”Guilt by association” eller faktiska kopplingar högerut?

Uttrycket ”guilt by association” – som betyder ungefär ”skuld genom sammankoppling” –  brukar anses vara ett exempel på felaktig argumentation. Jag känner inte till uttryckets historia. (Någon som vet? berätta och upplys gärna!) Det syftar i alla fall på en argumentation där man påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och någon som man kan anta att de man vill övertyga ogillar, man låter trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen.

Jag har funderat en del över det här uttrycket under det senaste året. Att det här debattgreppet förekommit och förekommer ofta inom politiken – ibland på de mest häpnadsväckande sätt – kan ändå inte innebära att det går att bortse från alla typer av sådana kopplingar. Jag tänker att det ibland används åt andra hållet så att istället all typ av ”sammankoppling” bortförklaras.

 

Enkla exempel

När företrädare för det svenska näringslivet försöker sammankoppla motstånd mot vinster i välfärden med ett samhälle som Nordkorea så framstår det ju bara som löjligt för de flesta. Eftersom det är det svenska systemet som är unikt så är det ju inte så trovärdigt att bland alla nationer plocka ut just Nordkorea. När delar av fredsrörelsen beskylls för att gå Putins ärenden för att man motsätter sig svensk Nato-anslutning är det kanske ett mer typiskt exempel. Det går att bemöta som just ett exempel på ”guilt by association” och det har gjorts. Men det är ändå lite knepigare än med Nordkorea-exemplet, eftersom det finns en del Nato-motståndare som har en så välvillig attityd mot Putins Ryssland att det gör dem mindre trovärdiga.

Men jag skulle vilja resonera om några andra exempel. Här gäller det kopplingar till högerextremismen.

 

Exempel på borgerlig sammankoppling

Kristdemokraternas ledare annonserade nyligen att hon kommer driva valkampanj tillsammans med den nye medlemmen Bert Karlsson. För oss som minns och ogillade Ny Demokrati säger detta något om KD:s utveckling. Ny Demokrati som kom in i riksdagen samma år som det bildades 1991 leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet gick i konkurs år 2000. Det var ett högerextremt, populistiskt och rasistiskt parti. Att Ian Wachtmeister senare kom att fungera som rådgivare till SD:s Jimmie Åkesson var därför inte någon tillfällighet. Att KD nu vill lyfta fram den folklige rasisten Bert Karlsson tycker jag säger något om deras partiledning. De tar ytterligare ett kliv ner i det högerextrema träsket, tänker jag. Men har jag därmed använt mig av ”guilt by association”? Ledningen för KD skulle säkert anse det.

 

När vänsterfolk sammankopplas

När Jan Myrdal bekräftade sin fortsatt reaktionära utveckling genom att skriva i en högerextrem tidning tänkte jag att detta borde vara den sista spiken i hans politiska kista. Hans gamla vänner inom Clarté, som under en längre tid alltmer besvärats av hans hemska uttalanden och skriverier, fick nog och bröt öppet med honom. Men den krympande beundrarskaran i Folket i Bild/Kulturfront uttryckte sitt stöd även denna gång. Deras reaktion var ungefär: ”vadå fel att skriva i en nassetidning?”. Att Myrdal skrev i en nazisttidning och där uttryckte åsikter som passade bra in i sammanhanget tyckte människorna kring Fib inte var något problem. De ansåg nog också att det var att använda sig av ”guilt by association”. Deras argument var att DN var en värre tidning än den nazistiska tidningen eftersom DN stöder USA-imperialismen medan nazisterna inte gör det. Bedömningen av den internationella situationen blir överordnad förmågan att se den fascistiska faran i Sverige.

 

Det materiella intresset som koppling

En annan fråga är hur köpt en skrivande person kan vara utan att det hänger ihop med det som den skriver. Naturligtvis är det bra om socialistiska skribenter lyckas få in artiklar i de dominerande borgerliga medierna. Men att anställas på en borgerlig tidnings ledarredaktion är däremot en annan sak. Ännu mer om denna tidning är Göteborgsposten. Denna tidning var till för tre år sedan en socialliberal tidning. Men efter att högerdebattören Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör ändrades detta. Att hon anställdes väckte en del uppmärksamhet och bestörtning hos de andra ledarredaktörerna Maria Haldesten, Malin Lernfelt och Gert Gelotte. De skrev då:

Därmed drar vi nu den naturliga slutsatsen att GP, med denna rekrytering, avser att göra avsteg från den socialliberala grund vi vilat vårt arbete på. Detta värderingsskifte kom för oss som en total överraskning.

Haldesten, Lernfelt och Gelotte slutade också på grund av den tydliga högervridningen på GP och Gelotte skrev sen att GP efter 1 mars 2015 inte längre var en liberal tidning.

Den socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg konstaterade senare i en rapport att GP därefter publicerar ”högerpopulistiska artiklar av samma sort som brukar publiceras på Sverigedemokratiska hatsajter”.

Till denna förändrade ledarredaktion på GP anställdes nyligen den tidigare vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt (som jag skrivit om tidigare).

Nu finns det ju en del som uppfattar sig som vänster som tycker att detta inte är något jag har rätt att angripa Altstadt för. Jag borde inte se till sammanhang eller använda ”guilt by association” menar de. Intressant nog är det samma personer som tillsammans mångfaldigat Altstadts artiklar på nätet eller på bloggar som Lindelöf, Jinge/Romilsson och Steigan. Men sammanhanget spelar roll. För lika osannolikt som det är att Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk skulle anställas som ledarredaktörer på nya GP, lika logiskt och begripligt är det att  Altstadt anställs där. Altstadt representerar nämligen ett fenomen som inte är nytt i historien. Det handlar om människor som börjar i en vänsterposition men efterhand alltmer kommer att inta ståndpunkter som förenar dem med den yttersta högern i tider när vindarna blåser åt det hållet.

Utan att här fördjupa sig i Altstadts tidigare skrivande är det helt klart att hon under en lång tid var verksam och skrev från ett tydligt vänsterperspektiv. Men precis som med en del andra intellektuella tycks hon ha följt med i de senaste årens dominerande vindar. När hon presenterade sig som ny skribent på GP:s ledarsida nämnde hon inte något om sin anknytning till vänstern. Där sa hon istället bland annat om sig själv att hon ”….betraktas väl som old-school i dagens skruvade vänsterklimat.…”

En person som beskriver det nuvarande andliga klimatet i Sverige som ett ”skruvat vänsterklimat” har ju därmed beskrivit och positionerat sig själv på ett tydligt sätt. Det är knappast någon som själv betraktar sig som vänster som skriver så. Sin första ledarartikel i GP inleder hon dessutom så här:

Slaget om Sverigebilden skär idag genom nation, stat, invandring, integration, segregation och har splittrat upp och kastat om den politiska kartans höger- och vänsterpositioner.

Det är ju ytterligare en positionering från hennes sida. Tanken att höger och vänster kastats om är en åsikt som vi hört förut från Jan Myrdal och hans anhängare. Det är ju en åsikt som passar bra för den som både vill kalla sig vänster och samtidigt knyta an till högern. Men åsikten har också framförts av SD:s Mattias Karlsson:

Huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster…utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

 

Nära kaka söker maka

En annan person med liknande åsikter som Fib/Myrdalgruppen och Altstadt är Malcom Kyeune. Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör. Ett sorts kvitto på hans insatser tänker jag. Men även här har jag mött argumentet att detta skulle vara ett ”guilt by association”- argument.

En som blev utesluten ur Ung Vänster samtidigt och på samma grunder som Kyeune var hans kompis Markus Allard. Tillsammans har de drivit en podcast och skrivit  på Nyheter Idag som av Expo beskrivs som exempel på media som ”konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik” även om som Expo påpekar just den är ”svårare att få in i mallen” men ”håller sig med samma tematik”.

Allard bildade tillsammans med anhängare Örebropartiet. Nu knyts den reaktionära polisen Peter Springare som medlem till detta parti. Polisen som anmälts för rasistiska och ogrundade uttalanden som ledde till en hatgrupp på Facebook. Jag tänker att även detta säger något om vart Allard är på väg.

 

Varför bry sig?

Det har hänt förr. Här Nils Flyg.

Nå är då dessa kopplingar som jag beskrivit mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern exempel på ”guilt by association”? Nej det anser jag inte. Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Så varför skriver jag då om dem? Är de inte ointressanta och marginella? Nej, tyvärr når de ut ganska ordentligt, inte minst via borgerliga medier och några större bloggar.

Att angripa vänstern är inte svårt. Det finns mycket som går att kritisera. Om man likt Altstadt/Kyeune dessutom målar en grov och förenklad bild är det lätt att angripa. Det leder inte till konstruktiva diskussioner. Det är ju inte heller syftet. Men jag har ändå sett att en del människor jag känner, medlemmar i vänsterpartiet eller oberoende vänster, emellanåt uttryckt sympati för dessa människors försåtliga skriverier. Därför skrev jag detta. I förhoppningen att de ska se det som jag ser. Eller att vi åtminstone kan börja diskutera problemet.

 

Intressant?

Att kunna dricka vatten

Att kunna dricka friskt vatten tillhör en av de mest grundläggande av alla mänskliga behov. Det borde också vara en rättighet. Men för många människor på vår jord är inte detta garanterat och för alltfler hotas det alltmer.

I november skrev jag om klimatförändringarnas olika former av påverkan i fem av världens städer. En av dem var Kapstaden i Sydafrika som är inne i sin värsta torka på 100 år. Där hotas nu vattenförsörjningen för de 3,7 miljoner invånarna. Men denna situation är inte unik för Kapstaden. Trots att 70 procent av jordens yta täcks av vatten så är det bara 3 procent som är drickbart. I dagens värld saknar 2,7 miljarder människor  tillgång till rent vatten enligt UNICEF . Enligt en artikel i BBC News befinner sig en fjärdedel av de 500 största städerna i världen i en situation som betecknas som ”water stress”.

São Paulo som var i en liknande situation som Kapstaden 2015. BBC-artikeln berättar också om ytterligare tio stora städer som på olika sätt befinner sig nära gränsen för akut brist. Dessa städer är: Bangalore, Peking, Kairo, Djakarta, Moskva, Istanbul, Mexiko City, Tokyo och Miami. Men också London, en stad som de flesta kanske inte skulle tänka på i första hand när det gäller vattenbrist. Trots att de flesta av oss svenskar väl tänker på London som en regnig stad så räcker det tydligen inte. Staden tar 80 procent av sitt vatten från floderna Themsen och Lea. Myndigheterna där räknar med att staden kommer få försörjningsproblem kring år 2025 och allvarlig brist kring år 2040.

När jag läser sådant känns det som kallas åtgärder mot klimatförändringarna så otroligt futtiga. Det som behövs är ju så uppenbart drastiska förändringar som börjar här och nu. Och den svenska debatten om flygskatt eller en viss KD-politikers uttalanden om att flyga mera är provocerande på ett sådant sätt så att ord saknas.

Inför dessa perspektiv borde det framstå som uppenbart att vi måste skapa system för att vårda och dela på en sådan resurs som till exempel vatten på ett rättvist sätt. Alla tankar om, eller försök, att låta tillgången till vatten regleras av marknaden känns också rent kriminella.

Det händer nu. Vi kan inte vänta.

 

Läs andra bloggar om klimatfrågan, vatten, dricksvatten

 

Intressant?

 

Turkiet attackerar med Natos stöd och får stöd av “den syriska oppositionen”

Turkiet är ett av de Nato-länder som lider mest av terrorism.

Alla nationer har rätten att försvara sig själva, men det måste göras på ett proportionerligt och anpassat sätt.

(Uttalande av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med anledning av Turkiets invasion i Afrin.)

 

Den turkiska Erdoganregimen angriper nu den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg. Målet med attacken är att krossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna). SDF är den militära samarbetsorganisation som består av det kurdiska YPG och olika arabiska demokratiska grupper. USA har haft en stor nytta av SDF i kampen på marken mot IS och har därför stött denna samarbetsorganisation.

Erdoganregimen är konsekvent. Den försöker efter förmåga krossa alla kurdiska frihetssträvanden. Det har man gjort sedan länge i Turkiet. Man har tidigare också angripit kurder inne i Irak. Nu går man alltså även in i grannlandet Syrien. Men hur ”konsekventa” kommer USA och Nato vara?

Nujin Derik som är befälhavare för kvinnornas försvarsenheter i Afrin skriver en artikel i gårdagens New York Times (29 jan 2018) om deras kamp för demokrati, skydd för miljön och kvinnors frigörelse och hur de nu under flera år har kämpat hårt för att hålla IS utanför den autonoma regionen Rojava. Hon skriver:

Man skulle kunna föreställa sig att det internationella samfundet och i synnerhet Förenta staterna, som har varit mer än glada att samarbeta med oss ​​i kampen mot den islamiska staten, skulle bestämt motsätta sig ett sådant oprovocerat angrepp….men istället har den i stor utsträckning mötts med tystnad.…….Vi har förlorat tusentals bröder och systrar i kriget mot den islamiska staten, och om denna invasion fortsätter kommer det bara att vara fråga om tid innan jihadistiska kvarlevor återvänder för att få kontroll över platser vi befriat.

 

Den liberala Uppsalapolitikern Mohammed Hassan skriver i en tweet:

 

Man förstår Nujin Deriks och Mohammed Hassans frustration och förtvivlan. Tyvärr tyder allt på att USA och dess följare i och utanför Nato bara använt sig av kurderna så länge de hade nytta av dem. Några andra principer än att bevara makten har aldrig kännetecknat USA:s utrikespolitik.

Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten, Jens Stoltenberg uttalar sitt stöd till Turkiet. Natos deputy secretary general Rose Gottemoeller talade under pågående invasion på Nationella Försvarshögskolan i Istanbul (23 jan 2018) och berättade att ”Nato står solidariskt med Turkiet i kampen mot terrorismen” samt att man ”under de senaste fem åren förstärkt Turkiets luftvapen” samt ”utrustat det med Patriot och SAMP-T-system”.

Och Tom Bossert, rådgivare i säkerhetsfrågor och ”arbete mot terrorism” åt USA:s president Donald Trump uttalade den 26 januari:

Jag är inte på något sätt kritisk mot de turkiska besluten, men jag ber bara för deras långsiktiga strategiska tålamod.

 

”Den syriska oppositionen”

Skamligt är också det uttalande som gjorts den 21 januari av de oppositionella syriska grupper som samlas i det som kallar sig för den Nationella koalitionen. De uttrycker sitt fulla stöd för Turkiets invasion och kallar YPG/PYD för terrorister som ska ”utrotas”. De skriver att något som de kallar Syriska nationella armén och som leds av ”den syriska interimsregeringen” och består av grupper inom ”den syriska revolutionen” deltar tillsammans med Turkiets armé i kriget mot kurderna. De uttrycker också sin uppskattning över ”den höga samordning och det stöd som tillhandahålls av det turkiska ledarskapet och de turkiska väpnade styrkorna”. För dem som inte redan genomskådat denna reaktionära gruppering och deras tal om ”revolution” borde detta vara en ögonöppnare. När de också skriver att ”Det syriska folket är förenat i sin kamp mot tyranni och terrorism” förstår man att det är en gruppering som saknar verklighetsuppfattning.

Men även om Nato och den syriska “oppositionen” sviker kurdernas kamp och en stor del av USA:s fega eftersägare håller tyst så protesterar många vanliga människor runt om i världen mot Turkiets övergrepp. I Stockholm protesterade tusentals människor i lördags. Märkligt nog tycktes detta inte finnas i de stora mediernas bevakning. Men det hände ändå.

 

Läs andra bloggar om Turkiet, Rojava, Nato

Läs också artiklar 1 och 2 om invasionen i den utmärkta nättidningen eFolket

Intressant?

Uppsala

 

 

 

Förintelsedagen 2018 – Även skurkar behöver (ofta) förevändningar.

Den 7 november 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död.

                Grynszpan

Ur tysk synvinkel var Grynszpan säkert att betrakta som en terrorist, vilket kan illustrera en av svårigheterna med detta begrepp. Men som fallet oftast är med individuella attentat så uppnådde Grynszpan ingenting –  annat än att vom Rath dog två dagar senare. Själv skickades han tillbaka till Tyskland 1940 och dog 1944 eller -45. Men däremot kom Grynszpan att användas i den nationalsocialistiska propagandan. Orättfärdiga krig, folkmord, falska domar och andra övergrepp av olika makthavare sker sällan utan olika typer av mer eller mindre sanna eller helt lögnaktiga förevändningar. Novemberpogromerna (pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) som genomfördes i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938 var noga planerade sedan länge. Men i propagandan blev Grynszpans attentat en förevändning. Dessa pogromer  – som kulminerade med Kristallnatten mellan 9 och 10 november – innebar mord på flera hundra judar, 267 nedbrända synagogor, 7500 vandaliserade butiker och att mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. Ett av dessa var Dachau som upprättats redan 1933 men främst hållit regimens politiska motståndare. Enbart till Dachau kom nu 10 000 judar. Här började Förintelsen.

Förintelsen –  nationalsocialisternas folkmord –  byggde på tanken om över- och undermänniskor. Tankar som inte var nya utan också motiverat kolonialismen eller slavhandeln. Antisemitismen uppfanns inte heller av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis). Folkmordet riktade sig inte heller enbart mot judar utan också mot romer och senare också mot de slaviska folken.

Nazisternas folkmord var efterhand ett industriellt utrotningsprojekt, där rationell vetenskap användes i folkmordets alla detaljer, med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med en stor mängd av människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Andra världskriget ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila. Förintelsen innebar att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper och några månader senare upphörde kriget. Sedan dess är den 27 januari den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Den är viktig och den behövs.

Isac Deutscher skrev 1966:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

 

Idag sticker även i Sverige öppna nationalsocialister åter upp, visar sig på våra gator och angriper med våld dem som de ser som sina olika motståndare.

Vi har ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag som pekar ut människor från andra länder, främst människor med muslimsk tro som ett hot mot nationen. De tar i ord avstånd från antisemitism men har partiföreträdare som deras talman Björn Söder som anser att en jude inte är svensk och en partisekreterare som tycker att den judiska gruppen i Sverige inte är ett problem ”eftersom den judiska gruppen är så pass liten” och ”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.”

Kunskapen om Förintelsen och kampen mot all form av antisemitism måste ständigt upprätthållas.

 

 

Läs andra bloggar om Förintelsen, antisemitism

 

Intressant?

Vapenproduktionens profitörer, konsumenter och offer

Under 1980-talet minskade vapenförsäljningen i världen. Men efter att ha nått sin lägsta nivå 2002 har den ökat igen och år 2015 var den åter lika hög som 1990 (se tabell)

År 2016 såldes vapen I världen för den svårfattbara summan av 375 miljarder dollar. Det var en ökning med 1,6 procent mot året innan. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) är det 38 procent mer än året 2002.

De främsta vapenprofitörerna i världen kommer från USA. Listan över de tio största vapenföretagen i världen toppas och domineras nästan helt av USA-företag (se tabell).

Men även i Sverige finns det vapenprofitörer. De backas dessutom upp av såväl regering som kungahus och den borgerliga oppositionen. Den svenska vapenexporten har ökat kraftigt och tredubblats sedan början av 2000-talet. Förra året uppgick den till 11 miljarder kronor.

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till så mycket. Skulle kunna användas till så mycket gott. Till att fylla så många verkliga behov. Produktion av vapen fyller inte någon av dessa behov. I det bästa fallet åstadkommer de ingenting alls utom just slöseri med resurser. Står oanvända för att bara åstadkomma skräck.

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det.

 

Sverige och världen

I landet Sverige oroas vi nu över en ökad mängd illegala skjutvapen. Den ökade förekomsten av vapen är inte den avgörande orsaken till ett ökat antal dödsskjutningar. Men naturligtvis har det bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Men när vi tittar ut i världen så resonerar de flesta inte på samma sätt. Alla dessa vapen som säljs med god profit är ju inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva.

I landet Jemen pågår ett krig sedan våren 2015. Kriget har kommit i skuggan av kriget i Syrien, men på senare tid har en del bilder och reportage nått fram på svenska nyheter. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd.

Jemen är nu en av de platser där den ökande vapenproduktionen används. När Trump nyligen besökte sina vänner i Saudiarabien ordnade han nya stora vapenaffärer. Även Sverige är med på banan. Den svenska vapenexporten till länder i Mellanöstern uppgick förra året till 160 miljoner kronor.

Oavsett vilka analyser vi gör av kriget i Jemen så tror jag att en sak borde stå helt klar: mer vapen kommer bara göra den hemska situationen för civilbefolkningen än värre. Förutom press på regimen i Saudiarabien att sluta bomba i grannlandet Jemen behövs det press på världens alla vapenprofitörer och deras supportrar i världens olika regeringar.

Tänk om konsten utanför FN-byggnaden kunde tas på allvar av världens länder.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om krig, vapenexport

 

Än en gång om det dödliga våldet

Häromdagen skrev jag några olika tankar om våldsbrottsligheten. I sammanhanget skrev jag att det är viktigt att inte (varken i detta eller andra sammanhang) låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är. Men har det ökat eller förändrats?

Jag skrev att enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har ”antalet fall av dödligt våld” under perioden 2007 – 2016 inte ökat. Stämmer verkligen detta? Och vad hände 2017?

tabell 1

Om vi går till BRÅ:s statistik minskade faktiskt det totala dödliga våldet i Sverige från början av 1990-talet (se tabell1).

 

 

 

BRÅ skriver om detta i Rapport 2015:24:

I relation till befolkningsutvecklingen har därför antalet offer för dödligt våld minskat med närmare en tredjedel från början av 1990-talet till början av 2010-talet. I absoluta tal blev i snitt 80 personer per år offer för dödligt våld åren 2010–2014, att jämföra med i snitt 95 personer åren 2000–2004 och i snitt 107 personer åren 1990–1994.

tabell 2

Inte ens det dödliga våldet med skjutvapen ökade enligt BRÅ från 1990-talet och fram till 2014 (se tabell 2) Som tabellen visar blev fler män (linjärt) men färre kvinnor offer för detta dödliga våld med skjutvapen.

tabell 3

Det dödliga våldet har inte bara förändrats vad gäller vilka som är de främsta offren. Det handlar också om andra typer av vapen än tidigare, en annan typ av kriminalitet, en förändring mot storstäderna (se tabell 3)och mot vissa områden där.

 

 

 

BRÅ skriver:

I storstadslänen har antalet och andelen fall som skett inom ramen för kriminella konflikter där illegala enhandsvapen (pistoler, revolvrar) har använts ökat kontinuerligt. Samtidigt har antalet och andelen fall som rör andra sammanhang än kriminella konflikter (exempelvis partnervåld), som sker utanför storstadslänen och med legala jaktvapen och andra tvåhandsvapen minskat påtagligt.

…..

…kriminella konflikter i storstadslänen kommit att stå för närmare hälften av alla fall av dödligt våld med skjutvapen i Sverige i början av 2010-talet, jämfört med knappt 20 procent i början av 1990-talet

……

En påtagligt hög andel av det dödliga skjutvapenvåldet skedde också i storstadslänens socialt mest utsatta områden (URBAN-områden), där de boendes socio-ekonomiska resurser är väsentligt lägre än bland befolkningen i snitt.

……

En succesivt ökad förekomst av illegala enhandsvapen i Sverige kan vara en möjlig förklaring till att det dödliga skjutvapenvåldet inom ramen för kriminella konflikter i storstadslänen har ökat.

 

Alltså: under flera decennier har vi inte haft någon total ökning av dödligt våld. Däremot förändrades detta våld. Användande av legala jaktvapen vid dödsskjutningar minskade. Färre kvinnor drabbades. Våldet förflyttades mot storstäderna. Det var mer gängkriminellt våld med illegala handeldvapen i fattiga förorter. Fler män drabbades.

         tabell 4, SVT+BRÅ

Under 2016 minskade faktiskt även antalet dödsskjutningar något efter att ha ökat under ett antal år. Men under 2017 ökade detta våld kraftigt då 42 personer sköts ihjäl (se tabell 4).

Jag har sett andra siffror i tidningarna gällande anmälda fall av dödsskjutningar. Men siffrorna och statistiken ovan tycker jag verkar trovärdig.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

 

 

Brott och straff – polis, militär och mammor ….

Den senaste tiden har det på olika platser i Sverige skett flera hemska och avskyvärda våldsbrott. Det var därför kanske inte förvånande att just brott och straff stod i fokus under årets första partiledardebatt. Det spekuleras i om detta kommer vara en av valrörelsens huvudfrågor. Det sägs då också att detta är något som kommer gynna den politiska högersidan. Kanske är det så. På samma sätt som högerextremismen gynnas och får näring från dem som använder våld i islams namn så kan hela högersidan utnyttja den kriminalitet som finns i fattiga förorter till att stärka sig och få sina olika verklighetsbilder bekräftade.

Vi på vänstersidan får inte låta dem ha monopol på dessa frågor. Men våra svar måste med nödvändighet bli andra än deras.

 

Att sätta in militär

Ådalen 1931

De flesta politiker och även moderaterna avvisar tanken på att använda militär i kampen mot de kriminella. Tack och lov är (ännu) sd ensamma om denna vidriga tanke där krigsmetoder ska användas i bostadsområden. För arbetarrörelsens ledare borde det vara en ren ryggmärgsreflex att avvisa sådana lösningar. Tyvärr hade inte vår statsminister denna ryggmärgsreflex när han fick en direkt fråga om detta. Det ledde till en av onsdagens större nyheter. Detta är naturligtvis mycket illa. Men jag tycker också vi bör fundera över hur journalistkåren fungerar i det här fallet och många andra fall. Hur man spelar med sd, medvetet eller omedvetet. Statsministern svarade mycket illa. Men det var inte han själv som väckte frågan utan journalisten, varefter det övriga journalistdrevet hängde på. Att en journalist inom ledande medier över huvud taget tänker tanken att ställa en fråga om denna extrema ”lösning” som bara omfattas av de högerextrema, det säger väl också en del om tankeläget i dagens Sverige? Finns det inte någon gräns för vilka galna frågor som kan ställas?

 

Hur är det faktiska läget?

Det som hänt är hemskt och mycket allvarligt. Men en viktig sak från vänstersidan tycks faktiskt bli att stå för någon sorts sans och balans när det gäller beskrivningen av läget i Sverige som helhet. Det verkar finnas fler vapen i omlopp. Dessa har kommit ut på marknaden efter krigen i f.d. Jugoslavien. Det har skett dödsskjutningar och sprängdåd mot såväl polis som privatpersoner. Detta är illa nog. Men den beskrivning som ges från högerkanten låter emellanåt som ekon av Trumps beskrivning av kriminaliteten i Sverige. Att bekämpa det kriminella våldet är oerhört viktigt och en fråga om solidaritet med de fattigaste i samhället som är de som främst drabbas. Människor i rika förorter (som numera inte ens kallas förorter) utsätts ju inte i samma grad för denna typ av brottslighet. Att människor i dessa rika områden ägnar sig åt en annan typ av kriminalitet som drabbar hela det övriga samhället är en annan sak. Men det kommer vi inte höra varken Kristersson eller Åkesson skrika om.

Men när det gäller det kriminella våldet måste vi se proportionerna och inte bidra till en allmän hysteri. Rädslan för brott och våld kan ofta vara ett lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld, det finns det många undersökningar som visar. Vi bör inte spä på den rädslan mer än nödvändigt.

Under den senaste tioårsperioden (2007−2016) har (enligt Brottsförebyggande rådet – BRÅ) antalet fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 112 fall årligen, utan någon tydlig trend. År 2016 var det 106 fall. Av dessa skedde 28 procent med hjälp av skjutvapen. För 2017 har jag inte hittat någon statistik.

 

Vad beror våldsbrotten på?

Vi måste ställa oss frågan om orsakerna till den här typen av våld. Förklaringarna hänger naturligtvis ihop med synen på lösningarna. Då räcker det inte med att bara titta på Sverige här och nu. Vi bör gå bakåt och vi bör göra internationella jämförelser. En sak som vi inte kommer undan då är hur det ser ut i samhället, framförallt när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga. Wilkinsson och Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden att:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok.   

(Jämlikhetsanden, s. 144)

Wilkinsson och Picket jämför i sin bok sambandet mellan graden av jämlikhet i olika länder och olika förhållanden som till exempel förekomsten av våld. I den här tabellen visar de sambandet med antalet mord per miljon invånare och år. Sambandet mellan klyftor i samhället och antalet mord framgår tydligt. Finland liksom Singapore sticker ut. Finland genom att ha ett högt antal mord trots ett i förhållande till världen ganska jämlikt samhälle. Singapore genom att ligga lågt i mordstatistiken trots stora klyftor. Förklaringar till detta kan vara hög andel vapen i hushåll i Finland och låg andel i Singapore.

Det land som sticker ut mest i statistiken är USA, som både är ett samhälle med stora klyftor och mycket våld. Om vi följer logiken i den nuvarande debatten mellan partierna, där det sker en tävlan om att vara tuffast och ställa krav på hårdast straff, så skulle det ligga nära till hands att tro att USA är ett samhälle med låga sanktioner mot kriminalitet. Men så är det inte. Straffen för olika brott är mångdubbelt hårdare i USA än i de flesta industriländer. USA har dessutom det högsta antalet fångar per invånare i hela världen. Där sitter 666 av 100 000 invånare i fängelse. Det kan jämföras med de Nordiska länderna där mellan 53 och 76 personer per 100 000 sitter inne.

Med detta vill jag inte säga att alla typer av förslag om ökade straff som nu kommer är felaktiga. Det finns ju till exempel nya typer av brott, som dem mot blåljuspersonal, som inte fanns förut. Även förslagen om straffskärpning vid vapeninnehav är naturligtvis bra. Jag vill inte heller säga att det inte behövs mer muskler mot kriminella gäng på kort sikt. Men däremot tycker jag det är viktigt att se att de grundläggande lösningarna inte handlar om mer våld och sanktioner från statens sida.

Över hela världen är de flesta som begår dessa våldsbrott unga män i tonåren eller runt 20. Vilka är då dessa unga män? Jo, enligt Wilkinsson och Picket är det ”…unga män på samhällets botten, vilka förlorat alla statusmarkörer och tvingats för att kämpa för att ’bevara ansiktet’ ”. Det är dessa unga män som i dagens värld blir soldater för IS och liknande grupper eller rekryteras till ”vanlig” kriminalitet. Förutsättningen är att vi har ett samhälle där alltför många befinner sig på och känner att de är på samhällets botten. Utan att med kraft bekämpa dessa klyftor och denna hopplöshet kan vi aldrig lyckas i kampen mot den våldsamma kriminaliteten.

 

Men polisen då?

Naturligtvis har polisen också en oerhört viktig roll. Naturligtvis behöver polisen precis som många andra delar av offentlig verksamhet förstärkas. Men från vänsterkanten bör vi nog också titta på hur resurserna används. Hur man prioriterar och vilka metoder som används. Under en lång tid skedde en utveckling där polisen kom allt längre bort från vanliga människor. Närpoliser försvann. Mellan 1994 och 2004 försvann också över 100 polisstationer i landet. En förutsättning för att polisen ska lyckas i fattiga förorter är, tror jag, att närvaron inte bara sker i bilar på utryckning eller spaning, utan att det finns lokala polisstationer och närpoliser som kan bygga upp relationer och nätverk med olika delar av människorna på orten. En annan sak som vi borde titta mer på är också vilken typ av brott och vilka brottsoffer som prioriteras. Klassamhället syns även i detta avseende. Här måste resurserna styras om. Människor i fattiga förorter ska kunna lita på att få hjälp lika mycket som de rika.

 

Lokala rörelser mot kriminaliteten

En gammal och grundläggande tanke i arbetarrörelsens barndom var den om att arbetarna måste befria sig själva. Att det därför var viktigt, ja rent av avgörande med egen aktivitet och organisering. Det är en tanke som tappats bort eller rent av trampats ner på vägen både här i Sverige och i de s.k. realsocialistiska experimenten. Men den är fortfarande lika viktig. När de som bor i fattiga förorter själva tillsammans börjar bekämpa brottsligheten då finns det hopp. Då behövs också allt stöd från andra. Alla sådana initiativ och exempel är oerhört viktiga att stödja och delta i. Här i Uppsala i stadsdelarna Gottsunda/Valsätra har vi sedan en tid ett sådant positivt exempel. De kallar sig Gottsunda Mammorna. De bildades efter de senaste bilbränderna den 23 november 2017. De agerade då mänskliga sköldar mellan ungdomar och räddningspersonal när det blev stenkastning. Sen började de kvällsvandra och har fått både ett stort stöd och stor sympati. De har fått hjälp av både privatpersoner och lokala företag, men ännu (?) inte av kommunen. Med hjälp av stödet har de nu en lokal på Bandstolsvägen i Valsätra. De arbetar för att bygga upp förtroende och har en stor respekt (i ordets verkliga betydelse) bland unga människor på orten. Arbetet är långsiktigt och syftar till att skapa trygghet i stadsdelen. En del på orten och även polisen menar att de redan sett resultat i form av mer lugn.

Naturligtvis kan de inte bekämpa de grövsta och mest våldsamma kriminella. Men de kan hindra våld från dessas svans och kanske också bidra till att minska rekryteringen.

Dessa initiativ kan inte heller ensamma bekämpa kriminalitet och våld. Men myndigheterna kan knappast heller klara det utan att liknande rörelser bland orternas befolkningar byggs upp.

 

Uppsala

Intressant?

Läs också Greider: Erkänn problemen eller bloggaren Svensson som ofta skriver  om kriminalitet.

Besök Gottsunda Mammornas Facebooksida

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

Året 2017 och det kommande….

2017 var på många sätt ett mörkt år för alla som bryr sig om rättvisa, frihet, fred och miljö. De rika drog ifrån ytterligare i hela världen. Friheten trampades ner eller krymptes på otaliga platser. Rasismen stack upp sitt fula tryne både i Sverige och i andra länder. Fruktansvärda krig fortgick. De redan till tänderna rustade fortsatte sin upprustning och sitt primitiva vapenskrammel. Vi nåddes av en mängd rapporter om hotet mot vår miljö. Mängden koldioxid i atmosfären fortsatte att öka till skrämmande nivåer och flera extrema väderkatastrofer inträffade.

Så nog är och var det lätt att misströsta. När det gäller ljuspunkter får vi sannerligen leta efter dem. Ofta handlar ljuspunkterna som jag ser det mer om det motstånd som skett och sker än om faktiska framgångar, även om de naturligtvis också finns.

Bland det mest glädjande år 2017 är det uppror mot sexuella trakasserier från kvinnor runt om i världen och inom en mängd olika branscher som skett. Ett annorlunda uppror som vi ännu inte sett slutet på eller de mer långsiktiga konsekvenserna av.

Vi har också kunnat glädja oss åt att de rörelser för rättvisa i USA som lyfte fram presidentkandidaten Bernie Sanders inte gett upp trots valet av den extremt reaktionära Trump. Motståndet mot Trump har varit och är fortsatt starkt inne i den farligaste imperiemakten på jorden.

På samma sätt kunde vi glädja oss åt Labour-ledaren Jeremy Corbyn som visade att arbetarrörelsen kan ha framgång, få stöd och inge optimism om den inte viker ner sig för pengamakten.

I Sverige har vi sett några få, men viktiga, exempel på motstånd. Vi har sett soparbetare i Stockholm och hamnarbetare i Göteborg gå mot diktatoriskt arbetsköparvälde. Vi har sett en hel bygd resa sig i motstånd mot nedskärningar och döva politiker och försvarat sjukhuset i Sollefteå genom ockupation. Vi har sett hur tusentals göteborgare mobiliserades mot de öppna nationalsocialisterna och bidrog till att stoppa deras provokativa marsch i samband med Bokmässan. Tusentals människor har i ett hårdnande och alltmer fientligt klimat engagerat sig i stöd och solidaritet med flyktingar.

Alla dessa rörelser och andra (här icke nämnda) har bidragit på sina olika sätt till att göra världen och våra samhällen lite bättre att leva i.

 

2018 kommer att vara ett valår i Sverige. Naturligtvis måste vi som betraktar oss som socialister eller vänster göra vad vi kan för att stärka den vänstra sidan i detta val. Men det går däremot inte att ha några stora förhoppningar. Resultatet av valet kan bli på olika sätt, till exempel olika typer av borgerliga konstellationer. I det värsta scenariot kan det vara med öppet sd-stöd. Men det kan också bli i form av någon sorts mittensamverkan mellan de liberala partierna och socialdemokratin. I det minst dåliga realistiska alternativet fortsätter socialdemokraterna att styra med hjälp av Miljöpartiet och genom uppgörelser (av den typ som skett under senaste perioden) med Vänsterpartiet. Men det senare är varken ett scenario som förtjänar ord som ”seger” eller ”vinst”. Det kommer inte innebära att de stora frågorna om de djupa klassklyftorna, rasismen, miljön och klimatfrågan eller det ständiga och hotfulla vapenskramlet kommer lösas. För detta behövs inte bara en starkare vänster. Då behövs starka, livaktiga och demokratiska folkrörelser av alla de slag och av den typ som vi idag bara ser mindre lågor av.

Alla vi som delar tankarna om att en annan värld både är nödvändig och möjlig måste därför på våra olika sätt och efter vår förmåga söka efter, se och bidra till alla typer av motstånds- eller solidaritetshandlingar som vi kan under 2018. Inte heller här finns några garantier för framgång. Men alternativet att låta det fortgå som nu borde vara tillräckligt förskräckande.

Intressant?

 

Julklappstips

Nu är det bara några dagar kvar till julafton. Du har kanske redan köpt/gjort/fixat julklappar? För fem år sedan citerade jag här på bloggen den brittiske miljökämpen Monbiot om ”gåvor som föröder” och skrev om överkonsumtionens problem.

Oavsett hur du har gjort eller gör med julklappar i år så tänkte jag bara komma med två tips. Om du inte vill konsumera ännu fler ting så kan ofta immateriella upplevelser vara ett bra alternativ. Ett annat bra alternativ är att ta till sig det som väl ändå är det goda i den kristna julens tanke och tänka på dem som är mer utsatta.

Det finns ju kända alternativ som till exempel de utmärkta LÄKARE UTAN GRÄNSER och andra fantastiska verksamheter. Men här vill jag puffa för två mindre kända insamlingar:

 

I Sydafrika har ANC haft kongress och valt den ene av två korrumperade ledare. I detta land där så mycket av avgrundsdjupa klassklyftor och upprörande förtryck av elementära rättigheter lever kvar finns det ändå organisationer som mot alla odds kämpar för grundläggande rättvisa och anständighet. En sådan organisation verkar det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU vara. Jag har skrivit om dem i samband med bojkotten av Robertson Winery och den fackliga solidariteten från Sverige. Skicka en slant till den insamling som bedrivs av Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

67 52 18 – 2

 

En annan grupp att tänka på är de barn och ungdomar som kommit till Sverige och lever i ovisshet och utan stöd från samhället. Det kan du göra genom att sätta in en slant på den ideella föreningen Stöttepelarens bankgiro 5228-2381. De arbetar med att förmedla stöd till de ensamkommande barn och ungdomar som står utanför samhällets stöd. Stöd/bidrag från insamlingen betalas till betrodda volontärer och samarbetsorganisationer (med kunskap och nätverk) som förmedlar bidragen vidare till ensamkommande barn och unga i behov.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: