Martin Luther – uppror, maktpolitik och folkbildning

För 500 år sedan drog den tyska prästen Martin Luther igång det som kom att dela den tidens kyrka  och ledde till skapandet av en ny kyrka. En enorm förändring som haft stor betydelse ända in i vår tid.

Martin Luther

Luther startade det hela med en disputation, en uppsats som har kommit att kallas De 95 teserna på grund av sin utformning. Det brukar sägas att han själv spikade upp dessa teser på Slottskyrkans port i Wittenberg den 31 oktober 2017. Just det är tydligen inte så säkert. Carl Axel Aurelius, som är docent i dogmatik och Lutherkännare, menar till exempel att det inte stämmer efter en källkritisk granskning. Däremot skrev Luther vid denna tid de 95 teser som kritiserade påven och den katolska kyrka som alla då tillhörde. De spreds på ett nytt, snabbare och billigare sätt tack vare den nya tekniken i form av boktryckarkonst och tryckpressar.

I teserna kritiserades avlatsbreven som innebar att man mot betalning kunde få syndernas förlåtelse. Det hade utvecklats till en mycket inkomstbringande verksamhet. Påven Leo X använde sig av avlatsbreven för att dra in pengar till reparation av S:t Peterskyrkan i Rom. Ett stort antal avlatsbrev såldes över hela Europa där kungar och andra dessutom fick procent på försäljningen. Henrik VIII skulle till exempel få 25 procent av försäljningen i England. I teserna kritiserade Luther detta:

  1. Eller: Varför bygger inte påven, som i dag är rikare än den rikaste Krösus, åtminstone denna enda kyrka, Peterskyrkan, för sina egna pengar i stället för att ta pengarna från fattiga troende?

Luther sa också:

  1. Denna otyglade avlatsförkunnelse gör det inte lätt ens för lärda män att skydda påvens anseende mot illvillig kritik eller ens mot lekmännens spetsfundiga frågor.
  2. Till exempel: Varför utrymmer inte påven skärselden enbart för den heliga kärlekens skull och på grund av den djupa nöd som själarna där befinner sig i, vilket vore ett verkligt sunt skäl, eftersom han ju friköper otaliga själar därifrån för usla pengars skull, pengar som ska användas till att bygga en kyrka, vilket är ett mycket tunt skäl.

Luther kritiserar här en sorts urartning inom kyrkan i förhållande till tron. Han menade att ”Guds ord” inte fanns i kyrkans dogmer utan i Bibeln. Anna Törnros skrev i  boken ”Opium för folket” att religiösa rörelser ofta på grund av sin sociala och folkliga förankring haft ”en spänning mellan konservatism och förnyelse” där utopism förenas med ”strävan att återställa och bevara något förgånget. Jesus anknyter till Gamla Testamentets profeter, Muhammed till Abrahams monoteism och Luther till Nya Testamentet. Man griper tillbaka på något äldre för att frambringa något nytt.”(1)

Men det fanns också mer krassa ekonomiska motiv hos Luther och de som stödde honom. Han skrev till exempel också:

Det finns de som beräknar att varje år mer än 300 000 gulden går från Tyskland till Italien…Här kommer vi till kärnpunkten…..Hur kommer det sig att vi tyskar måste finna oss i ett sådant röveri och en sådan utpressning från påvens sida? (2)

Det dröjde bra tre år innan Luther blev exkommunicerad (bannlyst) av påven. Året därpå (1521) blev han också förklarad fredlös av den tysk-romerske kejsaren Karl V. Men alla inom de härskande klasserna ställde sig inte mot Luther. En som stödde honom var ”Fredrik den vise”, kurfurste av Sachsen. På dennes slott levde Luther i säkerhet under ett år då han ägnade sig åt att översätta Nya testamentet till tyska.

Bondeupproren

I England och i Böhmen hade liknande idéer som Luthers, fast mer långtgående, lagts fram redan på 1300-talet av sådana som John Wycliffe och Jan Hus. Framförallt Wycliffe hade mycket radikala jämlikhetsidéer och inspirerade bondeuppror i England 1381. Även på den tyska landsbygden skedde en mängd bondeuppror och regelrätta bondekrig under 1400- och 1500-talet. År 1476 predikade bondeledaren Hans Boeheim för stora folkskaror och samlade en bondearmé på 34 000 man. Den besegrades liksom alla andra uppror och Boeheim brändes på bål. År 1517, samma år som Luthers teser, deltog omkring 90 000 jordlösa bönder i uppror mot överheten.

Thomas Münzer

Mellan 1524 – 1526 rasade det Tyska bondekriget. Den kanske viktigaste ledaren här var den revolutionära prästen Thomas Münzer som efter nederlaget vid Schlachtberg lades på sträckbänken för att sedan halshuggas.

Hur ställde sig då den påvekritiske Luther till dessa uppror? Det finns en del bevarade uttalanden från Luther om dessa uppror:

…ingenting kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en upprorsman. Det är inte mer än rätt att döda en galen hund… (3)

Gud skulle föredra att se staten existera hur ondskefull den än är, framför att tillåta pöbeln att ställa till upplopp (4)

Den som slår ihjäl en upprorsman ….gör vad som rätt och riktigt är…. (5)

Hur ska man förstå att Luther som själv gjort uppror mot påven och blivit bannlyst tog denna ställning? Den ovan citerade Aurelius menar att det berodde på Luthers ”tilltro till Ordet (alltså det som står i Bibeln – min anm.)  och hans fruktan och avsky för anarkin.” Det stämmer säkert. Luther menade ju att Gud styrde genom en uppdelning mellan ett ”världsligt och ett andligt regemente”. Utanför kyrkan och religionen var det de vanliga herrarna som skulle styra. Men jag tror att man dessutom måste se vissa mer krassa realiteter. Enligt Cameron (6) lierade sig Luther med vissa delar av de härskande klasserna, Luther fick ”stöd av stora och medelstora bönder som ville bryta med Rom och slå ner bondeupproret”. Framförallt hade Luther stöd av den ovan nämnde kurfursten av Sachsen. Denne förblev själv katolik, men skyddade ändå Luther som annars kanske gått ett hårdare öde till mötes. Per Svensson som skrivit boken ”Dr Luther och Mr Hydehar sagt att detta stöd handlade om ”maktpolitiska skäl” och att kurfursten ”värdesatte den stjärnglans som megakändisen Luther skänkte hans nyinrättade universitet i Wittenberg”. ”Maktpolitiska skäl” är nog det avgörande ordet.

När det gäller Luthers ställningstagande mot bondeupproret verkar det för mig helt enkelt mest naturligt att tänka att ”man inte biter den hand som föder en” och att detta kan förklara Luthers mycket fientliga  attityd till bondeupproret. Det förklarar också varför Luther till skillnad från sina påvekritiska föregångare lyckades på ett sätt som de inte gjorde. De vände sig mot makten och krossades. Luther lierade sig med en del av makten, lät kritiken stanna inom kyrkan och religionen utan att utvidgas till samhället. Därför lyckades han. Det har på ett avgörande sätt påverkat historien. Och därför har människor i Sverige påverkats  av den protestantiska  istället för den katolska kyrkan under de senaste århundradena. Som Per Svensson påpekar så ”inkorporerades den lutherska läran i staten under en mycket auktoritär period i vår historia, präglad av tankeförtryck och ortodoxi.” Han menar att det å andra sidan kanske just är där ”i vår på det hela taget förtröstansfulla inställning till staten, som det lutherska arvet lever som starkast.” En intressant tanke.

Förtryck och folkbildning

Luther lierade sig med en del av makten och den protestantiska statskyrkan fortsatte också att vara en del av makten. När kungen och de härskande uppifrån bytte Sveriges kyrkliga tillhörighet skedde det också under protester från det vanliga folket. Och under större delen av sin tid som statskyrka från 1536 till år 2000 har kyrkan varit en del av en förtryckande övermakt. Det betyder däremot inte att allt som ingick i detta förmynderi har varit enbart dåligt. Luther betonade ju att alla människor, inte bara prästerna, skulle förstå och läsa Bibeln. Katekesläsandet och husförhören bidrog därför också på ett avgörande sätt till att öka läskunnigheten långt innan de större demokratiska reformerna eller utvecklandet av välfärdssamhället. Läskunnigheten utvecklades tidigt i Sverige. Detta har säkert varit en fördel till exempel i arbetarrörelsens organisering och utveckling.

 

(1) Törnros, Opium för folket (Cavefors 1969) s. 278

(2) Durant, The Story Of Civilization, s. 353

(3) Cameron, Människan och samhället s. 374

(4) Huberman, Människans rikedomar, s. 81

(5) Huberman, s. 81

(6) Cameron s. 373

 

 

Intressant?

Att fira ett folkmord eller urfolkens dag

Klockan två på morgonen den 12 oktober upptäcker Rodrigo de Triana, utkik på Pinta, något som i månskenet ser ut som en vit klippa, och ropar ”Tierra! Tierra!” Land! Land! Kapten Pinzon kontrollerar att det verkligen är land man ser, låter avfyra ett kanonskott som man kommit överens om och minskar segelytan för att låta flaggskeppet komma upp i jämnhöjd. När Santa Maria närmar sig ropar eskaderchefen över de skummande vågorna: Senor Martin Alonso, ni har verkligen hittat land!  ”Femtusen marvedis till er som belöning!…..

Så beskriver Samuel Eliot Morison –  i sin bok ”Christopher Columbus, Mariner” –  ankomsten till den plats som de kallade Hispaniola och senare har ansetts vara San Salvador. Detta har kommit att kallas ”upptäckten av Amerika” och firas fortfarande runtom på hela den amerikanska kontinenten.

Christofer Columbus eller Cristóbal Colón, som var den högste chefen för denna seglats, landsteg från fartyget Santa Maria, det största av de tre fartygen. Han mötte då de människor som för flera tusen år sedan hade invandrat och upptäckt denna kontinent.  Han blev förvånad över invånarnas vänskapliga uppträdande:

Så snart de hade fått förtroende för oss, kom de alla, män och kvinnor, så att ingen, stor eller liten, höll sig undan, och alla förde med sig något att äta eller dricka, saker som de erbjöd oss med stor älskvärdhet….Jag har inte kunnat utröna om de ägde privat egendom, men det tycktes mig att alla fick sin del av allt som någon hade, särskilt när det gällde livsmedel.

Deras uppträdande fyllde Columbus med glädje, ”men det var inte en vänskaplig glädje” skriver Kenneth Neill Cameron i boken ”Människan och samhället”:

Under nära ett år sysselsatte sig bröderna Columbus med att underkuva och organisera folket på Hispaniola för att pressa fram så mycket guld som möjligt. Flera små fort byggdes i det inre av ön och beväpnade soldater sändes ut för att tvinga infödingarna att leverera vissa mängder guld, vid hot att annars bli dödade….En folkräkning 1508 visade att omkring 60 000 av en befolkning som 1492 uppskattades till omkring 250 000 fortfarande levde, men då hade Bahamas och Kuba hemsökts för att skaffa fler slavar. Femtio år senare hade antalet infödda minskat till 500. Den grymma politik som inletts av Columbus och som fortsattes av hans efterföljare resulterade i ett totalt folkmord.

Denna bild av Columbus gärning har också betonats av senare forskning. Columbus och hans efterföljare påbörjade ett gigantiskt folkmord och plundringståg på den amerikanska kontinenten. Eduardo Galeano berättar i boken ”Latinamerikas öppna ådror” att Mexiko före Columbus invasion hade en befolkning mellan 30 och 37,5 miljoner invånare, den andinska regionen ungefär lika många och Centralamerika mellan 10 och 13 miljoner. 150 år senare var dessa människor, azteker, mayas, inkas och andra, reducerade till en spillra på endast 3,5 miljoner.

Trots detta firas Columbusdagen i USA och Spanien varje år den 12 oktober. Det är ett av många uttryck för att det är erövrarnas perspektiv som har fortsatt att dominera. Men den möts också av motstånd både på den amerikanska kontinenten och i andra delar av världen. Istället för att fira 500 år av folkmord uppmärksammas den 12 oktober som Ursprungsfolkens dag. Se denna video från Latinamerikagrupperna i Sverige om detta.

Intressant?

Läs andra bloggar om Latinamerika

Ska det löna sig att arbeta?

Hur ofta har du inte från vissa politiker hört frasen: ”det ska löna sig att arbeta”? Frasen har nog hängt med i några decennier, tror jag. Undrar när den dök upp först. Någon som vet?

En lönsam liten vän?

Frasen brukar mest användas som ett argument för skattesänkningar, mot skattehöjningar eller för att motivera sänkning av någon typ av bidrag/ersättning till människor som inte har möjlighet att få inkomst genom att arbeta.

 

Är allt en fråga om pengar?

Har du någonsin hört någon som invänt mot själva frasen i sig? Som sagt att ”nej jag tycker inte att det ska löna sig att arbeta”? Jag tror inte det. Och det är kanske det som är listigt med den här frasen. Fast egentligen så är det väldigt många människor som arbetar utan att fundera över eller vänta sig att det ska löna sig i någon som helst ekonomisk mening. En mängd arbeten inom folkrörelser, idrottsrörelsen eller olika ideella föreningar och så vidare utförs av människor som gör detta frivilligt och utan att räkna med att det ska löna sig för dem själva. Tack och lov för det. Samma sak gäller för det mesta av allt hushållsarbete som görs. Det är mycket som inte skulle fungera annars. Så i denna mening kan man åtminstone säga att många människor faktiskt inte bryr sig om lönsamheten i förhållande till det som de gör. Inom en del områden har denna typ av ideellt arbete minskat och människor räknar istället med olika typer av ersättningar. Jag vet inte om det obetalda och frivilliga arbetet totalt sett har minskat, men det är fortfarande en mycket stor del av allt arbete som utförs. När det gäller hushållsarbeten så har ju andelen lönearbete ökat bland annat på grund av RUT-bidraget.

 

Lönsamt för några

Men lönsamheten när det gäller arbete syftar ju på lönearbete, arbeten där du säljer din arbetskraft för att få en inkomst som du och eventuella barn ska kunna leva på. Här är det naturligtvis så att vi inte skulle utföra dessa arbeten om det inte lönade sig, om vi inte fick en lön. Men även här är jag övertygad om att det för många finns andra drivkrafter än ”bara” lönen. I en mängd jobb så är det glädjen i jobbet, själva tillfredställelsen med det man gör som är en viktig drivkraft. Tyvärr kan man nog säga att denna drivkraft att arbeta och hela tiden göra sitt bästa även om lönen inte är hög varit en nackdel för många yrken, främst kvinnoyrken inom den offentliga sektorn.

För lönsamheten – hur mycket det lönar sig att arbeta –  den skiljer sig, som alla vet, väldigt mycket mellan olika jobb. Dessutom har dessa skillnader ökat. De som brukar använda frasen om att det ska löna sig att arbeta brukar också egentligen mena att det ska löna sig mycket för några, inte för alla. När frågan om de jämförelsevis låga lönerna inom välfärdssektorn kommer upp brukar de mer tala om att sänka skatterna. Och då mest för dem som tjänar mera inom denna sektor. Men inte om att höja lönerna för de flesta.

 

Lönsamhet som jämförelse

Lönsamhet måste ju mätas på något sätt, till exempel genom att jämföras. Jämförelser mellan olika löner som visar ökande löneskillnader brukar inte tilltala dem som pratar om ”arbetets lönsamhet”. Från det hållet brukar det inte ses som något problem att till exempel en direktör som 1980 tjänade nio gånger en industriarbetarlön idag tjänar 54 gånger industriarbetarlönen. Det som de istället brukar jämföra med är de ersättningar som vi får då vi är sjuka eller arbetslösa. De tycker att dessa bidrag är för höga så att våra drivkrafter för att arbeta inte blir tillräckligt stora. Tanken tycks vara att man själv helt och hållet väljer att arbeta eller gå på bidrag. Men sjukdom väljer du inte, den drabbas du av. Inte heller arbetslöshet är något som de flesta väljer. Naturligtvis finns det enskilda individer som av olika skäl undviker att arbeta eller göra rätt för sig. Det tror jag är oundvikligt i alla system som inte låter den svälta som inte kan arbeta. Möjligheter till fusk går nog aldrig att helt få bort. Men naturligtvis ska det bekämpas. Det gäller till exempel de grova försök till fusk som avslöjats inom verksamhet för personlig assistans.

Men i grunden är jag övertygad om att de flesta människor vill arbeta och bidra. Vara en del av ett arbetssammanhang och känna arbetets värde och tillfredsställelse.

 

Människosyn och klassperspektiv

Det finns i denna tanke att de flesta människor skulle välja bidrag före arbete en mycket mörk och pessimistisk människosyn. Det finns också en så tydlig klassprofil på det här tänkandet. De menar att höginkomsttagare omedelbart får mindre lust att arbeta ifall deras lön minskar eller inte är stor nog på grund av skatteuttaget. Samtidigt så tycker de att arbetslösa, sjuka, fattiga eller nyanlända ska få mera lust att arbeta om deras bidrag sänks. Det är morötter till de mätta och piskor till de hungriga som gäller.

 

Arbetets värde

Men arbetets lönsamhet kan jämföras med en annan sak. Det finns en annan källa till inkomster än lönearbete eller omfördelande bidrag, nämligen inkomster av kapital. Dessa inkomster har ökat något enormt under de senaste decennierna. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Kapitalets andel av det totala värde (som är ett resultat av arbete) har ökat. Internationella undersökningar visar också att det är en trend i hela världen att lönerna inte ökar lika mycket som arbetsproduktiviteten (Se figur).

Det har alltså blivit lönsammare att tjäna pengar på kapital än på lönearbete. Men de som pratar om att det ska vara lönsamt att arbeta har inte några synpunkter på detta. De säger inte att det ska löna sig att arbeta mer än att tjäna pengar på kapital.

 

Lönsamt att arbeta? exemplet London

När människor som arbetar ändå är fattiga så kan man också undra vad frasen om det lönsamma arbetet betyder för dem. I, Storbritannien, ett land som styrs av några kompisar till vår svenska ”Allians”, är det så för många människor. Enligt en artikel i The Guardian så lever 2,3 miljoner människor i huvudstaden London i fattigdom. Av dessa fattiga är det 58 procent som lever i hushåll där en eller flera arbetar och har inkomst.

 

Talet om att det ska vara lönsamt att arbeta är som enskilt uttalande svårt att motsäga. Men jag tycker alltså att när man funderar på vad det egentligen står för så kommer en del mindre sympatiska saker fram:

  • Synen att pengar är eller bör vara den enda eller avgörande drivkraften även för människor som har det bra ekonomiskt.
  • Det som frasen döljer att det är så olika lönsamt att arbeta.
  • Att skattesänkningar sätts istället för lönekamp.
  • Den bygger på en mörk och negativ syn på människor som ovilliga till arbete om de inte antingen premieras för det om de är högavlönade eller straffas till det om de är lågavlönade.
  • Frasen jämför aldrig lönen för arbete med inkomster av kapital eller ifrågasätter ökningen av kapitalinkomster på bekostnad av andra inkomster.

 

 

Intressant?

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

Bildkonst i Uppsala och kyrkan mitt i byn

Sedan jag flyttade till Uppsala för drygt 15 år sedan har jag besökt en kyrka mer än jag någonsin gjort i hela mitt tidigare liv. Inte så att jag som icke troende haft eller har något generellt emot kyrkor. Som byggnad, som estetisk upplevelse, som kulturhistoria eller bara som ett icke-kommersiellt vilorum kan jag uppskatta många kyrkor. Religiösa ceremonier har jag däremot lika svårt för att delta i som en högermänniska har för att delta i ett socialistiskt 1 maj-tåg.

Men i Uppsala har det varit just en speciell kyrka som jag gått till, nämligen Missionskyrkan, som blev klar som byggnad på sin nuvarande plats 1983. Och bara en gång handlade det om en sorts gudstjänst. Det var då ett helt demonstrationståg mot Israels pågående massaker av Gaza tågade in i kyrkan för en gemensam ekumenisk kristen-muslimsk freds-gudstjänst. Missionskyrkan i Uppsala är en mycket öppen kyrka. Här ryms förutom det som man kan förvänta sig i en kyrka (”kärnverksamheten”) en mängd olika aktiviteter av olika slag.

I mitt fall har det som dragit mig dit handlat om en mängd av föredrag och möten under årens lopp kring frågor som handlat om solidaritet, rättvisa och fred. För dessa frågor har Missionskyrkan i Uppsala alltid varit öppen.

Den som vill få en liten glimt av allt sådant som skett under en lång följd av år kan göra det genom att se en fin liten utställning som heter Uppåt väggarna. Den är gjord av konstnären Kees Geurtsen och visas just nu i Missionskyrkan fram till den 22 oktober. Bilderna/affischerna har ett speciellt intresse också eftersom de är handgjorda i en teknik som användes innan det moderna datorbaserade sättet att göra affischer. Dessa äldre tekniker tillförde – tycker jag –  en estetisk dimension som tyvärr inte finns i de moderna affischerna.

Vid invigningen av utställning i söndags berättade Kees lite om affischernas tillkomst och den tid då de användes mycket mer i det offentliga rummet. Han berättade också om hur han lärde sig tekniken av en annan Uppsalakonstnär Adrian Hocoop, vars affischkonst från 1960- och 70-talet jag skrivit om här på bloggen för några år sedan.

Om du vill ta del av ytterligare arbeten av Kees Geurtsen så kan du gå till Missionskyrkan nu på torsdag den 5 oktober då Kees berättar om och visar satirteckningar från tre decennier.

 

                                  Plats: Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40

                                  Tid:  Torsdag den 5 oktober kl. 19:00

 

Uppsala

 

Intressant?

Sagt av andra om det antifascistiska motståndet i Göteborg

Åtminstone tre saker tycks vara helt klara efter den uppmärksammade helgen i Göteborg:

  • Nationalsocialisterna i NMR misslyckades främst genom att de bara förflyttade sig mellan två ICA-butiker och genom att de var betydligt färre (500) än de själva räknat med.
  • Kanske 10 000 göteborgare samlades i fredliga och framgångsrika manifestationer mot nazismen.
  • Dessa många fredliga människor bidrog till att stoppa NMR-tåget.

Hur detta gick till beskrivs i en artikel av läraren Andreas Magnusson i det utmärkta Magasinet Para§raf:

 Eftersom de inte ville och vågade gå förbi den stora demonstrationen på Heden och de motdemonstranter som ställt upp längs den planerade rutten valde de att försöka forcera polisens avspärrningar. De ville till varje pris bort från vägen mot oss motdemonstranter och ta sig till Bokmässan…… Det stoppades av helt vanliga människor och en tidigare hårt kritiserad polis som trots allt bestämt sig för att göra sitt jobb och dessutom gjorde det bra.

 

Ytterligare informationer

Bra och initierad information om vad som hände kan den få som inte redan läst/läser bloggen Svensson. Den är skriven av Anders Svensson en gammal göteborgsaktivist med lång erfarenhet och stor kunskap både vad gäller organisering, demonstrerande och samarbete med polisen.

Till exempel menar han att det är de olika delarna av vänstern i Göteborg som var de främsta organisatörerna i denna demokratiska aktivitet. Han tar också upp frågan om ”vänstervåldet” som dels tycks ha haft en i förhållande till den mediala förhandsbilden begränsad roll. Dessutom tycks det gå att visa på att en del av dessa våldsverkare inte var omedvetna provokatörer utan personer närstående NMR som uppträdde under falsk flagg. Samma sak hävdar för övrigt Maria Robsahm på facebook där hon visar att ”en av dem som stod längst fram i gruppen maskerade demonstranter utanför Liseberg”  identifierats som antisemiten Bechir Rabani ”med starka kopplingar till den högerextrema kretsen kring NMR”.

 

Övrigt att notera

Den liberalkonservativa skribenten Margit Richert riktar i Svenska Dagbladet kritik mot sina egna inom högern:

Som högeranstruken har jag den senaste tiden fått skämmas mer än en gång, när meningsfränder och bekanta slagit knut på sig i sin vägran att smutsa ned sig med banaliteter som att ”ta avstånd”. Det förutsätts så självklart att man är mot nazism att man vägrar att ens komma nära träcket.

Det är förstås en hedervärd taktik, om man tycker att kampen mot socialismen går före allt annat, även de dagar då nazister marscherar. Återstår så för oss andra att spotta i nävarna och hjälpas åt. Från von Papens arvtagare lär vi inte få någon hjälp.

 

En av de högerpersoner (moderater) som däremot aldrig skäms men som borde vara en skam för högern är Hanif Bali. Naturligtvis utmärker han sig även denna gång. I detta fall genom att försöka smutskasta de antifascistiska demonstranterna genom att publicera en bild från kravallerna i Göteborg 2001.

En bloggare som utmärker sig genom en lika avvikande som märklig analys av helgens händelser i Göteborg är Lindelöf som har en artikel med rubriken: ”Demokratins motståndare vann idag”. Enligt den analysen skulle det alltså varit en framgång för demokratin om nationalsocialister under de givna omständigheterna kunde marschera som de ville. ”Jan Myrdal-vänstern” borde kanske inte göra en förvånad men lyckas även denna gång.

 

Intressant?

Det nationella avskiljandets väg

Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok……

Ur resolutionen från Andra Internationalens kongress 1896

Så uttrycktes en gång i tiden den internationella arbetarrörelsens syn på frågan om nationers rätt till självbestämmande. Man talade alltså då för 121 år sedan om rätten till nationellt självbestämmande som en princip. Trots det vet vi att den nationella frågan kom att dela arbetarrörelsen och dess ledare kring olika analyser och ställningstaganden. Det gällde såväl konkreta ställningstaganden och praktisk politik som teoretiska analyser.

Men mycket har hänt sedan dess. Många nya nationer har uppstått både i Europa och i tidigare koloniserade länder i Afrika och Asien. Och ännu tycks inte den ”nationella frågan” kunna avföras från dagordningen.

Nu i dagarna har vi två aktuella folkomröstningar om avskiljande. En som genomförts i den kurdiskt dominerade delen av norra Irak och en som planerar att genomföras i Katalonien i Spanien idag.

Hur ska man se på dessa folkomröstningar i två områden som skiljer sig åt på en mängd sätt?

Situationen skiljer sig mycket mellan dessa områden, men i bägge fallen tycker jag det är självfallet att vara för olika folks demokratiska rätt till eget språk och egen kultur. Där precis som på andra håll.

Dessutom är det inte bara odemokratiskt utan dessutom dumt att motsätta sig själva rätten att rösta om denna fråga. När det gäller den spanska statens alltmer repressiva sätt att förhålla sig till den katalanska folkomröstningen, så tror jag att det bara har ytterligare stärkt önskan om att avskilja sig från den spanska centralmakten. Centralregeringen i Bagdad i Irak motsatte sig också både den kurdiska regionens omröstning och dess resultat, men lyckades inte hindra dess genomförande. Men vad som kommer hända om kurderna går vidare återstår ju att se. Här spelar också den reaktionära Erdogan-regimen i Turkiet en viktig och olycksbådande roll.

 

Men att tycka att folk ska ha rätt att rösta om frågan och även avskilja sig i egna nationer är en sak. Det behöver inte betyda detsamma som att tycka att det är den klokaste vägen att gå. Och jag måste säga att jag är minst sagt tveksam till avskiljandet som den bästa lösningen i de flesta fall nu för tiden.

Att ta ställning för och se det som ett framsteg när olika förtryckta nationer gjorde sig fria från kolonialismen var lätt. Men vi har sedan dess sett många exempel både på nya olösta nationella frågor och nytt förtryck. Många gånger har detta haft att göra med de konstlade gränser som kolonialmakterna lämnade i arv. Men jag tror inte att problemen bara kan förklaras med det utan kanske också med hela den nationella frågeställningen och tanken om ett folk i en nation. Vi har sett en mängd exempel på oerhört tragiska uppdelningar där skapandet av nya nationer lett till etniska rensningar och folkmord.

Vilka frågor ska ett avskiljande lösa? Här finns det nog olika svar. Och i vissa fall gillar jag inte ens svaren. Det gäller till exempel de katalaner som vill skilja sig från Spanien för att deras region är en mer välmående region som inte vill bidra till de fattigare delarna. Liknande argument har ju hörts i andra delar av Europa som till exempel norra Italien. Lika osympatiskt reaktionärt och egoistiskt där.

Men de viktiga argumenten handlar naturligtvis om sådant som rätten till den egna kulturen och språket. Det är viktiga demokratiska rättigheter, värda att kämpa för och viktiga att stödja för alla socialister. Men förutsätter de ett nationellt avskiljande? Och riskerar inte ett avskiljande att leda till andra problem, nya motsättningar och nytt förtryck? Är det inte i dagens värld klokare att kämpa för dessa demokratiska rättigheter inom de existerande staterna/nationerna än att slåss för upprättande av nya nationer grundade på etnicitet? Nationellt förtryck leder till nationalism. Men visar inte de senaste decenniernas erfarenheter att nationalismen i de flesta former (om inte alla idag) är en återvändsgränd?

Marx skrev någon gång att ”arbetarna har inget fosterland”. Om jag förstått det rätt så menade han med detta att arbetare i alla länder har gemensamma intressen och att dessa borde vara starkare än nationsgränserna. I dagens värld är det dessutom så många frågor som helt enkelt inte går att lösa utan globala överenskommelser och beslut. Klimatfrågan är väl här en av de mest uppenbara. Den långsiktiga utopin borde fortfarande vara en (socialistisk) värld utan gränser, men där olika kulturella, språkliga, nationella och andra uttryck fritt får blomstra sida vid sida utan att trampa på varandra.

 

PS: Jag medger att dessa resonemang är mycket allmänna och inte behandlar den specifika situationen varken i Katalonien eller Kurdestan. Därför hoppas jag på kloka synpunkter i frågan både från de som håller med, de som inte håller med och de som kan tillföra mer konkreta och detaljerade kunskaper.

 

 

Intressant?

Att ta avstånd eller samarbeta – var går gränsen?

Förra helgen demonstrerade 3500 personer mot Nato och militärövningen Aurora i Göteborg. Tyvärr  har detta fått mindre uppmärksamhet än den lilla gruppen av nationalsocialister som prövade polisen i Göteborg  samma helg.

Bakom demonstrationen  stod ett 30-tal olika organisationer. En av dessa organisationer var Kommunistiska partiet.

När frågan om Nato och denna militärövning diskuterades på Aktuellt den 18 september mellan Jonas Sjöstedt och Annie Lööv tog frågan om KP:s deltagande i demonstrationen en oproportionerligt stor roll. Programledaren initierade detta genom att säga att Vänsterpartiet demonstrerade tillsammans med kommunistiska organisationer. Därefter frågade han: ”är det ett lämpligt sällskap för Vänsterpartiet?

Nej, svarar Sjöstedt, det är ”grupper som står för en unken syn”.

Pressad av programledaren – som uppenbarligen tyckte att detta är en lika viktig fråga som diskussionen om själva sakfrågan – sa Jonas Sjöstedt sedan tre gånger att ”det hade varit bättre om de (alltså KP) inte varit där”.

Jag tycker inte att det här är något bra svar på frågan. För KP var ju där och bidrog till att genomföra denna demonstration. Det finns en mängd av skilda uppfattningar mellan de drygt 30 organisationer som stod bakom demonstrationen och i varierande grad bidrog till att den genomfördes. Så varför är just skillnaden i synsätt gentemot KP speciell?

Själva idén med att genomföra samlade demonstrationer kring begränsade frågor är ju att samla människor med i övrigt skilda uppfattningar, men som kan enas kring det som själva manifestationen handlar om. Jag har, här i Uppsala, varit med på och organiserat demonstrationer som gällt försvar av en humanitär flyktingpolitik tillsammans med liberaler trots att jag är djupt oenig med dem i en mängd grundläggande frågor. Det finns rörelser som stundtals kan vandra tillsammans och åt samma håll, trots att de i det stora hela kämpar för helt olika typer av samhällen.

Naturligtvis finns det sådana organisationer som man inte kan eller bör samarbeta med under några omständigheter. Jag kan till exempel inte se några typer av demonstrationer eller organisationskarteller där vi skulle kunna samarbeta med extremhögern. Detta var aktuellt i rörelsen mot svensk EU-anslutning, där man tog in en passus i programmet som uteslöt möjligheten för högerextrema rasister att ansluta sig. Rasisterna sa också nej till EU, men deras nej var ett helt annat än vårt. Även om det naturligtvis även inom rörelsen mot EU fanns olika skäl eller betoningar i motståndet så passerades inte någon gräns på samma sätt som i förhållande till rasisternas nej till EU. Där behövde en gräns dras. Enligt min uppfattning kunde vi se detta på ett mer direkt sätt i samband med Brexit-omröstningen i Storbritannien.

Men finns det också grupper inom vänstern som vi inte bör samarbeta med? Ja. En sådan grupp som jag inte vet om den finns längre var aktuell för några år sedan. Gruppen kallades Revolutionär Front och ägnade sig åt individuellt våld mot olika motståndare här och nu. I Ung Vänster i Uppsala blev en person som heter Malcom Kyeyune utesluten för några år sedan för att han uttryckte sitt stöd för denna grupp. Att denne Malcom sedan fortsatt med att skriva på diverse håll, bland annat i Göteborgsposten, med artiklar som angriper vänstern från höger, borde kanske inte förvåna. Men det är ett annat spår….

Kommunistiska partiet har en syn på Nordkorea, Stalin och liknande fjärran frågor (i tid och rum) som jag på inget vis delar. Men de ägnar sig inte åt någon odemokratisk eller våldsam verksamhet i Sverige. Jag kan inte se att vi inte ska kunna samarbeta med dem i frågor där våra synsätt sammanfaller, som motstånd mot Nato eller nedmontering av välfärden. Jag tycker att vi i dessa samarbeten ska bortse från frågor om Nordkorea eller Stalin. På samma sätt  kan vi bortse från liberalernas uppslutning bakom USA och dess olika anfallskrig i de stunder då vi är överens ifråga om försvar av demokratiska principer. När det händer.

 

Intressant?

Våldsbejakande liberalism och osynliggjorda nazister

Våldsbejakande extremism” är ett av många nya begrepp eller ordsammansättningar som förekommer allt oftare i TV och tidningar numera.

Jag har från början tyckt att det här är ett konstigt begrepp. Varför tillägget ”bejakande”? Varför inte bara våldsam som beskrivning. Alltså ”våldsam extremism”. Jag menar, de grupper som brukar åsyftas bejakar ju inte bara våld, de är direkt våldsamma här och nu.  För det finns en hel del andra som bejakar våld utan att själva direkt utöva det. Ledande svenska liberaler har till exempel ofta bejakat våld. Men det brukar då inte talas om ”våldsbejakande liberalism”.

Skillnaden är förstås att dessa liberaler bejakat våld som utövas av stater. Björklund stödde till exempel USA:s angrepp på Irak 2003 och liberalerna tycker att vi ska låta oss beskyddas av USA:s kärnvapen. Mycket våldsbejakande tycker jag.

Men enligt SÄPO:s definition av ”våldsbejakande extremism” är det ”en person eller grupp” som ”börjar främja olagligt våld i politiskt eller ideologiskt syfte”. Stater och regeringar finns inte med i den definitionen. De internationella lagarna för att förhindra våld (krig) har inte heller lyckats stoppa sådant förödande våld som Irak-kriget gett upphov till.

 

Men vilka är dom då?

Nå, dessa ordvrängerier är kanske rätt meningslösa. Det avgörande är naturligtvis hur vi förhåller oss till fenomenet med ökat våld som motiveras av religion eller politisk ideologi.

Men här finns ett annat och betydligt allvarligare problem. När SÄPO nu skriver om våldsam extremism så riktas sökljuset nu bara åt ett håll. Under rubriken ”Hot och hotbild” på SÄPO:s hemsida talas bara om den typen av våld (terror) som utövas av IS-liknande grupper.

Samma sak på regeringens sida där man talar om inrättandet av ett ”Permanent nationellt centrum mot våldsbejakande extremism” vid Brottsförebyggande rådet.

Söndagskvällens Agenda (17 september) reste frågan ”Hur ska våldsideologin stoppas?” Den våldsideologi man behandlade där var bara den som utgår från våldsamma grupper av IS-typ som motiverar sitt våld med hänvisning till religionen Islam.

Det högerextrema, nazistiska och rasistiskt motiverade våldet nämns inte alls. Varken på SÄPO:s eller regeringens hemsida eller i Agenda. Det är mycket oroande och märkligt. Innan jag går vidare ska jag då säga – för människor som har svårt med att hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt – att jag på inget vis vill lägga ner kampen och arbetet mot olika sorters våldsamma individer och grupper som motiverar sitt våld utifrån Islam.

Men att på detta sätt osynliggöra extremhögern och dess ständigt förekommande hot om våld och faktiska våldsutövande, det är oförsvarbart. Extremhögern och den reaktionära islam-högern förstärker och bekräftar varandra. De är i alla avseenden lika avskyvärda. Vilken av dessa grupper som drabbat flest beror på hur man mäter. Men extremhögern har drabbat många och får inte osynliggöras. Förutom ständiga attacker mot asylboenden (49 stycken 2015 enligt EXPO), ständiga hot mot journalister och politiker och en mängd misshandelsfall och mord under årens lopp (för en genomgång se Motargument) så har vi under det senaste två åren bland annat sett ett brandbombsattentat mot en s-politiker i Skurup, ett brandattentat mot Kvarnby Folkhögskola i Malmö, en sprängd lägenhetsdörr hos en vänsterpartist i Landskrona och flera attentat mot syndikalisternas lokaler i Göteborg. Allt detta uttryck för högerextremt våld.

 

Att regering och myndigheter verkar ha ett ensidigt fokus är ett problem. Som jag skrev om häromdagen så har polisen  uppenbara problem när det gäller att förhålla sig till grupper som personifierar begreppet hets mot folkgrupp. Det blev ännu tydligare när nationalsocialisterna i NMR i söndags värmde upp med en fördemonstration inför den som de redan fått tillstånd till den 30 september. Kanske är det brister i lagstiftningen när rätten att demonstrera krockar med förbudet mot hets mot folkgrupp. Men nog är det märkligt när polischefen i Göteborg efter att tidigare ha gett råd till nationalsocialisterna nu säger att NMR inte uppträdde tillräckligt nazi-liknande för att kunna haffas för hets mot folkgrupp och att deras symbol tyrrunan inte finns med på en lista från 1996 över förbjudna symboler.

Dessutom är det ju så att det finns högerextrema och rasistiska personer inom poliskåren. En av dem som visat sig helt öppet är Peter Springare från Örebro. Han har offentligt gått ut och anklagat invandrarna för att vara skyldiga till försämringar inom välfärden och polisen. Han fick stöd av en facebook-grupp där nationalsocialister var aktiva. Och han har dessutom uttryckt att vänsterjournalister bör ”förintas”. För detta har han fått kritik av både justitieutskottet och statsministern. Hans arbetsgivare anmälde honom. Men inte för hets mot folkgrupp utan för dataintrång. Sparken har han inte fått.

Säkert är polisen liksom många andra offentliga verksamheter underbemannad. Men uppenbarligen finns det en hel del andra problem också.

 

Intressant?

Några goda råd från polisen

Föreställ er att anhängare till den så kallade islamiska staten (IS, ISIS eller Daesh) skulle ansöka om att få demonstrera i någon av Sveriges större städer. Det är svårt att föreställa sig, jag vet, men försök. Föreställ er då också att de skulle marschera förbi en stor kyrka eller en synagoga samt en stor samlingsplats kring litteratur.

Detta kan ju verka magstarkt nog för de flesta. Men försök nu också föreställa dig att polisen som gett tillstånd till denna marsch för IS-anhängare kommer med goda råd. Goda råd till arrangörerna av IS-marschen som går ut på att ge dem tips om hur de ska kunna genomföra den utan att bli stoppade med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp eller uppmaningar till terror. Hur dessa råd skulle se ut är inte lätt att fantisera om. Men säg att de skulle handla om utseendet på demonstrationen. Tänk dig att polisen skulle uppmana dem att inte komma med IS-flaggor, eller andra symboler som skulle göra att polisen måste ingripa mot deltagarna i marschen.

Ja allt detta verkar ju helt sjukt naturligtvis.

Men vad ska man då säga om den demonstration som den öppet nationalsocialistiska organisationen NMR har fått tillstånd till i Göteborg den 30 september? Den sker samtidigt som Bokmässan där deras kompisar kring en alltför omnämnd tidning deltar trots protester. Den kommer också att passera i närheten av synagogan i Göteborg samma dag som den judiska högtiden Jom kippur.

Och vad ska man säga om det brev (se här bredvid) som polisen i Göteborg skickat till NMR där man ger dem tips om hur de ska kunna genomföra demonstrationen utan att bli lagförda för hets mot folkgrupp? Råden är att NMR inte ska uppträda i uniformer, ”uniformt uppträdande” eller använda symboler som får en att tänka på deras historiska idoler de tyska nationalsocialisterna.

Det polisen säger är ju egentligen att utanpåverket är det väsentliga. Men organisationen NMR är en våldsam terrorgrupp. De är anhängare av en folkmordsideologi som innebär att hets mot folkgrupp är helt grundläggande i allt som de gör. Detta förändras inte på något sätt av att de sätter på sig andra kläder och låter fanorna stanna hemma.

Går det att säga något om allt detta mer än att det är så absurt så att man just saknar ord?

Intressant?

 

%d bloggare gillar detta: