olika sätt att tänka kring vad systemförändring och alternativa framtidssamhällen innebär. Dessutom vet vi ju aldrig speciellt mycket om framtiden.

När det gäller klimatkrisen så är ju huvudproblemet att de positiva förändringarna är för få och att det – i förhållande till den tid vi har på oss – går alltför långsamt. I detta är väl alla delar av klimatrörelsen överens, även de som mer betonar det positiva som faktiskt sker än de skrämmande framtidsperspektiven. Men det finns däremot  en mängd olika perspektiv och tankar om olika vägar framåt.

Själv tillhör jag ju dem som menar att det finns ett samband mellan klimatkrisen (och andra miljökriser) och det nuvarande ekonomiska systemet: kapitalismen. Om den saken har jag skrivit en del (se t.ex. under katagorin ”Ekosocialism”). För att ta ett exempel så tycker jag att det sätt som de ledande oljebolagen förhållit sig till den kunskap de haft sedan 1950-talet om sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat, visar detta. Att de gjorde allt för att dölja sanningen, istället spred desinformation och fortsatte producera för att vinsten är det överordnade för dem. Det har med systemet att göra.

Men innebär då denna min inställning att jag inte tycker att det är någon idé att göra någonting åt klimatkrisen innan vi ”avskaffat kapitalismen”? Nej, det vore en helt bisarr inställning. Allt som kan göras här och nu och framöver för att minska fossilanvändningen och energislöseriet måste göras! Att kapitalintressen står i vägen under kampen innebär inte uppgivenhet. Tänk på den framgångsrika kampen mot Preem. Hur långt vi kan nå och vilka hinder ”systemet” sätter är inte en teoretisk utan en praktisk fråga.

En konstig diskussion

Varför tar jag då ens upp detta? Jo, i ETC var det den 12 november en intervju med Noam Chomsky och Robert Pollin där de säger att vi har ”inte tid för en omstörtning av det kapitalistiska systemet. Vi måste nå målet om nollutsläpp inom 30 år och kapitalismen kommer fortfarande att finnas då.”

Chomsky säger:

Jag skulle vilja att kapitalismen besegrades, men detta ligger inte inom den relevanta tidsperioden. Den globala uppvärmningen måste tas om hand inom ramen för befintliga institutioner, som kan komma att behöva ändras något. Det är problemet vi står inför.

Det intressanta är att denna diskussion till och med kommit in på min lokala (officiellt liberala) dagstidnings ledarsidor. Den 16 november skrev den relativt nya ledarskribenten på UNT Eva Forslund (som inom parentes sagt är en glädjande liberal kontrast till en annan nu ledig skribent) en ledare med titeln: ”Klimatet är viktigare än kapitalismkritik”. Där inleder hon med att säga att: ”Det går att rädda klimatet inom nuvarande samhällssystem, men det går för långsamt.” I artikeln hänvisar hon också till artikeln med Chomsky/Pollin i ETC som jag nämnde ovan. Hon avslutar artikeln: ”Samhällelig utveckling har historiskt sett varit beroende av att vänsterrörelser har skjutit kapitalismens avskaffande på framtiden. Det kommer det att vara även när det gäller klimatet.”

Även om det är helt naturligt att en liberal skribent är positiv till att kapitalismen inte ”avskaffats” så är det samtidigt ett ovanligt erkännande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen.

Men inte en ny frågeställning

Jag har stött på den här frågeställningen tidigare. I maj förra året skrev jag en artikel där jag resonerade om detta. Jag berättade om George Monbiot (Guardian-skribent och miljöaktivist) som  sent kommit fram till att det är det kapitalistiska systemet som står hindrande i vägen och vilka argument han hade för det. Men jag nämnde också en viktig bok av Staffan Laestadius (Klimatet & omställningen) där han i princip förde fram samma argument som Noam Chomsky och Robert Pollin gör i ETC-artikeln. Laestadius ansåg att kapitalismen måste ”tämjas” men däremot inte ”avskaffas”. Hans argument för det var förutom en helt korrekt kritik mot de system som kallats ”socialistiska” att frågan om avskaffandet inte ”stod på dagordningen” och framförallt att vi inte hade tid med det.

Frågeställningen är alltså inte ny även om den kanske är mer slående när den framförs av en känd motståndare till kapitalismen som Noam Chomsky. Men med all respekt för denna auktoritet så tycker jag ändå att frågan ställs fel.

Det finns naturligtvis den typen av sterila sekterister inom vänstern, även om de är mycket få, som menar att vi inget kan göra så länge kapitalismen består. Jag kan just nu bara komma på ett exempel och det var en person som skrev i kommentarsfältet till denna blogg (efter att jag med glädje återgett de ungdomliga klimatprotesterna runt om i världen) att ”vi inte kan göra något förrän det ekonomiska systemet förändras.” Det var en företrädare för den lilla organisation som av obruten lojalitet med de styrande i Sovjetunionen bröt sig ur vänsterpartiet på 1970-talet. De hette då APK och nu SKP. Men det är knappast en representativ uppfattning för vänstern i sin helhet.

Vad innebär det att vara socialist och mot kapitalismen?

Ja för de flesta innebär det ju att med olika grad av personlig insats vara för allt som förbättrar i förhållande till det som är, antingen det gäller sociala orättvisor, antifackliga förslag eller positiva åtgärder mot klimatkrisen. Det är ju inte så att vi bara ägnar oss någon sorts kamp mot systemet men struntar i det faktiska livet som vi lever här och nu. Ja hur skulle förresten en sådan ”kamp” se ut som är helt skild från det myller av frågor (men för närvarande alltför svaga rörelser) som det handlar om?

Därför deltar vi och stöder klimatrörelsen och alla krav som flyttar fram positionerna i klimatfrågan. Eftersom förslagen till lösningar är många och ibland står mot varandra så tänker och funderar vi, deltar i diskussioner och utvecklar svar tillsammans både inom vänstern och den breda klimat- och miljörörelsen.

Vi sitter inte och väntar. Vi ser att det går att nå resultat men vi ser också det starka motståndet. Vi ställer naturligtvis inte några krav på att alla andra som finns i eller stöder klimatrörelsen och klimatkraven ska omfatta våra uppfattningar om kapitalismen. Däremot ser vi och påpekar hur de stora bolagens vinstintressen krockar med de mångas intressen även när det gäller klimatfrågan. Vi kämpar också för att klimatomställningen måste ha ett socialistiskt rättviseperspektiv. Att det är de värsta utsläpparna som måste avstå. Eller att människor som förlorar jobb inom fossilindustrin måste få solidarisk hjälp av samhället till att ställa om till nya jobb och arbetsuppgifter.

När Pollin säger att vi inte har ”tid för omstörtning” förstår jag helt enkelt inte vad det är han menar. Vilka delar av dagens moderna vänster ägnar sig åt något som skulle kunna kallas ”omstörtning”? För mig låter det mer som någonting från en helt annan tid.

Klimatkrisen är en helt överordnad fråga för mänskligheten. Jag håller därför även med UNT:s ledarskribent då hon skriver att ”klimatet är viktigare är kapitalismkritik”. Men det betyder inte att jag ser något skäl att ge upp min kritik mot kapitalismen. Jag kan inte se att det på något sätt skulle gynna rörelsen eller kraven. Tvärtom.

Det vi vet om framtiden är vad vetenskapen kan berätta om vad som kommer ske ifall vi inte stoppar den globala uppvärmningen. Annars vet vi inte mycket om framtiden. Vi vet att motkrafterna är starka. Vad som kan eller kommer att uppnås i form av klimatomställning eller samhällsförändringar vet vi inte. Men en sak tror jag vi kan veta säkert. Utan mycket stora och starka demokratiska, folkliga rörelser går det inte att motverka varken klimatkrisen eller hotet från nya tyranner. Här har en demokratisk anti-kapitalistisk vänster en viktig roll att fylla.

USA:s vänster måste kavla upp ärmarna!

Detta är en artikel av Peter Widén skriven för eFolket som jag fått tillåtelse att publicera. Widén är pensionerad metallarbetare som tidigare skrivit här på bloggen. Han arbetar för närvarande på en längre text (ebok) om USA:s historia och frågeställningen hur den svarta befolkningen efter slaveriet kunde gå ”från att ha rösträtt, rörelsefrihet och till och med politiskt inflytande i  stater som South-Carolina och Mississippi i 20” år till att kastas ner i ”politisk maktlöshet och socialt i ett  tillstånd av semi-slaveri och inom vissa områden rent slaveri?”

Här kommenterar Peter Widén läget i USA efter valet och vänsterns uppgifter:

Glädjescener utspelar sej nu på många ställen i USA. Människor, inte bara i USA, har all rätt att dra ett djupt andetag och känna att det faktiskt är lättare att andas efter utgången i det US-amerikanska valet. Trumps fall från makten är en framgång värd att fira.

Innan jag går in på vad vi har att vänta oss av det nya demokratiska ledarskapet, låt oss reflektera lite över republikanerna och Trump.

Det som hände i detta val kan inte entydigt beskrivas som ett nederlag för Trump och republikanerna. Antalet som röstade på Trump förra veckan jämfört med när han vann valet 2016 ökade med flera miljoner. Sanningen är att en enda presidentkandidat i USA:s historia har fått fler röster än de 71 miljoner Trump nu fick. Denne ende kandidat är Joe Biden som i förra veckan fick 5 miljoner fler röster än Trump. En stor del av USA:s befolkning röstade för den politik som Trump står för. Republikanerna ökade sin andel i representanthuset. De höll ställningarna i senaten (Vi väntar fortfarande på exakt resultat i senatsvalet i Georgia)

Trump påstod i sitt bittra tal efter valet inte bara att han fallit offer för valfusk. Han påstod också att Demokratiska partiet representerade media , techföretagen och de rika, medans han själv representerade den hårt arbetande amerikanen. Detta är bild han försöker sälja in. Och man måste säga att med tanke på hans bakgrund som krängare av fastigheter och född in i rikedom så har han lyckats bra med denna falska marknadsföring.

När Trump vann 2016 var det framförallt för att han lyckades mobilisera den traditionella republikanska väljarkåren. Småborgare och storkapitalister, religiösa fundamentalister och rasister.

Men han lyckades också göra inbrytningar i arbetarklassen. En del av dessa var de som drabbats hårdast av kapitalismens kris och av utflyttning av industrier.

Härom veckan hörde jag ett tragiskt inslag på radions P1. Inslaget handlade om Harlan County i Kentucky, ett kolgruvesamhälle i Alleghany-bergen. Området har en lång historia av klasskamp under 1900-talet. Barbara Kopplers dokumentärfilm ”Harlan County, USA” öppnade ögonen på många inom min generation för den US-amerikanska arbetarklassens hårda historia.

I radioprogrammet berättade en kvinna, dotter till en gruvarbetare att nästan alla i Harlan röstade på Trump och dessutom att nästan alla gick på droger. Själv arbetade hon nu på en hamburgerbar.

9363 hade röstat på Trump/Pence , 1491 på Biden/Harris.

Gruvdriften liksom befolkningsmängden har gått kraftigt tillbaka. 1950 var invånarantalet något över 71 000. År 2018 var man nere på strax över 26 000.

Liksom på många andra ställen i USA har Harlan county haft en historia av hård klasskamp, ofta våldsam. Men akilleshälen var och är den politiska nivån. Frånvaron av en vision om ett alternativt samhällssystem och frånvaron av en politisk rörelse som bär upp en sådan vision. Frånvaron av en socialistisk arbetarrörelse. När den fattas kan arbetares politiska förhoppningar gå i helt motsatt riktning. Hopp om att de företag man säljer sin arbetskraft till ska ha framgång. Ett hopp om en åter blomstrande kapitalism där utrymme för lönekrav åter kan finnas.

Harlan County 1930-talet

Och i en situation där det demokratiska partiets etablissemang så öppet vänt krisindustriernas arbetarklass ryggen kan till och med en fastighetskrämare från New York City få ett röststöd när han lovar kolindustrins återhämtning. I Harlan County röstade 72 procent på John McCain/Sara Pahlin mot 26 procent för Barrack Obama/Joe Biden 2009. Mitt Romney fick 71 procent mot Obamas 17 och Trump 85 procent mot Hillary Clintons 12.

Och det är inte bara i krisområden med hög arbetslöshet som Trump fått arbetarröster. Förhoppningen att denna ”Businessman” ska få ekonomin att rulla har hos många trängt undan det faktum att han står för en mot arbetarbefolkningen djupt fientlig politik. Det gäller sjukvården, sjukförsäkringar, arbetsmiljön, miljöskydd, klimat, skatter, utbildning, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet för kvinnorna etc. Hans djupt auktoritära sätt att regera på liksom hans hat mot allt som luktar socialism och hans konsekventa sökande efter att splittra arbetarna utifrån rastillhörighet och födelseort borde göra honom totalt omöjlig. Men så är det alltså inte.

Donald Trump framställer sig som arbetarklassens försvarare. I själva verket är hans politik djupt skadlig för arbetarklassen. Hans verkliga bas är i själva verket borgarklassen, småborgare så väl som storkapitalister. De har fått de skattesänkningar de önskade och de uppskattar också hans motstånd mot offentlig sektor och reformer inom skolväsen och sjukförsäkringssystemet. Liksom hans invandrarfientlighet och rasism. De evangeliskt kristna, en stor grupp i USA, röstade till 90 procent på Trump 2016. De är fundamentalister, bokstavstroende, och därmed tränade i att okritiskt tro på vad överordnade påstår oavsett rim och reson. Och han har stöd bland det stora flertalet ”White supremacists”, anhängare av vit överhöghet. Dessa finns rikt representerade bland kristna fundamentalister och andra anti-intellektuella riktningar. Olika krafter som förnekar eller struntar i klimatförändringarna är också på hans sida. Liksom fullständigt galna konspirationsteoretiker. Mäktiga allierade är också den pro-israeliska lobbyn.

Bernie Sanders har gratulerat Joe Biden och Kamala Harris till att ha besegrat Donald Trump. Han betecknade det gångna valet som det viktigaste i modern US-amerikansk historia. Folkets demokratiska rättigheter stod på spel. Sanders sa också att miljoner gräsrotsaktivister hade gjort segern över Trump möjlig. Och han slog fast att det viktiga nu är att få alla att förstå att vi inte kan gå tillbaka till det som varit. Det måste vara slut på de stora företagens och lobbyisternas makt. Vi har ett stort arbete framför oss men låt oss nu glädjas åt det vi åstadkommit. Sanders menade att våra barn och barnbarn kommer att vara tacksamma för det vi gjort.

Sanders-Biden

Det steg som nu tagits har varit viktigt. Och visst var Bidens presskonferens en lättnad för alla som i fyra år fått stå ut med Donald Trumps egotrippade och aggressiva uppträden. Äntligen ett civiliserat samtal. Men Biden/Kamala kommer inte att vidta de åtgärder som Bernie Sanders pekade på. Att bryta upp och lämna det samhällssystem där giriga storföretag och Wall Streets spekulanter styr. Att etablera en hållbar miljö och klimatpolitik som kräver att ekonomin inte styrs av profitjakt. En värdig sjukvård och ett värdigt sjukförsäkringssystem som kräver att samhället tar över och ett slut på privat vinstjakt.

Den rörelse som måste skapas måste domineras av de radikala gräsrotsaktivister som idag har fått nog. När Melania Trump häromdagen anklagade Joe Biden för att vara socialist svarade han med den retoriska frågan: ”Ser jag ut som en radikal socialist”. Nej kanske inte det. Och varken Harris eller Biden har velat ta avstånd från fracking (en speciellt skadlig form av oljeutvinning ur skiffer genom hydraulisk sprängning). Inte heller har de ställt upp bakom de progressivas New Green Deal (ett radikalt miljöprogram) och de har också kritiserat Sanders sjukförsäkringsprogram och program för fri utbildning som varande allt för kostsamt och orealistiskt. Listan kan göras lång.

Bekymmersamt är också deras tal om enighet. ”Inga blå och röda stater utan Amerikas Förenta stater”. Om det betyder att man ska vinna över människor så är det okej. Men om det betyder att lägren ska finna varandra i en kompromiss är det inte det. Trumpismen och allt den står för måste besegras och begravas.

Så låt oss sammanfatta: Ett nödvändigt steg har tagits. Inga kompromisser med Trumplägret. Inga steg tillbaka. En rörelse måste ställas på fötter som leder långt bortom det demokratiska parti-etablissemangets horisont.    

Men vad är då antisemitism – och vad är inte antisemitism?

För ungefär två veckor sedan skrev jag om antisemitismen som ”ett dödligt gift”. Det var med anledning av fallet Hamid Zafar som bland olika typer av reaktionära uppfattningar även uttryckt antisemitism.

Svensk antisemitism

Men vad menas då med antisemitism? Jag känner mig tvungen att skriva detta med anledning av det som nu händer i det brittiska Labourpartiet. Men först själva begreppet och vad det innefattar. Och låt oss då först stanna i Sverige och gå till Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). På deras hemsida finns en genomgång av begreppet. Den inleds så här:

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Exempel på antisemitism. Frankrike

Det är en bra definition. Det är också en definition som i huvudsak skulle kunna användas för att beskriva andra typer av rasism. Texten fortsätter med att gå igenom och förklara själva ordet, resonera om hur antisemitism kan förklaras och hur den yttrat sig i den moderna historien. Texten tar också upp olika stereotyper som är typiska för just denna rasism som legenderna om ritualmord (dödande av kristna barn) och brunnsförgiftningar eller myterna om den penningdyrkande och snåle juden. eller den om den judiska världskonspirationen.

Texten behandlar också frågan om förhållandet mellan antisemitism och kritik mot staten Israel. Där skriver man att:

Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande.

Det är bra, och det skiljer enligt min erfarenhet SKMA från en del av dem som kallar sig ”Israelvänner” som konsekvent avvisar all kritik mot den israeliska statsledningen som just antisemitism. En sådan person är till exempel kristdemokraten Adaktusson som för några år sedan menade att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Så det finns skillnader och denna markering är viktig.

SKMA tar vidare upp ”gränsen mellan kritik och fördomar” och menar att den överskrids:

… när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rastiska framställningar av judar

Även här håller jag med. Speciellt måste vi som kritiserar Israel och stödjer palestiniernas rättigheter vara uppmärksamma på sådant.

Jag instämmer också när man skriver att: ”slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik”. Samtidigt måste jag säga att just det är ett grepp som också används av en del s.k. Israelvänner som inte heller kan eller vill göra någon skillnad mellan staten Israel, israeler och judar.

Men däremot blir det mer problematiskt när man skriver att det också finns ”en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk ….”.

Det här är ett helt abstrakt resonemang som helt bortser från den faktiska historien och framväxten av den nuvarande staten Israel. Resonemanget bortser ju från att staten Israel upprättades på bekostnad av ett annat folk, de palestinier som bodde i området innan men fördrevs därifrån. Liksom de 4,8 miljoner som lever i Gaza, Västbanken och östra Jerusalem eller de 1,2 miljoner som idag lever som andraklassens medborgare inom staten Israel. Hur vi ska förhålla oss till detta idag finns det olika uppfattningar om. Men att inte erkänna detta övergrepp och se problemet med denna fortgående etniska rensning, detta eskalerande våld och förtryck och den rasism som riktar sig mot palestinierna, det är för mig obegripligt.

Fördrivningen av palestinier 1948

När det gäller att erkänna olika folks rätt till självbestämmande så är min egen uppfattning att kampen för rätten till eget språk och egen kultur är en nödvändig del av kampen för all mänsklig frigörelse och demokrati. Men den rätten måste kunna förverkligas utan upprättande av nya stater. Speciellt om dessa stater bygger på tanken om att en nation = (bara) ett folk, eller sker på bekostnad av andra folk.

Ilan Papés bok ”Den etniska rensningen av Palestina”.

Jag anser alltså att SKMA tyvärr beskriver frågan på ett felaktigt sätt. Ett sätt som leder till att de som kritiserar Israel som ett kolonialt och rasistiskt projekt kan betecknas som antisemiter. Det innebär att till exempel den judiske historikern och statsvetaren Ilan Papé (som tvingades lämna Israel 2008) som skrivit om den etniska rensningen och som förordar ett demokratiskt Palestina för både judar och palestinier, hamnar i den kategorin. Jag håller alltså inte med här.

Om du vill läsa mer om dessa frågor och mina uppfattningar om dem så finns det en hel del artiklar på bloggen under kategorin Palestina/Israel, till exempel en artikel från 2011 om filmen Gazas tårar där jag tar upp dessa frågor i kommentarsfältet.

Men Corbyn då?

Nu nås vi av nyheten att den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn blir avstängd från partiet med hänvisning till en rapport om antisemitism i partiet under den tid då han ledde det. Tyvärr ser jag att ETC:s ansvarige utgivare Andreas Gustavsson tycker att detta är ”rätt beslut”. Själv tror jag inte på beskyllningarna om antisemitism mot Jeremy Corbyn. Jag har inte sett några övertygande argument för det. Istället tror jag att detta handlar om att den högerfraktion med Keir Starmer i spetsen som tagit över ledningen i Labour använder detta för att komma åt Corbyn  och vänstern inom partiet.

I ett uttalande med anledning av den rapport som ligger till grund för avstängningen säger Corbyn själv att:

Antisemitismen är absolut motbjudande, felaktig och ansvarig för några av mänsklighetens största brott. Som ledare för Labourpartiet var jag alltid fast besluten att eliminera alla former av rasism och utrota antisemitismens cancer. Jag har kämpat för att stödja judiska människor och samhällen hela mitt liv och jag kommer fortsätta göra det.

Jag tror att detta är helt sant. Ett sätt att se det finner du i en artikel på nättidningen eFolket som innehåller en lång lista med ”axplock” över Corbyns livslånga kamp mot antisemitismen med början 1977 och fram till 2019.

Efter att han påpekat att de påbörjade åtgärder för att utesluta antisemiter 2015 – förhindrades av partibyråkratin men började nå framgång 2018 –  säger Corbyn i uttalandet att:

′Den som påstår att det inte finns någon antisemitism i Labourpartiet har fel. Självklart finns det, som det finns i hela samhället, och ibland uttrycks det av folk som ser sig själva som varande vänster. En antisemit är en för mycket, men problemets omfattning var också dramatiskt överskattat av politiska skäl av våra motståndare inom och utanför partiet, samt av mycket av media.

Att läsa vidare

Den som vill läsa mer om dessa beskyllningar mot Corbyn rekommenderar jag två artiklar av Daniel Finn i USA-tidskriften Jacobin magazine från 2018 0ch 2020: Corbyns antisemitism och Corbyns motståndare brände ned huset. De är översatta till svenska på den utmärkta marxistarkiv.

Lag och ordning?

”Lag och ordning”. Smaka på det begrepp som dessa tre ord formar. Vad tänker du på? Högerpropaganda? Mer repression?

Det är precis som med många andra ord eller begrepp så, att de lever sitt eget liv och får en betydelse som egentligen inte finns i orden. TV-orakel som Mats Knutsson säger till oss att det här begreppet är något som fått allt större betydelse för partierna och för hur vi röstar. Det sägs också att när just det här begreppet dominerar i medier och i den offentliga debatten, så är det mest till fördel för partierna på högerkanten. Det beror i sin tur på att högern lyckats få begreppet i sig att stå för en viss syn på vad som avses med ”lag och ordning”.

Högerns syn på ”lag och ordning” ska jag inte ta upp här. Istället tänkte jag fundera lite kring själva begreppet och ifall vi skulle kunna ha ett annat sätt att se på det.

Om vi börjar med ordet ordning så har det ju en mängd betydelser om vi till exempel tittar på synonymer.se. Då är det nästan lättare ifall vi tar de motsatsord som finns där, som:

Oordning, kaos, oregelbundenhet, slarv eller oskick.

Även om vi människor är väldigt olika när det gäller vårt behov av (eller vår förmåga till) ordning, så tror jag att nästan alla när det gäller samhället inte gillar oordning, slarv eller (ännu mindre) kaos. Vi vill helt enkelt ha en viss ordning när det gäller det gemensamma. Jag tror inte heller att det här är något som skiljer sig mellan människor som uppfattar sig som vänster eller höger.

Men lag då? Är det något som främst högern gillar, men vänstern struntar i? Det beror väl på. Innan demokratins genombrott så var lagen, definitivt och helt och hållet, något som högern gillade och som arbetarklassen och den tidiga arbetarrörelsen drabbades utav. I dagens samhälle ser det rätt annorlunda ut. Och vad människor till höger eller vänster tycker om, eller hur de förhåller sig till, olika lagar beror väl på vilka lagar det handlar om. Välavlönade människor med högeråsikter brukar till exempel inte vara så förtjusta i skattelagstiftningen hur de än gynnas av den.

Men låt oss gå till själva grundlagarna och titta på en av dem, den som kallas regeringsformen som handlar om statsskickets grunder och där vi redan i det första kapitlets första paragraf* kan läsa att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Den andra paragrafen i detta kapitel* innehåller en hel del att fundera över. Där står till exempel att ”det allmänna” ska:

  • ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”
  • ”verka för social omsorg och trygghet”
  • ”främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”
  • ”verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”
  • ”verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara”
  • ”motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”

Det låter väl väldigt bra, eller hur? Jag skulle tro att de flesta människor och definitivt alla som räknar sig till vänster tycker att detta är bra saker. Däremot har jag svårare att förstå eller tro på att människor som befinner sig till höger verkligen kan tycka att denna grundlag är bra. Dessutom finns det väl minst sagt en hel del brister när det gäller hur dagens samhälle lever upp till lagen.

För inte är väl alla människor i Sverige trygga när det gäller arbete eller bostad? När det gäller högern har jag inte ens uppfattat att de tycker att det är en uppgift för samhället utan att det är individens ensak om den vill sova under tak eller under en bro.

Och med det som vi nu vet om klimatkrisen, vårt ”fotavtryck” i form av uttag av jordens resurser eller den snabba takten i utrotandet av djur och växter (den viktiga biologiska mångfalden) kan vi då säga att vi främjar en hållbar utveckling ”för kommande generationer?

Och är verkligen demokratin ”vägledande inom samhällets alla områden”? Räknas inte företagen eller finanssektorn till samhället? Vilket demokratiskt inflytande har vi där? Och tycker verkligen högern att demokratin ska utvidgas till HELA samhället?

Likaså finns det väl en hel del problem när det gäller att ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” eller när det gäller att motverka olika typer av diskriminering?

Det finns alltså en mycket stor klyfta mellan verkligheten och det som står i denna lag. Men jag skulle verkligen önska att vi kunde förverkliga denna grundlag. Man kanske kan säga att jag önskar att det i detta avseende blev mer av lag (och ordning).

Lag och ordning!

Genomför regeringsformen 1 kapitlet 2§!

————————————————————————————————

*Regeringsform

1 kap. Statsskickets grunder

1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.

2§ Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).

Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under pseudonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

%d bloggare gillar detta: