Är socialismen aktuell?

Jag har mer än en gång skrivit här att jag tycker att en annan värld är både önskvärd och nödvändig.

Men vad är då det för en värld? Eller rättare: vad är det för system?

Idag dominerar det kapitalistiska systemet nästan hela jorden. Det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Samtidigt är systemet mer sammanflätat och mer globalt än det någonsin varit. Vi påverkas därför alla av en mängd händelser och beslut som sker långt bortom våra egna länders gränser.

Men samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika kapitalistiska länder så finns det några grundläggande saker som går igen. Det ena är att makten över ekonomin är koncentrerad till en mycket liten del av befolkningen. Denna lilla grupp äger och styr över en ofattbart stor del av jordens rikedomar. Denna makt över ekonomin ger också en makt över samhällena och deras utveckling. Deras makt över ekonomin innebär därför samtidigt också en oerhörd begränsning av den form av demokrati som en del av jordens befolkning uppnått.

Dessutom har det system som dessa rika människor (kapitalister) styr över en egen dynamik som inte ens de rikaste kapitalisterna själva kan undvika även om de ville. För att fortsätta existera så måste både de enskilda kapitalisterna och det kapitalistiska systemet ständigt sträva efter maximal vinst och expandera. När driften efter vinst kommer i motsättning till människors väl och ve eller den miljö som vi alla är beroende av, då är vinsten överordnad. Nödvändigheten av ständig tillväxt har också visat sig alltmer komma i motsättning till möjligheten att leva i balans med naturen och inte ta ut mer av vår jord än vad den tål.

Ibland kan demokratiska institutioner, regeringar, fackföreningar eller folkliga rörelser tvinga kapitalintressena att också ta andra hänsyn än de önskat. Men det sker inte utan konflikt och i huvudsak så går driften efter vinst och ständig expansion före alla andra hänsyn.

En annan nödvändig och önskvärd värld måste därför vara en värld med helt andra maktförhållanden och helt andra drivkrafter. De avgörande delarna av ekonomin som påverkar oss alla och hela vår miljö måste styras demokratiskt av folkmajoriteten. Det har ett värde i sig självt i den meningen att det stärker och utvidgar demokratin i samhället. Men det gör det också möjligt att ta itu med de problem som orsakas av den blinda jakten efter vinst oavsett dess konsekvenser för människor och miljö. Drivkrafterna i en ekonomi som utgår från demokratiska beslut kan istället utgå från våra gemensamma behov av att garantera alla ett anständigt liv och samtidigt bevara och skydda den jord som vi ska leva på.

 

Socialismen?

Ett sådant system kallar jag socialistiskt. Och redan här stöter vi på en del problem. Jag tänker då på de erfarenheter som mänskligheten har av det begreppet. De historiska erfarenheterna av samhällssystem som avskaffat kapitalismen är ju inte så uppmuntrande.

I Sovjetunionen, Kina och en del andra länder upprättades samhällssystem som inte var kapitalistiska. Produktionsmedlen var i huvudsak inte  privata och det privata vinstintresset var inte en avgörande drivkraft. Men var de system som existerade i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och så vidare socialistiska system? Många ansåg länge det. Alltför många inom vänstern tyckte alltför länge att detta var uttryck för socialism. En del ända fram till det att dessa system imploderade. Idag är det kanske främst de som är mot tanken på socialistiska system som anser att dessa länder visar vad socialismen är/var. De nutida anhängarna till dessa förlorade system är däremot mycket få.

För mig innebär inte förtrycket och misslyckandet i Sovjet och Kina på något sätt att det blir mindre nödvändigt att skapa alternativ till kapitalismen. Men utan att här gå alltför djupt in på de historiska och teoretiska frågorna om vad som hände och varför, så måste vi dra några enkla slutsatser. Den centrala frågan här är just den som handlar om makten och demokratin.

Det avgörande problemet i dessa samhällen var att folkmajoriteten antingen förlorade eller aldrig någonsin hade kontroll över makten. Istället utvecklades en härskande byråkratisk elit och ett extremt förtryck av mänskliga rättigheter. Dessa samhällen var inte kapitalistiska samhällen, de styrdes inte främst av enskilda företags vinstmaximering. Men om ett samhälle inte i huvudsak ska drivs av vinstintresset så måste folkmajoriteten vara med i en demokratisk och inkluderande process som ersätter vinsten som drivkraft. Då detta inte (längre) fanns förföll dessa samhällen även ekonomiskt.

Klyftorna, förtrycket, stagnationen och bristen på demokrati gör att vi antingen måste säga att detta inte var socialism eller att om det var socialism så är det inte den socialism vi strävar efter.

Detta innebär inte bara att vi måste säga vad socialism inte är/var. Det innebär främst att vi måste säga att demokratisk kontroll av makten och demokratiska rättigheter är en förutsättning för att skapa ett samhälle som ska kunna utvecklas i socialistisk riktning.

 

Är det mindre aktuellt idag?

Både Vänsterpartiet och andra mindre vänstergrupper har olika formuleringar om ett socialistiskt samhälle i sina program. Men det är väl inte precis någon överdrift att säga att det är ganska tyst om denna vision nu för tiden. Per Björklund –  vänstertidningen Flammans nya ledarskribent –  påpekade detta nyligen när han skrev att ”Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati”.

Är det så helt enkelt därför att det som kallades socialism i Sovjet och Kina har brakat samman och dragit med begreppet i fallet?

Är det också så därför att det nu var längesedan som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser var på offensiven och ökade det demokratiska inflytandet, minskade marknadens makt och byggde upp välfärden (”klassisk socialdemokrati”) ?

Känns det mindre realistiskt att resa visionen om ett i grunden annorlunda samhälle i en situation där arbetarrörelsen och vänstern försvagats och där kapitalägarna och högern stärkt sin makt?

Kanske är det så. Men är inte det egentligen en total felsyn? Är inte behovet av att visa på nödvändigheten av ett samhälle som är i grunden annorlunda större idag än någonsin? Det tror jag. Det som inte är realistiskt är att vi idag skulle kunna få ett samhälle för de många eller på allvar ta itu med de avgörande miljöfrågorna utan en enorm folklig rörelse och helt nya maktförhållanden grundade på en annan sorts ekonomiskt system. De tidigare decenniernas reformistiska framgångar var resultatet av helt andra styrkeförhållanden och av ett stort folkligt tryck. Därför var de som då hade och nu fortfarande har den avgörande ekonomiska makten beredda att kompromissa för att få behålla makten. Men den situationen har vi inte haft efter att den nyliberala offensiven rullade igång på 1980-talet. Visserligen har Vänsterpartiet under den senaste perioden genom förhandlingar med s-mp-regeringen fått igenom en del nog så viktiga reformer. Dessa reformer lindrar en del orättvisor. Men de förändrar inte de stora orättvisorna. De ändrar inte den avgörande och pågående riktningen med ökande klyftor och minskat demokratiskt inflytande över samhällsutvecklingen. Därför är visionen om ett annorlunda samhälle inte mindre utan mer viktig än någonsin. Socialismen är mer nödvändig – mer aktuell –  idag än någonsin.

 

Hur mycket kan vi då säga om denna vision?

De tankar om att föra över erfarenheterna från andra länder som fanns inom stora delarna av vänstern förut innan sammanbrotten behöver vi knappast längre diskutera. Däremot tror jag inte det är oviktigt att ordentligt studera vad som hände och varför. Men det är ett annat spår….

När det gäller att beskriva framtiden så finns det ett känt citat från Marx där han värjer sig mot att, som han uttryckte det, ”skriva recept åt framtidens soppkök”. Jag misstror också detaljerade beskrivningar av hur socialismen ”ska se ut”. Speciellt som den typen av skrivbordskonstruktioner bortser från att vi inte kan veta något om omständigheterna, styrkeförhållandena eller de strider som skulle föregå och vara en del i processen av att bryta med kapitalismen.

Det som jag tror att vi kan (och bör) ha en uppfattning om när det gäller socialismen är förutom det demokratiska fundamentet mer ett sorts skelett eller några grundläggande förhållanden. Jag gör ett försök här och hoppas på inspel och synpunkter från er som läser detta.

 

Övergången och makten

Att avskaffa kapitalismen och införa socialismen är naturligtvis inte något som går från det ena året till det andra. Det är en lång process. Först måste ju en regering baserad på ett folkflertal vilja och våga stå för en sådan riktning. En regering som inser att kampen för en sådan omvandling av samhället kommer mötas av ett motstånd som får dagens strider att framstå som behagliga sommarfläktar. Ett nära exempel: den grekiska vänster-regeringen (Syriza) hade inte något program för att avskaffa kapitalismen. Men de hade ett mandat från folkomröstningen i juli 2015 att gå emot åtstramningskraven från trojkan EU, IMF och ECB. De hade lovat att stå upp mot trojkan. Men när de utsattes för hot och konfrontation vek de ner sig. Kanske hade de inte haft stöd i folkflertalet för att ta en så stor strid. Men de prövade heller aldrig detta. En generell lärdom från detta och en mängd historiska exempel är att det fordras en enorm folklig mobilisering mot kapitalmakten för att ha en chans att lyckas. Den nödvändiga folkliga mobiliseringen måste också organiseras i organ som kan genomföra och försvara denna grundläggande maktförändring. Det räcker inte med riksdag och den nuvarande statsapparaten. En ny typ av ”apparat” som drar in folkflertalet i styrande och försvar måste också till. På arbetsplatser och i bostadsområden måste en sådan makt byggas upp både som ett stöd och försvar för omvandlingen och som en del i utvidgandet av demokratin till nya områden. Exakt hur detta kan komma att se ut eller hur förhållandet mellan dessa olika organ sinsemellan och i förhållande till den centrala statsmakten ska se ut tror jag inte det är någon mening att spekulera i nu. Men en form för styret som drar med folkflertalet i utövandet av makt är både önskvärt och nödvändigt, det är jag övertygad om. Det är både mål och medel.

 

Ekonomin i ett samhälle på väg mot socialism

Samhällsekonomin måste börja omorganiseras för att uppnå en socialistisk hushållning. För att börja bryta med kapitalismen måste en demokratisk kontroll över de avgörande delarna av ekonomin upprättas. Detta måste ske både uppifrån den politiska nivån genom demokratiska beslut och underifrån genom aktivitet och genom organisering av dem som arbetar inom de olika sektorerna. De delar av ekonomin som jag uppfattar som avgörande och styrande är sådant som banker, försäkringsbolag, storföretag och naturtillgångar. De måste socialiseras. Dessutom måste de delar av välfärdssektorn som tidigare var samhällsägd återföras från kapitalets kontroll. Utöver detta kan man naturligtvis tänka sig flera olika ägandeformer som till exempel kooperativ eller mindre privata företag. Hur stora delar av ekonomin som bör socialiseras tror jag inte att det går att ha någon färdig uppfattning om nu. Men personligen tror jag att det finns verksamheter som mer passar för kooperativ eller privat drift, till exempel restaurangverksamhet eller jordbruk. Den idag teoretiska frågan om marknadens roll inom ramen för en socialistisk hushållning kommer heller inte att kunna lösas utan en lång process. Ett av problemen här kommer väl alltid vara att undvika uppkomsten av nya klyftor som en följd av olika marknadsmekanismer.

 

Internationell

Socialismen måste av nödvändighet vara internationell. Socialistiska omvandlingar måste självklart påbörjas inom ramen för varje nationalstat. Redan att påbörja detta i ett enskilt land har alltid varit svårt. Det har alltid mötts av hårda angrepp från de dominerande kapitalistiska länderna i form av ekonomiskt sabotage och våld (eget eller via ombud). Men att komma vidare utan att ett större antal länder också påbörjat samma omvandling är ännu svårare. För att ta ett konkret exempel: Kuba (ett land som jag skrivit om i en annan blogg-artikel) har sedan sammanbrottet för Sovjetunionen kämpat för att upprätthålla sitt försök i en i huvudsak fientlig omvärld. De har tvingats till olika typer av eftergifter som lett till ökande klyftor och andra risker för ett samhälle som vill bygga socialism. De har mot alla odds lyckats upprätthålla en välfärd för alla. Men i längden kommer de knappast att klara sig utan fler allierade i världen.

 

Vad tänker du?

Detta var några tankar. Jag vill lyfta nödvändigheten av att våga tala om socialismen som ett alternativ. Mycket av det jag skrivit ovan är självklart ofärdigt även betraktat som ”skelett”. Både sådant som jag själv är medveten om och sådant som jag missat/inte tänkt på. Så hör gärna av er med synpunkter. Det är bara många som kan lyfta det socialistiska perspektivet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialism, vänster

Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

Begreppet ”vänster”

När Jonas Sjöstedt inledningstalade på Vänsterpartiets kongress i Karlstad i februari sa han bland annat att socialdemokraterna inte (längre) är något vänsterparti. Yttrandet väckte en uppmärksamhet som förvånade mig lika mycket som att en del medier utifrån detta beskrev Sjöstedt som aggressiv.

Den franska nationalförsamlingen 1790

Begreppet ”vänster” är ju inte något annat än en positionsbeskrivning. Ursprunget är (som ni kanske redan vet) från den franska nationalförsamlingen 1790 där de mest radikala satt till vänster i salen.

I våra grannländer Norge och Danmark är fortfarande begreppet ”Venstre” det som används av de liberala borgerliga partier som uppfattar sig stå till vänster om de konservativa.

I Sverige är begreppet inte solklart. Även här handlar det om en positionsbeskrivning, men inte inom borgerligheten. Här har det kommit att stå antingen som beteckning för dem som befinner sig till vänster om ”mitten” eller för dem som vill uppnå mer genomgripande samhällsförändringar vad gäller fördelning, makt och ägande. Beroende på var någon själv befinner sig i det politiska landskapet blir antalet som räknas in i begreppet ”vänster” olika. Ju mer reaktionära åsikter någon har desto fler räknas som ”vänster”. Till exempel vill ofta borgerliga debattörer beskriva varje förslag som ens på ringaste vis ifrågasätter den rådande ordningen som ”vänster”. För vissa av dem tillhör socialdemokratin definitivt vänstern och för vänsterpartiet använder man helst andra mer negativt laddade ord. Bland människor som själva betraktar sig som vänster finns det på liknande sätt olika uppfattningar om vilka som verkligen ”förtjänar” denna etikett.

Att påstå att socialdemokratins ledning har rört sig åt höger borde inte egentligen vara kontroversiellt. Men det kan väl å andra sidan även sägas om vänsterpartiet och dessutom även om de mindre vänstergrupper som befinner sig utanför riksdagen. Hela det politiska fältet har förskjutits och idag framförs både från socialdemokratin och från borgerligheten förslag som skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan. Att tvingas förhålla sig till ett alltmer högervridet klimat påverkar naturligtvis även vänstern i dess olika delar. Det är å andra sidan inte någon enkel fråga. Den vänster som idag uttrycker sig och ställer krav som om det fortfarande vore 1970 uppfattas knappast varken som relevant eller trovärdig. Alla som vill påverka måste ju anpassa formen på sitt budskap till dem som ska nås. De krav som känns möjliga att resa och kämpa för beror ju också på existerande styrkeförhållanden. Efter en lång rad av nederlag och bakslag kan det kännas svårare att föra fram mer långtgående krav. Samtidigt innebär detta också att vänstern som helhet idag är mycket sämre på att framställa de hoppingivande visionerna eller att i grunden ifrågasätta det nuvarande kapitalistiska samhället.

Historikern Kjell Östbergs utmärkta bok* om den radikaliseringsvåg som varade från 1960-talet (stoppandet av svensk atombomb 1965) till slutet av 1970-talet (löntagarfonderna) har kommit i ny utgåva. I  boken visar han (bland mycket annat) tydligt  hur den radikaliseringsvågen påverkade hela samhället och alla politiska partier. Han beskriver där hur ”den första hälften av 1970-talet antagligen är den mest omfattande period av samhällsreformer som Sverige genomgått”. En mängd betydande sociala reformer genomfördes på kort tid vars omfattning bäst kan mätas ”i det förhållande att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 till 38 procent”.

Det intressanta i förhållande till mitt resonemang ovan är det som Östberg skriver om förskjutningarna inom hela det politiska fältet:

Djupet av radikaliseringen i det svenska samhället kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av den universella välfärden under 1970-talet…..togs besluten vanligtvis av en enig Riksdag.

Östberg beskriver också på andra sätt hur djupt även de borgerliga partierna påverkades av ”tidsandan”. Ett av uttrycken för detta var att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Begreppet ”höger” (antipoden till ”vänster”) var så misskrediterat under denna tid att det inte längre dög som varumärke.

Idag befinner vi oss ju i en helt annorlunda situation. När radikaliseringsvågen ebbade ut i slutet av 1970-talet ersattes den av det som brukar kallas en nyliberal våg. Detta förändrade både tänkandet och tidsandan. Viktiga sociala och demokratiska framsteg från föregående period rullades tillbaka och vi har fått ett samhälle med ökande sociala klyftor och nedmonterad välfärd. Idag har den nyliberala vågen både resulterat i och ersatts av en djupt reaktionär och nationalistisk våg både i Sverige och runtom i världen. På samma sätt som på 1970-talet så förändrar detta hela det politiska fältet och påverkar fastän på olika sätt alla politiska partier och aktörer. Men det finns väsentliga skillnader. Radikaliseringsvågen på 1970-talet ledde inte till några framgångar för den parlamentariska vänstersidan. Tvärtom gick en stor del av den ungdomliga radikaliseringen förbi det kommunistparti som bytte namn till VPK 1968. Röstmässigt gick SKP/VPK inte heller framåt. Istället var denna tid socialdemokratins starkaste. Men idag har den yttersta högern klivit fram och skördat parlamentariska framgångar både på bekostnad av de borgerliga partierna och på bekostnad av socialdemokratin.

 

Stalin – en sann kommunist?

Ordet vänster kommer alltid vara ett ganska oprecist ord som mest beskriver en position i förhållande till andra politiska strömningar. Men även andra begrepp, som vi använder för att samlas kring eller avskiljas med hjälp av, har sina problem. Visserligen kan det sägas att begrepp som ”socialist” eller ”kommunist” mer talar om vad som avses än ordet ”vänster”. Men inte heller det är sant ifall vi går igenom vilka mycket olika politiska ledare, partier och rörelser som samlats bakom dessa begrepp genom historien och runtom i världen.

Hosni Mubarak tidigare härskare i Egypten och medlem i Socialist-internationalen

Kanske är helt enkelt inte etiketterna så viktiga? Det är nog min tanke i alla fall. Partier och rörelser måste främst bedömas utifrån vad de gör och kämpar för. Jag tänker att vi då bara kan bedöma partier som vill vara antingen vänster, socialistiska eller kommunistiska utifrån riktningen på deras politik, krav och arbete. Åt vilket håll pekar den/det? Syftar den/det till att minska klyftorna, omfördela välståndet, öka det demokratiska inflytandet, ena arbetarklassen och andra lönarbetare och bekämpa rasismen, skapa verklig jämlikhet mellan könen, grundligt ställa om för att avvärja hotet från klimatförändringarna och drastiskt minska det ekologiska fotavtrycket, minska marknaden och vinstdriften som styrmedel i samhället, osv, osv. Ja, då tycker åtminstone jag att de som vill kan kalla sig både vänster och socialister eller (ifall de tycker att det gör någon skillnad) kommunister. Jag anser att det finns medlemmar i det socialdemokratiska partiet som i denna mening är vänster eller socialister. Men jag tycker inte att ledningen för SAP kan kallas vänster. De har på en mängd områden drivit på i motsatt riktning och bidragit till att riva ner välfärden, öka marknadens roll i samhället och ökat klyftorna. De gör ju inte heller själva något anspråk på etiketten vänster. Bland oss andra: vänstersossar, alla olika sorters vänsterpartister, medlemmar i den utomparlamentariska vänstern och andra, kommer diskussionen om etiketterna fortgå vid sidan om den grundläggande diskussionen om politiken. De som anser sig ”mest radikala”, ”mest vänster” eller ”mest sanna” är naturligtvis inte nöjda med mina kriterier här ovan. De tycker nog till exempel inte att det räcker att ”bara” arbeta för att minska klassklyftorna eller marknadens makt. De vill ju ha bort klassklyftorna helt. Men jag tycker nog numera att det viktiga är att vi åtminstone är överens en bit på vägen dit, i en tid när varje liten strid för rättvisa måste vårdas ömt som en skör växt.

 

*Boken ”1968 – när allting var i rörelse” var slutsåld i sin tidigare utgåva på Prisma men har nyss åter utkommit, denna gång på Bokförläggarna Röda Rummet. Den går också att läsa på nätet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om vänster

 

Mot kallt krig med tunna bevis

Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den ryska statens skuld till giftattacken i Salisbury.

Jag har inte kunnat se något som ändrar på detta. Att på detta sätt trappa upp ett sorts kallt krig i dagens värld innebär ett mycket stort ansvar. Birger Schlaug skrev mycket bra om detta i ETC den 31 mars:

Må de inte trappa upp utan att de fått tydliga bevis……

Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över……….Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta.  Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.

Så sant.

Förråd av kemiska vapen vid Pueblo chemical depot, Colorado i USA

När Gary Aitkenhead, den verkställande direktören för försvarsvetenskap och tekniklaboratoriet i Storbritannien, intervjuades av Sky News identifierade han giftet som novichok. Han sa också att:

Vi har inte identifierat den exakta källan, men vi har lämnat den vetenskapliga informationen till regeringen som sedan har använt ett antal andra källor..

De källor han syftade på var sådana som kommer från olika typer av underrättelsetjänst.

Men något som kan kallas bevis har inte visats för alla oss andra som befinner oss utanför dessa hemliga spionorgan.

Ett mycket stort antal länder – däribland Sverige –  har nu ändå utvisat nästan 150 ryska diplomater och den ryska staten svarar med liknande motåtgärder. Men det finns ett lika förvånande som intressant undantag. Undantaget är dessutom en av USA:s främsta allierade, den nation som brukar rösta i stort sett ensamt nej tillsammans med imperiet i FN när det gäller omröstningar gällande olika folk eller staters rättigheter, nämligen staten Israel.

Israel var alltså inte en av de stater som utvisade ryska diplomater. Enligt den israeliska DEBKA file var skälen till detta bland annat att en hemlig rapport från den israeliska underrättelsetjänsten till premiärminister Netanyahu och försvarsminister Lieberman avslöjade att fastän det kemiska stridsmedlet novichok ursprungligen utvecklats i Sovjetunionen ”så är det idag åtminstone 20 andra regeringar som tillverkar och lagrar det olagliga stridsmedlet”. Dessutom hade israelerna när de kontaktade sin vän Donald Trump fått svar som var ”vaga och till intet förpliktigande (noncommittal)”.

Under alla omständigheter bör vi motverka upprustning och krigsretorik, som bara gör världen farligare. Att idag gå emot krigsretoriken är inte lätt så som vindarna nu blåser. Men så länge bevis saknas borde det åtminstone vara lite lättare.

Naturligtvis kan vi också under tiden fundera över vilka särskilda skäl den mycket trängda brittiska regeringen kan ha till att vilja rikta elden utåt och åt ett annat håll. Annars kan vi erinra oss den ubåtshysteri som rådde i Sverige för några decennier sedan. Den visade sig ju vara helt ogrundad. Men den fyllde säkert sin funktion för dem som drog igång den. Om du glömt detta, fortfarande tror på lögnerna om de ryska ubåtarna eller helt enkelt inte var född då rekommenderar jag en ny artikel i Magasinet Filter.

 

Intressant?

Massutvisningar av diplomater – men var är bevisen?

Nu sker massutvisningar av ryska diplomater från 14 andra EU-länder samt från USA. Även Sverige skickar hem en rysk diplomat. Ryssland kommer svara på samma sätt. I en värld där nationer slutar att prata med varandra kommer risken för vapenanvändning närmare.

Bakgrunden till denna situation är mordförsöket på den f.d. översten i ryska militära underrättelsetjänsten Sergej Skripal som spionerade för Storbritannien, fängslades 2006 i Ryssland och därefter utväxlades till Storbritannien.  Han bodde i Salisbury, Storbritannien. Där utsattes han för en giftattack den 4 mars. Storbritanniens premiärminister Theresa May sa då att prover från platsen visade spår från ett nervgift av en sort som utvecklades i Sovjetunionen. Därefter sa hon i parlamentet att ”det är högst sannolikt att Ryssland ligger bakom attacken”. Hon tillade att ifall de inte fick något ”trovärdigt svar” från Ryssland så skulle de dra slutsatsen ”att handlingen är att likställa med olaglig maktutövning mot England, och då kommer jag att återkomma till parlamentet och redogöra för de åtgärder vi kommer att vidta”. Sveriges utrikesminister Wallström hänger på och säger att:

Vi ställer oss också bakom det brittiska kravet att Ryssland måste förklara hur detta nervgift kunde komma att användas vid mordförsök i Storbritannien. Det är nu centralt att de ansvariga för detta dåd ställs till svars.

Den ryska regimen är på många sätt en obehaglig regim. Men det är inte något som de är ensamma om i dagens värld. Kanske ligger de bakom den här giftattacken. Men varken ”hög sannolikhet” eller en regims grad av otrevlighet är  bevis. Och jag måste säga att jag än så länge saknar bevisen. Jag håller med chefredaktören för Russia in Global Affairs, Fyodor Lukyanov (som inte verkar vara en megafon för Putin) när han i en intervju för TV4 säger:

Skripalaffären är naturligtvis en del av det nya kalla kriget. Politiska slutsatser kommer först och alla bevis dom kanske kommer senare.

Den brittiska regimen har ju också en dålig historia när det gäller att trappa upp aggression med falska bevis. Minns Tony Blair och de (som det visade sig) icke existerande massförstörelsevapen som motiverade USA:s och Storbritanniens invasion i Irak.

Låt oss hoppas att bevis för vilka som ligger bakom giftdådet i Salisbury kommer fram och att det inte dröjer för länge. Till dess skulle man kunna önska att regeringar och etablerade journalister väntade lite både med slutsatser och med åtgärder.

Eller har jag missat något?

 

Intressant?

Akallas tunnelbanestation till Uppsala slott

Mellan 1980 och 2002 bodde jag i Stockholmsförorten Akalla.

           Akalla T-bane-station

Varje gång som jag åkte tunnelbanan in mot stan passerade jag några fina och tänkvärda konstverk av Birgit Ståhl-Nyberg. Jag gillade dem och tyckte att vår tunnelbanestation genom dem var en av de finare i staden. Men som ofta med sådant som funnits före oss (de invigdes 1977) eller som vi ser ofta omkring oss, blir det lätt så att vi tar det för givet. Alltså inte uppskattar det tillräckligt för vad det är värt. Så var det nog för mig med Birgit Ståhl-Nybergs konst i vår tunnelbana. Jag tänker på det när jag i helgen återsåg dessa tunnelbanemålningar och många andra fina verk av denna konstnär på Uppsala konstmuseum – uppe på slottet, här i Uppsala.

självporträtt

Jag tänker då att det kanske inte vore lika sannolikt att konst av en konstnär som Birgit Ståhl-Nyberg skulle få illustrera en offentlig plats (som en tunnelbanestation) idag. Hon var nämligen en konstnär som ville påverka samhället med sina bilder, ur en radikal och ifrågasättande vinkel. Bilder där så kallade vanliga människor har en framträdande och viktig plats antingen det är som arbetare, tunnelbaneresenärer eller ”parkbänks-sittare”. Jag vet inte mycket om konst. Men dessa bilder berör mig och har en form och stil som jag verkligen gillar.

Utställningen heter Framtidens väg och presenterar verk från 1960- och 1970-talen. Den kommer pågå fram till 19 augusti. Om man vill vara med på en personlig visning så har sonen Mikael Nyberg en sådan lördag den 28 april kl. 13:00

Så Uppsalabor och andra närboende: ta er till Uppsala konstmuseum och se denna utställning.

 

Uppsala  

Intressant?

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

Sekulariseringen och stödet till religiösa samfund och friskolor

Det brukar sägas att Sverige är ett mycket sekulariserat land. Jag tänker på detta då jag ser att socialdemokraterna nu vill stoppa de religiösa friskolorna och att regeringen låtit utreda stödet till olika trossamfund. Men hur långt har vi egentligen kommit?

Det finns ju olika betydelser av ordet sekularisering. Det kan handla om religionens grad av påverkan i samhället eller antalet troende. Helt klart har den kristna kyrkan inte alls samma dominerande roll i samhället längre även om en hel del finns kvar. Antalet troende är nog också lågt i Sverige i en internationell jämförelse. År 2000 var det enligt en Sifo-undersökning bara 13 procent som trodde att det fanns en gud, men 46 procent som trodde på ”en högre makt”.

Men den viktigaste betydelsen av ordet sekularisering måste, som jag ser det, handla om förhållandet mellan staten och religionen/religionerna. I ett helt sekulärt samhälle borde stat och religion vara helt åtskilda. Rätten att både få utöva och att få vara fri från religiöst tvång är en självklar del av ett demokratiskt samhälle. Religionen ska vara en privatsak att kunna välja eller avstå från.

Länge var det bara en religion och en kyrka som var tillåten i vårt land och den kunde man inte undvika. Den enda tillåtna religiösa verksamheten var den som bedrevs av den Svenska kyrkan. I konventikelplakaten från 1726 förbjöds all annan religiös verksamhet. Och det var inte förrän 1951 som man fick rätt att lämna kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Fram till dess hade man alltså inte rätt att stå fri från religionen.

År 2000 skiljdes den svenska kyrkan från staten. Det var ett viktigt steg, men det tar tid att avskaffa makten och inflytandet över människors liv från en institution som haft den i flera hundra år.

För hur är det då med sekulariseringen idag 18 år efter skilsmässan mellan staten och kyrkan? Tyvärr är det en hel del som återstår. Vi har kvar ett flertal exempel på att staten och religionen fortfarande är sammanbundna. Här några exempel:

  • Vi har fortfarande lagar som reglerar kyrkan. Staten bestämmer alltså över kyrkan både vad gäller dess tro (evangeliskt-luthersk), dess organisation och annat. Så kan det ju inte vara ifall stat och kyrka ska vara åtskilda.
  • Tronföljden hos den i sig otidsenliga och odemokratiska monarkin regleras också vad gäller religionstillhörighet. Kungen ska vara av ”den rena evangeliska läran”. Här har vi en annan kvardröjande rest. En rest i en relik.
  • Om vi vill gifta oss så är kyrkorna också fortfarande inblandade i detta. Olika religiösa samfund har kvar vigselrätten. Att vigas borde för den som vill göra det bara vara en nödvändig sak i förhållande till myndigheter, till staten. Så är det också i betydligt mer religiösa länder än Sverige (som t.ex. Nederländerna där jag själv prövat det). Den som dessutom vill blanda in religionen i detta (och lova inför gud) kan naturligtvis göra det också, men det är en annan sak. En märklig konsekvens av detta kvarvarande förhållande i Sverige är att inblandningen i vad som borde eller skulle kunna vara samfundens inre angelägenheter blir större än det vore hos en fri kyrka. Det innebär t.ex. att vi får dessa konstiga diskussioner om präster som inte vill viga homosexuella. Om dessa kyrkor inte hade vigselrätten och dessutom stod helt fria i förhållande till staten i alla andra avseenden också, då vore det ju självklart en intern kyrklig angelägenhet. En fråga för inre strid i församlingen.
  • Och fortfarande har vi varje år dessa konstiga diskussioner om skolavslutningar. Där hör vi ständigt en del som talar om detta med att få med en präst och religiösa inslag som en omistlig del av traditionen, av vår kultur. De verkar inte ha någon förståelse för att detta innebär att de tvingar sin tro på andra människor som på olika grunder (varandes ateister, agnostiker eller andra religiösa tillhörigheter än svenska kyrkan) vill slippa detta. Alla traditioner är inte bra och den som grundar sig på kyrkans övermakt och förtryck är det definitivt inte. Rätten att slippa delta, att religionsfrihet också måste innebära frihet från religion, det är en viktig sekulär fråga.
  • Sen har vi ju det faktum att i stort sett alla våra helgdagar har anknytning till kristendomen och dess traditioner. Kanske kommer detta att ändras men på längre sikt?

 

Religiösa friskolor

Nu har alltså socialdemokraterna kommit fram med förslaget att stoppa religiösa friskolor. Det är bra och ett steg mot ett mer sekulärt samhälle. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.

I diskussionen om detta förslag från socialdemokraterna användes ordet segregering. Förslaget skulle minska segregeringen sas det. Men det är ju ett ord som kan betyda olika saker beroende på vilket segregerande/avskiljande vi syftar på. När chefen för Livets ords skola här i Uppsala svarade på en fråga om detta sa han att de har barn med ett flertal olika nationella bakgrunder. Men den segregering som det handlar om här är ju det avskiljande som sker mellan barn till föräldrar med olika trosuppfattningar. Att barnen avskiljs och inte möter barn från hem med andra trosuppfattningar än deras eget. Att avskaffa de religiösa friskolorna är definitivt ett viktigt steg mot ett mer sekulariserat samhälle.

 

Stöd till religiösa samfund

Vi har också lagar som ger religiösa samfund bidrag från staten. Inte så sekulärt det heller. År 2016 betalade Nämnden för statligt stöd till trossamfund ut 79 miljoner kronor. Detta stöd har tydligen inte varit speciellt villkorat. För häromdagen överlämnade regeringens utredare Ulf Bjereld ett förslag som skulle innebära ”tydligare krav” för att få statligt stöd. Till exempel ska samfund som uppmanar till våld, tvång eller hot inte få stöd. Inte heller de som kränker barns rättigheter eller uppmanar till sådant som skadar barns hälsa ska kunna räkna med stöd, enligt utredningen. Samma sak ska gälla för dem som är odemokratiska, bryter mot principen om alla människors lika värde eller uttalar sig nedsättande om människor utifrån religion, kön eller sexuell läggning.

Som jag skrev ovan så anser jag att redan detta att bestämma att ens barn ska gå i en skola med religiöst likasinnade är en form av kränkning av barns rättigheter. Och istället för dessa krav som kommer kräva ännu mer byråkrati för att övervakas vore det rimliga att helt enkelt avskaffa det statliga stödet till religiösa samfund helt och hållet. Ett konsekvent åtskiljande mellan stat och religion borde innebära att de religiösa samfunden får sköta sig själva inom ramen för de lagar som gäller för oss alla, men utan ekonomiskt eller annat stöd från oss andra.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, friskolor, sekularisering

Krav till 8 mars och alla andra dagar på väg mot en mänsklig värld

Och en dag ska barnen säga:
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga:
denna mänskliga värld vill vi ha.

 

Orden i denna vackra sång från slutet av 1960-talet kommer åter i mitt huvud när jag tänker på att det är 8 mars, den internationella kvinnodagen, nu på torsdag.

Jag tänker på mina döttrar, mina bonusdöttrar och på mina barnbarn. Kommer de att få uppleva ”en sådan mänsklig värld som de vill ha”? Historien rör sig både i vågor och i framsteg och bakslag. I ett längre perspektiv har kvinnors positioner naturligtvis flyttats fram i vår del av världen. Men nog har det varit bakslag också. En orsak till bakslagen är naturligtvis de försämringar av omsorg och välfärd som främst drabbar kvinnor, både som arbetare och brukare. Men det finns andra områden också. Att de allra flesta idag ser det som självklart att flickor/kvinnor ska utbilda sig och arbeta i ett yrke för lön är ett historiskt framsteg. Men det har inte automatiskt gjort livet lättare för dagens kvinnor. Att vi idag arbetar lika länge som förut men ofta är två familjeförsörjare (oavsett om vi lever tillsammans eller är skilda) innebär stress och ökade bördor främst för kvinnor. Och när det gäller att uppnå en mänskligare värld där vi kan vara de vi vill vara utan att bry oss om det som min generation kallade könsroller så tror jag att utvecklingen är mycket ojämn och sammansatt, med både framsteg och bakslag. Ibland tycks mig dessa könsroller mer fastlåsta och stereotypa än för 40-50 år sedan.

Det är en lång väg kvar. Men vilka frågor är viktiga idag att kämpa kring för att närma oss målet om en värld där inte ett kön är överordnat? Här är några saker som jag tänker på:

  • All kamp för att försvara och bygga ut vård och omsorg är avgörande för att bidra till att göra bördorna lättare främst för kvinnor.
  • Minskad arbetstid för alla i hela samhället, konkretiserad som sex timmars arbetsdag, är ett annat viktigt steg för att minska bördorna och bidra till jämlikhet.
  • Tidig uppfostran av pojkar inom barnomsorg och skola till att bli män som senare i livet delar ansvaret och omsorgen om barnen, hemmet och det oavlönade hemarbetet lika med dem de har barn med.
  • En total uppvärdering av de yrken som främst innehas av kvinnor och som handlar om att ta hand om barn, gamla eller sjuka. Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Idag har vi den bisarra situationen att det saknas en massa människor både inom vården och inom andra kvinnodominerade yrken samtidigt som ingen verkar vilja eller kunna göra något åt de låga löner och de dåliga arbetsförhållanden som gör att inte fler vill jobba där. En enorm satsning på dessa löner och dessa arbetsförhållanden är nödvändig. Detta kräver kraftiga omfördelningar av inkomsterna inom befolkningen.
  • En ordentlig höjning av pensionerna för de 328 000 svenska pensionärer (16,8 procent av pensionärerna) som hamnar under gränsen för risk för relativ fattigdom enligt Eurostat, 11800 kronor i månaden. Majoriteten av dessa är kvinnor. Även detta kräver omfördelning. Men inte från andra som är fattiga utan från dem som har mer. Låt oss inte gå i rasistfällan.
  • Fortsatt kamp mot sexuellt våld och sexuella trakasserier. Ett nej måste få vara ett nej.
  • Konsekvent och orädd kamp mot förtryck i religionens eller kulturens namn men också mot rasisters falska utnyttjande av kvinnofrågan.

 

Se där några krav och paroller till 8 mars. Vad tycker du fattas? Eller betonar jag fel saker eller på fel sätt. Jag är trots allt en äldre morfar och har inte hängt med i alla svängar.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, kvinnodagen, feminism

”Guilt by association” eller faktiska kopplingar högerut?

Uttrycket ”guilt by association” – som betyder ungefär ”skuld genom sammankoppling” –  brukar anses vara ett exempel på felaktig argumentation. Jag känner inte till uttryckets historia. (Någon som vet? berätta och upplys gärna!) Det syftar i alla fall på en argumentation där man påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och någon som man kan anta att de man vill övertyga ogillar, man låter trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen.

Jag har funderat en del över det här uttrycket under det senaste året. Att det här debattgreppet förekommit och förekommer ofta inom politiken – ibland på de mest häpnadsväckande sätt – kan ändå inte innebära att det går att bortse från alla typer av sådana kopplingar. Jag tänker att det ibland används åt andra hållet så att istället all typ av ”sammankoppling” bortförklaras.

 

Enkla exempel

När företrädare för det svenska näringslivet försöker sammankoppla motstånd mot vinster i välfärden med ett samhälle som Nordkorea så framstår det ju bara som löjligt för de flesta. Eftersom det är det svenska systemet som är unikt så är det ju inte så trovärdigt att bland alla nationer plocka ut just Nordkorea. När delar av fredsrörelsen beskylls för att gå Putins ärenden för att man motsätter sig svensk Nato-anslutning är det kanske ett mer typiskt exempel. Det går att bemöta som just ett exempel på ”guilt by association” och det har gjorts. Men det är ändå lite knepigare än med Nordkorea-exemplet, eftersom det finns en del Nato-motståndare som har en så välvillig attityd mot Putins Ryssland att det gör dem mindre trovärdiga.

Men jag skulle vilja resonera om några andra exempel. Här gäller det kopplingar till högerextremismen.

 

Exempel på borgerlig sammankoppling

Kristdemokraternas ledare annonserade nyligen att hon kommer driva valkampanj tillsammans med den nye medlemmen Bert Karlsson. För oss som minns och ogillade Ny Demokrati säger detta något om KD:s utveckling. Ny Demokrati som kom in i riksdagen samma år som det bildades 1991 leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet gick i konkurs år 2000. Det var ett högerextremt, populistiskt och rasistiskt parti. Att Ian Wachtmeister senare kom att fungera som rådgivare till SD:s Jimmie Åkesson var därför inte någon tillfällighet. Att KD nu vill lyfta fram den folklige rasisten Bert Karlsson tycker jag säger något om deras partiledning. De tar ytterligare ett kliv ner i det högerextrema träsket, tänker jag. Men har jag därmed använt mig av ”guilt by association”? Ledningen för KD skulle säkert anse det.

 

När vänsterfolk sammankopplas

När Jan Myrdal bekräftade sin fortsatt reaktionära utveckling genom att skriva i en högerextrem tidning tänkte jag att detta borde vara den sista spiken i hans politiska kista. Hans gamla vänner inom Clarté, som under en längre tid alltmer besvärats av hans hemska uttalanden och skriverier, fick nog och bröt öppet med honom. Men den krympande beundrarskaran i Folket i Bild/Kulturfront uttryckte sitt stöd även denna gång. Deras reaktion var ungefär: ”vadå fel att skriva i en nassetidning?”. Att Myrdal skrev i en nazisttidning och där uttryckte åsikter som passade bra in i sammanhanget tyckte människorna kring Fib inte var något problem. De ansåg nog också att det var att använda sig av ”guilt by association”. Deras argument var att DN var en värre tidning än den nazistiska tidningen eftersom DN stöder USA-imperialismen medan nazisterna inte gör det. Bedömningen av den internationella situationen blir överordnad förmågan att se den fascistiska faran i Sverige.

 

Det materiella intresset som koppling

En annan fråga är hur köpt en skrivande person kan vara utan att det hänger ihop med det som den skriver. Naturligtvis är det bra om socialistiska skribenter lyckas få in artiklar i de dominerande borgerliga medierna. Men att anställas på en borgerlig tidnings ledarredaktion är däremot en annan sak. Ännu mer om denna tidning är Göteborgsposten. Denna tidning var till för tre år sedan en socialliberal tidning. Men efter att högerdebattören Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör ändrades detta. Att hon anställdes väckte en del uppmärksamhet och bestörtning hos de andra ledarredaktörerna Maria Haldesten, Malin Lernfelt och Gert Gelotte. De skrev då:

Därmed drar vi nu den naturliga slutsatsen att GP, med denna rekrytering, avser att göra avsteg från den socialliberala grund vi vilat vårt arbete på. Detta värderingsskifte kom för oss som en total överraskning.

Haldesten, Lernfelt och Gelotte slutade också på grund av den tydliga högervridningen på GP och Gelotte skrev sen att GP efter 1 mars 2015 inte längre var en liberal tidning.

Den socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg konstaterade senare i en rapport att GP därefter publicerar ”högerpopulistiska artiklar av samma sort som brukar publiceras på Sverigedemokratiska hatsajter”.

Till denna förändrade ledarredaktion på GP anställdes nyligen den tidigare vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt (som jag skrivit om tidigare).

Nu finns det ju en del som uppfattar sig som vänster som tycker att detta inte är något jag har rätt att angripa Altstadt för. Jag borde inte se till sammanhang eller använda ”guilt by association” menar de. Intressant nog är det samma personer som tillsammans mångfaldigat Altstadts artiklar på nätet eller på bloggar som Lindelöf, Jinge/Romilsson och Steigan. Men sammanhanget spelar roll. För lika osannolikt som det är att Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk skulle anställas som ledarredaktörer på nya GP, lika logiskt och begripligt är det att  Altstadt anställs där. Altstadt representerar nämligen ett fenomen som inte är nytt i historien. Det handlar om människor som börjar i en vänsterposition men efterhand alltmer kommer att inta ståndpunkter som förenar dem med den yttersta högern i tider när vindarna blåser åt det hållet.

Utan att här fördjupa sig i Altstadts tidigare skrivande är det helt klart att hon under en lång tid var verksam och skrev från ett tydligt vänsterperspektiv. Men precis som med en del andra intellektuella tycks hon ha följt med i de senaste årens dominerande vindar. När hon presenterade sig som ny skribent på GP:s ledarsida nämnde hon inte något om sin anknytning till vänstern. Där sa hon istället bland annat om sig själv att hon ”….betraktas väl som old-school i dagens skruvade vänsterklimat.…”

En person som beskriver det nuvarande andliga klimatet i Sverige som ett ”skruvat vänsterklimat” har ju därmed beskrivit och positionerat sig själv på ett tydligt sätt. Det är knappast någon som själv betraktar sig som vänster som skriver så. Sin första ledarartikel i GP inleder hon dessutom så här:

Slaget om Sverigebilden skär idag genom nation, stat, invandring, integration, segregation och har splittrat upp och kastat om den politiska kartans höger- och vänsterpositioner.

Det är ju ytterligare en positionering från hennes sida. Tanken att höger och vänster kastats om är en åsikt som vi hört förut från Jan Myrdal och hans anhängare. Det är ju en åsikt som passar bra för den som både vill kalla sig vänster och samtidigt knyta an till högern. Men åsikten har också framförts av SD:s Mattias Karlsson:

Huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster…utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

 

Nära kaka söker maka

En annan person med liknande åsikter som Fib/Myrdalgruppen och Altstadt är Malcom Kyeune. Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör. Ett sorts kvitto på hans insatser tänker jag. Men även här har jag mött argumentet att detta skulle vara ett ”guilt by association”- argument.

En som blev utesluten ur Ung Vänster samtidigt och på samma grunder som Kyeune var hans kompis Markus Allard. Tillsammans har de drivit en podcast och skrivit  på Nyheter Idag som av Expo beskrivs som exempel på media som ”konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik” även om (som Expo påpekar) just den är ”svårare att få in i mallen” men ”håller sig med samma tematik”.

Allard bildade tillsammans med anhängare Örebropartiet. Nu knyts den reaktionära polisen Peter Springare som medlem till detta parti. Polisen som anmälts för rasistiska och ogrundade uttalanden som ledde till en hatgrupp på Facebook. Jag tänker att även detta säger något om vart Allard är på väg.

 

Varför bry sig?

Det har hänt förr. Här Nils Flyg.

Nå är då dessa kopplingar som jag beskrivit mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern exempel på ”guilt by association”? Nej det anser jag inte. Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Så varför skriver jag då om dem? Är de inte ointressanta och marginella? Nej, tyvärr når de ut ganska ordentligt, inte minst via borgerliga medier och några större bloggar.

Att angripa vänstern är inte svårt. Det finns mycket som går att kritisera. Om man likt Altstadt/Kyeune dessutom målar en grov och förenklad bild är det lätt att angripa. Det leder inte till konstruktiva diskussioner. Det är ju inte heller syftet. Men jag har ändå sett att en del människor jag känner, medlemmar i vänsterpartiet eller oberoende vänster, emellanåt uttryckt sympati för dessa människors försåtliga skriverier. Därför skrev jag detta. I förhoppningen att de ska se det som jag ser. Eller att vi åtminstone kan börja diskutera problemet.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: