Ska vi vara glada och stolta över att militärflyget kommer åter till Ärna?

Ärna är ett område i norra Uppsala, fem km från Domkyrkan (se bilden). År 1944 inrättades där Upplands flygflottilj (F16). Men år 2003 avvecklades de två flygdivisionerna och Ärna avvecklades som militär flygplats. Under 15 års tid bedrev då istället företaget Uppsala Airport en kampanj för få starta civilt flyg på Ärna. Det möttes under åren av många protester från miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Klimataktion samt boende i området. Kritiken av flygplatsen handlade om  miljökonsekvenser i form av buller, ökat utsläpp av växthusgaser och övriga miljöskadliga effekter. Och den 8 juni 2018 gav företaget Uppsala Airport upp planerna på att starta en civil flygplats.

På senare år har flygplatsen varit aktuell i samband med utsläppen av PFAS i dricksvattnet i Uppsala, där Kommunen driver en process mot försvarsmakten.

Men nu ska Sverige åter rusta upp krigsmakten och som en följd av det återetableras flygflottiljen F16 på Ärna. I den lokala dagstidningen UNT kunde vi häromveckan läsa en debattartikel där tre socialdemokrater uttrycker sin glädje över detta. Under rubriken: ”Vi är stolta över att F16 återetableras” skriver statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunstyrelsens ordförande Pelling  om att Sverige ökat anslagen till krigsmakten med 25 procent mellan 2015 – 2020. Det beror enligt dem på ”den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av Europa”. Därför kommer vi nu ha en flottilj som är ”inriktad mot skarpa insatser”  och skapar samtidigt ”förutsättningar för en tillväxt inom flygvapnet”.

Om detta tycker jag att det finns en hel del att säga. Några som gör det bra är Lars Drake och Jacob Johnson, båda medlemmar i organisationen Nej till Nato här i Uppsala. De skrev en replik till de tre socialdemokraternas artikel i UNT. Men den ansvariga debattredaktören tog inte in artikeln. Tyvärr är jag inte förvånad. Men det är en bra artikel och med författarnas tillåtelse så återger jag den här:

Problematisk flygflottilj och svensk säkerhetspolitik

Det var tre stolta män – statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunalrådet Pelling – som i torsdagens UNT fullt ut ställde sig bakom återinvigningen av flygflottiljen F16 belägen omedelbart norr om Uppsalas stadsbebyggelse.

De stora problem som flygflottiljen innebär för Uppsala kommun och dess invånare omnämndes inte. Säkerhetshotet att ha ett militärt mål beläget så nära en stor befolkningskoncentration, buller och utsläpp av växthusgaser m.m. (i okänd omfattning), blockerande av en stor stadsnära areal vilket förhindrar alternativ samhällsnyttig verksamhet och hot mot Uppsala grundvattentäkt för att nämna de kanske viktigaste problemen. Det var symptomatiskt att hyllningen till flygflottiljen skedde under pågående rättslig konflikt mellan kommunen genom dess bolag Uppsala Vatten och Avfall och Försvarsmakten om förorening av kommunens viktigaste vattentäkt genom utsläpp av PFAS förorenat brandskum från F16.

Återetableringen av F16 är en konsekvens av propositionen Totalförsvaret 2021–2025 som riksdagens antog i december förra året. Vi anser att den pekade ut en felaktig och farlig väg för den svenska säkerhetspolitiken de kommande åren genom sin ensidiga Natoanpassning och i praktiken övergivande av den svenska alliansfriheten.  

Regeringen med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen pekade i propositionen som en sentida Karl XII ut Ryssland som ensamt ansvarigt för ett påstått försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde. Argument som upprepas i torsdagens debattinlägg. Däremot tas inte Natos upprustning och utvidgning i Östeuropa upp.  Enligt den senaste årsboken från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) var Natoländernas militärutgifter 2020 ca 1000 miljarder dollar att jämföras med Rysslands 65 miljarder dollar. Bara de tre västeuropeiska staterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien lägger varje år ut mer än dubbelt så mycket som Ryssland på det militära. Även om man jämför faktisk militär kapacitet är NATO överlägset Ryssland. Vi delar inte regeringens hotbild utan anser att det fortfarande är osannolikt att ett enskilt militärt angrepp skulle riktas mot Sverige. Den uppfattningen stöds av ett flertal säkerhetsexperter, till exempel, Hans Blix med flera i Nato-utredningen Sverige, NATO och Säkerheten.

2019 kostade den militära delen av totalförsvaret 55 miljarder och den civila delen 4,7 miljarder. 2023 beräknas kostnaderna för den militära delen öka till 77 miljarder, en ökning med 40% medan den civila delen beräknas öka till 5,0 miljarder, en ökning med ca 6 %. Vi anser att denna prioritering är felaktig. Den civila delen av totalförsvaret måste få en större andel tillsammans med fredsfrämjande åtgärder. Sverige måste återuppta sitt arbete med avspänning i stället för att ställa upp på ena sidan i dagens stormaktskonflikt.

Jacob Johnson och Lars Drake Nej till Nato   i Uppsala

Novus, klimatet och en knepig fråga

År 2020 kom Novus med en rapport om ”svenskarnas relation till klimatfrågan”. Den visade att 66 % är mycket oroliga för klimatförändringarna men att samtidigt 49 % ”tror att deras livskvalitet kommer att påverkas positivt av att Sverige har som mål att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. 

Nyligen släppte Novus en ny uppföljande rapport. Vad säger då denna rapport?

Till att börja med att gruppen ”förnekare”, alltså de som inte tror att det finns något samband mellan klimatfrågan och mänsklig aktivitet, är liten numera, de utgör bara 4 %. Till dessa kommer ytterligare 5 % som anser att sambandet ”delvis inte” stämmer. Men 90 % anser att det ”helt eller delvis” stämmer (51 % helt).

Som jag tror att de flesta klimataktivister konstaterat sedan flera år, så behöver vi inte längre lägga kraft på att övertyga den lilla gruppen av vetenskaps-förnekare.

Men hur är det då med alla oss andra? När det gäller vad vi kan göra som individer så anser 53 procent av det svenska folket:

att de lever mer miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige. Endast 10 procent av allmänheten svarar att de lever mindre miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige.

Som rapporten konstaterar så får denna positiva självskattning negativa konsekvenser när det gäller att göra mer för att bidra till minskade utsläpp. Den blir ett ”argument för att inte utöka sitt engagemang”.

Men hur ser vi då på möjligheterna? Här menar rapporten att de flesta är ”klimatpessimister”:

Vi tror inte att varken FN eller Sverige klarar att uppnå klimatmålen i tid.

När det gäller Sveriges möjligheter så är det 51 % som tvivlar i olika grad och när det gäller FN:s mål om 1,5 grader så är det ännu fler som tvivlar.

Om det stämmer så låter det naturligtvis allvarligt. Den som inte tror att något är möjligt kommer med mindre sannolikhet försöka bidra till att det uppnås. Eller är det så? Egentligen tycker jag att den här frågan är rätt knepig att förhålla sig till och svara på.

Jag funderar på hur jag själv skulle svara på frågan. Jag är ju å ena sidan övertygad om att det skulle vara möjligt att förändra världen i en sådan riktning så att vi kan tackla klimat- och miljökrisen. Men jag ser att motkrafterna är mycket starka och tvivlar ofta på att vi kommer lyckas nå de nödvändiga målen. Det betyder inte att jag för den skull ger upp. Det enda som är ett säkert resultat av att ge upp är ju att vi inte lyckas. Men jag skulle ha svårt att svara på frågan om ”hur troligt det är att vi ska lyckas”, så som den är formulerad.

Nej, ifall de krafter som nu dominerar politiken och styr över näringslivet får fortsätta att styra.

JA, ifall vi kan pressa tillbaka högern och ta en demokratisk kontroll över klimatomställningen.

Men här har vi samtidigt en intressant, fast knappast förvånansvärd, skillnad inom befolkningen. De som röstar på den högra sidan (SD och M) är mycket mer pessimistiska. Som framgår av bilden från Novus så anser inte de som röstar höger (tydligast vad gäller SD) att politiken kan göra något.

Den pessimistiska synen på människorna, våra förmågor och möjligheter, har alltid varit något som utmärker de konservativa. Att förändra Sverige och hela världen till en fossilfri plats hänger därför inte bara ihop med kunskaper om klimatkrisen utan också om att stärka den rödgröna ideologin i Sverige och hela världen. Ja vi kan!

Det gamla vanliga ”utanförskaps”-gänget

Så har då journalistnätverket ICIJ (International Consortium of 

Investigative Journalists)

– som för några år sedan kom med de avslöjanden om skatteparadis som kom att kallas ”Panama Papers” –  kommit med en uppföljare: ”Pandora Papers”.

De delar sina avslöjanden med över 600 journalister i 117 länder, däribland SVT:s Uppdrag granskning. Denna gång handlar det enligt Guardian om ”100 miljardärer, 30 världsledare och 300 offentliga tjänstemän”. En av ”världsledarna” visar sig vara Tony Blair. Blev någon förvånad?

Blair

Bland de svenskar som finns med i avslöjandet ”finns bland annat en börs-vd och en av landets rikaste familjer, men också en misstänkt ekobrottsling, högerextremister och en medlem i Hells Angels”, skriver SVT. Precis som vid tidigare avslöjanden så framträder en grupp av människor som man mycket väl skulle kunna definiera som att de befinner sig i ”utanförskap”. De är illojala, vill inte bidra till samhället och lever efter helt andra värderingar än de allra flesta andra. Att betala skatt är ju nämligen något som är grundläggande för att vi ska ha ett fungerande samhälle och någon form av demokrati. Men det accepterar inte dessa ”utanförskapsmänniskor”.

Förra gången, för fem år sedan, var det ett liknande gäng som kom fram i ljuset. Då handlade det enligt SVT den gången bland annat om ”en medlem i den svenska kungafamiljen, en grevinna och jordägare som får skattefinansierade stöd” men också om svenskt näringslivs dåvarande ordförande Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling.

Enligt Taxjustice.net försvinner varje sekund motsvarande en sjuksköterskas årslön till skatteparadis. Det innebär att varje år förlorar världens stater 427 miljarder dollar i skatt till dessa skatteparadis. Omräknat till svenska kronor är det ungefär 3750 miljarder.

Hur mycket som på detta sätt försvinner från Sverige och därmed försämrar den svenska välfärden verkar vara svårt att få fram aktuella uppgifter om. Och det ligger ju också i sakens natur. Men år 2018 beräknade Skatteverket att det handlade om 130 miljarder kronor per år.

Om vi utgår från att det handlar om ungefär så mycket så kan man ju tycka att de som ständigt ryar om ”lag och ordning” på den högra sidan kunde lägga åtminstone en del av sin energi även på detta. Fast då skulle de ju å andra sidan bli tvungna att inte bara sparka neråt som de brukar. Här handlar det ju om folk av deras egen sort.

Gerard Ryle, direktören för journalistnätverkete ICIJ framhåller till Guardian att: ”Detta är pengar som går förlorade för statskassor runt om i världen och pengar som kan användas för att återhämta sig från Covid”. Samtidigt har han en pessimistisk syn på möjligheterna att komma åt dessa smitares pengar. Han motiverar det med  att eftersom så många av dem som har makt inom politik och ekonomi ägnar sig åt detta så kommer de inte vilja ändra på det heller.

Slutsatsen av det borde väl då vara  att vi måste ifrågasätta dessa människors maktinnehav, inte att ge upp.

Släpp cementen loss – det är höst…

Igår röstade en enig riksdag för regeringens undantagslag gällande Cementas kalkbrytning på Gotland. Riksdagen sa ja till regeringens förslag om tillfälliga ändringar i miljöbalken. Genom denna lagändring ”blir det möjligt för regeringen att pröva en ansökan om förlängt tillstånd för kalkstensbrytning”.

Även Vänsterpartiet inordnade sig i ledet och underordnade sig den utpressning som handlar om risk för inställt byggande och arbetslöshet. Det handlar då om att man menar att sådant som bostadsbyggandet, gruvdriften och stora infrastrukturprojekt hotas om Cementas anläggning i Slite skulle stängas. Det går också att uttrycka detta som att vi då måste acceptera  att riskera att förstöra grundvattnet på Gotland för jobbens och produktionens skull.

Sen är ju inte heller cementproduktionen oproblematisk.  Det handlar om klimatkrisen och utsläppen av koldioxid. Vi måste få ner koldioxid-utsläppen från den nuvarande cementproduktionen. Är då detta riksdagsbeslut ett nödvändigt avsteg på vägen mot nollutsläpp eller hindrar det rentav ett påskyndande av lösningar?

Bakgrunden

Det tyska företaget Heidelberg Cement Group är en av världens största byggmaterialproducenter. De äger Cementa i Slite på Gotland. Där har en cementfabrik som bryter kalk (med olika ägare) funnits sedan länge.

På Gotland finns redan nu problem med grundvattnet. En risk med fortsatt och utvidgad kalkbrytning är större problem genom saltvatteninträngning. År 2011 beviljades Cementa tillstånd för tio års fortsatt brytning av kalksten vid Slite. Men trots krav från olika myndigheter så har inte Cementa kunnat säkerställa att deras kalkbrytning inte påverkar grundvattnet. Därför godkände inte Mark- och miljööverdomstolen fortsatt brytning. Det i sin tur ledde fram till den lag som beviljade undantag från miljölag och som  antogs av riksdagen.

Förutom att Cementas produktion hotar grundvattnet på Gotland så är cementproduktion en av de stora utsläpparna av koldioxid. En granskning från SVT häromdagen visar att 15 storföretag i Sverige står för 25 procent av de svenska utsläppen. Sveriges tre största utsläppare är SSAB, Cementa och Preem. Totalt står cementtillverkning för omkring 4 procent av de svenska utsläppen.

En klassisk motsättning

Är det inte egentligen nästan alltid så att miljökrav krockar med ”utvecklingen”, ”tillväxten”, produktionen eller jobben? Åtminstone på kort sikt. Och kort sikt är det som för det mesta gäller i vårt system.

Vi har alltså miljöproblem som vattenbrist eller en allt mer upphettad jord vilka hotar vår existens. Å andra sidan har vi ett ekonomiskt system som vilar tungt på stål, betong och bensin. Eller som SVT-journalisten Lagerström uttryckte det i en artikel nyligen: ”Stål, betong och bensin har skapat det moderna samhället”.

Vi vet numera att det är nödvändigt att bryta loss från detta och skapa ett fossilfritt samhälle utan utsläpp av växthusgaser och utan det orimliga uttag av jordens resurser och eko-system som sker nu.

De flesta vet också att vägen framåt inte är enkel. Vi har både det mäktiga fossilkapitalet mot oss samt styrande och fega politiker som också ser kortsiktigt på problemen. Men dessutom är inte vägen framåt rak. Även klimatsatsningar på vind- och solkraft eller järnvägar kräver resurser och bidrar till utsläpp, samtidigt som tiden för att vända utvecklingen är kort.

Så vilka avvägningar är rimliga och nödvändiga när det gäller cementproduktionen? Det handlar då, tror jag, bland annat om:

  • Alternativ till cement, alltså en helt eller delvis annan produktion.
  • Ifrågasättande av en del av de projekt som använder cement.
  • Skyddande av jobben och anställningstryggheten.

Alternativ till cement

Cement används som bindemedel i betong. Den utgör 14 % av betongen men fungerar som ett sorts klister när grus, sten, vatten och cement blandas. Den ger betongen dess hållfasthet. Finns det då några alternativ till kalk i cement?

Katarina Malaga, forskare inom cement och betong vid forskningsinstitutet Rise i Göteborg menar att det inte helt går att ersätta kalksten. Men att den ”kan kompletteras med andra material”. Hon menar att lera ”har rätt egenskaper och finns i tillräckliga mängder”. Jämfört med den traditionella kalkstenen ger leran inte upphov till några koldioxidutsläpp.

Holger Wallbaum – professor i hållbart byggande inom arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers – är inne på samma tankebana. Han säger till SVT att  ett cementstopp skulle kunna tvinga fram en ”påskyndning” av omställningen till alternativa byggmaterial. De han nämner är ”hybridlösningar” och användande av trä i byggproduktionen.

I  facktidningen Byggnadsarbetaren hittar jag en artikel där man menar att ”slaggsten från stålproduktion kan delvis ersätta kalksten från Gotland”. Masugnsslaggen som är en avfallsprodukt vid stålproduktion har också cementliknande egenskaper. I Oxelösund  har Swecem startat en produktionsanläggning  för sådan tillverkning med slagg som hämtas från SSAB på orten. Utsläppen av CO2 minskar med detta från 700-900 kg per ton till 20 – 40 kg.

Det pågår också forskning i USA där man blandar sand, bakterier och näringsrikt vatten, ett slags bakterieproducerat ”lim” i stället för cement. I blandningen skapas kristaller som binder samman sandkornen på samma sätt som cement.

Det går naturligtvis också att på många områden ersätta cement genom att bygga i trä, något som ju redan sker, men som skulle behöva öka. Björn Elmbrant skrev om detta i Dagens Arena att ”det visat sig att stommar av trä limmade med ett nytt sorts lim är lika starka som de i betong” och att det vid renoveringar ”går att återvinna den betong som sitter i väggar och golv och ersätta den med trästommar. Detta gör att utsläppen av koldioxid minskar med 90 procent”.

Att ifrågasätta det cementen används till

Åtgärder mot klimatkrisen handlar om att utveckla alternativ för sådana material vi använder idag. Men det måste också handla om att ifrågasätta vad vi faktiskt producerar. Jag tror helt enkelt inte att vi bara kan ”satsa” oss ut ur klimatkrisen eftersom vinsterna av satsningarna i form av minskade utsläpp kommer på längre sikt, samtidigt som vi nu har en kort och begränsad tid att vända utvecklingen. Därför måste vi också hitta sätt att dra ner och helt enkelt sluta med en del produktion.

När det sagts att produktionen hotas av cementbrist så har ett exempel varit vägprojektet Förbifart Stockholm. Detta ur många aspekter miljöfientliga projekt borde inte användas som en förevändning. Tvärtom är det just ett exempel på sådant som vi måste bort ifrån.

Så förutom att utveckla alternativ till cement genom nya bindemedel i betong och ökat användande av trä så måste vi också grundligt ifrågasätta olika typer av cement- och penningslukande projekt ifall vi tar miljö- och klimatkrisen på det allvar som är nödvändigt för att vi ska lyckas.

Jobben

Om produktionen i Slite på Gotland skulle upphöra därför att miljön sätts i första rummet så går det inte att strunta i dem som arbetar på Cementa. Det måste vara en självklarhet för miljörörelsen att de som arbetar inom industrier som måste ställa om på grund av klimatkrisen inte ska drabbas av detta. På samma sätt som staten måste ta ledningen i omställningen och inte lita bara till marknaden, så måste staten också garantera tryggheten för dem som arbetar inom dessa industrier. Den typen av stora penningbelopp har gått att få fram vid andra kriser som vid finanskrisen (då bankerna räddades) eller nu senast under pandemin. Klimatkrisen som är en mycket allvarligare och för mänskligheten avgörande kris kräver den typen av insatser för att vi ska klara oss.

Riksdagens beslut eller något annat…?

Jag kan i detta fall förstå en del av de politiker som fattade beslutet att böja sig för Cementa och för ägarna inom byggnadsindustrin. De flesta av riksdagens politiker är ju sådana som alltid främst ser till ägarintresset i samhället, av dem förväntar jag mig ingenting. Men bland dem som sätter vanliga löntagares intressen främst så fanns naturligtvis denna rädsla för att bli beskyllda för att riskera jobben eller det nödvändiga bostadsbyggandet.

Ändå tror jag att de valde fel. Man har böjt sig för Cementa utan att ha fått svar på frågan om vilka konsekvenser brytningen kan få för miljön eller grundvattnet. Det ger samtidigt signaler både om att miljö- och klimatkrisen ändå inte är så allvarlig och nödvändig att lösa på kort sikt och att storföretag alltid får som de vill. Kanske skulle ett ”cementstopp” – som professor Holger Wallbaum sa i den citerade SVT-artikeln ovan – istället vara ett sätt att få fart på den nödvändiga omställningen. Han sa:

Vi tappar arbetstillfällen men det ökar också potentialen för nya lösningar. Om politikerna skulle stödja omställningsprocessen skulle vi inte drabbas så mycket av inställda infrastrukturprocesser och infrastrukturprojekt”.

För att återigen jämföra med pandemikrisen där vi kunde se hur snabbt det gick att få fram vacciner så kanske en kombination av press i form av miljökrav och stöd för omställning vore bättre här, istället för detta underordnande. Då bör vi också till detta lägga en politik för omställningsprocessen som skyddar de anställda.

Eller som den också ovan citerade SVT-journalisten Lagerström sa angående politikens förhållande till industrin och klimatutsläppen: ”morötter och marknad tycks inte räcka”.

Ett problem är också att Cementa nästan har monopol på tillverkningen i Sverige. Ett sådant monopol på en så viktig produkt borde ägas och stå under samhällets kontroll istället för under ett privat utländskt jätteföretag.

Läs också:

Utveckling genom förstörelse?

Titta på denna lilla youtube-film:

Du behöver nog inte se alla de nio minuterna för att gripas av det vansinniga i det du ser. Filmen är från staden Kunming i södra Kina där 15 nybyggda, men ännu inte helt färdiga, höghus sprängs sönder.

Bakgrunden är den ”överhettade” bostadsmarknaden i Kina med fastighetsjätten Evergrande som nu har skulder på 2 600 miljarder kronor. I Kina står 90 miljoner lägenheter tomma. Ekonomin har tydligen både överproducerat och överbelånat. Därför förstörs nu en del av det som byggts upp, så som vi kan se på filmen.

Kritiker av kapitalismen har jämfört detta nu flera hundra år gamla system med tidigare produktionssätt. En skillnad mot tidigare system var och är att de kriser som uppstår inte beror på brist utan på överflöd. Detta då i förhållande till den efterfrågan som kan betalas med pengar.

 För 173 år sedan skrev till exempel två ganska unga män om dessa överproduktionskriser:

Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi……De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin* kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter….

De som skrev om detta ”tillintetgörande” var Marx och Engels i en skrift som hette ”Kommunistiska Manifestet” och länge var en grundskrift för hela arbetarrörelsen innan de större splittringarna.

Idag händer detta i Kina där Evergrandes huvudägare heter Hui Ka Yan och både är Kinas rikaste person och definitivt en (stor)kapitalist. Men att detta land styrs av ett parti som heter Kinas KOMMUNISTISKA parti är väl däremot en stor historisk ironi. Läser partimedlemmarna där månne Manifestet?

*franska för borgarklassen (kapitalisterna)

De gängkriminellas vapen och en ny bok.

Den här rubriken mötte mig i tidningen igår. Den senaste av många liknande. Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Så här ser utvecklingen ut för allt dödligt våld i Sverige sedan 2002, enligt BRÅ. Efter 2007 minskade antalet fall, men åren 2015 – 2019 gick antalet fall upp till samma nivå som 2007 för att sedan ytterligare öka under 2020. Inom det dödliga våldet är det alltså främst skjutvapenvåldet som ökar och som vi ofta möts av på nyheterna. Som BRÅ uttrycker det: ”Andelsmässigt uppgick det dödliga skjutvapenvåldet till 39 procent av samtliga konstaterade fall av dödligt våld 2020”.

För alla – utom möjligen för de kriminella – är detta skjutvapenvåld mycket skrämmande. Det blir inte mindre skrämmande för att andra typer av dödligt våld har minskat under åren eller för att det finns andra otäcka och orättfärdiga sätt att dö på (som t.ex. arbetsplatsolyckor som började öka i antal efter 2015 men inte alls fått samma uppmärksamhet i medierna).

Olika partier kommer med förslag om hur staten ska komma åt de gängkriminella och deras våldsanvändande. Jag hör t.ex. moderatledaren säga samma sak som han gjorde för precis ett år sedan om att staten ska ta ifrån de kriminella deras bilar och klockor. Tydligen stör dessa statusattribut hos fel personer honom extra mycket. Annars talar den politiska högersidan (som vanligt) mest om att slå tillbaka hårdare. Och naturligtvis behövs det ett effektivt polisarbete med tillräckliga resurser för komma åt de kriminella och lagföra dem. Så verkar det inte vara idag. Men som polisområdes-chefen Fredrik Lennartsson sa i ett berörande reportage från Lövgärdesskolan i Göteborg i onsdagens Aktuellt (27 min in i programmet) så ”går det inte att arrestera bort problemen”. Om vi inte också söker efter orsakerna till kriminaliteten och formerna för rekryteringen till de kriminella gängen så kommer aldrig en ökad polisinsats hjälpa. Lennartsson pratar om sådant som jobb och godkända betyg. Men det finns många fler förhållanden som är viktiga. Jag ska inte gå in på det mera här. Men det är viktigt. Återkommer lite till det mot slutet av denna blogg.

Däremot tycker jag att det verkar som om en fråga i stort sett är frånvarande, den om beväpningen. Hur kommer vi åt och stoppar vapnen?

När det gäller att förhindra ”vanlig” krigföring har jag till exempel skrivit om att ”utan vapen går det inte” och om italienska arbetare som vägrade delta i distributionen av vapen till Saudiarabien. Om vi tittar på USA så är det för de flesta i Sverige uppenbart att de ”liberala” vapenlagarna och den rika tillgången på vapen försvårar ett minskande av det dödliga våldet i det landet. Men i Sverige då?

Den bild som nog många har av hur de gängkriminella skaffat sig vapen är att de smugglas in från de gamla öststaterna. Att det alltså ”bara” är ett importerat problem. Det handlar då om vapen som kom ut på den svarta marknaden efter att de gamla stalinist-regimerna rasade samman. Men är det bara ett importerat problem? Och är det fortfarande så att de flesta vapnen kommer från Balkanländerna? Dessa frågor tas upp i den nyutkomna boken ”Vapensmederna” av de två journalisterna Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle.

De har undersökt vapnens väg och upptäckt att ”några få personer i Sverige har tjänat pengar på att sprida pistoler och automatvapen till gäng och andra kriminella”. De berättar att Tullen och polisen redan 2014 varnade för fenomenet med ”svenska illegala vapenverkstäder”. 

De menar vidare att om man vet ”vilka som förser de svenska gängen med skjutvapen så skulle flera av de kriminella leverantörskedjorna kunna slås sönder…..då måste man också våga vända blicken inåt – mot Sverige och svensk vapenhandel”.

I boken beskriver de sex personer som ”slussat ut över 700 vapen till Sveriges kriminella inom loppet av åtta år”. De har beskrivit dessa personer och kartlagt de vapen som de spridit. De jämför de 700 vapen de kartlagt med de 444 olika vapen som identifierats av polisen vid de nära femhundra skjutningar som skett i Stockholms polisregion under perioden 2015 till 2019. De skriver:

Dessa identifierade vapen är inte alla vapen som cirkulerat bland kriminella i Stockholmsregionen. Det är så många vapen som polisen vet har använts vid bekräftade skjutningar. Sjuhundra vapen är alltså fler än vad som använts i hela Stockholm i fem års tid. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att om just de sjuhundra vapen vi kartlagt kunnat plockas bort från marknaden innan de användes, då hade nästan alla personer du läst om i den här boken sluppit skottskador och varit vid liv.

Skorpion vz.61 *

Att vända blicken inåt och granska svenskar som förser de kriminella med vapen har enligt författarna inte varit populärt. När de granskade vapenhandeln i en artikelserie i SvD 2019 fick de beröm från sportskyttar och jägare för att de lyfte frågan om ursprunget till de kriminellas vapen, ”men bara när de skildrade insmugglingen”. När de ”istället granskade ett par jägare, polisens slarviga kontroller och vilka svenska jaktbutiker de kriminella helst handlade i, övergick förståelsen i ren ilska, blandad med näthat…”.

Det ligger ett omfattande arbete bakom det som presenteras i denna bok och jag tror att det är ett viktigt spår att söka de svenska leverantörskedjorna för att stoppa vapentillförseln till de kriminella gängen.

För att återknyta till det som jag skrev ovan om diskussion kring hårdare straff skriver Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle att ”Debatten om strafflängder tenderar att lägga sig som en våt filt över många andra diskussioner som är nog så viktiga. Till exempel: oviljan att se pengaflödenas roll i vapenhandeln och svårigheterna med att driva vapenutredningar vidare som penningtvättsärenden.”

Läs boken! Den går redan att låna från bibliotek både som fysisk bok och som E-bok.

_______________________________________________________________________________________-

*användes vid skjutningarna på Vårväderstorget i Göteborg 2015

Epoken Löfven

Stefan Löfven meddelade i söndags att han ska lämna posten som ordförande för socialdemokraterna. Det blir till partikongressen i november. Efter att ha varit ordförande för IF Metall i sex år valdes han till ordförande för socialdemokraterna den 27 januari 2012. Att vara politiker på den nivån är säkert alltid slitsamt. Men den period Löfven verkat under har sannolikt varit svårare än det mesta.

Jag noterar, när Löfven meddelar sin avgång, att det närmast är kutym att säga något vänligt och uppskattande från de andra partiernas ledare. Endast SD avviker här, som ofta annars. De vänliga orden från samarbetspartnerna i MP och C känns äkta, medan däremot orden från KD-ledaren (som ofta annars) känns falska. Hon säger nu att ”Löfven som arbetat hårt och velat väl förtjänar ett stort tack”. Hennes tidigare ord om att regeringen Löfven ”med berått mod” tillåtit spridningen av coronaviruset i Sverige verkar helt glömda.

Löfvens bidrag: ”upplösning av blockpolitiken”

Löfven blev partiledare efter de stridigheter som varit kring hans företrädare Juholt som bara hann vara på posten i mindre än ett år. Jag tror att man kan säga att Löfven till skillnad från Juholt var partihögerns och den traditionella maktapparatens alternativ.

Löfven har verkat inom en tid av tillbakagång för socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet har en lång historia och det har förändrat och förändrats enormt under denna tid. Under de första decennierna utvecklades partiet från att vara en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraternas väljarstöd stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent.

År 1991 hamnade Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) och kristdemokraterna kom in i riksdagen. KD (som tidigare bara kommit in med hjälp av centern) var visserligen ett konservativt parti men inte alls det hemska högernationella parti det senare blivit under Busch. Ändå var detta med inbrytningar från höger ett tecken inför framtiden. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från grupper som tidigare stött socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann från både riksdagen och den politiska scenen. Men från valet 1998 påbörjas en i stort sett jämn tjugoårig nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val.

Året 2010 är en sorts milstolpe på vägen då SD kommer in i riksdagen. Ett högernationellt parti lyckas med rasistisk propaganda ta röster från socialdemokratin. Sedan dess har vi haft en klar högermajoritet i Sveriges riksdag. Men högermajoriteten var i flera år splittrad. De partier som ingick i den s.k. alliansen hade inte längre en egen majoritet. Men än så länge avvisade man kategoriskt att nå majoritet genom att samverka med SD.

Det är under denna period som den ganska nya s-ledaren Löfven i november 2013 gick ut med att han ville ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med alla de borgerliga partierna utom SD. Även detta avvisades kategoriskt och i högstämda tonlägen (minns Annie Lööf som hellre skulle äta upp ”sin högra sko”) återgivet i denna rubrik i SvD:

Svenska Dagbladet 8 nov 2013

Som vi nu vet så har de fyra f.d. allianspartierna numera delat på sig. M och KD sökte sig till SD. Medan centern deltagit i ”blockupplösningen” tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Liberalerna som först deltog i detta tillsammans med centern håller nu på att utplåna sig själva i alla avseenden genom att förena sig med den nationella högern*.

Lyckades Löfven?

Löfven lyckades alltså med att upplösa blockpolitiken. Men lyckades han? Om målet var att oavsett politik inneha regeringsmakten och att hålla delar av högern borta från den, då kan man säga att han lyckades. Men då måste frågan ställas som den gjordes i ett tal av August Palm, en av arbetarrörelsens pionjärer: Vad vill Socialdemokraterna? Egentligen.

August Palm

Redan under 1980-talet började socialdemokratin att i praktiken avlägsna sig från det som innan betraktats som socialdemokratisk politik. Trots partiprogrammets skrivningar (senast från 2013) om ett samhälle ”utan klasskillnader” har klassklyftorna ökat. Trots skrivningen om att ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande….. Demokratin har därför företräde före marknaden”, så har marknadskrafterna stärkts inom alla områden. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde redan under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

Att socialdemokratin inte bara vek ner sig inför nyliberalismen utan dessutom anammade den var naturligtvis en del av en internationell trend med mycket starka motkrafter. Men det har aldrig varit så att det bara finns en väg att gå. Motstånd och försvar av välfärdsstaten hade varit möjligt.

Sett i detta ljus representerar perioden Löfven en ytterligare förskjutning av politiken åt höger, där partiet i regeringsställning genomfört andras politik. Eller om det nu var andras politik? Otydligheten om partiets egna politik, eller i vad mån den representerar något annorlunda, har varit stor.

I en artikel i Aftonbladet kritiserade nyligen den tidigare socialdemokratiska ministern Carl Tham den förda politiken. Han beskriver partiet som en ”sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter” och menar att ”regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten”. 

Carl Tham föreslog själv:

Förvåna omvärlden genom att avslöja att regeringen faktiskt är socialdemokratisk och gör en socialdemokratisk reformbudget med till exempel ökad förmögenhetsskatt, några steg för att göra slut på kapitalets grepp över offentlig välfärd, storsatsning på åldrings- och sjukvård, en ny social bostadspolitik och återställande av en aktiv arbetsmarknadspolitik samt ofrånkomliga skatteökningar.

Vad som idag är ”faktisk” socialdemokratisk politik beror på vilken tidsperiod vi jämför med. Tyvärr är det ju bara ett parti i riksdagen som idag skulle stödja en sådan politik som Tham föreslår, nämligen vänsterpartiet. För tyvärr verkar det lika orealistiskt att det socialdemokratiska partiet nu skulle ställa sig bakom en sådan politik som att en ny partiordförande efter kongressen i november kommer bryta med den hittills förda politiken. Men jag skulle bli jätteglad ifall jag skulle få fel och önskar ”Reformisterna” och andra vänsterkrafter inom socialdemokratin lycka till.

*För övrigt har liberalerna nu skaffat sig ett ytterligare sänke genom att utse Mauricio Rojas till integrationsansvarig. Läs om det här.

Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

En moderat möjlig att nå kompromisser med?

Vi lever i en tid när ledare på högersidan trampar allt djupare i farliga vatten. Till exempel när de utpekar stora grupper av människor som en ”belastning”, samtidigt som deras egna register är fyllda av skumma och belastande handlingar.

Vi har också en ledare för ett parti som säger sig tillhöra den ”breda mitten” som samtidigt positionerar sig som varande längst bort från vänsterpartiet (vilket väl innebär att man själv inte kan vara i ”mitten”?) och hårdast försvarar extrema marknadslösningar.

I detta läge kan det kännas lite bra med en moderat som i alla fall avlägsnar sig från den värsta extremismen.

Jag läser en intervju med Anne-Marie Pålsson i Dagens samhälle. Hon är docent i nationalekonomi och före detta riksdagsledamot för Moderaterna. En sak som ur min synvinkel belastar henne är att hon är en av dem som är ansvarig för att vi har RUT-avdrag. (Om Pålsson och RUT kan du läsa här, här och här.)

Men nu handlar det om skolan och friskolekoncernernas vinstuttag och där är Pålsson intressant. Lärarnas riksförbund har anlitat Pålsson för att utreda aktiebolagens lämplighet i den svenska skolan. Med anledning av detta intervjuas hon i Dagens samhälle. Nu ska det direkt sägas att Pålsson inte är emot s.k. friskolor, annars vore hon knappast moderat. Däremot säger hon att hon ser ”ordningen med rätt till fri etablering och rätt att ta ut obegränsade vinster ur en alltigenom skattefinansierad verksamhet som problematisk”. Hon vill inte helt ta bort möjligheten till vinst men tänker att det skulle behövas ”tillägg kring hur vinsten ska fördelas. Föra in en bestämmelse om att en del ska gå tillbaka till skolan, till exempel”. Hon vill också helt få bort vissa bolag från skolan.

Framförallt vänder sig Pålsson mot det som kallas publika aktiebolag. Det är bolag som obegränsat kan sälja aktier på öppna marknaden. Om de publika aktiebolagen säger Pålsson att de ”inte har i skolväsendet att göra”. Där är det ”bara vinstintresse som gäller” och ”där har vi ägare vi inte kan kontrollera”.

När det gäller vinstuttagen och dessa publika aktiebolag påpekar Pålsson att det finns två centrala lagparagrafer som säger ”dels att bolagsledningen ska vara lojal mot bolaget, inget annat, dels att bolagsledningen har ett enda uppdrag: att förse ägaren med vinst”.

Och när det gäller dessa vinstuttag talar Pålsson klarspråk:

Det här pratet om att man ska se till elevernas bästa, det allmännas bästa eller utbildningsuppdraget – ja, det kan man säga när journalisterna är i närheten. Men i skarpt läge är uppgiften att bereda ägaren vinst.

Dessutom menar Pålsson att de publika aktiebolagens strikta regler kring informationsspridning förhindrar insyn och kontroll. Det har fått den absurda konsekvensen att information om verksamheterna i alla skolor blivit sekretessbelagda – eftersom det ska vara lika för alla.

Men som Pålsson påpekar:

Insynen är ju ett krav för att få tillstånd! Det är ett krav som funnits ända sedan mitten av 1990-talet i skollagen. Och likväl har man gett aktiebolag tillstånd där man vet att insynen vägras. Hur har man tänkt?

Pålsson har också en mycket realistisk syn på vilka krafter vi har emot oss, alla vi som på olika sätt ifrågasätter dessa skolkoncerner inom skolan. Hon säger: ”Det handlar om mycket starka krafter och mycket pengar. Därför gäller det att hitta argument som tar udden ur den kritik som kommer”.

De stora bolagen inom svensk skola

Att kompromissa i mitten?

Nuförtiden är det svårt att se ifall det finns något i Sverige som egentligen kan kallas ”den politiska mitten” och ifall det är en plats där vi kan mötas. Det pratas om att det måste ske kompromisser i det knepiga parlamentariska läge vi har. Jag känner inte så stort hopp om den saken. Men på skolområdet tänker jag att ifall det fanns fler högermänniskor som tänkte som Pålsson om skolan så skulle det i alla fall vara möjligt att hitta kompromisser där. Numera går fyra av tio friskoleelever i en skola ägd av någon av de fyra största koncernerna. Att tränga undan dessa koncerner vore ett stort steg framåt. Pålssons tankar kanske skulle vara en bra kompromiss?

Ska bli intressant att ta del av utredningen och se vilket bemötande den får.

Den oskyldiga partiledaren

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Bibeln: Matteus 7:1-2).

Ledaren för det parti som kallar sig kristet och demokratiskt har erkänt sig skyldig till brottet grovt förtal. Hon har accepterat något som kallas strafföreläggande och fungerar som en fällande dom. Hon döms till 60 dagsböter á 1 000 kronor men  undviker samtidigt genom sitt ”erkännande” det som i Expressen kallas ”en uppslitande rättegång”. Enligt Expressen så rådde hennes advokat henne att erkänna ”eftersom han bedömde risken för en fällande dom som överhängande”.

Jag skriver ”erkänner” inom citationstecken, för omedelbart efter att hon ”erkänt” förklarar hon att: ”I själ och hjärta är jag oskyldig”. Hon förklarar att hon gör så här för att hon prioriterar och inte har tid med en rättegång.

Jag har ingen uppfattning när det gäller partiledarens husaffär och tvist med den gamle mannen som ägde huset. Jag tycker också ofta att juridiska frågor är svåra att begripa och jag kan inte bedöma det som domstolen kommit fram till. Men jag tänker ändå tre saker om detta:

  1. I likhet med andra som påpekat det så anser jag också att det är något uppenbart falskt i att både erkänna sig skyldig för att slippa undan samtidigt som man direkt säger att man inte egentligen anser sig vara skyldig. Är det ett värdigt beteende hos en ledare som ofta talar om ”lag och ordning”? Den som anser sig oskyldig bör väl låta detta prövas i domstol.
  2. Det som partiledaren döms för är något som hon skrivit på nätet. Jag håller därför också med dem som påpekat det inkonsekventa i att partiledaren ganska nyligen krävde hårdare straff för just sådant  förtal. I Aftonbladet skrev hon:

”Att förolämpa, kränka, mobba eller hota någon över internet eller sms är lika allvarligt som att göra det i verkligheten. Därför behöver lagstiftningen förändras, dels för att anpassa lagstiftningen så att den träffar brott som begås på nätet, dels för att öka polisens möjligheter att beivra brott som begås där”.

3. För min egen del anser jag att det grövsta förtal jag hört partiledaren uttala var när hon den 7 juni 2020 under SVT:s partiledardebatt om corona-krisen uttalade att regeringen med “berått mod” ( alltså ”avsiktligt”, ”med flit” eller ”uppsåtligt”) hade tillåtit coronaviruset  spridas i Sverige. Men mot ett sådant hårresande yttrande kanske det inte går att väcka åtal? Som sagt: juridik är knepigt. Men att begripa vilka ledare som är opålitliga kan vi nog göra ändå.

%d bloggare gillar detta: