Rika och fattiga i Sverige idag

Åt vilket håll tittar vi mest, vi som lever i ett modernt klassamhälle som det svenska? Jag menar, ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva, eller tittar vi uppåt eller neråt? Jag funderar på det efter att ha läst den senaste rapporten från LO om utvecklingen för maktelitens inkomster i förhållande till oss andra. Dessa rapporter som undersöker utvecklingen för ungefär 200 personer inom den ekonomiska, byråkratiska och demokratiska eliten och jämför dem med vanliga löntagare. Årets rapport som är den 19:e rapporten i ordningen heter Maktelit utan markkontakt. Den senaste som jag skrev om och kommenterade här på bloggen var den som kom för två år sedan.

Tyvärr känns det inte som så mycket nytt. Tyvärr för att jag ju gärna skulle ha sett att saker och ting inte bara fortsatte åt samma håll. Men lite också för att det på något sätt känns som om man läser samma rapport åter och åter, bara med lite mindre sifferjusteringar uppåt. Precis som i tidigare rapporter så kan vi se att den relativa klyftan fortsätter att öka. Makteliten har nu motsvarande 19,6 industriarbetarlöner, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”. Och precis som förut är det främst den ekonomiska eliten som fortsätter att dra ifrån. Där var ökningen från 55,1 industriarbetarlöner år 2016 till motsvarande 59,2 industriarbetarlöner år 2017.

Informationen om dessa ökande klyftor i Sverige och i hela världen är ju numera minst sagt riklig. För att nämna några andra så har vi årliga rapporter från Oxfam eller (faktiskt) den globala storbanken Credit Suisse. Dessa ökande klyftor är så uppenbara att det emellanåt går att läsa om dem även i borgerliga dagstidningar eller organ som Veckans Affärer. Men det tycks inte hjälpa.

Nu är det ju dessutom inte bara så att klyftan ökar mellan de flesta och den ekonomiska eliten. Det är också så att de som har de lägsta inkomsterna halkar efter och blir fler. I LO-rapporten går man igenom olika sätt att mäta inkomstskillnader och klyftor i ett samhälle. På slutet av rapporten tar man upp att det också finns:

….inkomstspridningsmått som fokuserar på utvecklingen för de med lägst inkomster i befolkningen. Ett vanligt förekommande sådant mått är andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard – ibland kallat andelen relativt fattiga. Med detta mått studeras andelen av befolkningen som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten i befolkningen.

Medianinkomsten är den inkomst som de flesta ligger kring. Enligt SCB var medianlönen år 2017 26 564 kronor i månaden. De relativt fattiga tjänade alltså istället under 16 000 i månaden. Enligt rapporten var det 14,9 procent av befolkningen som låg på dessa nivåer och som räknas som ”relativt fattiga” år 2017. Denna grupp har också ökat stadigt sedan 1995 då den var lite drygt 7 procent.

Så vartåt tittar vi mest? Naturligtvis ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva på jobbet eller där vi bor. Men är det inte också så att det är lättare att se den ökande gruppen av fattiga än de rika som vi vet finns, men nästan aldrig stöter på. Och att döma av den politiska utvecklingen så verkar det som om alltför många –  ja en växande grupp av vanliga löntagare – tittar på de fattiga inte med solidariska ögon utan med ett ökat förakt. På något annat sätt kan jag inte tolka den tilltagande högervinden av hårdare tag, minskad medkänsla och politiskt beslutade piskor mot de fattiga i samhället. Att sparka neråt och kanske inte direkt slicka, men ändå blunda uppåt, tycks vara det som gäller för alltför många idag. Därför kan den rika eliten sitta lugnt och hånskratta åt alla oss som befinner sig där nere, långt bort från dem.

Alternativet måste vara en politik där alla ska med, ingen ska lämnas efter, och där den stora majoriteten av både låg- och medelinkomsttagare håller ihop om att kräva en omfördelning av samhällets rikedomar. De många mot de få. Det är vänsterpolitik helt enkelt. Annars lär det fortsätta som nu och åt samma håll.

Om fuskande studenter och bristen på skam

Jag hör på nyheterna om fuskande studenter. Tydligen har detta ökat kraftigt på senare år. Mellan 2015 och 2017 ökade antalet avstängningar för fusk med närmare 40 procent på svenska högskolor och universitet. Det handlar om mer gammaldags metoder som fusklappar, men vanligast är tydligen plagiat, där en del av studenterna inte ens själva förstår att plagiat inte är rätt. Sen har vi också de mer moderna formerna där man fuskar med hjälp av nutidens tekniska hjälpmedel. Nyligen kom man på en liga som drivit firman HP-hjälpen och för dyra pengar sålt tekniska fuskpaket i form av modifierade mobiltelefoner till studenter. Polisen har kommit på 100 sådana fall, men tydligen hade ligan dubbelt så många i sitt eget register.

Som alla förstår så innebär ju detta sätta att tränga sig före till olika utbildningar att andra som inte fuskat drabbas genom att inte komma in. Det handlar delvis om mycket kvalificerade och åtråvärda utbildningar, som till exempel läkarutbildningar vid Karolinska institutet och Lunds universitet där studenter ha fuskat sig till sina utbildningsplatser. Idag 7 februari meddelade Universitets- och högskolerådet, UHR, att 22 av dessa 23 studenter blir av med sina provresultat. Detta är bara början. UHR har ytterligare 200 ärenden gällande provfusk att behandla. De studenterna har ingått i ligans ”kundregister”. Beslut om dem kommer att lämnas fortlöpande under våren.

Att de som fuskat på detta vis blir av med sina provresultat är ju självklart. Och om dessa resultat var de som låg till grund för att de kom in på dessa utbildningar så bör de naturligtvis stängas av från utbildningen också. Men nu kommer det intressanta och extra stötande:

Flera av de studenter som dömdes i tingsrätten har överklagat sina domar. Uppenbarligen har de inte några som helst skamkänslor. Förr i tiden var alla möjliga sorters skamkänslor mycket starka på ett sätt som höll folkflertalet (främst kvinnor och barn) nere. Det var naturligtvis inte bra. Men ibland nuförtiden undrar jag om inte den alltmer ruttna moral som sipprar neråt i samhället från samhällstopparna spridit sig så att vi nu istället fått en ökad skamlöshet. (I våras såg jag för övrigt en artikel från Jakob Wallenberg m.fl. där man skrev att vi inte skulle skambelägga flyget….)

Jag tror också att det ökande fusket har att göra med ett hårdare samhälle med större konkurrens och ett skolsystem där provresultat och betyg blivit allt viktigare på bekostnad av lusten att lära och förstå.

Tja, jag kanske är ute och cyklar här. Men stötande tycker jag det är när fuskare överklagar.

Venezuela 2019

Det som vi nu för tiden matas med av de dominerande medierna känns alltmer ensidigt och ytligt i många frågor. Främst gäller det kanske i de utrikespolitiska frågorna, frågor där det stora landet borta i väst fortfarande håller i taktpinnen, trots en av de galnaste presidenter som detta land har haft.

Många saker upprepas ständigt utan att ifrågasättas eller på ett seriöst sätt förklaras. Det senaste exemplet är det som den svenska regeringen och de dominerande medierna säger om Venezuela. Vår utrikesminister ger sitt stöd till en person som utropat sig själv till president (och fått stöd av USA) mot den valde presidenten. Hon slår fast att ”Det var inte fria och rättvisa val. Det har EU konstaterat för länge sedan.”  Därför tycker regeringen att det var ”viktigt att markera”. Jag har inte någonstans sett att regeringen eller andra som hävdar detta förklarat eller visat på vilket sätt det senaste presidentvalet var odemokratiskt eller på vilket sätt ett stöd till USA-marionetten Guaidó skulle bidra till att förbättra situationen i det plågade Venezuela. Därför rekommenderar jag denna artikel skriven av Örjan Appelqvist i The Transnational: Venezuela, demokratin och folkrätten. Klicka, läs och ta in en alternativ analys som till skillnad från det vi matas med förklaras med hänvisning till fakta och källor.

En annan klargörande artikel om detta kuppförsök som jag rekommenderar till läsning är en artikel av Rolf Bergqvist: ”Kuppförsöket i Venezuela” från tidningen Internationalen.

Hoppingivande klimatmarscher runt om i världen

Vi vet att kolet måste stanna i jorden. Vi vet att tiden är begränsad. Denna gigantiska uppgift som mänskligheten står inför känns för många av oss ofta hopplös. Det finns många anledningar till det. Dels naturligtvis att så lite görs i förhållande till det som borde göras även av de makthavare som vet vad som gäller. Men också att mäktiga män runtom i världen rent av förnekar problemen och gör vad de kan för att förvärra dem. Dessutom kan det, för de flesta av oss som är människor

Berlin 25 januari

utan makt, kännas svårt att veta vad vi kan göra eller att veta betydelsen av det vi faktiskt gör. Och ensam är inte stark. Det gäller ifråga om alla stora förändringar. Vi måste bli, vara och känna att vi är många. Så kan vi lyckas.

Samtidigt måste det alltid börja någonstans med enskildas initiativ. Ibland kan oväntade aktioner, organisationer eller enskilda personer bidra till genombrott när det gäller att få igång större rörelser.

I september visade den unga Greta Thunberg med sin skolstrejk ett sådant exempel. Sedan dess manifesteras det varje fredag runtom i Sveriges städer. Initiativet har också (enligt Klimataktion) spridit sig till 32 andra länder runtom på jorden. I november manifesterade till exempel tusentals unga människor i olika städer i Australien. I Tyskland demonstrerade ungefär 30 000 ungdomar runtom i landet för några veckor sedan. Bara i Berlin samlades i fredags ungefär 10 000 och i söndags samlades uppskattningsvis 70 – 80 tusen i Bryssel.

Bryssel söndag 27 januari

Man gjorde det ”för att framför EU-parlamentets fasad visa sin avsky för det politiska etablissemangets totala handlingsförlamning emot klimathotet”, som Le Soir skrev. Det var så många som färdades på olika tåg in till staden att alla inte ens hann fram i tid för manifestationens start. Det var då dessutom den fjärde klimatmarschen under de senaste tre veckorna. Samma dag demonstrerade även 80 tusen människor för klimatet i Frankrike enligt Commondreams. Och insamlingen L´Affaire de Siecle har i Frankrike hittills samlat in 2,1 miljoner namn och siktar på tre miljoner.

Ungdomen visar vägen och det är deras framtid det gäller.

 

En viktig strid för demokrati, föreningsfrihet och schyssta arbetsvillkor

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften

(Regeringsformen kapitel 2 §5)

Så står det alltså i den gällande svenska grundlagen. Men som ofta när det gäller demokratiska rättigheter så visar det sig att det finns brister såväl i verkligheten som i den faktiska uppslutningen kring principerna.

Ett exempel på det är den långa kamp som Hamnarbetarförbundet tvingats driva för att ens få dessa grundlagsfästa rättigheter. Deras motståndare i Transportföretagen har de senaste åren trappat upp konflikten. Och idag inledde Hamnarbetarförbundet  punktstrejker runt om i landet. Transportföretagen svarade direkt med att lockouta (stänga ute) hamnarbetarna.

En viktig del av föreningsrätten är och har varit rätten att bilda fackföreningar. För att en fackförening ska kunna verka och företräda sina medlemmar krävs det att de får sluta kollektivavtal med arbetsköparna, att de får utse skyddsombud och förhandla. För en fackförening som ansluter och representerar hälften av hamnarbetarna i Sverige och i en del hamnar utgör majoriteten, så är det minst sagt rimligt att få sluta kollektivavtal. Men detta vägrar alltså Transportföretagen. De vill istället att Hamnarbetarförbundet ska underordnas Transport och LO.

gårdagens Aktuellt fick vi faktiskt en ganska hyfsad information om  av vad det handlar om genom en intervju med journalisten Hans Bergsten. Han talade om att det ”handlar om rätten att organisera sig så som man själv vill. Man vill välja den som ska representera en, helt enkelt.” Bergsten talade också om att det i hamnarbetarförbundet är medlemmarna som på möten bestämmer om avtal och större beslut. Han kallade detta för ”direktdemokrati”. Jag undrar varför man inte bara helt enkelt kan kalla det demokrati? Att den bristfälliga demokrati som råder i de flesta fackföreningar betraktas som normal demokrati är ju verkligen sorgligt.

Efter detta ställer så programledaren Nike Nylander då frågan: ”Kan man säga att dom är mer radikala än transport?” Tyvärr har ju ordet ”radikal” numera fått en alltmer negativ innebörd (”radikalisering” innebär oftast något reaktionärt och våldsamt). Bergsten svarade att Hamnarbetarförbundet var en ”Kamporganisation”. Även detta låter ju i vår tid av stor glömska omodernt och konstigt. Men en fackförening som inte är beredd att kämpa (vara en kamporganisation) är inte egentligen värt något för sina medlemmar.

På Aktuellt kunde vi också höra Mattias Dahl, vd för transportföretagen säga att ”Det vilar en tung förklaringsbörda på Hamnarbetarförbundet varför man inte antog avtalet”. Men den tunga ”förklaringsbördan” vilar tungt på Transportföretagen som kränker föreningsrätten. Enligt 2 kap 24§ andra stycket i regeringsformen får föreningsfriheten begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Transportföretagen kränker denna rätt. Och LO spelar tyvärr med.

Så här förklarar för övrigt hamnarbetarna själva den senaste striden:

Den 23 januari inleds en rad punktstrejker i landets hamnar. Hamnarbetarförbundet lägger ner arbetet mellan 2 och 4 timmar i flera avdelningar under de kommande dagarna. Samtidigt eskalerar arbetsgivarna konflikten genom att varsla om lockouter som innebär mångfaldigt större produktionsstopp.

Hamnarbetarförbundets syfte med varningsstrejkerna är att få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal som fullvärdig part med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett avtal med rätt att förhandla om medlemmarnas villkor och rätt att delta i skyddsorganisationen med valda skyddsombud.

Hamnarbetarförbundet har strävat efter att teckna kollektivavtal i snart fem decennier, sen fackföreningen bildades. I april 2018 blev situationen akut, då arbetsgivarna genomförde en utestängningspolicy som innebar att all samverkan med förbundet drogs tillbaka. Drygt hundra skyddsombud har förlorat sina mandat att verka för säkra arbetsplatser. Man är nu orolig för att fler allvarliga olyckor och i värsta fall dödsfall ska inträffa.

Ändå väljer hälften av landets hamnarbetare att fortsätta vara medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Det beror på förbundets organisationsmodell, med omfattande medlemsdemokrati. Det är alltid de berörda medlemmarna som bestämmer hur facket ska agera i olika situationer. Det gäller allt från lokala schemaförhandlingar till centrala beslut.

I en tid när högerns olika delar går till frontalangrepp mot såväl fackföreningsrörelsen som olika typer av uppnådda framgångar är en kämpande fackförening som Hamnarbetarförbundet oerhört viktig och förtjänar vårt helhjärtade stöd.

 

Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

”Premiumlägenheter” sa vd:n

Enligt Boverket rapporterade 243 av Sveriges 290 kommuner att de hade bostadsbrist 2018. Ändå har det byggts mycket under senare år, inte minst här i Uppsala. Men nu tycks det som om takten i byggandet minskar trots att det skulle behöva byggas mer. Enligt Sveriges Byggindustrier påbörjades 55 000 nybyggnationer 2018  men prognosen för 2019 är 46 000.

Det som egentligen mest efterfrågas är billiga bostäder och hyresrätter, framförallt tvåor och treor. Här i Uppsala är det också ofta svårt för studenter att få tag i en bostad. Men det är någonting med det här med marknaden som inte fungerar. Då menar jag inte bara det att jag – precis som med till exempel mediciner – inte tycker att en lägenhet bör betraktas som en vara vilken som helst. Det är också det att marknaden så uppenbart inte möter den verkliga  efterfrågan, alltså den som människor uttrycker även om det kanske inte sker via deras plånböcker.

Här i Uppsala har vi ett aktuellt exempel på problemet. I årsskiftet 2016/2017 stängde First Hotel Linné sin verksamhet i det så kallade Klosettpalatset på Skolgatan i Uppsala. Fastigheten köptes för 185 miljoner kronor av Fastighetsbolaget Tobin properties.  På 6 000 kvadratmeter skulle bolaget bygga ett hundratal mindre lägenheter. Men nu var det ju det här med marknaden. Tänkte bolaget bygga billiga hyresrätter till exempel för studenter i Uppsala? Nej, det skulle istället bli ”attraktiva lägenheter”. Så här uttryckte sig den dåvarande vd:n Erik Karlin* när det gällde vilken typ av lägenheter det handlade om:

Vissa vill kalla våra lägenheter för lyxlägenheter, men jag skulle kanske kalla det premiumlägenheter. Vi tror att lägenheterna passar en modern storstadsmänniska.

Dessa ”moderna storstadsmänniskor” finns nog. Men uppenbarligen hade de redan hittat sina ”premiumlägenheter” någon annanstans. De många bostadssökande, som kanske inte tillhör kategorin ”moderna storstadsmänniskor”, utan bara helt enkelt behövde någonstans att bo, har däremot, om de gått förbi fastigheten under de senaste åren, kunnat se ett tomt och alltmer förfallet hus. Några bostäder har det däremot inte blivit. Istället har huset stått tomt i två år.

Häromdagen uttalade sig den nye vd:n Mathias Wallestam till lokalnyheterna om detta. Även han talade om att de ville bygga ”attraktiva bostäder” men, som han uttryckte det:  ”sen ändrades marknaden”. Och därför var det nu ”ett tag kvar innan marknaden är tillbaka till de nivåer och de förutsättningar som vi vill att det ska vara”. Alltså: eftersom de inte fick de vinster som de ville ha så fick huset istället stå tomt och förfalla. De inväntar de ”moderna stadsmänniskor” som söker dyra ”premiumlägenheter”. Under tiden väntar hundra personer som skulle ha behövt en liten lägenhet i en kö någonstans.

Det är någonting med marknaden…..

Uppsala

*Erik Karlin fick sen i september 2018  sparken och lämnade ”med omedelbar verkan”.

Året 2018 här på bloggen

En vecka in på detta nya år tittar jag på vad jag skrivit om under året här på bloggen. Det ger naturligtvis bara en mycket begränsad bild av vad som hände under året. Jag skriver bara ibland och ofta skriver andra det som behöver sägas bättre eller är snabbare på de ”aktuella ämnena”. Jag skriver ju inte heller bara direkt om händelser utan ibland också om sådant som hänt för länge sedan (historia) eller mer allmänna resonemang som t.ex. om ”socialismen”, en artikel som jag tycker står sig.

Händelser som fått mig att resonera/skriva och undersöka under året har till exempel varit det dödliga våldet och diskussionen om brott och straff.

Ett annat ämne som flera gånger fått igång mig detta år –  bland annat på grund av den kristna högerns framstötar – är bristen på verklig sekularisering i Sverige, stödet till religiösa friskolor och vad vi egentligen menar med religionsfrihet.

Frågan om kärnvapnen och kampen för fred har också fått mig att reagera några gånger. Bland annat mot den svenska journalistkårens flockbeteende.

Naturligtvis skrev jag också om den heta sommaren och klimatfrågan.

Den svenska högerns olika delar tog ännu fler kliv åt höger och började svamla om integrationspolitiken samtidigt som de egentligen syftade till assimilation.

EU-frågan aktualiserades, då vi har val i maj och på grund av en debatt om utträdeskravet.

Det mest lästa inlägget under året var – av någon anledning – en inblick i den svenska överklassen via en extrem opinionsmätning.

Krisen i den svenska akademien skrev jag inte alls om och det kommer jag förmodligen inte heller att göra. Men den här bilden sammanfattar nog vad många av oss minns om detta märkliga sällskap:

Jag tackar de av er som läst och de av er som uppmuntrat mig att fortsätta skriva.

 

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

EU, Sverige och vänstern

Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.

Men vi blev ju med i EU och i maj ska vi åter rösta till EU-parlamentet. Efter att vi blev medlemmar i EU har alltfler svenskar blivit positiva till unionen. Enligt olika undersökningar ligger stödet nu på mellan 60 – 68 procent, medan motståndet är på ungefär 18 procent.

Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?

Handlar inte om utträde

Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.

Då och nu

Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati –  det då största rasistpartiet i riksdagen –  var inte mot EU.

Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.

Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.

Kanske rasar EU ihop?

EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”

Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.

Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.

När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.

På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.

Att driva eller tycka

Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt  frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.

Inställningen till och synen på EU

En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.

Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i  det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.

%d bloggare gillar detta: